Världens bästa aldrig påbörjade roman

Sven Wifstrand

 

Link to English version

E-mail: svensays at gmail.com
Uppdaterad 2017-09-01

 

Jag är en supernybörjare. Jag har börjat på massor av saker men knappast någon av dem har blivit färdig eller ens pågått särskilt länge. Att leva har till min häpnad varat i sextiosju  år, om man nu kan räkna detta som ett (1) liv, alla de lappar och trasor som ligger strödda längs diverse omvägar där någon som liknar mig påstås ha varit synlig. JE est un autre, säger Arthur Rimbaud i ett brev. It was not me, rappar Shaggy och flinar försmädligt. Det är självförnekelse det.

 

 

 

 

En gång trodde jag att jag var något, och tror man det så är man förstås inte nöjd med att vara den man är, utan man vill bli någonting mer och någonting mer o s v. Jag ville bli poet, ja jag skrev dikter och ville att någon skulle lägga märke till vad jag skrev. Det blev inte så stor uppmärksamhet, och det är inte så underligt med tanke på vilka idoler jag hade: Stagnelius, Hölderlin, Vilhelm Ekelund, kända skrivbordslådfyllare allihopa. Jag borde ha hållit mig mera till Byron. Han med klumpfoten? Ja vadå, en fysiskt eller en socialt handikappad, det kan väl kvitta?

 

 

 

 

Jag har alltid tyckt, säger man, men har man verkligen det? Vad man tyckte när man föddes, det kan möjligen en hypnotisör få ur en, men annars, finns det någon åsikt eller upplevelse som man hållit fast vid under hela sitt medvetandes varaktighet? Om det finns, så är det väl just det som avgör att det var just jag och inte några andra obestämbara väsen som levde genom allt det där som hände. Jag tänker, alltså är jag till, ska Descartes ha sagt, men vem har egentligen läst den texten där det står?

 

 

 

 

Rätt ofta vaknar jag efter en dröm och har en stark känsla, inte av att den var verklig men att den reflekterar något som jag varit med om men glömt. Det är kanske någon annans upplevelser jag har övertagit medan jag sov? Där var vi igen. Jag är någon annan, delvis åtminstone. Som åldrande man är jag fortfarande i någon mening ett barn, och på något sätt en kvinna, i den mån jag har undfått kvinnornas mera mångfacetterade sätt att uppleva sin värld. Om du är en kvinna på alla sätt, så hoppar du kanske till nu. Bra. Fortsätt hoppa medan jag mal på. Det kanske slutar med att jag blir kvinna på fler sätt, eller att du förstår mig.

 

 

 

 

 

Att vara ett barn, att vara som ett barn. Jag tänker inte på Jesus nu, utan jag tänker på den vanliga repliken om modern konst: sånt där kan ju ett barn göra. Javisst, så är det. Den som säger det säger något om sig själv: HAN ELLER HON HAR INTE RESPEKT FÖR BARN. I dagens uppfostran och utbildning kör man inte hårt med att trycka i barnen en massa vuxenbeteende och vuxenfakta så fort som möjligt, utan man respekterar barnens upplevelseform. Konstnärerna gjorde det redan för hundra år sen!

 

 

 

 

 

Att vara kvinna. Genom västerlandets kultur, de 2500 år som vi kan se rätt så tydligt, går ett långt tåg av konstnärer som ser kvinnan som ett gudomligt väsen, och ett annat av lagstiftare som ser henne som en ägodel. Ibland marscherar de tillsammans, som i en rockvideo där pojkarna har bylsiga jackor och mössor och kängor och flickorna har värsta minibikinin. Ropa att rätten att vara sig själv måste tillhöra båda könen, ropa det högt många gånger! Vad ropar aposteln Paulus till galaterna? Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Hur har kyrkan kunnat sumpa det? En kvinna som låter sig brännas upp för att hon tror på Jesus, hon är bra, henne kan man ha bland idolerna, men en kvinna som lever och söker sin rätt, hon är fortfarande farlig. För vem? Mest för dem som ser vinst i att hålla kvar den gamla osäkerheten i kvinnosynen. Vad är då sanningen om kvinnan? Aj, jag börjar låta som en predikant. Du kvinna, skapa din egen sanning, jag tror på dig! Slut på den predikan.

 

 

 

 

 

Men vi har ju jämlikhet, nja, det är mycket kvar innan vi är där, men vi ser åtminstone jämlikheten framför oss som ett ideal vi kan förverkliga? Javisst, vi för ett öppet demokratiskt samtal om vad som måste ändras för att vi ska komma vidare på den vägen, men vad en kvinna ska ta för roll i samtalet och i förändringsarbetet, det måste hon bestämma själv.

 

 

 

 

 

Om jag som man ändå ska uttala mig, ja då är jag mycket för det där gudomliga, och många män med mig. Tizians Venus från Urbino innehåller mycket mer sanning än "gånge hatt till och huva ifrån". Och det där jag sa förut om att uppleva sin värld: kvinnan kan se många saker samtidigt, liksom Gud. Jag tror inte på Gud, men här har jag ett bra surrogat på gång, va? Skojade bara. Ta det så här istället: den där egenskapen som manliga tänkare genom seklerna har tolkat som att kvinnorna aldrig kan bestämma sig, man kan inte lita på dem, etc, etc, den är ingen brist, den är en potential! Som man tar jag mig alltså rätten att beundra kvinnor, inte bara den eller den individen för att hon är _ _ _ _ eller _ _ _ _, utan dem alla för att de ÄR kvinnor.

 

 

 

 

 

Vi män som tycker så här vet också att kvinnorna kan ha svårt att ta det, men vi kan inte bestämma åt dem hur de ska tolka oss. Det vi upplever, det upplever VI. Ska kvinnorna beundra männen lika mycket, dådå? Det är en dum fråga att ställa till en man, och en man måste tiga om det i stället för att ge ett dumt svar.

 

 

 

 

 

Men hörni, ni andra killar som tycker att brudar är för jävliga, och ni som helt enkelt tycker bättre om killar, jag är er vän också! Tro inte att jag skriver det här för att övertyga någon om något. Men det är svårare än man tror att hålla på och skriva ner en massa tankar och erfarenheter som är ens personliga, utan att man samtidigt laddar texten full med argumentering som om man ville göra dem till någon annans också.
Jag nämnde några litterära idoler förut. Vem tror ni skrev det här:

 

 

 

 

 

En människa som minns de lidanden hon utstått eller hotats av och de obetydliga orsaker som förändrat hennes liv, förbereder sig därmed för kommande skiften och får en klarare uppfattning om sina villkor. - - Om varje människa bättre skulle ge akt på de lidelser som behärskar henne, liksom jag gör med dem som har fått mig i sitt våld, skulle hon upptäcka dem i tid och i någon mån kunna hejda deras våldsamma anlopp. De hugger inte alltid klorna i ens strupe med första språnget; det blir hot i många omgångar. - - Låt oss lyssna inåt; vi kan säga oss själva allt vi behöver veta.

 

 

 

 

 

Redan som tonåring fascinerades jag av Michel de Montaignes ändlösa pratiga utläggningar, tryfferade med snuttar ur andra författare att bli nyfiken på. Jag tänkte: det där kan jag också göra. Jag fyllde pärmar med dagliga anteckningar, jag studerade ämnen där man skulle läsa en massa böcker, jag läste en massa böcker på fritiden också, och jag tänkte över vad jag hade läst på långa vandringar i det skånska slättlandskapet som jag är uppvuxen i och gärna kommer tillbaka till. Men det är ju så ensamt att leva ihop med texter på det viset! Man skriver som om man höll på och pratade med någon, och VEM är denna någon egentligen, som ändå inte är där? Den nye Montaigne borde gå runt med bandspelare och prata med folk, men det förstod jag inte då. Idag har den nya tekniken försett oss med ytterligare ett sätt att prata på, eller ska vi säga ett nytt rör att tala genom, och där finns nya ljusa möjligheter som ännu är nästan outnyttjade. Du som läser detta, vill du vara med och skapa e-post-filosofin, eller vill du satsa på värsta djupa existens-chatten?

 

 

 

 

 

Det är välkänt att romanförfattare hämtar mycket ur sitt eget liv för att skapa sina förment påhittade historier. Det finns en hel vetenskapsgren, man kallar den ibland tvättnoteforskning, som sysslar med att klura ut vem som är vem i romanen resp verkligheten. Författare hamnar ibland i rättsprocesser för att deras levande förebilder känner sig taskigt utpekade. Jag är INTE Carl-Ivar Rydberg, Carina Rydbergs okände bror. Min metod är mera försåtlig. Du min vän kan dyka upp i den här historien utan att du någonsin anar det! Vad är det för lömskt med det? Jo, jag får ju hela poängen, om det blir någon. Carinas Roffe, eller vad han hette, har blivit kändis på kuppen, men jag bjussar inte dig på något sådant. Din chans är om du störtar in och ropar som Markoolio: det är jag! det är jag! och tar över showen. Om jag verkligen skulle börja på världens bästa roman skulle det bli en cyberinteraktiv dynamisk dokusåpa där figurerna själva är med och skriver, samt hackare tränger sig in och vill vara med eller ropa förolämpningar.

 

 

 

 

 

Men så långt har jag inte kommit. Jag har alltid varit - äh, det här hade vi uppe förut, har jag verkligen varit det alltid? - jo jag har alltid varit långsam. Jag fick tänder sent, började prata sent, mjölktänderna satt kvar länge o s v. En spermie av Montaignes rika säd fastnade på mig när jag var arton, och nu vid femtio håller jag på och krystar. Jag är på något sätt en kvinna, som sagt.

 

 

 

 

 

Om jag hade gått mera åt lord Byrons håll, hade jag blivit snabbare då? Det var han som sa: jag vaknade en morgon och fann att jag var berömd, och då var han sådär tjugofyra. Han blev societetslejon och jagad av ädla damer. Ändå hade han utanförkänsla hela livet, liksom jag. Det gick fort för honom att bli kändis, och rätt så fort att tröttna på det också. Vid trettiosex var han död, en riktig självförbrännare. Det är kanske sunt att vara långsam.

 

 

 

 

 

Nära döden har jag inte varit, men i alla fall någonstans i grannskapet, liggande på en intensivvårdsavdelning med slangar och mätare. Hjärtinfarkten drabbade mig när jag var mitt i Stockholms city. Om det hade hänt en mil utanför Grangärde, hade jag kanske inte kunnat sitta här och skriva nu. I den första månaden av det första året av det nuvarande millenniet förflöt elva dagar av mitt liv på en klinik i ett tillstånd liknande absolut stillhet, med ett gäng ompysslande änglar ständigt i närheten. Men Sven, inte kan du bli lyrisk över att ligga på sjukhus, skärp dig! Ja, men jag tänker ofta på de söta sköterskorna, och på att typ nittiofem procent av patienterna var män; tillhopa måste det ha betytt någonting för stämningen där. Pillret jag tar varje morgon sedan dess ser ut som ett litet hjärta.

 

 

 

 

 

Svaga män och vårdande kvinnor. Den bilden har målats många gånger, med många skiftande inramningar. Jag har sett vanvårdande kvinnor också. Läkaren som skrev ut lugnande medel till mig när jag redan var totalt passiv. Mammor som röker när de går med barnvagn. Tanter som går och tränar och äter kanelbulle till fikat efteråt. Kära systrar och bröder, låtom oss icke se ner på dem som av oförstånd och rädsla missbrukar sina gåvor, utan skola vi fastmer bedja innerligt för deras själars upplysning nu och i all tid! Vår vrede rikte sig mot de mörka krafter som utnyttjar själarnas vilsenhet för att själva frodas: pillerindustrin, tobaksmiljardärerna, kroppsfixeringsprofeterna.

 

 

 

 

 

Predikanten i mig var framme och övade igen. Jag har fått en kristen uppfostran, och upp i tonåren hade jag kvar ett slags barnatro. Konfirmerad blev jag, men sedan höll det inte mycket längre. I de åren började jag också, som många andra i puberteten, läsa och skriva poesi och ta del av annat konstnärligt. På det sättet fick jag en sorts estetisk "religion" i stället, och den kan jag nog säga har följt med mig sedan dess, fast den har förändrats på vägen. Nu som då är jag övertygad om att konsten, musiken, litteraturen m m inte bara är en vacker fritidspryl utan en kraft som är med oss när vi skapar vårt liv.

 

 

 

 

 

Tron på Gud är en sådan kraft för många. Människan har ett behov att se mer än vad hon ser med ögonen. När vi studerar religion, det har jag gjort rätt mycket, då sysslar vi med hur de olika religionerna skiljer sig från varandra. Det typiska hos olika religioner, och kontroverserna mellan dem, har mest att göra med tillfälliga historiska och sociala fakta. Vi ser inte mycket på det djupa som de har gemensamt. Alla religioner (ja, möjligen inte satanismen) vill det samma: visa människorna att det finns mer styrka att hämta än den som de medvetet behärskar.

 

 

 

 

 

Jag hämtar den styrkan från stillheten i naturen. En skog med bergknallar och små sjöar en tidig sommarmorgon, som här i Nacka där jag bor - eller en långsträckt skånsk sandstrand mot öppna havet - det är platser där jag firar min egen lilla gudstjänst. Men på vintern, vart går du då? Helst i ide, tror jag. Jag tycker inte om vintern.

 

 

 

 

 

Jag älskar våren. Att hitta blåsippor bredvid en snöhög. Att sitta och sola vid sjön och se den gråtrötta isen lossna. Att ha picknick i en hage där björkarna är ljusgröna som prinsesstårta.

 

 

 

 

 

Jag älskar sommaren. Den sista veckan före skolavslutningen, när ekarna har slagit ut och det nästan alltid är vackert väder. Högsommarens blaffiga djungelaktiga grönska som ger så vackert färgspel i kvällssolen. Den tårfyllda njutningen att se de krämiga unga tjejerna som går på stan med sina mobiltelefoner och vattenflaskor och har nästan ingenting på sig.

 

 

 

 

 

Jag älskar hösten. Att spana ut över Kattegatt med Vilhelm Ekelund:

 

 

 

 

 

Havet stormar i kyliga höstdagar och bränningarna stå som vita jättedjur ur sagan kring bergen. Det är ljust och härligt att sitta nere under fyren, där den ljusblå havsastern blommar bland skumstänket i skrevorna. Denna ljusa storm i sol, detta sjungande svall av gyllene och blått - allt verkar med en förtrollande symbolik, mäktigt allvarlig och jublande på en gång. Denna ljusa klara storm som spänner ut sinnet i lugn glädje - . . .

 

 

 

 

 

Vintern kommer. Inga kommentarer.

 

 

 

 

 

Men våren kommer igen! Ska vi spela symfonin i repris? Javisst, jag slår in, två, tre, fyr - våren är ett sprittande friskt allegro! Sommaren är en långsam sats, för då ligger vi på stranden eller i hängmattan. Hösten är ett scherzo: vi plockar tomater och kastar på varandra. Och så vintern . . . . . där dog den. Finns det en symfoni som slutar med en sorgesång? Javisst, Tjajkovskijs sjätte, men i Ryssland är det väl alltid kallt?

 

 

 

 

 

Ja det är våren. Vivaldi! Quattro Stagioni, inte bara en pizza utan en lycklig ingång till s k klassisk musik för mig och många andra. Vad är klassisk musik? Inte så lätt att säga numera när Louis Armstrong och Beatles också är klassiker. Seriös musik, som om den andra musiken bara var på skoj? Fel. Konstmusik, som om de andra musikerna inte tyckte att det är konstnärligt arbete de utför? Också fel. Jag vill säga sitta-tyst-och-stilla-musik, för det är ju vad som gäller i konsertsalen och operasalongen i vår tid, men det gjorde det inte för Vivaldi! Det kanske gjorde det i Bachs kyrka, men inte på kaféerna där han spelade mycket av sin icke-kyrkliga musik.

 

 

 

 

 

Jag gillar många sorters musik, för de olika sorterna fyller olika behov. Blues, jag sitter och vaggar och känner basen vibrera i magen, dixieland, jag spritter upp och vickar på rumpan, wienervals, jag snurrar runt och känner mig som höstlöv i virvelvind! Jag hoppar och flaxar med Billy Joel i Uptown Girl, jag larvar mig med Shaggy i Boombastic, jag längtar bort med Madonna i La Isla Bonita! Men sitta-tyst-och-stilla-musiken har också sin tid, en ganska lång tid om du frågar mig. Sex timmar med Wagners Ragnarök är som en kompression av ett helt liv.

 

 

 

 

 

Varför tyckte den dumma läkaren att jag skulle ha Stesolid? Hon uppfattade att jag var rädd. Rädd för vadå? Rädd för det okända. Jag hade ingen aning om vad det var för fel på mig när jag hade svårt att hålla balansen, ont i magen, svårt att sova, och en känsla i huvudet av att det satt en mössa innanför skallen i stället för utanpå. Inga prover gav några som helst mätbara resultat som kunde förklara det. Inget fel på balanssinnet medan doktorn var i närheten. Ingen infektion. Inget fel på magen eller något annat inre organ. Jag vankade runt på gatorna i Lund och hoppades att om jag försökte hålla mig i rörelse, så skulle jag till sist falla ihop och bli inlagd, och vad som sedan skulle hända - so what?

 

 

 

 

 

Jag gick tillbaka till min ensamma kammare, drog ner rullgardinen och satte en faktisk luva utanpå skallen för att se om värmen skulle lindra. I skivspelaren: Anton Bruckners andra symfoni. Den musiken är som soldis och trädens sus. Jag blundade och tänkte: MAN MÅSTE VARA SNÄLL MOT SIG SJÄLV! [Eftersom man inte kan lita på att någon annan ska vara det, historikerns fotnot]. Nästa dag gick jag till läkare nummer fyra eller fem, minns inte riktigt, jag fick tjata mig in på akuten. Han kom på vad jag hade: spänningshuvudvärk. Det visste jag inte ens att det fanns något som hette, och en del läkare visste det tydligen inte heller. Vilken lättnad att få veta att jag faktiskt egentligen inte var särskilt sjuk. Blotta medvetandet om det blev ett botemedel!

 

 

 

 

 

Jag var inte rädd när jag sjönk ihop i en fåtölj för att vänta på ambulans, inte när jag åkte i ambulansen, inte när jag låg uppriggad på intensiven - där var en dansk sköterska som jag kunde parlera lite danska med, det var morsomt - inte när jag låg på bordet med lokalbedövning och hörde personalens småprat och tjafs mitt under hjärtoperationen. Bara irriterad över att de måste köra mig till ett annat sjukhus för att operera. Ambulansvårdaren bor i samma kvarter som jag. När jag träffade honom på gatan senare berättade han att han hade tänkt: "Va, den där killen står ju upp, han kan inte vara så dålig så han måste hämtas!", och jag hade ställt mig upp just då för att det kändes lika jävligt att sitta eller halvligga, men rädd var jag aldrig.

 

 

 

 

 

Idag är jag inte rädd. Jag ska inte vara rädd. Du ska inte vara rädd. Rädda människor gör varandra illa för att de tror att de ska vara mindre rädda sen.
_ _ _ _ _ och . . . . . skjuter på varandra för att de är för rädda för att sätta sig ner och snacka. Jag kan spela banjo och sjunga som Pete Seeger: WE ARE NOT AFRAID! Du är rädd för mig, för du tror att jag kan vara en helt annan än den jag ser ut att vara, men jag är inte rädd för dig, bara ledsen. Du förstår inte vad jag säger och jag förstår inte dig, för du tittar bort när du pratar. Du ser inte på mig utan på en fantombild av mig som du har målat ur din fantasi. Det är aldrig för sent att se varandra i ögonen i stället för att titta på ett spöke som bara en av oss kan se. Var inte rädd!

 

 

 

 

 

Finns det en väg för den klara blicken
i de skelögda förbehållens värld?
Ja den finns, men det kommer stunder
då det känns lättare att gå med förbundna ögon.

 

 

Det kommer så många tvärsäkra svar
från dem som inte uppfattat frågan
och de svåraste såren kan ingen se
allra minst den som höll i kniven.
Det är ju de blödiga som gör livet hårt
för att de vill bli hårda själva!

 

 

De smygande dystra tankarna
lägger sina slemmiga händer över ansiktet
men föraktet skadar ingen annan
än just den föraktfulle själv.

 

 

Viljan är ett trubbigt vapen.
I drömmen händer allt av sig själv -
därför är drömmen bättre än livet.
Livet glider oss ur händerna, men drömmen har aldrig varit där.

 

 

Drömmen har aldrig varit där!
Om natten, närmare havet
hörs de främmande makternas rådslag
om allt som våra vridna viljor och sjuka påhitt
den undernärda hjärnans stinkande avlopp
har arbetat på att fördärva under dagen.
Men på morgonen vet vi ingenting längre
om själva styrkan som finns ovanför oss:
mörkret, ögat, drömmen.

 

 

Och du som går de krokiga vägarna
för att slippa möta mig:
det är sant att jag går rakt och med stadig blick
men allt annat hos mig är synnerligen omilitäriskt
- hoppas vi ses någon gång!

 

 

 

 

 

Detta var jag, för ett kvartssekel sedan. Jag sa ju förut att jag skrev dikter, och det här är en av dem. Jag försökte gå in i ett tonfall liknande Friedrich Hölderlins eller Vilhelm Ekelunds, men i dag ser jag att predikanten är med och jobbar också. Det tänkte jag inte på då, men faktiskt, vid ett tillfälle läste jag upp den här och ett par andra dikter offentligt i Lunds domkyrka, på inbjudan av en präst, och hon såg väl mer än jag själv då kanske. Och vad ska man säga om min svaghet för knorriga slut? Då förstod jag inte hur spänt det var mellan att vara rädd för känslor och att söka ett eget tilltal.

