Wilma gick ett spår som var 300 meter långt med två vinklar.
Det var ganska blåsigt.
Först började hon att lukta i luften, sen gick hon ner med nosen. Robert sa att hon var grundlig. Hon gick höger om spåret ett tag, eftersom vinden tog med sig doften. Hon verkade fatta det till slut och gick på spåret igen. Hon lyfte nosen några gånger men spårade sen igen. Hon började hoppa efter en av plastbanden (markeringen). Bara hon inte har fattat sambandet med dem och själva spåret.Hm
Klöven gömdes igen : )
Nästa gång ska vi gå ett spår på 400 meter med 3-4 vinklar.

Eftersom vi tidigare varit på en infoträff angående viltspår utrustningen så var vi väl förberedda.
Det är svårt att hålla reda på allt så här i början, man har händerna fulla.
Vi började med att lägga upp ett spår åt varandra. Spåret skulle vara
ca 70 meter långt. Det var 8 st spår som skulle läggas. När det var gjort så var det
dax för fika och rastning av hundarna så att spåret fick lägga till sig.

Wilmas tecken att hon ska spåra är ett halsband med kardborre.
När väl halsbandet och spårlinan var på så fick jag sätta mig vid startplatsen för att
få henne nyfiken. Och det är ju inge svårt. Sedan skulle vi bara avvakta och låta
hunden ta eget intiativ till att börja spåra.
Wilma började spåra direkt och snabbt gick det. Klockrent, när hon väl kom fram till rådjursklöven så fick hon massor med beröm. Hon fick godis och sen ville hon ha
klöven. Hon tog den och grävde ner den så omsorgsfullt i mossan och var såå stolt.

Kanske gick det för snabbt?
Om en jägare ska hålla hennes tempo så kan han väl inte skjuta efter en sådan språngmarsch........

Nästa gång ska hon få ett spår på 150-200 meter med en 90 graders vinkel.
Instruktören skulle även göra ett litet test på Wilma för att se om hon gick på
blodspåret. Eftersom vi tränat sök så kan det finnas risk att hon gick på
människo-doften.

Vi tyckte det var jättekul och längtar redan efter nästa gång.