Purdey kallades också ”Prinsessan” och hon gjorde verkligen skäl för det smeknamnet. Hon visste sitt värde och behövde aldrig någonsin påminna andra hundar om vem som var högst i rang. Hon ifrågasattes aldrig, trots att hon alltid var snäll och vänlig mot allt och alla. Purdey frågade alltid artigt innan hon hoppade upp i soffan, hon var ingen ögontjänare även om det  faktiskt hände (med ålderns rätt) att hon kunde ”knalla” på jakterna. Hennes husse var hennes allt på jorden, där Timba var - där var också Purdey! Kärt barn har många namn heter det ju och ett annat av Purdey´s smeknamn var ”Kaninskräcken”. När Timba och Purdey bodde i Skåne jagade de kanin nästan varje dag och hon är förmodligen en av de hundar i Sverige som det jagats allra mest över. Därför var det extra roligt när Purdey på en enda jaktprovsstart (efter regeländringen för delade championat) tog sitt jaktchampionat. Vem har sagt att gamla hundar som det jagats mycket över inte kan gå bra på jaktprov?
När Purdey var yngre var hon en mycket hårt gående cocker som fick väldigt fin kritik av de första brittiska domarna som kom över hit och dömde prov i Skåne. Hon hade inga problem att kombinera kaninjakt och klappjakter på de största fasangodsen i Skåne med framgångar på jaktprov, något som annars anses ganska omöjligt.