 

 

 

 

 

Predikanten har en gammal kompis, vi kan kalla honom Platonikern. Platon var, som många vet, en filosof i gamla Grekland som hittade på något som kallas "idéläran". Platonikern, det är han som tycker att själen är finare än kroppen. Alla som säger att "skönheten kommer inifrån" känner honom så pass att de säger hej när de träffas! Jag som umgåtts så mycket med honom har faktiskt tröttnat, för han har inte gett mig något vettigt svar på en viktig fråga: Om det nu finns något som heter kropp och själ, och själen är det viktiga, och kroppen bara ett skal som den bor i, hur kommer det sig då att man ändå bryr sig rätt mycket om yttre ting som att klä sig prydligt och äta god mat och ha blommor i fönstret? Tjejerna som funderar på vad de ska ta för smycken medan de målar sig framför spegeln, sysslar de med helt onödiga saker? Det vore väl förfärligt tråkigt om alla människor skulle gå klädda i säckar och alla rum var målade i den billigaste färgen, men när den gamle kompisen är riktigt på hugget, då tycker han faktiskt att det är så man ska ha det!

 

 

 

 

 

Han kallas också för Asketen, efter ett grekiskt ord som betyder övning, och den övningen han håller på med är alltså till för att hävda själens makt och trycka ner den stackars kroppen i skorna. Efter alla år som de här tankarna snurrat runt i mig, medan jag läst miljoner sidor, så tycker jag det är dags att ge den här vännen medalj och pension, och predikanten ska få hålla ett vackert avskedstal - någon gång.

 

 

 

 

 

Dikten börjar och slutar med föreställningen att gå på en väg. Det där ÄR jag, nu också. Har alltid varit och kommer alltid att vara intill änden. Eller i evighet. Om man tror på själavandring, så är jag en evig vandrare. Det där nirvana, att koagulera för gott, det verkar inte vara min grej. Men när jag kallar mig vandrare tänker jag inte främst på kristna och romantiska symboler om vandringen genom livet, utan jag menar den fysiska verksamheten att gå! Mina energiska föräldrar gjorde åtminstone den här lyckade präglingen: hela familjen gick långpromenader, till sevärdheter på ställena vi reste till på semestern, eller på en söndag till en kyrka på landet.

 

 

 

 

 

Jag och många före mig har funnit att man tänker väldigt bra när man är ute och går. Att springa är inte lika bra, för då blir man för varm och trött. Om man cyklar eller kör bil måste man hålla koll på trafiken och terrängen. Båt vet jag inte riktigt, för jag är inte mycket till sjöman. Åka tåg däremot, det är tydligen bra, för det var på tåget från Skåne hem till Stockholm som jag började skriva det här vad man nu ska kalla det för, opuset. Men allra bäst är ändå att gå!

 

 

 

 

 

En av de där många, det var Friedrich Nietzsche. Han arbetade som universitetsprofessor i Basel men blev tidigt sjukpensionerad, och resten av livet reste han runt till platser där han kände att han mådde någorlunda bra. När han gick för sig själv i Alperna eller på Medelhavets strand, då tänkte han på vad han hade skrivit för lärda saker i den professorliga kammaren, och sen tänkte han på vad han nyss hade klottrat ner i den medhavda anteckningsboken, och kanske skrivit rent på en av världens första reseskrivmaskiner, och så sa han till sig själv: Bara de tankar som man har gått sig till är något att ha. Och jag, som har trampat runt på skånska slätten, i Sydtyrolens alper eller längs klippstränderna på Malta, jag har i decennier haft den frasen ständigt med mig, som ett mantra eller en välsignelse:

 

 

 

 

 

Nur die ergangenen Gedanken haben Wert.

 

 

 

 

 

Under alla dessa år har jag aldrig ställt mig den frågan som kommer för mig nu: Är det så säkert att alla de tankarna är så värdefulla? Kan man inte gå sig till dåliga tankar också? Förvånad som jag är över att detta dyker upp först idag, så kan jag bara leverera ett delsvar. Alla förstår att om man sitter inne ensam och stirrar på väggen eller pysslar med något tråkigt hushållsarbete medan man ältar en svår fråga, då kan det bara vara destruktivt. Om man ringer till någon eller träffar någon ute för att prata, kan det vara lyckat, men om man inte får tag på någon eller denna inte förstår en, är det risk för att man känner sig ännu värre sen. När man är ute och går råkar man förr eller senare på någonting som distraherar så pass att man börjar tänka i någon ny bana, men om den banan verkligen leder till bra eller dåliga tankar, det vet man kanske inte så meddetsamma?

 

 

 

 

 

Fast jag borde ju vara rätt säker, jag som har utövat den här sporten så länge. Och ärligt talat så kan jag inte just nu komma på något enda tillfälle när det skulle ha hänt att någon av mina tänkarvandringar "gått snett". Är det för att man inte är tillräckligt självkritisk när man för sina inre samtal?

 

 

 

 

 

Och nu blir det självkritik. Hushållsarbete är inte så illa alltid. Vad ska du göra på en dag när du känner dig låg och det spöregnar? Läsa en bok? Äsch, vilken då bok, jag har läst alla. Höra musik? Svårt att välja, hjälper bara för stunden. Jag vet: sätt en bröddeg och trilla bullar. Den lilla motionen vid bakbordet, och tillfredsställelsen att känna doften av de nybakade frallorna eller crankbullarna eller vad det blir, den höjer ditt själstillstånd med megahjärtan!

 

 

 

 

 

De där många vandrande tänkarna, det var ensamma människor, men måste man vara ensam på sin vandring för att de goda tankarna ska komma flygande? Är det inte snarare så att man fortsätter att bearbeta idéer som man redan varit i närheten av genom samtal eller läsning? Ofta när jag själv varit ute har jag frågat mig om det inte skulle vara upplyftande att få gå tillsammans med någon samstämmig själ och tänka högt. Tyvärr har jag inte kunnat pröva det, eftersom denna samstämmiga själ inte synts till. Kvinnan jag levde med i tjugo år var mer av typen sitta inne och prata, och hon använde sin intelligens och verbalitet till att trycka ner mig i stället för att skapa ett öppet samtal. Är jag bitter över det? Bitter på mig själv i så fall, som inte hittade vägen ut ur den trånga hålan. I stället hamnade jag i ett avvaktande, nästan förlamat tillstånd som förvärrade skadan. Det kanske tar tjugo år till att förstå hur det kan bli så, att man försöker vara ärlig och positiv men ändå blir sedd som en farlig person!

 

 

 

 

 

Lite mer än ett år efter hjärtinfarkten besökte jag min gamla hemstad Lund för att vara med på ett akademiskt evenemang till minne av min far som var professor i grekiska där. Många som jag knappt sett sedan studenttiden var där. När jag satt på tåget hem, med blandade känslor över gamla minnen och spöken, var det självklart att jag tänkte mycket på var jag själv hade hamnat sedan dess. Tänker man på karriär och framgång är jag en misslyckad person, jag som haft så stolta planer och knappt gjort något av dem. Jag har alltid haft starka känslor för det jag engagerat mig i, och lika mycket har jag gått på känsla när jag valt att avbryta någonting. Men, tänkte jag, det kan väl ligga något värde i det också, att inte ha blivit fast i en bana, utan fortfarande ha känslan att det finns mycket kvar att pröva? Så tillkom, någonstans mellan Tranås och Mjölby ungefär, titeln SUPERNYBÖRJARE.

 

 

 

 

 

Det här som jag börjat nu och som fortfarande pågår, det talade jag förut om som något jag länge velat göra, men det är också en del av en helt ny verksamhet. Jag reser runt i världen utanför den trånga hålan, och jag upptäcker nya världar inom mig själv. Orden jag skriver ner tjänar som kartskiss och loggbok och fotoalbum, men det är en bedräglig dokumentation eftersom den ändrar sig själv lika mycket som jag ökar på den! Med andra ord: när jag går tillbaka och läser vad jag själv har skrivit märker jag hur tankarna förändras jämfört med när de bara fanns i huvudet. Ändå har jag inte sedan den första skrivdagen ändrat något av det redan skrivna, utom några små sakfel. Du som läser detta ser kanske ännu mer än jag själv av det alternativa universum som rör sig i och bakom det omedelbart synliga!

 

 

 

 

 

DET alternativa universum, säger jag som om det fanns ett sådant och ett ordinarie. Nej, nej, nej. Det finns bara ett, eller så finns det oändligt många. Tänkandets partiklar kan namnges och följas i sina banor, men aldrig kan jag veta att jag har funnit dem alla, eller att banorna är desamma nästa gång. Jag kan beskriva "kropp" och "själ" som enbart kropp, eller som ett enda utflöde av en rent andlig kraft. Kropp och själ, form och innehåll, gott och ont, katolik eller protestant, alla sådana klyvningar kan jag foga ihop till ett helt, och att det någonsin var kluvet kan betraktas som ett avslutat experiment. Vad var det nu Descartes sa? Jag tänker, alltså finns jag. Trodde någon att han trodde att han bevisade någonting med det? Nejdå, men någonstans måste man börja, menade han. Jag har faktiskt kollat detta på plats, så att säga.

 

 

 

 

 

Allmänbildning är väl bra, men den har en tråkig sida. På den vägen körs halvsanningar och rena missförstånd vidare från generation till generation, tills någon skärpt journalist gör en TV-serie om det. Hur många har läst hela "Discours de la méthode" och satt sig in i hur Descartes resonerar? Inte jag, jag bara tittade i den för att kolla att den berömda frasen verkligen stod där: je pense, donc je suis.

 

 

 

 

 

Varför detta prat om René Descartes nu igen, eller Renatus Cartesius som han heter på Sergels bastanta monument i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm? Just därför. Denne franske fritänkare är ju lite svensk också, eftersom han dukade under för den svenska vintern. Den biten av allmänbildningen är nog korrekt. Även idag blir man känslig för nya mikrober när man byter miljö, så det är väl inte underligt om det gick fort för den stackarn att få lunginflammation i Lortsverige för 350 år sen!

 

 

 

 

 

Han borde ha stannat i Paris, även om jesuiterna gjorde det hett om öronen för honom. Jag hade också gärna stannat i Paris. Tänk om de åtta dagarna jag var där 1999 kunde ha förvandlats till liggande åtta! Tidigt på påskdagens morgon satt jag på ett halvskumt fik och kikade mot Notre Dame mellan körsbärsblommen, och mindes en tjejkompis som skulle ha fyllt femtio just i den veckan, om hon hade levat. Men hon dog några veckor före tjugofemårsdagen av värktabletter och sprit. Sedan tänkte jag: "I den här stan borde man inte vara ensam", och tårarna rann.

 

 

 

 

 

Säg aldrig "gråt inte" till en som gråter. Säg: "gråt, det känns bättre efteråt!" Man kan få tårar av de mest skilda anledningar, glada eller sorgliga, men avspänningen som kommer efter är alltid bra! De känslosamma 1700-talspoeterna som diktade om "tårarnas vällust", de visste vad de talade om.

 

 

 

 

 

Sedan den dagen i Paris har jag inte gråtit så där riktigt mycket vid något tillfälle, men mina ögon fuktas minst en gång om året, vid Lucia när jag hör vitklädda barn sjunga de gamla sångerna. Varför det efter alla år och tre egna ungar, jag borde väl vara van? Jag känner inget behov av att hitta någon förklaring. Jag kan bara inte motstå det.

 

 

 

 

 

Senaste gången jag blev kär på jobbet låg jag och grät om nätterna i sängen bredvid den tryggt snarkande hustrun. Den nya tjejen som hade börjat mitt i vintern lade jag knappt märke till först, men så blev det sommar och semester, och när jag var på semester tänkte jag på henne jämt! Jag grät inte för att jag var ledsen, utan snarare var det tårar av ömhet, eller av glädje över nya känslor som jag inte visste förut att jag kunde ha. Det finns en schablonbild av rödhåriga kvinnor, att de ska vara intensiva och nyckfulla, men just den här rödhåriga kvinnan var introvert och blyg liksom jag, en syskonsjäl trodde jag, och det kändes som om hon hade hemligheter som jag längtade efter att upptäcka. Hon gav inte positiva svar på mitt försiktigt visade intresse, så några upptäckter blev det aldrig. Dessutom trodde jag fortfarande att mitt äktenskap kunde räddas, men två år senare var det i kras. Que sera sera.

 

 

 

 

 

Eller på grumlig svenska: vad som än händer, så fejsar jag det. Inte så att jag skulle vara någon tuffing som klarar allt, men det som kommer, det får komma, jag är beredd och viker inte undan. Antingen blir jag knäckt, eller så klarar jag av det och går därifrån, kanske starkare än förut, och alldeles säkert med något nytt jag har lärt mig. Många gånger har jag varit nere till åtta men rest mig igen, och om inte vunnit så åtminstone stått matchen ut.

 

 

 

 

 

Vi måste prata, sa hustrun en kväll. Javisst, sa jag, om vadå? - Skilsmässa, sa hon. Det där var utan tvekan den värsta bomb som smällt av i mitt fejs, men visst hade jag haft känslan av att en stubin legat och fräst ett tag. I två månader efter det kände jag knappt skillnad på dag och natt, för alla överhettade tankar som förstörde all ro och all koncentration. Ingen sömn på nätterna, och dagarna på kontoret fick jag till att gå på något sätt tack vare förstående kamrater. Vad som skulle hänt om jag varit tvungen att sjukskriva mig, det har jag inte brytt mig om att fundera på. Där fanns några som jag kunde tala med i förtroende, och med deras stöd stapplade jag vidare.

 

 

 

 

 

En dag på lunchpausen träffade jag i mataffären en kvinna som hade varit min chef, låt oss kalla henne C, och vi hade arbetat bra ihop då. C var i min ålder och dessutom från Skåne, så vi hade ju något lite gemensamt förutom jobbet. Hon hade blivit omplacerad något år innan, och efter det hade vi mötts i korridorerna några gånger och pratat lite sådär allmänt, och jag tänkte: "hon är ju klok, henne kan jag prata med" så jag föreslog att vi skulle ses på en promenad eller fika eller så, och det sa hon ja till utan synlig tvekan. Vi träffades så småningom på en ganska udda tid på ett enkelt fik som hade turen att vara öppet. Jag berättade hur det var med mig och sa att jag var tacksam för att C kunde ställa upp och träffa mig tidigt på morgonen på en klämdag, och hon sa att hon hade funderat en del på varför jag ville träffa henne. Dessutom berättade hon att hon själv en gång hade varit nära separation men inte tagit steget, utan relationen hade förbättrats igen. Efter det samtalet möttes vi en andra gång på promenad, och en tredje gång gick vi på museum, och på morgonen samma dag som skulle blivit fjärde gången ringde C och sa inte bara återbud, utan att hon inte ville träffa mig mer!

 

 

 

 

 

Kall, matt, bestört, golvad. Vad ska jag använda för ord för att beskriva hur jag känner mig när jag i ett redan svagt tillstånd får ett så dramatiskt besked i en fråga som jag tror är enkel? PER TELEFON!? Sa hon någon anledning, undrar du? Hennes man hade muttrat över att hon hade "övergivit" familjen för att gå på museum med mig på en söndag, så då vågade hon inte mer. Jag svarade att jag som gentleman självklart respekterade att hon upplevde det så, men jag bad att åtminstone få se henne en sista gång och ta avsked på riktigt och inte bara så där tarvligt på telefon, men inte ens det kunde hon gå med på. Det har inte hänt mig ännu att jag gått på kryckor och någon slagit undan en krycka för mig, men jag tror att det känns ungefär så där som jag kände mig då. En annan fråga är om det C sa var hela sanningen, men det får jag nog aldrig veta.

 

 

 

 

 

Där du inte är, där är lyckan. Dort wo du nicht bist, dort ist das Glück. Tack, Franz Schubert, för att du med din sång Der Wanderer räddat denna utsökta rad av den annars helt bortglömde poeten Georg Philipp Schmidt von Lübeck! Det finns inget bättre sätt, i varje fall inget tydligare och kortare, att förklara vad som menas med ROMANTIK. Man längtar bort till någon annanstans, men kan inte förklara just vart eller hur det skulle se ut där, utan man bara längtar till det okända för att det ÄR okänt. Man gör sig bilder som försvinner lika fort som de blixtrar fram, och lever sitt liv i en dubbelexponering av dröm och verklighet. Visst är det något sjukt med att alltid gå och längta, att alltid vara principiellt otillfredsställd, men är det inte ännu värre att uppleva bitterheten när man misslyckas med att förverkliga en dröm? Och är det inte den här underbara förmågan, att vi kan se mot något skönare och ädlare än vad de vanliga ögonen ser, som gör oss starka nog att gå igenom de mörkaste delarna av livet? Lyckan är där jag inte är, det kan betyda att jag helt enkelt avstår från att försöka göra verklighet av drömmen, för då har jag åtminstone den sköna drömmen kvar och kan drömma den vidare! Drömmen är bättre än livet, sa jag förut också.

 

 

 

 

 

Alla drömmar är inte vackra. Hur romantiskt är livet för den som i sin inre värld möter varelser med tänder i rumpan, som på en Dalitavla? Jag vet inte. Det är en brist i min människokunskap. Visst har jag drömt mardrömmar, det gör väl alla någon gång, och jag har ibland känt mig utslagen och misslyckad, men jag har aldrig varit rädd för mig själv eller försökt hålla mig vaken av oro för att mardrömmen skulle komma tillbaka. Ibland säger jag till mig själv att jag kunde bli en bra psykolog med mitt starka tålamod, men lika ofta tvivlar jag på att jag har den följsamheten som också behövs. Jag tror att många som ser på skräckfilmer är lika okunniga som jag, och att det är därför de tittar, för att bli fascinerade av en okänd värld. Den så kallade skräckromantiken är lika genuint romantisk som det där söta gulliga som man oftast tänker på när det talas om romantik.

 

 

 

 

 

Någon gör eller säger någonting som för dig verkar obegripligt och hemskt, men för henne är det naturligt därför att hon ser sitt inre helvete så starkt att det skymmer bort det som vi andra brukar se omkring oss. Hon är lika hjälplös som du, men har inte samma beredskap som du att erkänna det. Nastasia och Rogosjin i Dostojevskijs Idioten är två sådana människor, tror jag, och de måste krossa varandra när deras vägar möts. Och idioten, det är inte bara den dumsnälle furst Mysjkin utan alla vi andra som står bredvid och ingenting kan göra.

 

 

 

 

 

Jag läste Idioten första gången veckan efter att jag tagit studenten, andra gången när den där bomben jag pratade om just hade smällt, och tredje gången medan jag skrev det här. Det är som att återbesöka platser där man varit förut: man kan bli osäker på vad som är förändrat och vad som man bara glömt. Men en bok ändras väl inte, jomenvisst gör den det, när jag läser den och läser om den stiger jag in i en värld som jag inte vet helt och hållet hur den är beskaffad, vare sig då eller nu. För mig känns det som att händelserna i Idioten utspelas i mer eller mindre mörker, och ur skuggorna framträder plötsligt en gestalt som jag kanske sett förr, eller också inte lagt märke till. Dostojevskij har ett sätt att skriva om bifigurer så att de nästan, men bara nästan, har en egen handling vid sidan av, som en roman i romanen.

 

 

 

 

 

Nastasia är helt klart en bitch, eller ett stycke som man sa förr i världen. Trots att jag redan rest så mycket i Idiotens värld har jag inte riktigt lyckats kartlägga vad det är som gör att alla är så rädda för denna tjugofemåriga pangbrud, som dyker upp nästan från ingenstans med en massa pengar, så att hon kan leva gott på egen hand och driva regemente med alla karlar som är efter henne och/eller pengarna. Dostojevskij tecknar en så skuggig bild av henne att monsterkaraktären skymmer de finare nyanserna. Mera monster är hon dock inte än att hon själv blir rädd när det kommer en karl som visserligen är lite skakis han också, men faktiskt respekterar henne som en riktig människa, Mysjkin alltså.

 

 

 

 

 

Och Rogosjin, vad skulle vi sätta för etikett på honom om han fanns nu? Finns det manliga bitchar? Eller är det så naturligt att män uppträder egocentriskt och självsvåldigt att vi inte måste ha någon särskild kategori för honom? En klinisk kanske, incestoffer? Jag vet inte. Fjärde gången kanske detta också klarnar för mig.

 

 

 

 

 

Vad Mysjkin är, det är lätt. Ingen idiot egentligen, även om han har varit länge i mentalvård, för han har högre IQ än de flesta andra i romanen. För honom har vi ett ord som alla kan och som har funnits länge, och är ett ganska grovt skällsord trots att det inte är snuskigt. Han är en mes.

 

 

 

 

 

Idiot kallas han av andra några gånger, för att han är socialt bortkommen, men i hela romanen gör han ingenting värre än att han missförstår några situationer så att de andra blir generade, och så blir han exalterad på ett party och välter ner en dyrbar vas. Runt omkring honom finns människor som lurar och hånar varandra, ställer till scener, bråkar och super och stjäl. Mysjkin är lika artig mot uppkomlingsflickan med det tvivelaktiga levernet som mot de fina damerna i etablissemanget, och han sitter hos mördaren och tröstar honom tills polisen kommer. Han har ett inre självförtroende som inte driver honom att hävda sig mot någon, men väl hjälper honom att komma igenom svåra lägen. Dock räddar det honom inte från slutkatastrofen, även om han gör vad han kan för att förebygga den.

 

 

 

 

 

Vår egen kraft ej hjälpa kan, som Luther säger i psalmen. Gud förlåter dig, om du tror på Gud, men om du tror på människan, förlåter människorna dig då? Det ska du inte räkna med.

 

 

 

 

 

När jag tänker vidare på detta känns det som att det börjar bli dags att läsa boken för fjärde gången. Men nej, det får vänta lite. Jag bläddrar bara fram till scenen där furst Mysjkin första gången friar till Nastasia, eller rättare sagt erbjuder sig att gifta sig med henne. Hur kan den mesen komma på en så överraskande idé efter att ha träffat henne två gånger i sällskap och ingen gång i enrum? Ja, det är knappt hans egen idé ens, eftersom det är en annan herre i sällskapet som provocerar honom att säga det högt. Nastasia blir förstås ställd när hon förstår att här är en karl som hon inte utan vidare kan domptera med all sin ilska och alla sina pengar. Först verkar hon anta erbjudandet, och hon utnyttjar tillfället att reta rivalerna ganska mycket, men scenen slutar med att hon förolämpar fursten och ger sig iväg med den brutale Rogosjin.

 

 

 

 

 

Det är framför allt hettan i sådana här konfrontationer som gör att man (jag, alltså) kan återvända till Idioten gång på gång. Överhuvudtaget läser jag gärna tragiska böcker för att stärka mig i övertygelsen att så här behöver det inte gå till. Livet måste gå att göra bättre!

 

 

 

 

 

Men hördu Sven, nu är du inne på den där "estetiska religionen" igen. Kan du verkligen säga att ditt liv blivit bättre för att du läst Idioten tre gånger? Bättre än om du hade suttit och snackat på ölpubar i stället för att läsa så mycket?

 

 

 

 

 

Den frågan skulle kunna göra mig lite trängd, för jag kan inte gärna svara nej och erkänna att det egentligen inte spelar någon roll vad man företar sig, men å andra sidan, om jag svarar ja så innehåller det svaret rätt mycket skryt och självhävdelse som inte heller klär mig. Det är alltså omöjligt att ge ett svar till någon annan än mig själv, men vad gör det, jag ÄR inte en predikant och måste alltså inte få någon att tycka som jag! Men man kan kalla detta religion, just för att jag avstår från att argumentera. Det är något jag lever med, helt enkelt, och har ingenting att göra med att värdera konstnärligt skapande efter moraliska normer eller några andra sådana kantiga resonemang som besserwissrarna kan hitta på.

 

 

 

 

 

Come vivo? - Vivo! vill jag sjunga med Rodolphe i Puccinis La Bohème. Hur lever jag? Tja, jag lever! Alla "skulle ha blivit"- frågor tycker jag är väldigt jobbiga, för det som har hänt går inte att ändra, och vad ska jag egentligen göra med de eventuella slutsatser jag kan dra? Egentligen bara en sak: fråga predikanten. Han har fått ta det lugnt ett slag, men nu kan han inte hålla sig längre. Nu ska (P) den förståndige predikanten tala till (D) den vankelmodige drömmaren som sitter i en annan kammare i hjärtat.

 

 

 

 

 

P: Det viktigaste, det har du vetat länge redan. Var uppriktig. Säg som det är. Låt dina upplevelser komma till uttryck genast, inte konserverade eller jästa. Tänk inte på att regissera dig själv för att påverka andra, eller att sortera informationen för att framkalla ett visst resultat. Även välmenta manipulationer kan gå fel!

 

 

 

 

 

D: Visst, men vad är dina utmärkta principer, om inte just konserverade? När jag är där jag är och ska göra det jag ska göra, då är det inte säkert att verkligheten är formaterad så att det går att köra livsfilosofi.exe på den! Och när jag drömmer är det ungefär lika, det jag ser i min dröm har färger och former och ord som om det verkligen hände, alltså lika svävande och svårtytt. Lika gärna som att drömma om att någonting SKA hända, kan jag i drömmen söka mig tillbaka till det som KUNDE ha hänt, trots dina hurtiga tillrop att gjort är gjort m m.

 

 

 

 

 

P: Ändå så händer det ibland att den torra principen får ett slags liv som visar att den inte är så torr ändå. Tänk på vad som hände härförleden när du åkte tunnelbana och läste en av dina tågböcker som vanligt, och så stod där i boken en enda mening som brände till så att du inte läste något mer på en lång lång stund:

 

 

 

 

 

Hela konsten att älska består, tror jag, i att säga just det som ögonblickets stämning inger en, med andra ord: att lyssna till sig själv.

 

 

 

 

 

PD unisont: Ja, sannerligen om inte detta också kan bli ett mantra eller en välsignelse. De l'amour av Stendhal påminner, med sina långa utredningar och exempelsamlingar, mycket om Falstaff Fakir, men den här meningen, den är värdefullare än flera hela böcker!

 

 

 

 

 

Många dikter och sångtexter säger sådant som "du är min hela värld", "allt detta och himlen därtill" m m, och många romaner och filmer handlar om de förödande kompromisser som uppstår när någon vill försöka leva efter det där. Konsten ljuger hela tiden, eller talar med dubbla tungor. Den estetiska religionens heliga bok finns inte, utan den kan bara skrivas av mig själv för mig själv.

 

 

 

 

 

Är det det jag håller på med nu? Njaä, det är väl svårt att lova efter så här pass lite arbete. Det ser väl långt ut på bildskärmen, men utskrivet på papper är det inte fler sidor än vad en driven författare gör mellan elvakaffe och lunch.

 

 

 

 

 

En som tänkte mycket på detta med estetik och religion för tvåhundra år sen, i romantikens tid då många gjorde det, det var Friedrich von Hardenberg som kallade sig Novalis. Han utbildade sig till förvaltningsjurist medan han tänkte och skrev, och tänkte och skrev, och var kär i en tonåring som hette Sophie, han kallade henne ibland Philo-Sophie, och det var en bra vits eftersom philos på grekiska betyder kär, en filosof är en som älskar visheten:

 

 

 

 

 

När anden helgar, så är varje äkta bok en bibel.

 

 

Det finns bara ett tempel i världen, och det är människokroppen. - - Man rör vid himlen, när man rör vid en människa.

 

 

De flesta vet inte själva hur intressanta de faktiskt är, vad de säger för intressanta saker. En trogen återgivning och bedömning av vad de säger skulle göra dem förvånade över sig själva och hjälpa dem att upptäcka en ny värld i sitt inre.

 

 

 

 

 

Några fragment, ur ett liv som också blev ett fragment eftersom han dog när han var 29, och då var Sophie död redan. Sorgearbetet är intensivt i det han skrev de sista åren, många brev och långa manuskript.

 

 

 

 

 

Sophie och Friedrich - två unga döda i en tid när mortaliteten i infektionssjukdomar fortfarande var hög. Man kan tänka att detta måste ha varit en mycket speciell tjej, som var attraktiv för en tio år äldre högintellektuell och väletablerad, inte känd som författare ännu, men hemmastadd i de litterära kretsarna och inne i tjänstemannakarriären. Brev och dagböcker som hon skrivit handlar bara om enkla vardagliga saker, säger forskarna, men hur vet de vad hon själv kan ha förstört när hon var sjuk, eller om familjen städat bort sådant som det inte var passeligt för en borgarflicka att skriva?

 

 

 

 

 

Det som finns kvar efter honom, en stor mängd dikter och tankar och en roman som inte blev färdig, finns tryckt komplett, men det är bara kännare som läser det. En sak som står där är dock välkänd. Titelpersonen i romanen Heinrich von Ofterdingen ser en blå blomma i en dröm, och tänker att den blomman verkligen finns någonstans, och han vill hitta den.

 

 

 

 

 

Romantikens blåa blomma! En symbol för längtan som inte bara kännarna känner till. Men vad var det Novalis ville finna genom sitt intensiva skrivande, och vad var det jag ville för längesen när jag läste igenom alltihop och skrev av ett och annat i en svart bok?

 

 

 

 

 

Jag tror att det var dunkelt för honom själv, liksom för mig. På sin sökarvandring hittar Heinrich en illustrerad bok, där han kan se att han själv är med på bilderna, och bilderna föreställer saker som inte hänt ännu, men boken är skriven på ett språk han inte förstår. Det är väl det jag sysslar med nu, att se mina inre bilder och dechiffrera den ännu okända texten till dem. När jag väl gjort det, så förstår du vad jag har skrivit, men hur vet jag vilka okända bilder som svävar fram för dig när du läser det?

 

 

 

 

 

Och inte är det lättare att veta vad du egentligen skulle se, om du såg mig i verkligheten. Den jag vill vara, eller tror att jag är, kan vara någon som ingen har sett ännu. Den du tror att jag är skulle jag nog inte känna igen, å andra sidan. En förvirrad sentimental gubbe som inte vet sin plats utan måste sticka ut på en massa onödiga ställen? Den där meningen om att lyssna till sig själv, den bränner och bränner. Nu läser jag en annan bok av Stendhal, Le Rouge et le Noir, som är betydligt hemlighetsfullare för att där finns diktade figurer att krypa in i. Den unge husläraren Julien som flörtar med elevernas mamma bara för att visa lite makt, och mamman som blir mer och mer bävande kär, det behövs bara några sidor under tunnelbanefärden för att jag genast ska känna mig som i en annan värld. Julien som har så långtflygande tankar i sitt inre och så förfärande lite kontaktväg att göra dem levande på, det kunde varit jag när jag var tjugo. Men jag hade säkert inte gjort som han, om det hade funnits en skön trettioårig kvinna så nära mig, i yttre OCH inre mening nära.

 

 

 

 

 

Det fanns det inte. Nu vänder vi på åldrarna, och plötsligt är vi inne i verkligheten. Borde jag ha låtit bli att fråga chans på G S (Gullig Sopran), en sagolikt charmig medlem av samma kyrkokör som jag, i ålder att hon kunde ha varit min dotter? Gentlemannen i mig säger att jag inte ska ta risken att göra en kvinna generad eller arg, men vad är priset för det? Hur bra skulle jag må av att bara flukta och göra små fåniga halvhemliga försök att visa lite uppmärksamhet, jämfört med att säga det högt? Och vad hände när jag faktiskt gjorde det? Det kändes faktiskt skönt omedelbart, måste jag säga. Jag visste att det var hopplöst, men vissheten om jag inte är rädd för mina egna känslor, den bär!

 

 

 

 

 

Nyf, nyf! Vad sa G S då? Det såg ut som om hon spontant tog det mycket fint trots att hon nobbade mig. Ingenting om gubbsjuk eller andra nedsättande glosor som man kunde väntat sig, och inte någon annan sorts dålig reaktion som syntes, men efterhand tror jag att hon blev rätt generad ändå, för vi har inte pratat med varandra alls sedan dess, trots att vi ses varje vecka i kören. F'låt, det var inte meningen, ville jag viska, men hur ska jag få henne att höra vad jag viskar?

 

 

 

 

 

Hoppet står väl till att jag lyssnar rätt på mina egna inre viskningar. I väntan på det söker jag tröst i sången:

 

 

 

 

 

I spend a lifetime waiting for the right time
Now that you're near the time is here at last!

 

 

 

 

 

Jag tror att Elvis var fruktansvärt nervös varje gång han var vid mikrofonen, och att det var därför han hade sådan underbar darr på rösten. Jag är aldrig nervös, så jag kan inte bli så bra som han, men det är härligt att sjunga ändå. När man ska försöka vara sig själv i vanliga vardagen finns det konventioner som hindrar och inre spärrar som slår till, men när man spelar en roll, t ex genom att man sjunger en text som någon annan skrivit och försöker uttrycka budskapet i den, då kan man ge allt!

 

 

 

 

 

Det är kanske därför som många människor väljer att spela en roll i stället för att vara sig själva, i den vanliga vardagen där man tror att vanliga människor är vanliga. Men stopp, riktigt så enkelt är det inte ändå. Det är väldigt grovt att påstå att det entydigt finns ett själv, och en massa roller. Se på ungdomskulturen, där mycket av "självet" är just att skapa en roll, eller tillochmed att gå ut och in i flera olika själv, och det gemensamma draget är att du är ingenting om du inte syns!

 

 

 

 

 

Och det sättet att leva sprider sig uppåt i åldrarna. Platonikern, vart tog han vägen? Han har inget vettigt att säga till alla dem som är övertygade om att människans värde är knutet till fitness och beautybox och muskelvolym. Predikanten hälsar att han håller på och jobbar med avskedstalet, men vem vet, snart kommer det kanske inte att behövas, för ingen förstår längre vad han säger?

 

 

 

 

 

Varför är så många övertygade om att de måste spela roller i sitt liv, i stället för att leva spontant? Rädslan för vad som ska hända om den verkliga människan blir synlig är så stark, att hon måste skapa en karaktär som hon känner att hon kan ha kontroll över för att hon själv har skapat den. En och annan av dessa rädda skådespelare gör sig också till demonregissör och tvingar på sina medmänniskor manusen till rollerna som de måste spela, för att hindra att det fruktansvärda ...

 

 

 

 

 

Ja vad det nu är. Det som förr eller senare verkligen händer är att de ofrivilliga skådespelarna upptäcker att de är med i en pjäs, och då är det DE som blir rädda och undrar vad det är för en level de har kommit till på livets playstation.

 

 

 

 

 

Det finns andra roller som spelas i vardagslivet, men mera öppet då, som t ex könsroller. När det ordet började användas vet jag inte riktigt. Det finns inte i Svenska akademiens ordbok, för den säger sig vara en "historisk" ordbok. Dålig undanflykt tycker jag. Alla ord har väl en historia? När jag var tonåring på sextiotalet och feminismen började bli ett begrepp, då hörde jag ordet könsroll för första gången. Då var jag ganska negativ. Jag tänkte: vadå, man kan väl behandla människor som människor? Senare har jag lärt mig att det inte är så enkelt. Men debatten om könsroller är förstås äldre än så. Stendhal, för att nämna en gammal bekant, är både öppet i De l'amour, och genom Juliens tankar i Le Rouge et le Noir, starkt kritisk mot de sociala regler som begränsar kvinnornas möjligheter att skaffa sig kunskap och verksamhet.

 

 

 

 

 

Har du tänkt på att det är inte bara människor som spelar roller, utan ord kan göra det också? Ibland kallas det för symbol och ibland för allegori. Ett hus är inte alltid ett hus. Det är faktiskt ofta som ord inte används för att säga det som de står för enligt ordboken, utan får arbeta som representanter för något annat. Betydelsen rullar mot kanten, och ibland tippar den över alldeles. En skiva är inte i första hand en bordsskiva eller brödskiva utan något med ljud på. Att vara häftig har snart inte alls med temperament att göra, utan betyder idag ungefär att locka fram positiva överraskningar.

 

 

 

 

 

De ord som vi idag kallar abstrakta har varit konkreta från början. Att anse är inte längre lika med att titta på, men det förstår alla. Vi tror kanske att det här är något modernt, att det är vi som lever nu som är så smarta så att vi kan byta funktion på termer som redan finns, men då misstar vi oss.

 

 

 

 

 

I Gamla Testamentet talar man om ansikte och menar personlighet, eller om anden, den fysiska andedräkten, och menar det inre livet. "Förlora ansiktet" säger vi fortfarande. Därför tror jag att när Jesus säger att brödet är hans kropp och vinet hans blod, då menar han också någonting annat än vad det låter som. Teologernas långrandiga argumentationer om den läskiga trollkonsten att brödet och vinet i nattvardsgudstjänsten förvandlas till Jesu kött och blod är helt onödiga, skulle jag tro!

 

 

 

 

 

Brödet är människans kropp, menar jag, basmatens basmat, en daglig källa till kolhydrat, protein och mineraler, och vinet är förstås då också hennes eget blod och en basvara i meningen att ingen känd samhällsform är utan berusningsmedel. Vad kallas Jesus, ja de andra kallar honom för Herre och Mästare och Frälsare, men vad kallar han sig själv: Människosonen!

 

 

 

 

 

Nu är det påsk, så då gör jag detta till hans åminnelse, dvs egentligen för att tänka över mitt eget öde, om jag följer det jag sa nyss: tar ett glas vin i den ena handen och något att tugga på i den andra. Men det som kommer för mig är ett ord, inte av Jesus utan av Nietzsche:

 

 

 

 

 

Wenig macht die Art des besten Glücks.

 

 

 

 

 

Ungefär: det behövs så lite för att bli riktigt lycklig. Så lite, och så svårt att nå. Mina tankar rör sig mycket kring ensamhet, eftersom det är vad jag är mest. Man kan leva ett bra liv ensam, jag menar det har praktiska fördelar och det är behagligt att kunna bestämma själv om sitt dagliga liv, men ensam med sina tankar, det ska man aldrig vara.

 

 

 

 

 

Fråga inte igen. Det är inte hälsosamt att veta
vad som kommer att hända.
Det kanske står skrivet i stjärnorna
men stjärnorna bryr sig inte om oss!
Försök tänka så här i stället:
vad som än händer, så fejsar jag det.
Det här är kanske sista vintern
eller så kommer det fler vintrar
men du, stäng den luckan
och häll upp ett glas vin.
Medan vi snackar rinner tiden iväg.
Försök inte svara i dag på frågorna som kommer i morgon
utan ta tag i den här dagen.

 

 

 

 

 

Pilatus hade nog läst dikter av Horatius, tror jag, och diskuterat dem med sin kloka fru. Ta tag i dagen, carpe diem, det gäller för poesiläsare som Horatius’ varumärke, och många människor som inte läser poesi har hört den frasen och förstår vad den betyder.

 

 

 

 

 

Någon som tycker att Horatius liknar mig väldigt mycket? Javisst, jag har inte försökt göra en strikt översättning utan snarare krypa in i hans tankar och vara Horatius. Jag tänker speciellt på raden "vad som än händer ..." som har varit ett av mina valspråk i många år utan att jag egentligen visste var det kom ifrån. En sommar för länge sen läste jag de flesta av hans dikter därför att det ingick i latinkursen, och det var en fin sommar med en stor läsupplevelse. Men allt som man läser kan man ju inte behålla högst upp i medvetandet. Jag har nog varit Horatius sen dess.

 

 

 

 

 

Här tänkte jag prata vidare om Horatius, men det känns faktiskt riktigt svårt att hålla reda på vem som är vem. Han trivdes inte i fina kretsar, och sökte inte de stora äventyren, utan han ville ha det lilla lugna livet, just som jag. Sårad som jag av passioner satt han inte bitter och slickade sina sår, utan sökte det som kunde trösta.

 

 

 

 

 

Icke gå till människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och heden och den djupa västanstormen.
    Hafvet och skogen, luft, skyar, träd - allt säger ja till dig bland dem.

 

 

 

 

 

Det där var inte Horatius och inte jag, utan en annan tacksam Horatius-läsare, Vilhelm Ekelund, född i Skåne som jag. Kaffeviken i Nacka var inte vad han tänkte på när han skrev om havet 1922, men senare kom han till Saltsjöbaden och fann ett hem i den miljön. Jag besöker ibland hans grav vid Baggensstäket.

 

 

 

 

 

I Ekelunds värld är gravarna lika levande som träden och blommorna. Han vandrar med andra författare från andra tider under bar himmel och talar med dem som om de fanns vid hans sida, och då tycker litteraturvetaren att det är svårt att kartlägga vem som är vem, men vad gör det? Ars longa, vita brevis, konsten är lång och livet är kort, har man sagt, och vad vill man ha sagt med det? Jag vill att det ska betyda: Om jag tar till mig en tradition och en kunskap, och använder den på mitt sätt, då kan jag också gå vidare med den till någon som lever med den efter att min röst har tystnat.

 

 

 

 

 

Nu var det plötsligt jag som kom fram och började gå där vid sidan. Javisst, det gäller ju mig också, och dig, och våra vänner, och det gäller inte bara litteratur utan allt vi lägger vår själ i. Är det så att jag har en väldig ambition? Ser jag mig som en i raden av vandrande tänkare vars tankar ska vandra vidare, som Horatius, som Kierkegaard, som Nietzsche? Ja och nej. På ett sätt så är det här min ensak, att jag sätter mina tankar i skrivna ord för att de inte bara ska virvla runt i mitt huvud, och jag lagrar det på internet för att det inte bara ska finnas i en maskin som kan sluta fungera eller bli stulen.

 

 

 

 

 

På ett annat sätt så vill jag att du som sitter någon annanstans, i döda poeters sällskap eller vad vi ska kalla det, ska få veta att här finns en till som du. Om DU nu finns.

 

 

 

 

 

Ett sätt att undersöka det på har jag redan genomfört. I sökrutan på google.com skriver jag in de kända namn som finns i min text, först bara några och lägger till fler efterhand, och då hittar sökmotorn en mängd citatsamlingar och litteraturlistor, men allt färre för varje namn som läggs till, och så småningom blir det bara en träff, hit till min sajt nämligen. Om det finns någon mer som håller på och skriver ner sådana här tankar och kommentarer, så sker det på papper och inte på webben. Jag är världsunik.

 

 

 

 

 

1978 skrev jag i studenttidningen Lundagård: Egentligen borde alla romaner vara ändlösa eller ofullbordade. Jag tänkte på att en roman måste sluta skrivas för att den ska gå till tryckning. En TV-serie kan pågå mycket länge, men till sist vill inte skådespelare, producenter &co göra den längre. Men livet går ju vidare! Jag kan säga vilken som är världens bästa ofullbordade roman, den som pågick tills författarhanden stelnade för alltid. Det måste vara Der Mann ohne Eigenschaften, Mannen utan egenskaper, av Robert Musil. Men den stora romanen som fortfarande blir större, var finns den? Troligen bara på papper, på grund av upphovsrätten.

 

 

 

 

 

När jag började tänka så här, då visste väl redan några militärer och forskare att text kunde lagras och bearbetas utan att skrivas på papper, och nu är detta något som alla kan använda! Och det underbara är inte minst att man aldrig behöver sluta! Jag kan ge mitt lösenord i arv till mina barn, så kan de hoppa in och tänka vidare när jag är finito.

 

 

 

 

 

Søren Kierkegaard gick förbi nyss. Han hade inga barn, inga officiella åtminstone, men han kunde väl ha fått om han inte hade dumpat Regine. Han är känd för att han bröt förlovningen och kommenterade det i sina många tjocka böcker. Regine sa någon gång att hon ville vara med honom, om hon så måste bo i ett skåp. Varpå Søren lät bygga ett skåp som var lagom stort för henne att placera sig i. Han skrev allvarligt och levde ironiskt, kan man väl säga. Jag gör tvärtom, nej egentligen inte, jag försöker låta bli att vara ironisk men ibland bara måste jag. Runtom i världen idag finns många som läser böckerna, och skåpet finns att se på Köpenhamns stadsmuseum, men vem tänker på Regine längre?

 

 

 

 

 

Det är kanske bra för henne att vara bortglömd. Många kvinnor som varit i närheten av s k stora män har råkat illa ut, eller blivit hårt dömda av eftervärlden. Männen runt de betydligt färre kvinnliga kändisarna har i regel klarat sig bättre, och det hänger nog ihop med att kvinnorna i fråga verkar ha klarat sig bra utan dem.

 

 

 

 

 

Och visst har jag också någon gång gjort mig skyldig till att leva ironiskt, eller blivit utsatt för någon annans ironiska liv. Jag älskade en flicka för längesen, hamnade samtidigt i säng med en annan, och blev kort därefter inviterad av en tredje. Vad hände sen? Alla försvann, naturligtvis. Inte för att de visste om varandra, så att det blev någon konkurrens eller svartsjuka, utan bara för att jag själv inte fattade någonting. Min karriär som donjuan slutade innan den hade börjat. Men för en supernybörjare är det väl aldrig för sent för vad det vara månde?

 

 

 

 

 

Härwid säger jag eder sannerligen att lifvets anda, hvilken bor i mitt hjertas helgaste rum, begynte darra så wäldeliga att kraften deraf i de finaste ådror förnams, och skälfvande yttrade desse ord: SI, EN GUD KOMMER, STARKARE ÄN JAG, OCH SKALL HERRSKA ÖFVER MIG.

 

 

Det kände Dante när han såg Beatrice, "den lyckliggörande", för första gången. Öfversättningen ur den underbara lilla boken Vita Nova, "nytt liv", svängde jag själv till för länge länge sen, lite gammaldags för att vara ironisk. Men det ska man akta sig för, har jag förstått. Om man skämtar om känslor är man i själva verket rädd för dem, och det finns bättre sätt att hantera den rädslan, vet jag nu när jag sent omsider blivit av med den.

 

 

 

 

 

Men den vackra vårvinterdagen i Lund när jag kände samma sak som Dante, då var jag rädd.

 

 

 

 

 

Någonting grep tag i mitt inre plötsligt,
riste om med kraft, och till höger drog ett
leende förbi medan jag helt tafatt
lyfte på hatten.

 

 

Varför kunde detta beröra mig så
kraftigt att jag tappade andan nästan?
Oförklarlig spänning är alltid i ett
oväntat möte.

 

 

 

 

 

Det var svårt att vara tonåring på sextiotalet. Det har väl varit svårt i andra epoker också, men jag säger det för att jag själv vet. Det var då som sexliberalismen blev stor. Seriösa författare skrev porrböcker, och det ansågs progressivt att läsa dem, och man pratade jämt om sex och allt vad därtill hörde. Jag som var konservativt uppfostrad och inte hade tänkt mycket på att revoltera mot det, i varje fall inte i den här avdelningen, jag tyckte att detta var mycket jobbigt. Men att man pratade om sex och visade bilder med nakna människor betydde inte att någon såg särskilt sexig ut, tyckte jag då. Var det för att jag var omogen? Nej, jag tycker det nu också när jag ser gamla filmer och reportage på TV. Tjejerna ser faktiskt hemska ut. Kläderna är förfärliga, liksom glasögonen, skorna, frisyrerna. De borde ha hamnat direkt på museet liksom den blaffiga popkonsten. Saken blev inte bättre av att jag aldrig fick några tjejer eftersom jag är kortväxt.

 

 

 

 

 

Trösten fanns i musiken. En ny låt med Beatles eller Rolling Stones eller Procol Harum gav högtidsstunder, och det hände ofta, eftersom låtarna på den tiden presenterades som singlar först och senare samlades till album. Produktiviteten var enorm. Jag kan räkna upp fler namn som kom fram snabbt och sedan försvann i konkurrensen, men som var bra ändå, så bra att det inte bara är en nostalgiupplevelse att höra dem på nytt i Radio Vinyl. Sextiotalet var en låg tid för den visuella skönheten, men en guldålder för musiken!

 

 

 

 

 

Här, där och överallt. Sången som Paul McCartney skrev när han var i giftastankar har följt mig sedan den kom ut 1966. Det var ännu inte Linda då, men jag tänker ändå på henne. Hon var nog gullig. Nu är det några år sedan hon dog. Jag fällde en tår när det stod i tidningen. John och George är döda, och Ringo vet jag inte vart han tagit vägen, men Paul har hälsan och musicerar fortfarande, och har vad jag vet inte gjort någon besviken på något annat sätt heller.

 

 

 

 

 

Det fanns de som retade sig på att Linda alltid var med i Pauls olika band, men jag tycker det är gulligt det också. I want her everywhere, säger Paul i sången. Så ska det vara. Ska de va' ska de va' hundra procent!

 

 

 

 

 

To lead a better life I need my love to be here - men de flesta av oss får visst vara nöjda med 40 procent. Måste det vara så, när en kvinna går in i ett nära förhållande till en man, att hon inrättar en hemlig, låst och larmad källarvåning där hon fortsätter leva som om ingenting hade hänt? Män har också sätt att luras på, förstås, men jag har ingen anledning att ta ställning till det eftersom jag inte sökt en sådan relation med en man. Jag tror också att kvinnorna är skickligare på att dölja det.

 

 

 

 

 

Jag kan mycket bra vara ensam när jag ska vara stark och hård och uthållig, bestämma mig, genomföra saker, ta smällar, men vad är det för liv att alltid vara sådan? Däremellan måste jag också få vara mjuk och avslappnad, göra ingenting, bara vara, och det är då som längtan känns störst efter någon att vara blötdjur ihop med, och kanske också någon som är stark medan jag slappar. Men att upptäcka att den älskade faktiskt inte är här, fastän det ser ut som om hon vore, det är VÄRRE än att vara ensam.

 

 

 

 

 

Eller så är det jag som inte är där, men de gånger det hände visste jag det inte förrän efteråt.

 

 

 

 

 

Ingenting om döden
- nej, aldrig mer.
Det var kallt när vi stod där
i den matta höstsolen;
bruna löv låg på marken
och singlade till och med ner
i hålet för urnan
men jag måste säga:
Stenarna talar inte.
Det är våra tankars kraft som är otillräcklig
om vi förstummas av de knappa, grå orden.
Namnen säger inte vad som finns där
och om årtalen menar jag att de betyder lika lite här
som siffror brukar göra när det handlar om livet.
Om människor tar emot varandra lika villigt,
lika milt och tacksamt
som jorden tar emot askan –
ja, då finns inte döden längre.

 

 

 

 

 


Första gången jag kom till Grekland fanns där ett inhemskt cigarrettmärke som hette BYRON, och diktarens porträtt fanns lite varstans på reklamaffischer. Jag tror inte Byron rökte, även om han slet på sig själv på många andra sätt. Det är märkligt vad han lyckades hinna med under sitt korta liv, inte bara skriva mycket. Han var sin tids Hemingway, reste, sportade, gav sig ut i krig osv. Sportade med den dåliga foten? Red, simmade, boxades! Mycket pengar gick åt, och den stackars kroppen for illa.

 

 

 

 

 

Men han borstade tänderna som en ordentlig gosse, det gjorde han! I breven till förläggaren i England från alla stationer på den oroliga resan pratar han om litteratur, och om pengar förstås, och varje gång om att förläggaren ska skicka tandvårdsprylar. Det är rart. Jag har varit på Kap Sounion där han ristade sitt namn i en marmorkolonn, och i Messologion där han låg och dog 1824 i väntan på att det skulle bli riktig fajt med den turkiska ockupationsmakten. Tidens största litterära kändis och glamourgosse slutade som halvfärdig hjälte med raserat familjeliv, och som objekt för fiffel och tvister bland dem som skulle ta hand om resterna. Manuset till hans självbiografi gick upp i rök på kuppen, med troliga svar på frågor som fortfarande är oklara för vår tids litteraturforskare.

 

 

 

 

 

Dikterna finns kvar, dem som inte så många läser numera, fast de borde bara för att det är sådant flyt i Byrons engelska. Läroboksförfattarna kan väl köra sitt nedlåtande snack om Byron som posör och konjunkturfenomen, men tänk vilket tilltal han hade! Där flyter strömmar av smärta och humor och fantasi genom de (som man idag tycker) långrandiga krönikorna om vad Don Juan hade för sig i sovrummen och på vandringen mellan dem. Kan man göra animerad film av Herkules och kinesiska krig, så kan man göra det med Byron. Hinner ni ordna det till 2024, datasnillen?

 

 

 

 

 

Men hur kom Byron hoppande in i det här? Han skrev väl inte i den stilen som mitt gravoffer nyss? Right, men där finns ett samband som du kanske hittar om du tänker efter. Jag ska inte förklara det. För mig kan han dyka upp lite när och lite var och lite hur som helst, faktiskt. Jag tänker ju jämt på Hölderlin och Schubert och alla de där som levde bittert och nu är söta änglar i den estetiska himlen. Umgås med dem kan jag göra, och skriva ner vad jag pratar med dem om, men jag vill leva sött nu!

 

 

 

 

 

Som när jag höll min nyfödda dotter i ett grönt skynke och sjöng Im Prater blühn wieder die Bäume för henne. Jag hoppas få vara med och sjunga när HENNES dotter föds, nåja det går bra med en son också. Upplevelsen med det första egna barnet går dock inte att upprepa, tror jag. När andra barnet kommer är det något man känner igen, och när det tredje kommer är man van. Är det ett av skälen till att det är så svårt att vara tredjebarn? (som jag är, observera!)

 

 

 

 

 

Tanken går till andra barn som föds i andra delar av världen, inte med sång utan med helikopterbrum och bombkrevader. Det är ofattbart vad människan har för kraft att bygga nytt ur ruiner och gång på gång skapa liv där döden nyss gått fram. Det är en andlig kraft, och en naturkraft, som när det gröna återtar de svarta fläckarna efter en skogsbrand.

 

 

 

 

 

Men nu har jag väl försagt mig ändå? Andlig kraft eller naturkraft, jag skulle ju inte skilja på det! Nej, men de traditionella termerna går ändå att använda på något sätt. Jag använder dem för att närma mig det jag egentligen vill säga. Man kan hitta på nya ord, ett har jag ju hittat på redan (megahjärtan), men även då så är det troligen inte något hundraprocentigt nytt man säger, utan det anknyter till redan kända upplevelser. Det är väl också typiskt att det där nya ordet hittade jag på när jag var igång med en uppmaning, jag som påstår att jag inte ska predika för någon annan än mig själv!

 

 

 

 

 

Om det nu är någon enda sak som jag ska övertala dig om, så är det väl just det här som jag ständigt tassar runt om och sniffar på: glöm kroppen och själen, glöm utsidan och insidan, skönheten kommer INTE inifrån utan den bara finns, det är personligheten som räknas, och personligheten är hela människan, och någon underbar gång mer än det tillochmed, och för att prata om vad som händer då så finns det åtminstone ETT ord redan, som alla känner till!

 

 

 

 

 

Predikanten säger att arbetet pågår lite slött nu när det är sommar, men det pågår! Tänkarvandringarna pågår däremot för fullt. Det är den bästa tiden nu! Sommaren hittills, juli 2002, har fört med sig ganska lagom blandning av vått och torrt, så de där skogsbränderna har inte blivit av, och bären mognar och blir saftiga. På den strålande sommarmorgonen går jag omkring i trädgården och hör vad blommorna viskar ...

 

 

 

 

 

Im leuchtenden Sommermorgen
geh ich im Garten herum.
Es flüstern und sprechen die Blumen,
ich aber, ich wandle stumm.

 

 

Es flüstern und sprechen die Blumen
und schaun mitleidig mich an:
"Sei unserer Schwester nicht böse,
du trauriger blasser Mann!"

 

 

 

 

 

... men jag, jaget i dikten, förblir stum. Och det som blommorna säger är inte direkt tröstande. Var inte ond på vår syster, du sorgsne bleke man. Heinrich Heine har varit ute på en tänkarvandring som gått snett. Historien om en kärlek som börjar så glatt som alltid, och förlorar sig i smärta och mörker och tomhet, berättas inte rakt ut i hans dikter, utan den skymtar fram och försvinner igen, just så som de ljusa ögonblicken i ens liv snabbt förvandlas till minnen. Heine har gått långt på den romantiska vägen, och kommit tillbaka igen.

 

 

 

 

 

Hon var som en försommar med vita blommande buskar, blond och blåögd med ganska rakt ansikte och något blek hy. Hennes röst hörs inte längre för mitt inre öra, för att det är så längesen, jag sörjer det, men jag minns något av hur jag kände mig när jag hörde den. Fnittrig och charmig och hemmastadd i nöjeslivet, men också någonting annat som inte alla såg eller brydde sig om. Partypinglan som drömde om att få sju barn, men inte kom längre än till att skaffa hund, vilar i en grav som jag inte besökt sedan jag var med om den sista ceremonin. Sorgsen och blek, inte bitter på en död, men på dem som hade förstört hennes liv, och osäker på om jag också var en av dem.

 

 

 

 

 

Le Rose et le Vert. Rosa och grönt. Med de vackra blomsterfärgerna i titeln ville Stendhal skildra en ung kvinna som tar sitt liv när hon tappat kontrollen över intrigerna som hon själv varit med och drivit. Den romanen blev aldrig färdig. Det känns tillochmed väldigt logiskt att den dog i förtid, så att säga, på grund av att författaren förde över sina resurser till mera livskraftiga projekt. I de färdiga delarna och i skisserna till berättelsen om kvinnan som vill ha en man som redan has, saknas varje tanke på det som borde komma om hon lyckas: barn. Det var tydligen för svårt för en manlig, själv barnlös författare i första halvan av 1800-talet att göra någonting övertygande av det här ämnet, som ändå verkar så spännande. Systrarna Brontë hade klarat det bättre!

 

 

 

 

 

Tyvärr är det nästan lika illa på den manliga delen av färgkartan, som jag redan pratat om, den romanen som faktiskt blev färdig, om den unge Julien som till sist får offra sitt blod (Rött) i prästernas (Svart) lömska spel. Den mogna kvinnan Louise, som var hans första kärlek, och den unga Mathilde, som fött hans barn, finner varandra i sorgen, men barnet syns inte till. Därför tycker jag att denna underbara spännande nerviga färgstarka roman, Le Rouge et le Noir, ändå inte är riktigt riktigt färdig. Det borde komma en fortsättning om hur det gick för Mathilde och barnet!

 

 

 

 

 

Nyskapandets mysterium. Vi män får aldrig veta hur det känns. Jag lade händer och öra på den runda magen många gånger för att få någon liten aning om vad som pågick därinne. Sjöng sånger och hoppades att det lilla livet därinne skulle ta dem till sig. Vad som pågick inne i mig vet jag lite bättre. Sådant som förut var viktigt sjönk långt ner på värdeskalan, jämfört med närheten till det här nya livet, ett annat slags Vita Nova än Dantes, men det kom också till genom en kvinna.

 

 

 

 

 

Om kvinnorna vore kloka – det är de ju inte – men alltså, OM de vore det så skulle de starta stor infokampanj mot oss män för att visa hur roligt det är att ha barn – för det är det ju. Den insikten man får av att som barnlös umgås med barnfamiljer, eller att vara på en förskola, den säger ingenting om hur det verkligen är, utan den visar mest den jobbiga sidan. För att inte tala om alla gånger man på allmänna platser hört föräldrar och barn bråka. Att dela de goda, lugna, lågmälda situationerna får man inte veta något om på det viset. Att vara nära ett barn som växer och upptäcker är inte ett heltidsjobb, men ett ämne för nästan hundraprocentig uppmärksamhet. När jag inte är där du är, mitt barn, så längtar jag till när jag kommer hem till dig igen.

 

 

 

 

 

Men så kommer tiden när det är jag som är hemma och undrar om barnet kommer hem nån gång, och då tror jag inte precis att barnet längtar hem till mig så mycket. Det här hör till mognaden för oss båda. Inte titta på klockan och skälla, utan vara glad för att hon kommer hem välbehållen. Prata med henne för hennes skull, och inte som en domare, om det har hänt något som är inte så bra. Min dotter och hennes kamrater var bra mycket kvinnor innan de fyllt femton, och det var inte alla gånger givet hur mycket man skulle behandla dem som begåvade vuxna eller som oerfarna barn.

 

 

 

 

 

Den värld som fanns förr, där de unga skulle gå korrekt på linjer som de gamla hade dragit upp, var en värld som utvecklades långsamt. Idag är det inte de unga som står för allt nytt, men det vi äldre får tillbaka från dem hjälper oss att själva utvecklas och stöda dem. En förälder som kräver all makt över sitt barn skadar inte bara sig själv och barnet, utan stjäl mycket kraft från samhället, från oss andra.

 

 

 

 

 

Makt. Ett begrepp som har blivit svårfångat. Att få makt är förstås viktigt, men det är ute att säga att man har den. Vi har demokrati nu. Alla ska vara med och bestämma, eller? En framgångsrik politiker kan gång på gång tacka nej till att bli partiledare, för att till sist säga att han ställer upp för partiet. Näringslivshöjdare säger att de gör affärer för att det är kul. En kung som ärvt sin tron uppträder fortfarande officiellt skrudad som en befälhavare, men en folkvald president gör inte det. Ändå är det så att starka personligheter urholkar demokratin inifrån, samtidigt som den förment öppna maktkampen i form av konkurrens mellan företag sätts ur spel genom hemliga förhandlingar. Men makten över oss själva, den kan vi nå, eller kämpa för om den förmenas oss.

 

 

 

 

 

Det betyder tyvärr ibland att vi måste kämpa ett gammaldags "hederligt" krig man mot man. Ser jag en rökande överviktig hundägare sätter jag genast upp en varningsskylt, men andra gånger är signalerna inte så tydliga. Attackerna kan komma bakifrån. Den som ser ut att vara för dig kan vara klädd i en falsk uniform.

 

 

 

 

 

Jesus har rätt och fel om att vända andra kinden till. AM, den Aggressiva Människan VILL att man ska bråka tillbaka. Om LM, den Lugna Människan, inte gör det försöker AM på nytt, och går det inte då heller, blir AM frustrerad och känner sig som instängd i en vadderad cell. Det är ju inte bra. Vad ska LM göra, då? Övervinna sig själv och bråka tillbaka liksom för att ställa upp? Nej, säger jag. Om LM förblir lugn, så blir åtminstone en av parterna nöjd med sig själv, LM nämligen, trots obehaget, men vem såg en AM vara nöjd någon gång? Inte jag.

 

 

 

 

 

Det där var väl lite grovt, tycker du. Ja, men det är väl så man gör när man ska undersöka någonting, man skissar lite först. Hela kennelklubben och en stor skara oorganiserade hundmänniskor skäller väl nu och ropar att det är jag som är aggressiv. Det kan jag ta. Predikanten har annat att göra än att försvara den biten. Aggression, det är en etikett, en ytlig beskrivning, ett sammelnamn för fysiskt och psykiskt våld, men ingenting säger att det finns något gemensamt för alla dessa fenomen. Se på hur det är i samhället: knivmän och slagskämpar åker in rätt fort, men kommuner som tillåter mobbing i skolan blir frikända. Ändå är det så att såren i själen kan fortsätta blöda långt efter att den krossade näsan blivit hoplappad.

 

 

 

 

 

Och så kommer glömma-och-gå-vidare-kören. Den har många stämmor. Många som sjunger i den drivs väl av intresset att trivas med sig själva, d v s inte behöva dras med obehaglig kritik, om nu in- eller utifrån. Låt dem göra det. Vi får skydda oss mot dem så gott vi kan.

 

 

 

 

 

Det förflutna kommer jag ändå aldrig ifrån. Det kan poppa upp när jag minst tror det, i drömmar och tillfälliga stämningar. Lika bra att av egen vilja tänka tillbaka och försöka förstå vad som hände.

 

 

 

 

 

Men, men, hur pass lyckas jag med det? Jag kanske gör så där bara för att jag är den reflekterande typen och helt enkelt inte kan göra på något annat sätt? Jag minns olyckorna som hände, och hur svårt det kändes då, men jag har sorterat undan dem ur medvetandet så pass att de inte ligger där ständigt och oroar och hindrar mig från att tänka på något annat. Förstår jag det då? Inte vet jag om jag blivit så mycket smartare av den här hanteringen.

 

 

 

 

 

Montaigne, som jag citerade i början, han tycker ju till och med att man blir duktigare på att möta vad nytt som händer en, och ja, jag har väl skaffat mig mera tålamod genom åren. Men det kan väl också hända att de eventuella insikterna man får är ganska nedslående?

 

 

 

 

 

När jag tänker på alla de här olika epokerna jag levat i, alla saker som jag börjat och slutat på, så hittar jag på många ställen i minnet att folk har velat sätta sig på mig eller rentav knäcka mig. Varför behövde de det, jag som är så snäll? Eller jag kanske inte är det, annat än i min egen värld? Tålamodet och lugnet som alla ser att jag har, det betyder kanske för dem att jag bara döljer min verkliga avsikt att slå till hårt och bestämt när jag får ett bra tillfälle, och därför måste de förebygga det genom att slå först?

 

 

 

 

 

Skada mig kunde de väl med sina påhopp och krokben och finter, men ännu har de inte knäckt mig. Jag har hälsan kvar, och någon sorts positiv syn på världen trots allt. Om jag ska låtsas vara Montaigne nu, så måste jag väl fråga mig: Vad kommer de med härnäst? Hur mycket till sånt här kommer jag att kunna ta? Jag borde kanske utveckla den där Mr Hyde-naturen som de tror att jag har?

 

 

 

 

 

Jag kan bli kriminell, t ex. Inte i första hand för att skada någon, utan jag kanske skulle begå grov stöld eller bedrägeri i avsikt att komma i fängelse och se om de kan knäcka mig där?

 

 

 

 

 

KÄNSLAN av att sitta inspärrad kan man dock få utan att vara brottslig. Man lever på vatten och bröd och får gå ut varje dag, men mycket mer än så blir det inte när man är arbetslös. Ja, det är ju en överdriven beskrivning förstås. Jag spanar efter extrapriser och mängdrabatter i mataffären, och sysselsätter mig med gratis- eller lågprisnöjen. Tre månader är ingen lång tid jämfört med att jag arbetat som administratör i tjugofem år, men det går fort att hamna i ett lågtempoliv. Det lilla man måste göra, och det lilla därutöver som man KAN göra med sina små resurser, det har man plötsligt all sin tid till förfogande för. Jag har själv nyckeln till min cell, det är väl den största olikheten.

 

 

 

 

 

Frihet kan man också beskriva den här situationen som. En tom yta som man kan fylla med egen vilja. Om man vet vad man vill. På ytan är det ingen konst att starta en massa verksamhet, till och med organisera sig med fasta tider och rutiner som om man faktiskt hade ett jobb. Men det är inte längre en fråga om vetande och planering, när det gäller att bemästra känslorna av meningslöshet som ändå lätt kommer. De kommer förvisso även till den som har ett reguljärt arbete, men hos den som inte har det yttre tvånget att prestera har de så mycket lättare att bre ut sig, tyvärr! En gammal känd metod mot alla slags bekymmer är att tvinga sig själv att vara väldigt aktiv hela tiden, för att liksom glömma det som trycker en. Eller så gör man tvärtom, låter sig själv stanna av och bejaka att de där tillstånden måste komma, för de kommer ju! Hur man än gör med detta, så är målet dock detsamma: att få tillbaka makten över sig själv.

 

 

 

 

 


Allt måste vara ljust omkring oss:
vita kläder, moselvin, sol, blänkande vatten
spegeln visar oss mörkret i vårt inre

 

 

 

 

 


Trösten, ja till och med glädjen, finns i musiken. Nu liksom förr. Mozarts klarinettkvintett visar för min inre blick allt vackert som finns i lugna, lättfattliga bilder - ända till en bit in i sista satsen där plötsligt altfiolen dominerar med en monoton melodislinga i moll som upprepas några gånger. Efter det tjattrar klarinetten till ganska tvärt, och stycket slutar i samma sköna lugn som det började. Vad var det som hände? Ett gråtande barn som kom in till mamma och INTE fick tröst, för att mamma hade annat att göra?

 

 

 

 

 

Det är väl fel att säga att musiken förmedlar känslor. Jag kan inte veta att Mozart tänkte just på det där när han skrev. Däremot vet man att en del samtida lyssnare blev störda av oväntat vemodiga inslag i hans musik. Jag ser gärna bilder inom mig när jag hör musik som jag tycker om, men jag måste inte tro att andra gör det. För en genommusikalisk person är musiken nog alldeles tillräcklig som den är. Jag vet också att musik som av somliga anses vara lugn kan göra andra helt hysteriska och få dem att längta efter hårdrock och diskodunk. Just nu är det glittrande ljuset i klarinettkvintetten ett sätt för mig att tänka på den sköna sommaren som varit 2002. Musiken ger mig bilder, och bilderna hjälper mig att höra musiken inne i mig.

 

 

 

 

 

Helt om - halt! Det finns musik som kommer till oss lastad med paket av intentioner från sin kompositör. En opera av Wagner är inte bara musik och text och handling utan en hel världsbild. Hur man ska se den bilden finns det också instruktioner om av Wagner själv eller av betrodda lärjungar. Men jag känner mig inte tvungen att se den just på det sättet. Jag kan låta mig dras med i de hisnande vågorna av ljud utan att tänka just de tankarna som anses vara förbundna med just det ljudet, och jag kan förundras över Wagners säregna behandling av det tyska språket utan att ta till mig hela filosofin därbakom. Denne man som skrev allt själv, musik och text, och fick byggt en teater åt sig för att det skulle bli precis som han ville ha det, han var uppenbart en som ville ha full kontroll över allt - och alla, för den delen. Mig får han inte kontroll över. Jag lyssnar på Wagner och tänker över vad jag hör, men jag är inte undersåte i hans diktatur, och inte i någon annans diktatur heller i konsten eller livet.

 

 

 

 

 

Ingen regel utan undantag. I arbetslivet är det fortfarande chefen som bestämmer. Vid ingången till varje arbetsplats borde det stå en skylt med texten: DU LÄMNAR NU DEMOKRATISKT OMRÅDE. Jag tror att det är här som vi ska leta efter orsaker till att sjukskrivningar och förtidspensioner ökar trots att det ser ut som om mycket har blivit bättre i samhället. Vi har lagar och avtal som beskriver arbetet som en överenskommelse mellan dig och arbetsgivaren, som om det vore ett utbyte av värden, men trots alla dessa paragrafer är arbetsgivaren fri att behandla dig som helt värdelös, och hur många orkar med det hur länge? Många, många människor har sin reglerade arbetstid och därutöver fritid, men de får sin fritid förpestad av ångesten över att gå till jobbet igen. För hundra år sen fanns det knappt ett demokratiskt land i världen, och nu finns det många. 1900-talet var den politiska demokratins stora utvecklingstid. Kan vi hoppas att det seklet som pågår nu ger någonting liknande i fråga om företagsdemokrati?

 

 

 

 

 

Reklamskylt på apoteket: "Vi har en rad produkter som lindrar muntorrhet". Läs det fort några gånger. Det låter som "munterhet".

 

 

 

 

 

Jag förlorade ett jobb, men jag räddade min hälsa. De lyckades inte knäcka mig där heller. Mitt i den kalla vinter tänder jag ljus och lyssnar på Bruckner, sjunde symfonin, som har varit med mig i trettio år och mer än det.

 

 

 

 

 


jag stöter i dubbelt så många horn
för att tystnaden ska höras -
så blir ödmjukheten majestätisk

 

 

den förtrampade vet
att hans kamp inte är hopplös -
han för den på ett alldeles eget slagfält

 

 

jag tror inte längre
att man måste göra sig hård
eller också gå under

 

 

plötsligt höjer någon handen
sprängskottet går
och berget finns där inte mer

 

 

jag skulle också vilja vara Atlas
bära hela världen på mina axlar
om jag kunde dansa samtidigt

 

 

 

 

 

Jag som ser musik i inre bilder, jag tänker att Bruckner vill se hur det ser ut på andra sidan berget, och då klättrar han inte över det i god symfonisk ordning, utan han tar bort det istället. Det är därför som många har kallat hans symfonier formlösa. Om han vore talträngd som Wagner, skulle han väl förklara vad han menar med sitt ryckiga sätt att gå fram på, men han pratar nästan inte alls. Den tredje symfonin är tillägnad Wagner, och den nionde som blev hans sista skrev han till "käre Gud". DET är väl talande.

 

 

 

 

 

Sjunger man med kluven tunga om man, som jag t ex, sjunger i en kyrkokör och ger ljud åt trons ord på konserter och gudstjänster, trots att man inte själv tror på dem? Vad tycker du? Ordet är fritt.

 

 

 

 

 

Jag tror jag vet vad Martin Luther skulle svara. Han skulle säga att allt vad du gör, i eller utanför kyrkan, är till Guds tjänst, och människornas, och att det är bättre att vara ärligt otroende än att inbilla sig eller tvinga sig till en tro.

 

 

 

 

 

Anton Bruckner, han var troende han, och skrev kyrkomusik medan han arbetade i kyrkans tjänst, men senare när han var sin egen så var symfonierna huvudsaken. Men dem gjorde han ju också åt "käre Gud" eller som hyllning till Richard Wagner som också var en gud, nästan. Den hedniska tankeröran som belastar Wagners musikaliska idéer brydde sig Bruckner inte om. Han lyssnade, bara.

 

 

 

 

 

Den attityden kan jag se som ett föredöme när det gäller mig själv och kyrkomusiken. Oavsett läran som den ska förkunna, så är den ju också ett bud om den skapande viljan hos MÄNNISKORNA, hos dem som skrivit den och hos dem som samlas för att framföra den. Om de troende hör på vår körsång och upplever att den på något sätt stöder dem i deras tro, så har jag ju gjort något för dem, eller hur, Martin?

 

 

 

 

 

Där någonstans drar jag en gräns. Jag går in i kyrkan, men jag går inte fram och faller knä vid altarringen. MITT rike är av denna världen, men jag respekterar dem som vill leva kvar i sina fäders tro.

 

 

 

 

 

Bibeln läser jag också, men som en bok bland andra böcker. Genom tiderna har maktmänniskor utnyttjat den kristna läran för sina egna syften, och vad är det som säger att sådana tendenser inte skulle ha trängt in i själva boken, på den tid som gick mellan att Jesus levde och att den skrevs?

 

 

 

 

 

I Nya Testamentet kan vi, om vi lägger örat till, höra röster av enkla människor som varit med om något stort. Några av dem har tagit som livsuppgift att berätta om detta för att göra andra delaktiga av den stora upplevelsen, och andra har väl berättat ändå utan att ha något mål med det, och till oss når detta fram genom texter som skrivits ner några tiotal år efter händelserna som skildras, och skrivits ner på ett främmande språk. På detta lagras teologernas utläggningar och dispyter genom tiderna, och avståndet har blivit stort till den ursprungliga enkelheten. Hur nå tillbaka till den?

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Får jag komma fram nu?

 

 

Drömmaren:

 

 

Nä, vadnu, ska du predika om Jesus, det gör alla prästerna så bra, jag menar tillräckligt bra för dem som vill höra det!

 

 

Predikanten:

 

 

Inte så, jag kan snarare säga att jag predikar MOT Jesus!

 

 

Drömmaren:

 

 

Kära nån, har du gått och blivit en sån där övertygad ateist som vill prata bort de troende från deras tro, det är inte bättre.

 

 

Predikanten:

 

 

Nädu, den galna tunnan har jag inte hoppat i. Men hör här:

 

 

Kärleksprofeter finns det gott om. All you need is love, vi skola alla älska varandra alltid och sånt. Visst, skitbra, klart vi ska det. Men du som måste leva utan kärlek, hur länge ska du orka att ge kärlek om du inte får någon? Det svarar de inte på, varken Jesus eller John Lennon.

 

 

24 000 människor dör av svält varje dygn, enligt statistik från World Food Programme, WFP. De skulle bli väldigt glada om någon ordnade fram lite kornbröd och fiskar till dem. Det går att göra, men ingen gör det.

 

 

Man ska inte tro på det man inte vet, säger många. Men hur vet vi vad vi vet? Sådär säkert? De som berättade att Jesus gick på vattnet, de visste förstås vad som hände om de själva försökte göra det, men de hade inte fått lära sig något om gravitation och densitet m m. Vi idag, vi matas med massor av fakta varje dag, men inte en promille av det har vi en chans att kolla själva, utan vi får liksom bara lita på dem som säger att det är som det är. Emellertid, nästan varje dag avslöjas också något exempel på att det INTE är så som de sa förut. Vad är tro och vad är vetande i detta? Tack för ordet!

 

 

 

 

 

Ja, tack ska du ha. Predikanten går tillbaka till jobbet, och drömmaren drömmer vidare!

 

 

 

 

 

I den härliga vårsolens glans dräneras de hopfösta smutsiga snöhögarna så att snart bara smutsen är kvar, och jag som ännu inte har ett jobb att gå till sträcker ut mina dagliga vandringar längre och längre, ibland vet jag vart jag ska och ibland ändrar jag mig plötsligt eller stannar och funderar, och ofta finns det en bestämd station nånstans på vägen, som att handla ett lass billiga bananer på Hötorget. Om jag skulle skriva en roman skulle den bli just så där kringflackande och suddig i konturerna, liksom jag nu promenerar mellan tankar och känslor utan att någonsin ha bestämt var det ska hamna. Jag har just stigit upp ur ett fullt badkar och upptäcker att det står på en balkong, ganska högt med utsikt över havet, som om jag hade velat hämta upp havet till lägenheten, eller som om badkaret hade flyttat ut för att få se utsikten, och så är jag i ett sparsamt möblerat sovrum där det känns som om ingen sovit där på länge, och väggarna är off-white som i ett konstgalleri, allt ljus på tavlorna, men där hänger inga tavlor, och inte förrän jag vaknar ur drömmen tänker jag på att badvattnet rinner väl ut på balkongen under. Det är väl svårt att fånga vad man egentligen "tänker" i en dröm, och när jag är vaken drömmer jag som många andra författare om att använda ord för att nå det som är mellan och bakom orden.

 

 

 

 

 

Tänk om jag kunde, som Agnes von Krusenstjerna, skriva tio rader om en gata i Stockholm eller en gård i Småland, så att man ser det framför sig! Men se upp, personen som går där på gatan eller strövar i parken kan plötsligt vara långt borta, långt inne i drömmarnas värld eller tillbaka i barndomen. Den värld som fröknarna von Pahlen lever i är på en gång tydlig och suddig. En liten detalj spanas in och försvinner igen, men kommer tillbaka långt senare i förändrad gestalt, och färgskalan kan skifta väldigt snabbt mellan mild pastell och skarpa, grälla utbrott. Om jag ska tänka på musik till detta så kan det bli en symfoni av Mahler. Kvinnor som längtar efter fullmogen kärlek, efter riktigt liv och inte är nöjda med bara äktenskap och trygghet, det är vad man kan kalla handlingen i de sju romanerna, men jag tänker inte på dem som feministiska för att det helt enkelt är ett så stort äventyr att läsa dem.

 

 

 

 

 

Inte för att det är fel med feminism, men när jag läser en berättande eller lyrisk text har jag inte budskapsglasögonen på. Budskapet kommer väl till mig ändå, i reflexionens långsamma ljus. Agnes von Krusenstjerna är självklart en förebild genom kampen hon förde för sitt arbete, mot konservativa släktingar och mot sedlighetens väktare i samhället. I det första mötet med ett diktverk öppnar jag mig för det ännu obestämda, kanske rentav farliga, särskilt om texten är berättande OCH lyrisk som ofta hos Krusenstjerna. De enskilda orden och fraserna nästan löser upp sig i detta vågsvall av känslor och drömmar, också när ömtåliga upplevelser framförs, som två gravida kvinnors erotiska känslor för varandra trots att de inte är lesbiska, eller vad en ung fru tänker innan hon tar sitt liv för att hon inte vill bli mor. Jag försökte faktiskt läsa en avhandling som ville bena upp det där, men jag la den ifrån mig. Senare, någon gång, kanske.

 

 

 

 

 

Nu är det påsk igen. Och vår! Jag såg de första blåsipporna, och snö, inte just bredvid men på ett skuggigare ställe i samma skog. När jag sjungit i påskdagsmässan i Engelbrektskyrkan gick jag ner genom soliga Humlegården. Det är Agnes-land. Hon bodde vid hörnet mot Engelbrekt i de unga år då hon började tänka på att bli författare. Då var kyrkan inte byggd ännu, utan stan slutade därnånstans.

 

 

 

 

 

Krusenstjerna gör det. Och Dostojevskij. Och Stendhal. Trollar med tankar och känslor: de diktade figurernas, sina egna, våra. Och så har de väl sitt budskap dådå. Krusenstjerna om kvinnornas svåra roller. Dostojevskij om Ryssland och kristendomen. Stendhal om hur omöjligt det är för en djupt tänkande och kännande människa att leva ett vanligt socialt liv. Men det är väl först när förtrollningen släpper som de idéerna blir riktigt synliga.

 

 

 

 

 

Trollar gör också barnhjälten Harry Potter, mera påtagligt. Det passar väl bra för de unga läsarna som inte är klara med sin egen bild av verkligheten, och därför inte är så inställda som vi äldre på att det de läser ska vara verkligt och logiskt. Men visst finns där ett budskap i Harry Potter-böckerna också! Vad då för budskap? Hm ...

 

 

 

 

 

Ett budskap som jag kan läsa ut ur vilken bok som helst, eller ur den ständigt sig ändrande summan av dem alla, är detta: Ingenting är PRECIS vad det ser ut att vara. Det finns alltid en vinkel till att betrakta saken ur. Och medan du betraktar så händer det någonting både med dig och med objektet.

 

 

 

 

 

Jag tänker ofta på ett konstverk som jag såg på Konstakademin i Stockholm 2002, det var en utställning av de studerande vid Konsthögskolan. I en glasmonter fanns någonting som såg ut som ett mögligt månlandskap med lite utslängt skrot, och denna mystiska röra började röra på sig när någon kom i närheten av den. Det har väl gjorts liknande saker av andra på andra ställen, det vet jag inte, men just den här konstnären heter Henrik Eriksson.

 

 

 

 

 

Så där är väl mitt skriveri också: ett främmande rockande landskap som du är pionjär i varje gång du besöker det. Det växer hela tiden, och delarna har sin egen inre rörelse som inte går att beräkna. Ännu efter två år har jag inte ändrat något mer än sak- och stavfel, men det är inte någon princip som står fast, tro inte det! När som helst kan jag få för mig att rulla tillbaka i mina egna spår och trixa till dem så att bara jag vet riktigt vad som hänt.

 

 

 

 

 

stjärnan däruppe
som ser ner på någon annan
faller den och dör
så gör väl önskningen det också

det mesta faller i glömska
som skidspår, när snön är kornig
och det blåser en smula

det är kanske inte jag
som har skrivit detta?

 

 

 

 

 

Spår i snön, spår i sanden. Allt förgår. Nejdå! Dinosaurien i Afrika är borta, men det syns att den har varit där. En bit järnväg som ligger kvar i gatan bara för att man inte brytt sig om att bryta upp den och fylla igen, den kan symbolisera övergivenhet, men den leder också tanken till någon tavla av exempelvis Albin Amelin, med lastbåtar och kranar och ångloksrök. Och den tavlan, den finns lika mycket nu som då! Det samhälle vi lever i nu förändras snabbt, men som motvikt har vi en minneskultur som aldrig förr.

 

 

 

 

 

Den nya tekniken, som oftast beskrivs som att den gör saker snabbare och sprider dem snabbare, den är också överlägsen i att bevara, och till och med i att återskapa det man trodde var förlorat. Författare har fantiserat om att resa bakåt i tiden, men jag säger att vägen som vi är på leder till att leva i flera epoker samtidigt.

 

 

 

 

 

Die Vergangenheit ist mir lieber als die Gegenwart, aber ich glaube an eine bessere Zukunft.

 

 

"Det förgångna är mig kärare än nuet, men jag tror på en bättre framtid."

 

 

 

 

 

Det skrev Nietzsche i sin dagbok när han var arton. Jag tror att många av dagens fantasyläsande och rollspelande ungdomar skulle skriva under på det.

 

 

 

 

 

Idag bevarar vi mycket, men vi river mycket också. När det är fråga om att förändra byggnader och miljöer brukar det beskrivas som en strid mellan ekonomiska intressen som vill förnya för att tjäna pengar, och antikvariska intressen som vill bevara av estetisk-historiska skäl. Jag tror att det som är viktigast för vanligt folk är en tredje sak: hemkänslan. Det ligger mycket trygghet i att känna igen sig!

 

 

 

 

 

Och omvänt förstås: att inte känna sig hemma, det är oro.

 

 

 

 

 

Hemma? Hur vet vi var det är? Det gamla auktoritära samhället vill att vi aldrig ska vara osäkra på det. Ett par gårdar är en by, ett par byar är en socken, en socken har en kyrka, och varje gård har sin bänk i kyrkan. Vi ska vara på vår plats och aldrig tänka på att vara någon annanstans. Det samhället är gammalt, men det lever ännu på många ställen i världen, även som små celler i den europeisk-amerikanska kulturvärld som massmedia visar upp som ett globalt nöjesfält eller smörgåsbord. Ingen vet hur länge än det kommer att finnas människor som VILL underordna sig, och andra som ser det som en livsuppgift att hålla dem nere.

 

 

 

 

 

Handen på hjärtat – din hand på mitt hjärta – den minsta cellen, det kan vara du och jag. Om du säger att du älskar mig, är det för att befalla eller för att lyda?

 

 

 

 

 

Men jag vill egentligen att det inte ska vara något av det, eller lite av båda kanske.

 

 

 

 

 

Mer kan jag inte säga förrän jag hört ditt svar. Under tiden fortsätter jag att leva i epoker och tro på en bättre framtid.

 

 

 

 

 

Det lilla som behövs för att bli riktigt lycklig. Det som alla vill ha men ingen vågar bjussa på. Svaret på jeopardyfrågan: Vad är ömhet och förtroende?

 

 

 

 

 

Jag går genom skogen i Nacka och är glad åt solvärmen och allt det nysommargröna, koltrastens kluck, knoppande liljekonvaljer vid rännilarna, nyutslagna ekar, och så kliver jag upp på ett berg och skådar ut över allt det vackra, över Saltsjön mot Mölna på andra sidan. Javisst, poesivänner, Gunnar Ekelöfs elegi! Men inte skulle jag kunna skriva en så sorglig dikt som han, och knyta den till en sådan plats. Ekelöf lever också i flera epoker, men han tror inte på framtiden, rätta mig om jag har fel.

 

 

 

 

 

Det nya samhället tror starkt på förtroendet, mellan man och kvinna, mellan turk och svenne o s v, men vad det ska göra med ömheten vet det ännu inte riktigt.

 

 

 

 

 

Predikanten: Paulus tittade in ett slag?

 

 

Drömmaren: Javisst. I hans ord till galaterna anas ett samhälle där människor hjälper varandra.

 

 

 

 

 

Paulus kom till Rom så småningom, för att han hade ett uppdrag. Jag kom också till Rom, bara för därför. Att resa idag är ett uppdrag i sig som man ger sig själv för att utvecklas genom att se något annat än det man alltid ser. Alla reser idag. Turistströmmen från exempelvis Somalia är väl inte så stor, men i de rika länderna är den här sortens folkvandring något av det mest typiska för dagens sätt att leva.

 

 

 

 

 

Detta är inte så bra för talibaner som vill ha sitt samhälle obesmittat av yttre påverkan, eller för traditionella globetrottrar som måste hitta på alltmer avancerade reseäventyr för att kunna fortsätta briljera, men alla vi andra tycker väl att nöjesresandet gynnar ömsesidig förståelse och samarbetsanda mellan folken.

 

 

 

 

 

När jag var barn reste familjen utomlands varje sommar, oftast till något tysktalande land, och det gav mig en tysk känsla som satt kvar och växte. Jag minns ganska tydligt när jag var nio år och hävde mig ut genom hotellfönstret på kvällen och ropade "zweimal Bier", till förnöjelse för dem som satt på uteserveringen. Ingen tvekan om att mitt stora intresse för tyska språket och kulturen började där. Senare kom andra språk, t ex franska pliktskyldigast i skolan, och LÅNGT senare kom jag till Paris och kände vad jag hade missat, så efter den resan gick jag och köpte lexikon och började borsta upp de gamla kunskaperna. Förut hade jag aldrig trott på alla dem som sa att Paris var en sån underbar stad, men så fann jag när jag var där, att alla lovorden faktiskt stämde!

 

 

 

 

 

I Rom, också tidigt med klassiskt bildade föräldrar, var Caesar och Augustus och de där redan bekanta för mig, men att gå där de hade gått var förstås en höjdare. Att ruinerna och de urgamla kyrkorna och barockpalatsen är delar av en levande stad skapade stämning för mig redan då, och det vackra språket bidrog.

 

 

 

 

 

Nu vore det bäst att brista ut i sång. Il balen del suo sorriso ... Inget annat språk som jag vet något om känns så bra att uttala med hjälp av toner, eller det kanske är musiken som redan finns i språket. Jag vet inte om Rolf Jupither verkligen kunde italienska, men när han var greve Luna i Trubaduren var han inne i språkets själ. [1932-1984, baryton vid Operan i Stockholm]

 

 

 

 

 

Il fulgor del suo bel viso ... Skönheten kommer inte inifrån, den bara finns, även för den som gör illa, som greve Luna, fast han vet inte riktigt hur illa han gör förrän det är för sent. Precis som Otello. Hjärtat i Verdis musik motsäger allt det ruskiga i handlingen. Livet måste gå att göra bättre.

 

 

 

 

 

To lead a better life. Hennes blixtrande leende, glansen av hennes vackra ansikte, lyser ner i hjärtats kallaste klyftor, som ett tecken på närhet, tröst, hopp.

 

 

 

 

 

Engelska kan också vara vackert. Jag säger woman och det börjar med samma ljud som warm. Jag säger she, samma vokal som i kiss. Och så säger jag her, tänker på dess dubbla betydelse av att äga och ägas, och det går att säga med orörlig mun, men det är lättare att säga det om jag skjuter fram läpparna lite, som för att vilja kyssas!

 

 

 

 

 

 

 

 

Ofta när jag är trött

 

 

tycker jag att musiken talar -

 

 

vad är det den döljer för den vakne?

 

 

 

 

 

Att sväva:

 

 

tre sekunder i Venedig

 

 

mellan vykort och verklighet

 

 

över bantorget.

 

 

 

 

 

Mjuka fuktiga läppar,

 

 

slutna ögon:

 

 

varav munnen är full, därav klappar hjärtat.

 

 

 

 

 

 

 

 

Intrycket av att komma till Venedig för första gången, och intrycket av en kyss. Tyvärr hände inte de sakerna samtidigt. La biondina in gondoleta var inte där och mötte mig. Men när jag strövade längs kanalerna eller åkte omkring med vaporetton tänkte jag mycket på den biondina som fanns kvar i Lund, som jag gärna ville träffa igen. Men hon dunstade då, eller om det var mina tankar på henne som bara var dunster, jag vet inte.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Men när du kom ut från järnvägsstationen, tänk om la biondina faktiskt hade varit där …

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Pratar du med mig? Fel person. Jag vet dock att vi var inne i ett av de magnifika palatsen som hyste "Casanova Night Club", men hon var inte där heller.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Vi?

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Ja, vi ska alltid vara tillsammans, du och jag. Jag är din röst. Du är mina ögon och fingertoppar.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Men när vi talar om detta, då svartnar det för ögonen, och fingrarna fryser!

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Jag vet var hon är. Hon står upp i båten till de dödas ö.

 

 

 

 

 

 

 

 

Båten på tavlan av Böcklin är svart, och rorsmannen är mörkt klädd, men kistan är vit liksom skepnaden som står där. Dödens färg är vit.

 

 

 

 

 

Mjölkfett, vetemjöl, socker. Mjölkfettet fastnar extra lätt på insidan av blodkärlen så att de förträngs, sa hjärtläkarna till mig på Södersjukhuset. Vetemjölet fastnar som en degklump i magen och proppar till den, säger jag. Sockret vet jag inte riktigt, men det mesta av det försvann ur mina näringskällor tillsammans med fettet och mjölet.

 

 

 

 

 

1997 när mina skjortor satt trångt om magen vägde jag 65. Nu 2003 väger jag 55. Däremellan har jag blivit dumpad, haft hjärtinfarkt och blivit arbetslös. Det låter inte som några lyckliga tio kilo som har ramlat av?

 

 

 

 

 

Jo faktiskt. En bra sak under den sorgliga tiden, det är den här upptäckten som började intuitivt, genom att jag slutade dricka mjölk och äta smörgåsar, och som bekräftades efterhand på olika sätt. Detta är en sak som jag skulle kunna tänka mig att övertala dig om någon gång, men tillsvidare ropar jag bara en paroll: BEKÄMPA VIT MAT!

 

 

 

 

 

Vad är svart då? Formell sorgklädsel förekommer väl fortfarande, men ingen tänker särskilt ofta på att svart betyder sorg längre, bland alla finansnissar och intellektstomtar och en massa tjejer som inte är något av det. Livet är mångfärgat, lila som kidneybönorna, rött som chilipepparn, gult som bananerna, brunt som soyan, grönt som sencha-teet, min mat är som en resa, ja inte så att jag reser till Indien eller Latinamerika eller Kina eller Japan för att handla, men mina stadsvandringar går ofta till ställena där sådana varor finns, så resa blir det ändå, resor till främmande dofter, till språk jag inte förstår, till torgstånd och hål i väggen där det ibland känns som lite basar och inte som vanliga tråkiga superlivs.

 

 

 

 

 

Till och med den vanliga livsbutiken kan man se som en resa. Man startar sin vagn och glider in lite mjukt bland frukt och grönt, accelererar mot charken, och så småningom blir det slutkontroll bland godis och snus. Ingen särskilt upplyftande resa, men mat måste man ju ha, och jag vet ett sätt att göra slutet av resan mysigare, jag tar en sväng längs kassorna för att se om någon av favoritflickorna sitter där, så att det finns nåt trevligt att titta på medan man betalar.

 

 

 

 

 

Att gå och handla är tråkigt. Ligga på sjukhus är också tråkigt. Men om det finns söta flickor som tar hand om en så är det något mindre tråkigt. Säger jag gamle man som inte ännu kurar ihop mig och väntar på att lågan ska slockna.

 

 

 

 

 

Häromdagen sa hon, inte på sjukhuset utan i mataffären, "hej" som alltid, och sen sa hon "hej!!" för att hon kände igen mig fast hon just hade börjat efter mammaledighet. Och så pratade vi barn en liten stund. Tänk att det finns lite social kontakt i handelsboden även i dag!

 

 

 

 

 

Och så vandrar jag hemåt, ensam som vanligt med min börda. Dagens styrkeprov att gå uppför en lång trappa med den vanliga lasten av frukt och grönt och annat nyttigt. Mycket frukt blir det. Med fruktsocker i. Jag påstår att det medfödda sockret i frukten är bra mycket hälsosammare än det vita förädlade sockret.

 

 

 

 

 

Mamma mia, nu pratar jag mat igen. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång. Verbal bulimi?

 

 

 

 

 

äpple
citron/lime
apelsin
grapefrukt
mango
banan
potatis
lök
morot
vitlök
olja
vinäger
soya
tomatketchup
buljong
lättyoghurt/fil
senapspulver
russin
röda linser
knäckebröd
ris
pasta
havregryn
havrekli
rågflingor
solrosfrö
kidneybönor
torkade fikon
linfrö
sesamfrö
salt
kanel
curry
basilika
svartpeppar
ingefära
kryddnejlika
kardemumma
chilipeppar
spiskummin

 

 

Detta lever jag av, detta har jag alltid hemma. I Krilon själv av Eyvind Johnson räknas alla nycklar upp som Krilon har i sitt nyckelförråd, och här räknade jag upp nycklarna till min livsföring. Liksom Johnson ger oss en berättelse om vad varje nyckel spelade för roll i olika skiften av Krilons liv, skulle jag kunna skriva en liten historia om vart och ett av dessa födoämnen. Eller jag kanske skulle berätta på så där 37 sidor vad jag lagar när jag bjuder den omständlige herr Krilon på lunch. Inte bläckfisk åtminstone, även om varken han eller jag är vegetarian.

 

 

 

 

 

Krilon reste till det ockuperade Norge, till ett farligt område, som en modern Bilbo, there and back again, på försiktiga omvägar för att undvika de tyska trupperna, där har vi det omständliga igen! Men han dödade inte bläckfisken, han kämpade inte mot den tyske Sauron. Det han såg tvingade honom ändå att gå till handling till sist.

 

 

 

 

 

Vad hade hänt om Krilon hade fått vapnet i sin hand, den okända nyckeln kanske, som genast kunde ha befriat Norges folk, och alla andra fångna folk? Nobelpristagaren, historieberättaren Johnson är en skeptisk empiriker, det vill säga han stannar kvar med båda fötterna på marken, medan professor Tolkien från Oxford svävar ut i mytens rymd. Man kunde ha trott att det skulle vara tvärtom.

 

 

 

 

 

Men Tolkien är två författare, inte bara en. Han beskriver världen metodiskt som varje annan vetenskapsman, men den världen finns bara i ett barns medvetande, barnet John Ronald Reuel som aldrig växer upp. De två följs åt som Gandalf och Frodo, skils åt ibland, är oeniga ibland, men aldrig ovänner.

 

 

 

 

 

Dessa två, Gandalf och Frodo, platsar dock inte som vandrande tänkare, även om det vandras något oerhört mycket i Sagan om ringen, eftersom deras vandring har ett utsatt mål, ett syfte. Bilbo, ja kanske, svårt att säga eftersom vi aldrig får läsa boken han skriver, eller är det bara jag som är dum? Den vandrande tänkaren har inget mål. Hans mål är redan uppnått, eller ständigt ogripbart, eftersom hans vandring med nödvändighet fortsätter tills syret inte längre driver hans muskler och hjärnceller.

 

 

 

 

 

Krilon däremot, han kvalar in. Han skriver inte någon bok i Johnsons bok, men hans tankar kommer till rikligt uttryck i den samtalsgrupp som hotas och splittras och reduceras av dödsfall, innan den mot slutet av historien återsamlas och bekämpar fienden. Tankens brödraskap går från tanke till handling i ett bergrum djupt under Brunkebergsåsen.

 

 

 

 

 

Men de där 37 sidorna, som inte är 37 som jag gissade innan jag hade räknat dem, utan 53, dem kan jag inte släppa ur tanken. Det finns redan mycket att läsa om mat, med mycket detaljer om vad man åt och drack, och var, och hur. Jag kommer att tänka på den hysteriska festen som Dmitri anordnar i Bröderna Karamazov. Men hur många av dessa fabulerande gourmeter eller storätare har ägnat någon tanke åt vad som händer innan maten kommer på bordet? Jag tror inte att vare sig Dostojevskij eller James Joyce eller Thomas Mann själva gjorde så mycket nytta i köket, men gjorde de ens någon research på det, som en energisk romanförfattare brukar göra?

 

 

 

 

 

Den tanken gjorde mig passiv, tyvärr. Jag säger bara ett ord: Lök. Och så över till något helt annat. Efter mer än tre år har jag för första gången ändrat i min text, inte bara rättat. Det var visserligen ett sakfel den här gången också, men så pass stort att det påverkade tankebanan. Vad var det då? Säger jag inte, haha.

 

 

 

 

 

Det är sommar nu. En sommar i skuggan av papper och siffror och konton. Semestervikariens roll, som ungdomarna brukar få, har tilldelats mig så här på mina gamla dar. Men det är ju ett arbete, tack för det. En omväxling mot det ofrivilliga pensionärslivet, eller vad jag ska kalla det. Regnet smattrar ofta mot kontorets glastak. Bakom TV:ns glasruta faller regnet på de tuffa cyklisterna i Frankrike, och på motorcykelkameramännen som kryssar mellan dem. Dropparna som fastnar på objektivet och skymmer bilden ger en känsla av att jag sitter och tittar ut genom ett fönster på vägen där de cyklar, som om mitt hem vore en cirkusvagn eller husbil som hänger med på Touren.

 

 

 

 

 

Så är vi då på en väg igen. Hjulet uppfanns långt bort i forntiden. Varför tog det så lång tid att uppfinna ett till?

 

 

 

 

 

När jag var ung cyklade jag mycket. Inte som sport, utan för att komma ut och se mig omkring. Ibland såg jag tävlingscyklister som var ute och tränade, men det frestade mig inte. De såg bara löjliga ut med sina apliknande huvudskydd och spindeltunna hjul. Ändå så var väl detta en av de få sporter som jag skulle ha kunnat uträtta något i, eftersom man inte måste vara stor för att bli bra i den. Mountainbike fanns inte då, inte i Sverige i varje fall, men det hade kanske varit min grej, eftersom många besvärliga stigar forcerades av mig och min Rex!

 

 

 

 

 

Kanske ändå inte. Tävlingsinstinkt föddes jag inte med. I skolan hamnade jag på något sätt i intellektuell tävlan, det gör man lätt om man växer upp i en akademikerfamilj, men det hade väl också att göra med min fysik. Kompensationsbehov. Så pratar vi inte mer om det. När jag tog studenten var jag inte besviken för att där var några som hade bättre betyg än jag.

 

 

 

 

 

Sista året i skolan var det värsta. Jag presterade, trots allt, men utan den ivern som jag hade haft. Svenskläraren sa att en uppsats som jag hade skrivit var "mogen", men jag vet inte om det var en bra idé att säga det inför hela klassen, och jag är rätt säker på att den sortens mognad inte var något vidare bra tillstånd för en sjuttonåring. Musiken kunde trösta ibland, även den ohörda musiken som kom i mig när fötterna tagit mig långt bort, till en stig längs någon åker, till en sluttning mot den stilla flytande ån, med en diktbok eller bara med mina tankar. Det är så man kommer på att det är bäst att vara ensam, när allt annat känns på gränsen till outhärdligt.

 

 

 

 

 

De andra människorna, hur gärna du än vill vara med dem, så kan de stöta bort dig helt, och då finns det inte mycket du kan göra. Jo, du kan gå till havet och heden och västanstormen, eller som det mera populärt heter om naturupplevelse, gå ut i skogen.

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Skogen är evigt trogen – en del människor har tyvärr ingen hjälp av det, därför att de MÅSTE ha folk och larm omkring sig, låt oss inte tala illa om dem för det, men om du vill så tar skogen alltid emot dig. Liksom Gud, om du tror.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

På natten om du är inne och ser ut, då är det mörkt, men om du är ute under fullmånen är det ljust och vackert, och nutidens varulvar är inte där, utan de är där det är mest folk.

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Och då, om du är ensam i skogen, så talar skogen om för dig att du behöver inte vara rädd, inte där, och inte någon annanstans, och inte för någon.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Och af klarare ljus, vid hennes ankomst,
Stråla dalar och berg och myrtenskogar.
Utan förerska spannet
Trafvar i silfrade moln.

 

 

 

 

 

När Stagnelius var ute i skogen, då låg han inte och sov som Endymion, för då hade han inte kunnat skriva detta!

 

 

 

 

 

Poeten vädjar till morgonbrisen och soluppgången att utebli, så att Endymion kan fortsätta ligga där och drömma. Jag tycker att han kunde ägnat någon omtanke åt Diana, som måste överge honom när dagen kommer.

 

 

 

 

 

Jag var förvisso vaken den sommarnatten när en gråtande gudinna kom till mig, hon grät av smärta och inte av kärlek, och jag fanns där för att trösta henne.

 

 

 

 

 

Bara efteråt kan jag tro att det ändå var en dröm, eftersom ingen fantasi hade sett att detta skulle kunna hända, och om det hände igen skulle tanken ändå gå tillbaka till just den natten.

 

 

 

 

 

Diana är en gudinna. Hon har makt att låta denna strålande natt komma tillbaka när hon vill. Men hon måste dölja sin kärlek, eftersom hon också är jungfrurs beskyddarinna. Vem kan hjälpa henne när det känns för bittert att hon bara får älska med honom när han sover? Har Stagnelius rätt i sina slutsatser:

 

 

 

 

 

När han vaknar en gång, hvad ryslig tomhet
Skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.

 

 

 

 

 

Stagnelius var inte bara klassiskt bildad, som alla författare på den tiden, utan också troende kristen. Föreställde han sig någonsin hur detta gick att lösa, om Diana fick spränga den antika mytvärldens gränser?

 

 

 

 

 

Hon skulle kunna låta Endymion dö, för att ge honom requiem aeternam, den eviga vilan, som sägs vara det lyckligaste tillståndet, och befria sig från oron över att ha honom irrande omkring på dagtid, inom synhåll för andra kvinnor.

 

 

 

 

 

Nyss var det Alla helgons dag, en strålande dag i svenska kyrkan. Inte för att vi lutheraner bryr oss om helgon, och seden att gå till kyrkogården och tända ljus är inte särskilt spektakulär, men vi kan inte motstå glansen från katolska kompositörer som Mozart och Fauré, som gjort sitt allra bästa just i detta sammanhang, Mozart till och med när han själv var döende. Om tanken på döden framkallar denna härliga musik, vad kan vi göra åt det?

 

 

 

 

 

Jag vet, men jag har inte begåvningen för det. Det finns inte, men det borde finnas någon lika underbar musik om att födas. Händels Messias och Bachs Juloratorium räknas inte, för de handlar ju bara om att Jesus föds, inte vi. Trots att jag inte kan komponera gick jag och funderade någon dag på att skriva ett Prequiem, tills jag fann att den fräscha titeln redan var utnyttjad av någon som skrivit musik för en dödsdömd, att höra före avrättningen.

 

 

 

 

 

Olympen. Himmelriket. Cyberspace. En annan människas ord skrivs på skärmen framför dig, och du kan egentligen inte vara säker på vem det är och vad hon vill dig, men det hon skrev kan du ha kvar i dina chat logs, som om det vore stentavlor som kommit till dig från det okända.

 

 

 

 

 

Ingenting förändras egentligen. 2500 år av synlig och avläsbar kultur är som en sekund i utvecklingen av arten människa och dess sätt att leva. Ännu idag lyckas människor med tricket att tvinga sina åsikter på andra och få dem att se ut som självklara regler.

 

 

 

 

 

När vi inte vet riktigt hur det står till, så ropar vi på djävulen, som om det var hans fel.

var fan la du slangjäveln …

men när jag har hittat slangen och använder den, så är den inte så djävulsk längre. Vi vill ha läget under kontroll, och på det obekanta som tycks hota kontrollen sätter vi namnet Djävul.

 

 

 

 

 

Och då skrattar han rått bakom vår rygg för att han har lyckats lura oss igen. Djävulen idag vill ha MER ordning, inte mindre. Djävulen är det som får oss att känna oss pressade av krav som egentligen ingen ställer, det bara känns som om de finns där ändå. I ett demokratiskt pluralistiskt samhälle kan vi göra mycket som vi vill, så länge vi inte hindrar och skadar andra. Men det finns några som tjänar på att vi glömmer detta: de som vill att var sak ska vara på sin plats, som förr, motståndarna till demokratin i hjärtat.

 

 

 

 

 

En av dem är rektorn i Stockholm som vill införa skoluniform eller förbjuda eleverna att ha de senaste märkeskläderna på sig i skolan. De söker sin identitet, fattar du? Vad gör du för nytta med att införa en standardprofil som avskaffades för 100 år sedan, om den någonsin användes? På det sättet kommer du inte åt djävulen som smyger omkring och lär ut att vissa elever har typ liksom mer profil än andra, "attityd" kallas det visst.

 

 

 

 

 

Gå runt och prata med eleverna istället, med gängen som står och röker därute, med muslimtjejerna där borta med sina långa kappor och välknutna schalar, och glöm inte bort dem som inte syns men finns där ändå. Prata med dem om att det är bra att de bekymrar sig om sitt yttre, men att det också är ett respektabelt val att tänka mer på andra saker.

 

 

 

 

 

Om du vågar kan du också prata om skönhet, att skönhet är en gåva att vårda precis som intelligens och styrka och annat som de unga kan vara glada över. Detta är extra vådligt, eftersom det då är väldigt nära till att prata om sex, och det gör man ju inte? Jo, i samlevnadsprogram i TV som handlar om "ansvarsfulla relationer", men dem stänger man strax av och tittar i stället på nöjesprogrammen där det talas om "bästa sexet" som om det vore en sport.

 

 

 

 

 

Min kära rektor, du kanske misslyckas, men det är ett mer hedervärt misslyckande än dina tafatta försök att vrida klockan tillbaka. Jag skulle vilja prata med dig just idag när jag skriver ner dessa ord, den 8 januari 2005, när Elvis Presley fyller 70 år – för han lever ju – och det är samtidigt 50 år sedan han slog igenom som artist.

 

 

 

 

 

Det som har hänt på de 50 åren, som du vill ignorera, är att vi har fått en ungdomskultur som lever i sin egen rätt och inte som ett ofärdigt preparandstadium till att bli vuxen. Vad den kulturen behöver är inte tillrättavisningar, utan att få leva enligt sin egen vilja, och kanske att få lite hjälp med att hålla sig självständig mot alla som vill tjäna pengar på den.

 

 

 

 

 

Och så kan du väl förbjuda alla som säger "du som är ung och har livet framför dig", för det är ingen lysande utsikt för en fjortonåring med självmordstankar. Lägg örat till hjärtat, det unga hjärtat, och då låter det nog så här: jag är ung nu och jag ska väl bli vuxen, men NÄR jag ska bli det, det bestämmer jag och inte du.

 

 

 

 

 

Och jag själv, jag ska väl bli gammal någon gång, men när bestämmer jag, inte du. Ständigt nyfiken. Nya saker händer som jag inte trodde kunde hända, sådant som helt enkelt saknades på menyn och därför inte kunde väljas. Det finns väl livshackare som går förbi alla sådana begränsningar, men jag som är född i september är inte en av dem.

 

 

 

 

 

No need to be alone …

 

 

 

 

 

Du är dig själv. Lugn och fri. Eller upprymd och fri, om du vill. Du tänker vad du vill, och säger vad du tänker, eller säger ingenting alls, bara för att det är skönt att vara tyst också ibland. Ingenting hindrar, och ingenting driver på, mer än glädjen.

 

 

 

 

 

Och du är inte i ett tomt rum, utan tillsammans med en som känner likadant.

 

 

 

 

 

Sjunger med John Lennon: It’s real love, it’s real!

 

 

 

 

 

En kväll i Luxemburg, rue Beaumont, strax vid sidan av de mest centrala gatorna där de flesta turisterna går. Jag satt ute och åt, ensam, men vid bordet närmast satt ett par, en man och en kvinna, båda var väl 55-60 år. De åt gott och drack ett fint vin, och de pratade oavbrutet på sin lëtzebuergisch, ibland i munnen på varandra, men de höjde aldrig rösterna, och de pratade om trevliga saker hela tiden. Jag förstod en del med hjälp av min tyska. [hehe, din tyska, vem e hon, du sa ju du va ensam där] De hade det mysigt, och jag tyckte det var mysigt att höra på dem. Jag kanske till och med hade börjat prata med dem, om de hade varit tysta en liten stund, men det var de inte. Så småningom gick de därifrån och höll om varandra. Jag tänkte: så där kan det också vara att vara två, det måste inte vara som Woody Allen!

 

 

 

 

 

Jag säger inte att jag ogillar Woody Allen, nejdå. Hans filmer är mycket underhållande. Tråkigt nog tycker den stora svenska publiken inte det, så om det kommer en ny av Woody Allen försvinner den nog från bion innan jag hunnit bestämma mig för att gå och se den. Svenskarna tycker väl bäst om filmer som där är lite rakare känslor i  -   trots Ingmar Bergman som Woody Allen beundrar.

 

 

 

 

 

Jag går inte på bio ofta alls, mest är det med barnen om där är någon ny film som de vill se, och det är också kul. Shrek var ett fynd, en film som på ytan ser ut som en bakvänd version av skönheten och odjuret, men som enligt mig handlar om personligt mod, att våga gå utanför konventionerna.

 

 

 

 

 

Predikanten:

Ah, det var längesen. Trevligt att vara här igen, god jul!

 

 

 

Drömmaren:

Ja, här sitter jag med tindrande ögon. Är du jultomten?

 

 

 

Predikanten:

Nähädu. Man kan spela en roll för att uppnå en effekt. Eller så kan man spela en roll för att det är kul bara. "Lajva" kallas det numera. Vi småkillar på 1950-talet som lekte indianer och cowboys var väl den tidens lajvare.

 

 

 

Men om du vinner något på att spela en roll, så tänk efter om det kostade något också.

 

 

Det finns inget sätt att leva som är garanterat bättre än att vara sig själv, och inget värre än att tvingas spela en roll. Låt tomten leva, men låt honom leva i sagan där han hör hemma. De tre kungarna följde sin stjärna, och gör man det så blir man kung på något sätt. Så låter mitt julevangelium.

 

 

 

Drömmaren:

Men om jag är så snurrig så jag ser flera stjärnor, hur vet jag då vilken jag ska följa?

 

 

 

Predikanten:

Aj, vad min tå blev öm. Bäst att sätta sig ner och vänta på att några av stjärnorna ska slockna.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

Då ska jag sjunga en stjärnsång för dig.

 

 

 

 

 

Love thee, dearest, love thee!

 

 

Yes, by yonder star I swear

 

 

Which thro' tears above thee

 

 

Shines so sadly fair.

 

 

Tho' often dim with tears like him

 

 

Like him my truth will shine

 

 

And love thee, dearest, love thee,

 

 

Yes, till death I'm thine!

 

 

 

 

 

Leave thee, dearest, leave thee?

 

 

No, that star is not more true

 

 

When my vows deceive thee

 

 

He will wander too.

 

 

A cloud of night may veil his light

 

 

And death shall darken mine

 

 

But leave thee dearest, leave thee?

 

 

No, till death I'm thine!

 

 

 

 

 

Det kan regna så att stjärnan inte syns, och du kan ha tårar i ögonen så att du inte ser något, men det slutar regna, och tårarna slutar rinna, och då ser du klart igen. Men om där inte är någon sanning att se längre, då rubbas hela universum.

 

 

 

 

 

En vacker dikt av Thomas Moore, härligt romantisk. Och det kom många fina melodier från Irland då också.

 

 

 

 

 

Det finns många sköna svenska sånger också, men jag växte inte upp med dem. I skolan sjöngs de förstås, men ingen av dem tog jag riktigt till mig. Mitt liv i musiken började med The Fireside Book Of Folk Songs, en amerikansk antologi med gamla sånger från många länder, med engelsk originaltext eller översatta till engelska. Thomas Moore fanns där, och skotske Robert Burns. Bendemeer’s Stream och Sweet Afton tillhörde mitt landskap lika väl som Mörrumsån där jag metade.

 

 

 

 

 

Även som vuxen tog jag lång tid på mig att växa in i den väldigt svenska körtraditionen, men nu sjunger jag i både blandad kör och manskör med lika stor glädje. Den mäktigaste musik som en amatör kan få sjunga, den finns i kyrkan: Bachs passioner, requiem av Mozart, Fauré, Verdi    musik som handlar om döden, men ändå underbar musik som hjälper många människor att leva.

 

 

 

 

 

Som förstetenor njuter jag av att sjunga melodierna i manskör, liksom förstasopranen gör i blandad, åtminstone i musik av klassisk-romantisk typ. Skogen är evigt trogen, och något liknande kan sägas om sången. Sångerna finns alltid där när du behöver dem.

 

 

 

 

 

Men jag kan inte sjunga, säger du. Det gör inget, sjung ändå. ”Han kan ju inte sjunga”, säger man ofta om en artist man inte gillar. Men Eilert Pilarm har massor av fans ändå. Eller sjung utan toner. Talking blues fanns långt innan det fanns rap. Ta av dig hörlurarna och gör ditt eget ljud istället, med läppar, tunga, tänder, stämband, lungor, muskler, känslor, tankar …

 

 

 

 

 

Jag drömde att jag var på en fest, och där var det musikunderhållning. En tenor sjöng Beethovens kända sång Adelaide med text av den numera okände Friedrich von Matthisson. Han sjöng bra, men han improviserade och skarvade till inne i sången, och när han skulle upp till de höga tonerna vid …  im Gefilde der Sterne … fick han problem med halsen och lät skrovlig. Just efter det var jag inte på festen längre utan i säng med en vacker ung kvinna, och medan vi hade det skönt tillsammans förklarade jag texten för henne: - in des sinkenden Tages Goldgewölke – Jaså, havet, sa hon. – Javisst, dagen som sjunker i havet med gyllene moln.

 

 

 

 

 

Så klart att det blev en sexdröm, eftersom könet fyller upp personligheten, liksom sången gör när man sjunger.

 

 

 

 

 

Men könet är inte hela personligheten, kanske inte ens den viktigaste delen. Jag är man, men jag tänker inte varje stund på vad som är manligt och om jag har en mansroll eller någonting sådant. Samhället kräver fortfarande att vi ska vara registrerade som ”man” eller ”kvinna”, men en dag kommer det att vara föråldrat. Vi kanske blir registrerade med vårt DNA, och så får vi själva bestämma om vi ska ha något kön alls.

 

 

 

 

 

När jag säger samhället så menar jag förstås den lagstiftande makten. Samhället i meningen den mänskliga världen omkring mig är förstås mycket mer än lagar och förordningar. Det finns t ex ett opinionssamhälle som består av alla förväntningar som ställs på mig, eller av förväntningar som jag tror finns, eller av kollektiva/anonyma meningsyttringar som transporteras runt av en massa media.

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Massa var det ja. Idag när vi är fria att göra och säga så mycket som vi inte kunde förr, så är det tyngden av reklamköparnas guld och kvällstidningarnas svarta rubriker som hindrar oss allra mest. Staten är en samordningsorganisation, kyrkan är ett ställe som du kan komma till som du är, och svärdet är slött. Idag är det den kommersiella megafonen som är dubbelmoralens väktare.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

In a free society you are who you say you are, säger någon i filmen Mumford. Tack för de orden, Lawrence Kasdan, jag hoppas få trycka din hand någon dag.

 

 

Men om det verkligen är ett tecken på ett fritt samhälle, att du är den du säger att du är, då spelar det väl ingen roll om du spelar en roll eller är dig själv?

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Nej, kanske inte. Spela din roll du, eftersom ingen ändå ser vem du är egentligen. Kommer det ändå att finnas kvar någonting alls av det vi förr kallade sanning?

 

 

Ja, jag tror att vissa roller aldrig kommer att bli spelade, därför att de är FÖR läskiga: anorektiker, seriemördare, generaldirektör på arbetsförmedlingen.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Får jag spela gud?

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Ja det får du, om du heter Carl Michael Bellman.

 

 

 

 

 

Träd fram du nattens gud att solens lågor dämpa . . .

 

 

Apollon ombeds infinna sig vid Duvnäsviken i Nacka en kväll i den sköna tid då våren övergår i försommar.

 

 

Slut ögats förlåt till . . .

 

 

Och det är förstås mitt ögonlock han ska få att falla, inte sitt eget.

 

 

. . .betraktom Floras gårdar;

här skönsta höjder fly, där mörka griftevårdar

på svarta kullar stå.

 

 

Bellman måste alltid tänka lite på döden när han har det som allra skönast. Boo gamla kyrkogård ligger vid andra änden av Baggensstäket, men han vill tänka in den i blickfånget.

 

 

På grenen av en alm Alexis hängt sin lyra,

och slumrat vid dess fot.

 

 

Sångarbrodern sover redan, men:

 

 

På trädgårdssängens brant, som nedåt viken drager,

den trevne åbon syns, vid månans halva dager,

med vattenkannan fylld.

 

 

Den ömsinte husfadern har ännu tid att vattna sina späda plantor och säga god natt till dem.

 

 

Nu råder nattens frid, och ögat vill sig sluta,

lägg bort din pipa, Pan! Alexis, tag din luta,

och sjung i skogens valv!

 

 

För att somna lugnt så väcker vi Alexis igen och ber om en vaggvisa. Vilken gud är inte bara nattens gud utan också musikens? Alla måste lyssna.

 

 

bjud tystnad upp i skyn, bjud Neptun sitta stilla - - -

- -

Må sunnanvädret ej den minsta ilning röja;

 

 

Och vid det sista ljuset av den förunderliga svenska försommarkvällen framträder äntligen guden:

 

 

Apollo spelar själv.

 

 

Det är musikens makt, att Alexis genom att uppträda på scenen och kreera rollen som gud kan förmå guden inom oss att också utöva sitt ämbete, att ge oss ro. Sista raden i dikten säger att verket är fullbordat:

 

 

Men nu - nu somnar jag.

 

 

 

 

 

Min egen nattsömn är inte riktigt sund numera. Jag somnar ganska lätt, men sedan vaknar jag för snart, ibland bara någon timme efter att jag somnat. Härförleden kändes det som att jag hörde mig själv snarka just i uppvakningsögonblicket. Det var en monstruös upplevelse! Efter att jag vaknat på det sättet somnar jag om utan större problem, men ofta händer samma sak igen efter det.

 

 

 

 

 

Det låter väl som att jag borde gå till doktorn och söka behandling för det här. Men en sak berättade jag inte: jag sover alltid väldigt bra när jag har festat. Tål att tänka på?

 

 

 

 

 

Jag drömde att en ganska stor ödla bet mig i handen, och sedan vaknade jag och hade hemskt ont i huvudet. Vad är det som händer, tänkte jag, jag har ju aldrig huvudvärk när jag är vaken, hur kan jag få det medan jag sover? Det finns förstås piller man kan ta när man drabbas av det här, men inte har jag sådant hemma. Jag undrar förresten om det hade lindrat chocken jag fick.

 

 

 

 

 

När jag säger festa menar jag inte något överdrivet rumlande, utan en hög-klassig middag med öl och snaps till förrätten, vin till huvudrätten och kanske någon drink lite senare. Att jag sover bra på det, beror det på alkoholen eller på den feta och fiberfattiga festmaten?

 

 

 

 

 

Bellman ber till Apollon om bot för sömnsvårigheter:

 

 

- kom lindra kval och krämpa

och blodets heta svall.

 

 

Det kan vara en bra beskrivning av sådana sömnsvårigheter som kommer av alltför mycket festande. Ändå är det till Bellmans minne som jag festar, i sällskapet Par Bricole. Att gå ut på lyxkrog bara så där, det gör jag inte.

 

 

 

 

 

Små bruna bönor med smala vita ögon, cow peas på engelska, jag har inte hittat vad de skulle kunna kallas på svenska – blötlagda i ett dygn, sedan kokta 20-25 minuter, därefter på med lite olja och soja och buljong samt starka kryddor. Det är en bra måltid för mig när jag är för mig själv, som jag oftast är.

 

 

 

 

 

Jag skulle lätt kunna bli vegetarian, men jag tänker också på att de bästa överlevarna bland djuren är sådana som äter lite av varje. Råttor och kråkor t ex. Och djurena själva, de käkar ju upp varandra hejvilt.

 

 

 

 

 

Rostbiff i ugn är bara jättegott. Och rökt lax. I min barndom när man gick till Mörrums Rökeri och köpte lax, då var lax en lyxvara som behandlades med andakt, och torsk var vardagsmat. Nu är det tvärtom, med tillgång till odlad lax, medan debatten är intensiv om eventuell utfiskning av torsk.

 

 

 

 

 

Hur som helst är jag säker på att världshälsan skulle bli bättre om vi kunde minska på odlingen av växter som djur äter så att vi kan äta djuren, och öka odlingen av växter som människorna äter.

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Enkel mat, som man kan se vad det är medan man äter. Mat som man kan förstå sig på. Så vill jag ha det.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Men om jag skulle sluta tänka på något annat och bara söka den allra läckraste maten och de ädlaste vinerna, då tror jag att det ändå inte skulle vara nog . . .

 

 

 

 

 

Det enkla är dock inte alltid det simpla. Min maltwhisky måste jag ha. Billigare sorters whisky smakar halm! Vi odlar korn i Sverige också, och vi har gott om vatten och torv. Ändå uppfann vi inte denna himmelska dryck. Skottarna gjorde det. Walter Scott – skotte, javisst! – har en rolig passus i Rob Roy:

 

 

 

 

 

A mighty pewter measure, containing about an English quart of usquebaugh, a liquor nearly as strong as brandy, which the Highlanders distil from malt, and drink undiluted in excessive quantities, was placed before these worthies. A broken glass, with a wooden foot, served as a drinking cup to the whole party, and circulated with a rapidity, which, considering the potency of the liquor, seemed absolutely marvellous.

 

 

 

 

 

I romanen framställs detta som en minnesanteckning av en engelsk köpman på en nog så farlig resa i Skottland runt 1715, men man anar att Scott skrev så där för att det var kul. Vad som menades med ”brandy” här vet jag inte, kanske var den gjord av potatis liksom vårt svenska brännvin.

 

 

 

 

 

Brandy är vindestillat, har jag lärt mig senare. Sådant som på svenska ibland kallas folkkonjak. Strunt samma, maltwhisky är godast.

 

 

 

 

 

Jag mäter upp lite whisky och lagom mängd vatten i ett vanligt dricksglas, skakar det lätt, lutar det mot näsan och vädrar tills det börjar klia lite. Först då tar jag en liten droppe på tungan. Detta är en skön stund. Den skulle vara ännu skönare om du var här och tog en whisky med mig. Vem då du? Vet inte. Den jag ville möta men som aldrig kom. Doften av den rökta whiskyn får mig att tänka på havet. Eller på tårar. Salt som salt.

 

 

 

 

 

O my Luve's like a red, red rose,
That's newly sprung in June:
O my Luve's like the melodie,
That's sweetly play'd in tune.
As fair art thou, my
bonie lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.

Till a’the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi' the sun;
And I will luve thee still, my dear,
While the sands o' life shall run.
And fare-thee-weel, my only Luve!
And fare-thee-weel, a while!
And I will come again, my Luve,
Tho' 'twere ten thousand mile!

 

 

 

 

 

Den här underbara sången av Robert Burns känns för mig som en sjömanssång, något att sjunga för att hålla rytmen när man jobbar på däck. Och för att hålla goda känslor uppe förstås.

 

 

 

 

 

I drömmen hålls de goda känslorna uppe av sig själva på något märkligt sätt. Jag har helt underbara sexdrömmar ibland, och så vaknar jag och tänker: ”det här har inte hänt och kommer aldrig att hända”. Jag tror jag börjar förstå den där Endymion ganska bra.

 

 

 

 

 

Det finns ett annat sätt att vara Endymion på: att vägra vakna. Att föra ut drömmen från sömnens mörka grotta till det medvetna ljuset. Det som är sant, ädelt och vackert är inte alltid verkligt, men vi kan arbeta på att göra det verkligt, medan mardrömmarna stannar kvar i mörkret. Det är vad de platonska idealen egentligen handlar om.

 

 

 

 

 

Det där tänkte jag när jag skulle gå och lägga mig, ganska sömnig efter ett par glas champagne. Så många världar det finns att genomkorsa, även baklänges! Jag säger som Bernhard Elis Malmström i en sång vi ofta sjunger i Par Bricole: Vinet fradgar, ögat glimmar, tanken spritter djerf och fri ...

 

 

 

 

 

Om jag vore historielärare skulle jag känna mig frestad att pröva den pedagogiska metoden att gå från nuet och bakåt, i stället för att börja med stenåldern eller redan de gamla grekerna. Jag skulle be eleverna att tänka på vilka idéer som styr de stora och de små världarna idag, och hur dagens vuxna tog dem till sig och utvecklade dem när de gick i skolan. Och så vidare bakåt genom generationerna. Sådana perspektiv finns redan, i dramatiskt syfte, hos romanförfattare och filmskapare, men jag tror att det skulle ge mycket för kunskapsutvecklingen också.

 

 

 

 

 

Tänk historieboken som en blogg: det som hände senast kommer först! Men jag är varken historiker eller lärare. I en lärosituation skulle jag nog ha svårt att hantera dubbelrollen att å ena sidan vara auktoritet, men å andra sidan föra en kreativ dialog med eleverna. Det närmaste jag kommer att vilja bli lärare är att jag kan vara lite avundsjuk på dem som har tillfälle att umgås dagligen med ungdomar. Jag upplevde hur kul det var, när jag var med mina tre barn och deras trevliga kompisar!

 

 

 

 

 

Historia umgås jag med, och ändå inte. En gång började jag på en forskarutbildning, men snart bestämde jag mig för att jag är för känslosam för att viga mitt liv åt källförteckningar och fotnoter. Det märks väl på hela det här skriveriet att jag hellre använder historia än träder i dess tjänst.

 

 

 

 

 

Historien om mig själv, den är då minst lika konfys som min behandling av omvärldens historia. Jag skulle aldrig skriva en vanlig självbiografi som börjar från början, och inte heller en sådan som en del kändisar skriver, inriktad på vad jag uträttat, för jag har ju inte uträttat någonting. Det kan se ut som om jag lever ett oengagerat liv. Jag sköter mitt jobb på kontorstid och träffar mina barn på fritiden, men barnen är myndiga och behöver inte mycket av mig. Det jag skapar här är kanske bara ett enda långt försvar för den livsstilen. Jag känner dock inte något behov att försvara mig egentligen.

 

 

 

 

 

Om någon skulle fråga mig vad mitt budskap är, för ett budskap ska man väl ha, så kunde jag svara: Följ inga regler!

 

 

 

 

 

Vadå, jag anarkist? Knappast. Dock har jag respekt för dem som är det. Det är ett val man kan göra och vara beredd på att ta konsekvenserna. Eller så kan du lyda alla regler som finns och tro att du är OK – men ändå kanske du råkar illa ut, och då kan du inte vara säker på att de som skapade reglerna ställer upp för dig. Regler är kollektiva, men ansvaret blir väldigt ofta individuellt till sist.

 

 

 

 

 

Långt bortom lagens gränser kan du bli anklagad för något du inte har gjort, och då är du mer hjälplös än någonsin.  De som inte bara ser dig utan tror att de förstår vad du gör, de kommer inte att lyssna på ditt försvar, om du har något. När detta hände mig kunde jag bara vika undan. Slå tillbaka skulle jag aldrig göra, men jag skulle önska att jag hade den psykologiska eller diplomatiska förmågan att komma fram till vad de egentligen ville säga, de som slog mot mig.

 

 

 

 

 

Ömhet och förtroende. Det som alla vill ha men ingen vågar bjussa på. Det kunde vara enkelt, men ömheten kan uppfattas som repressiv tolerans, och förtroendet kan tolkas som ”låt gå, det kvittar för mig”.

 

 

 

 

 

Måste jag ta på mig att vara psykolog mot den som jag tror står mig nära? Att studera henne istället för att bara tro på vad hon säger? Att studera något är att ta distans. Jag vet inte om det skulle ha hjälpt.

 

 

 

 

 

December 2010. Är detta vinterdepression? En känsla av otillräcklighet på många sätt. Ändå gillar jag ju det som man gör nu, firar advent och lucia och jul. Utan tomtarna och julstjärnorna skulle det kanske kännas ännu värre.

 

 

 

 

 

I mitt medvetande har jag ett särskilt rum där jag följer traditioner bara för att de ÄR traditioner, inget annat skäl egentligen. Det är som att hålla kontakt med det förflutna på ett enkelt sätt utan att det medför några plikter. Lucia har firats i Sverige sedan medeltiden. Klart vi ska fortsätta med det, även om sättet att fira förändras med tidens lopp.

 

 

 

 

 

Vad säger Montaigne om att känna sig nere? I den tjocka boken med Essais hittar jag strax De la Tristesse. ”Äh, ja e inte sån” börjar han med, och efter att ha dragit några exempel på att man gör saker fel när man deppar, så säger han samma sak igen till sist. Ljuger Montaigne? Detta måste jag tänka över innan jag letar vidare.

 

 

 

 

 

Månne även Montaigne härbärgerar en Predikant och en Drömmare som, om inte konkurrerar, så i varje fall tetas lite då och då?

 

 

 

 

 

Om jag nu ska försöka vara så där hurtig som Montaigne, då får jag väl säga till mig själv att den bästa dagen i mitt liv, den har inte kommit ännu. Vad som är wenig har jag sett, men vad som verkligen är [das beste Glück] vet jag inte.

 

 

 

 

 

Det där lilla då: det tystaste, lättaste, en ödlas prasslande, som den diktade figuren Zarathustra mumlar om innan han somnar, vad kan det vara? Ett medel mot missmod sägs vara att värdesätta det lilla man har och det lilla man faktiskt kan uträtta. Ska jag skriva ner det, ungefär som matinköpslistan jag gjorde när jag tänkte på Krilons nycklar? Zarathustra verkar ju veta, men egentligen vet han nog inte. Det han säger kan vara en besvärjelse. Han intalar sig att det BÖR vara så. Den bästa stunden kan lika gärna vara den som aldrig kom, utan bara äger rum i fantasin. Det tillfället när jag kunde gjort något annat än jag faktiskt gjorde.

 

 

 

 

 

Men förlåt, nu är jag inne på deppandet igen, det var inte meningen! Någon lista blir det i varje fall inte, inte nu. Jag vill bara säga: kaffe. Kaffet jag lagar själv är godast. En kopp starkt kaffe ur pressobryggaren och en säger en pepparkaka till, det är en av de små sakerna som gör min dag bra när inte så mycket annat gör det.

 

 

 

 

 

Början av mars 2011. Snart är det så pass halkfritt på gångbanorna så jag kan börja med mina långpromenader igen. Det är tio år sedan jag skrev ner satsen ”jag är en supernybörjare”. Ingenting har hänt. Eller en massa saker har hänt sedan dess, men det märks inte någon större skillnad. Arbetslös igen. De där små glädjeämnena som faktiskt går att nå är viktigare än någonsin.

 

 

 

 

 

Slappna av. Känn på smaken. Lyssna på vårblåsten. Jag sover bättre numera. Jag drömmer nästan bara frustrationsdrömmar nu, men det är inte svårt att somna om. Det är väl detta som hållit mig vid liv så länge: förmågan att ta ett steg åt sidan.

 

 

 

 

 

Våren kom sent, och just när den kom fick jag jobb. Lustigt sammanträffande!

 

 

 

 

 

Så har jag då suttit på kontoret hela sommaren, liksom för sju år sen, så att kamraterna kunnat vara lediga. Nu när hösten är nära får jag besked att jag kan vara kvar ett halvår till. När våren kommer igen vet jag inte vad som händer.

 

 

 

 

 

De små glädjeämnena som finns i närheten kommer alltid att vara viktiga. Jag skär några King Edward-potatisar i tärningar och kokar dem i 5 minuter, häller av vattnet, tillsätter en klick olja och ganska duktigt med grovmalen svartpeppar samt ganska lite tomatketchup. Rör om, och till sist en äggula. Så får jag min egen snabba potatissallad. Med ett glas öl och en liten vodka med en bit limeskal i.

 

 

 

 

 

Om Charles Dickens kom och hälsade på, skulle jag bjuda honom på detta, med stekta bifftärningar och lättkokta små morötter. Sedan skulle jag väl få några rader som en av killarna på ekonomikontoret där Pip sätts att jobba av sin hemlige välgörare. Om Dickens hade fötts 1912 i stället för 1812 skulle han ha blivit filmare snarare än romanförfattare. Great Expectations är nästan som tre färdiga filmmanus med dialog och scenanvisningar ner till de minsta detaljerna.

 

 

 

 

 

Om jag hade varit en verklig person i närheten av Dickens, då skulle jag ha knackat på dörren morgonen efter att han skrivit färdigt David Copperfield och ropat: ”Upp me dej Kalle, sätt igång å jobba!” Jag menar, varför skulle romanen sluta just där? Kunde vi inte ha fått David Copperfield 2-3-4 osv? Om man börjar en historia med frasen To begin with the beginning of my life …?

 

 

 

 

 

”Var ska jag börja då?” frågar du. ”Var som helst” skulle väl en nutida romanförfattare eller filmskapare säga. Jag säger: ”Börja från precis nu och gå baklänges”. Tänk på vad du gjorde nyss, för det är så lätt att komma ihåg, varför du gjorde just det och vad som hände innan. Häromnatten drömde jag att polisen kom och ville förhöra mig om en händelse som jag uppgavs ha varit med om för mer än 25 år sen, och där en gorilla hade förekommit på något vis. De visade t o m upp en gorilla för att göra saken riktigt tydlig. Förhöret hann knappt komma igång, jag minns bara att de frågade varför jag hade långa naglar på höger hand, och jag skulle just nämna mitt banjospel när jag vaknade.

 

 

 

 

 

Bara för att säga emot mej själv hoppar jag långt tillbaka nu. Det är nästan femtio år sen jag började spela banjo. Den amerikanska folk song revival spreds över världen, och svenska Hootenanny Singers var med i den vågen, med Björn Ulvaeus på banjo. Jag gillade honom, och banjoklangen över huvud taget, så jag valde banjo hellre än gitarr som var mer populärt att spela.

 

 

 

 

 

Sen dess har jag spelat mycket ibland och väldigt lite ibland. Numera sen jag upptäckt körsång blir det väldigt lite tyvärr, men greppen sitter ganska bra märker jag när det väl blir av!

 

 

 

 

 

Nya grepp är det tyvärr sämre beställt med. Jag skaffade en ukulele, för jag tänkte att jag skulle ha ett instrument att kompa mig på som inte var så tungt att bära som banjon. En banjo är tung, för godset i den måste bära trycket av både de spända strängarna och det spända trumskinnet. Det visade sig oväntat svårt att lära in ackorden på ukulele så att det skulle kännas lätt att sjunga med den. Ukulele är tänkt att vara lättspelad, och det är den nog, bara inte för mig. Principen för hur man stämmer den är helt annorlunda än banjo eller mandolin eller gitarr som jag känner till sedan gammalt. Mer tid behövs om jag ska få till det!

 

 

 

 

 

Jag har ordnat det nu. Tid alltså. Jobbet blev mer och mer tröttande. I och för sig ett bra jobb, men intensivt. Därtill resorna varje dag. Det blev svårt att använda fritiden till något roligt och vettigt. Jag valde att gå i pension hellre än att fortsätta slita för att tjäna ihop några kronor mer. 

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Jag sover tills jag vaknar, det brukar bli när det blir ljust, men jag har så underliga drömmar!

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Att ha dagliga rutiner är bra för hälsan, men hur man sätter rutin för sina drömmar vet jag inte.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Jag kommer ofta ihåg rätt bra vad jag drömde. Ibland tycker jag t o m att jag lärt mig något genom drömmen, men den insikten är svårare att hålla kvar.

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Hemmagjord drömtydning, ja där har vi något att jobba på!

 

 

 

 

 

En katt med 10 centimeter långa klor. Jag vill nog inte veta vad det kan betyda. Ofta hamnar jag i stressdrömmar, som att gå in på hotellrummet för att packa och checka ut, och då håller de redan på att städa där. I vaket tillstånd ser jag till att ha extra gott om tid på mig när jag ska resa eller göra något annat som inte händer ofta.

 

 

 

 

 

Den underliga känslan att minnas vad man drömde när man vaknade, och när man funderar över det någon timme senare är det borta! Och på dagen så glömmer jag ibland vad jag gjorde dagen före. Jag borde nog skriva mer.

 

 

 

 

 

Romanen kommer ändå inte att bli påbörjad. Kanske snarare ett kammarspel där Drömmaren (D) och Predikanten (P) drar historier för varandra.

 

 

 

 

 

Drömmaren:

 

 

Åhå, vilken bra idé! Men var ska jag börja?

 

 

 

 

 

Predikanten:

 

 

Från början. *tar sig en klunk*

 

 

 

 

 

D: Eller om jag skulle göra tvärtom, ta något som hände nyss och söka efter vad som ledde fram till detta, det kan bli spännande som en deckare …

 

 

 

 

 

P: Vänta nu, var har jag hört den förut?

 

 

 

 

 

Att börja från början, alltså vid min ålder leta efter de allra tidigaste minnena och vad som hände därnäst, det har jag aldrig tänkt. Varför skulle jag göra mig det besväret? Minnena kommer ändå, när de har lust, så då kunde jag väl ta upp dem allteftersom.

 

 

 

 

 

Lawrence Durrell har ett förslag som är ganska likt hur jag tänker. Hur bra det är kan jag inte riktigt säga ännu, eftersom jag bara kommit halvvägs i första delen av Alexandriakvartetten. Sid 115 i Faber&Faber-utgåvan av Justine:

 

 

 

 

 

(What I most need to do is to record experiences, not in the order in which they took place – for that is history – but in the order in which they first became significant for me.)

 

 

 

 

 

Durrell säger detta som en sidoreplik medan han försöker lösa ett problem. På den vägen är inte jag – ännu.

 

 

 

 

 

Men jag har ett färskt exempel på hur konstigt det kan bli: jag drömde att jag hörde en kör sjunga Heidenröslein, inte av Schubert utan av Heinrich Werner. Det stycket har jag hört någon gång i barndomen och därefter inte haft i medvetandet, vad jag minns. Jag kände mig säreget fridfull när jag vaknade.

 

 

 

 

 

Vacker musik är till för att man ska känna sig vacker själv när man hör den, eller sjunger, gnolar, visslar eller så. En bit av den estetiska religionen!

 

 

 

 

 

Och bara en vecka senare drömde jag musik igen! Jag hoppas det är en trend. Utomhus fick jag höra Mozarts Bei Männern welche Liebe fühlen och det var bara underbart.

 

 

 

 

 

Men det är inte en trend. Någon mer musikdröm har inte kommit, men fler frustrationsdrömmar. Kusligast är att ibland, när jag håller på att vakna, går ett flöde av meningar genom mitt medvetande, som om jag höll på att berätta för någon. Det som berättas brukar vara konstiga händelser.

 

 

 

 

 

Heinrich Werners Heidenröslein får fram något av smärtan som ligger bakom Goethes text. Jämfört med det är Schuberts version mer som en gullig teatertablå.

 

 

 

 

 

Vilken musik skulle jag vilja höra i drömmen? Kanske något annat från barndomen, uvertyren till Rossinis Barbiere di Siviglia, eller en Bagatelle för piano av Beethoven. Ett par gånger genom åren har det hänt att jag har drömt helt ny musik, eller i varje fall melodier som jag absolut inte har kunnat identifiera.

 

 

 

 

 

Tyvärr har det några gånger hänt att jag gått på andra hållet, d v s somnat under en konsert. Antagligen bara några minuter, för jag minns inga drömmar från sådana tillfällen. En gång hörde jag ett orgelstycke som jag redan kände till, och det lät lite fel, så då TRODDE jag att jag hade sovit. Senare fick jag tillfälle att prata med organisten. Han avslöjade att han hade missat en bladvändning, så han fick improvisera för att komma in rätt efterhand. En annan gång var jag i en liten träkyrka en varm sommarkväll och hörde högklassig kammarmusik. Många i publiken somnade, men inte jag, för jag hade druckit bra med cola innan. Ta det tipset!

 

 

 

 

 

Musik i sömnen. Nu har jag drömt om Beethovens Adelaide  -  igen! Den här gången skulle jag själv sjunga den för en liten krets i en lokal som verkade vara någon sorts musikmuseum. Där fanns några olika klaver att välja på, och pianisten höll på att bestämma sig för vilket han ville spela på. Ja, det var helt klart en han. Så gick han till en cembalo och började syna den. Då ungefär vaknade jag, så någon sång blev det inte. Beethovensång till cembalo, ja det skulle man väl kunna göra, även om det vore tvärt emot tonsättarens egna klaverambitioner  -  eller just därför?

 

 

 

 

 

Jag tänkte säga: visst är drömmen bättre än livet, för inte skulle jag i verkligheten få chansen att sjunga solo i ett så anspråksfullt sammanhang. Men så kom jag på att något i den stilen faktiskt har hänt för längesen! Jag var på en privat fest, där fanns en flygel (bara en, fniss), och där fanns begåvade musiker bland gästerna. Jag fick tillfälle att sjunga genom Adelaide med en duktig pianist, och han rättade mig på något ställe där jag sjöng fel. Ett minne som åkt i medvetandets tunnelbana i decennier och kommer till ytan nu!

 

 

 

 

 

För ännu längre sedan köpte jag en skiva med Hermann Prey, och hörde Jussi Björling på radio. Jag minns inte vilket som kom först, men det var så jag fann den här underbara sången. Friedrich von Matthisson var berömd medan han levde, men anses nu inte vara en framstående poet. Oavsett vilket har jag genom alla år känt mig som närstående till den ensamme vännen, einsam wandelt dein Freund

 

 

 

 

 

Bra eller dålig poet, ja jag vet inte riktigt. Jag behöver läsa mer för att tycka något. Kanske Matthisson platsar bland de vandrande tänkarna? I varje fall är det ett snyggt svep han gör från den stilla floden till de snöklädda bergen, och så går solen ner bland glänsande moln, och stjärnhimlen träder fram.

 

 

 

 

 

Det där som Lawrence Durrell sa, det ÄR bra! Det tog lång tid för mig att läsa hela kvartetten, inte för att den är särskilt svår, utan för att den är så meditativt skriven att den väcker nya tankar hos läsaren hela tiden. Raka motsatsen till Charles Dickens, som är så visuell och talför att det är nästan nödvändigt att sträckläsa. Troligen också att läsa en gång till, i varje fall Our Mutual Friend, som är något av en Dostojevskij med lyckligt slut!

 

 

 

 

 

Drömmaren:

Där är så lite musik i Dickens, det känns tomt!

 

 

Predikanten:

Ja sannerligen, detta kan vara ett av skälen till att läsa om. Det kanske förekommer någon gatumusikant i stadsmiljön eller en dam som sjunger till piano i en salong, men har musiken någon betydelse?

 

 

Drömmaren:

Det är ett mysterium, liksom Edwin Drood. Den mordmisstänkte är en musiklärare, men inte ens där verkar musiken spela någon roll utom den sociala.

 

 

Predikanten:

Vi mediterar väl vidare om Alexandriakvartetten. En krets av personer som alla känner varandra mer eller mindre, under en tid då de bor i samma stad. ”Jag” är berättare, men de andra stiger då och då fram och blir huvudpersoner. Där är till och med citat från en annan roman, som aldrig skrivits eftersom dess författare är en fiktiv person han också!

 

 

Drömmaren:

När jag läst sista sidan i sista delen hade jag samma känsla som efter många andra stora läsupplevelser, som Dombey And Son eller The Da Vinci Code: ingenting är exakt vad det ser ut att vara.

 

 

Predikanten:

Det kan alltid komma fram ytterligare någon aspekt som du först inte tänkte på, men som kan visa sig vara lösningen!

 

 

 

 

 

Lösningen. Vägen ut. Eller vägen bort från det som aldrig hände.

 

 

 

 

 

Sommaren 1972 skrev jag: Jag har läst ljusets poet och blivit solbränd. När papperet nästan bländar är ingenting dunkelt längre. Då var det Hölderlin.

 

 

 

 

 

Nu, sommaren 2017, läser jag mörkrets sagofarbror, Charles Dickens. Han berättar många dystra historier, ibland med kommenterande känsloutbrott och ibland med distans. Och staden London är en viktig aktör. Likaså resandet. Dickens rör sig, sa jag förut. Den tragiska vändpunkten i Bleak House är knuten till en resa.

 

 

 

 

 

Min egen krokiga resa genom Dickens’ 14 romaner slutade nyss med Barnaby Rudge. Inte sparade jag den till sist, men det var den jag sist fick tag på. 2010 skrev jag ett blogginlägg om hur spritdrycker nämns i The Pickwick Papers (ofta, förvisso) och sen följde de andra romanerna ganska godtyckligt och sporadiskt. På sju år har har jag läst annat också förstås. Det har tidvis gått många dagar utan att jag alls läst i en bok.

 

 

 

 

 

Nu, sommaren 2017, läser jag mycket, och sitter gärna i solen, liksom 1972! Jag har aldrig gillat att sola bara för solandets skull, men med bok känns det bra. I en biografi av Peter Ackroyd läser jag att Dickens, fast han arbetade mycket, var flitig med att ta långa promenader. Vore fel att säga ”det ante mej” men visst hjälper det till att förstå honom.

 

 

 

 

 

Det berättas också att på de långa promenaderna tänkte han ut vad han skulle säga i talen som han skulle hålla. Han skrev inte ner dem utan behöll dem inom sig. Aldrig några problem vid leveransen. Han ÄR min kille!

 

 

 

 

Skapad av Sven Wifstrand

svensays at gmail.com