Världens bästa aldrig
påbörjade roman
E-mail: svensays@gmail.com
Uppdaterad 2008-11-23
|
Jag är en supernybörjare. Jag har börjat på massor av saker men knappast någon av dem har blivit färdig eller ens pågått särskilt länge. Att leva har till min häpnad varat i femtioåtta år, om man nu kan räkna detta som ett (1) liv, alla de lappar och trasor som ligger strödda längs diverse omvägar där någon som liknar mig påstås ha varit synlig. JE est un autre, säger Arthur Rimbaud i ett brev. It was not me, rappar Shaggy och flinar försmädligt. Det är självförnekelse det. |
|
|
|
En gång trodde jag att jag var något, och tror man det så är man förstås inte nöjd med att vara den man är, utan man vill bli någonting mer och någonting mer o s v. Jag ville bli poet, ja jag skrev dikter och ville att någon skulle lägga märke till vad jag skrev. Det blev inte så stor uppmärksamhet, och det är inte så underligt med tanke på vilka idoler jag hade: Stagnelius, Hölderlin, Vilhelm Ekelund, kända skrivbordslådfyllare allihopa. Jag borde ha hållit mig mera till Byron. Han med klumpfoten? Ja vadå, en fysiskt eller en socialt handikappad, det kan väl kvitta? |
|
|
|
Jag har alltid tyckt, säger man, men har man verkligen det? Vad man tyckte när man föddes, det kan möjligen en hypnotisör få ur en, men annars, finns det någon åsikt eller upplevelse som man hållit fast vid under hela sitt medvetandes varaktighet? Om det finns, så är det väl just det som avgör att det var just jag och inte några andra obestämbara väsen som levde genom allt det där som hände. Jag tänker, alltså är jag till, ska Descartes ha sagt, men vem har egentligen läst den texten där det står? |
|
|
|
Rätt ofta vaknar jag efter en dröm och har en stark känsla, inte av att den var verklig men att den reflekterar något som jag varit med om men glömt. Det är kanske någon annans upplevelser jag har övertagit medan jag sov? Där var vi igen. Jag är någon annan, delvis åtminstone. Som femtiårig man är jag fortfarande i någon mening ett barn, och på något sätt en kvinna, i den mån jag har undfått kvinnornas mera mångfacetterade sätt att uppleva sin värld. Om du är en kvinna på alla sätt, så hoppar du kanske till nu. Bra. Fortsätt hoppa medan jag mal på. Det kanske slutar med att jag blir kvinna på fler sätt, eller att du förstår mig. |
|
|
|
Att vara ett barn, att vara som ett barn. Jag tänker inte på Jesus nu, utan jag tänker på den vanliga repliken om modern konst: sånt där kan ju ett barn göra. Javisst, så är det. Den som säger det säger något om sig själv: HAN ELLER HON HAR INTE RESPEKT FÖR BARN. I dagens uppfostran och utbildning kör man inte hårt med att trycka i barnen en massa vuxenbeteende och vuxenfakta så fort som möjligt, utan man respekterar barnens upplevelseform. Konstnärerna gjorde det redan för hundra år sen! |
|
|
|
Att vara kvinna. Genom västerlandets kultur, de 2500 år som vi kan se rätt så tydligt, går ett långt tåg av konstnärer som ser kvinnan som ett gudomligt väsen, och ett annat av lagstiftare som ser henne som en ägodel. Ibland marscherar de tillsammans, som i en rockvideo där pojkarna har bylsiga jackor och mössor och kängor och flickorna har värsta minibikinin. Ropa att rätten att vara sig själv måste tillhöra båda könen, ropa det högt många gånger! Vad ropar aposteln Paulus till galaterna? Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Hur har kyrkan kunnat sumpa det? En kvinna som låter sig brännas upp för att hon tror på Jesus, hon är bra, henne kan man ha bland idolerna, men en kvinna som lever och söker sin rätt, hon är forfarande farlig. För vem? Mest för dem som ser vinst i att hålla kvar den gamla osäkerheten i kvinnosynen. Vad är då sanningen om kvinnan? Aj, jag börjar låta som en predikant. Du kvinna, skapa din egen sanning, jag tror på dig! Slut på den predikan. |
|
|
|
Men vi har ju jämlikhet, nja, det är mycket kvar innan vi är där, men vi ser åtminstone jämlikheten framför oss som ett ideal vi kan förverkliga? Javisst, vi för ett öppet demokratiskt samtal om vad som måste ändras för att vi ska komma vidare på den vägen, men vad en kvinna ska ta för roll i samtalet och i förändringsarbetet, det måste hon bestämma själv. |
|
|
|
Om jag som man ändå ska uttala mig, ja då är jag mycket för det där gudomliga, och många män med mig. Tizians Venus från Urbino innehåller mycket mer sanning än "gånge hatt till och huva ifrån". Och det där jag sa förut om att uppleva sin värld: kvinnan kan se många saker samtidigt, liksom Gud. Jag tror inte på Gud, men här har jag ett bra surrogat på gång, va? Skojade bara. Ta det så här istället: den där egenskapen som manliga tänkare genom seklerna har tolkat som att kvinnorna aldrig kan bestämma sig, man kan inte lita på dem, etc, etc, den är ingen brist, den är en potential! Som man tar jag mig alltså rätten att beundra kvinnor, inte bara den eller den individen för att hon är _ _ _ _ eller _ _ _ _, utan dem alla för att de ÄR kvinnor. |
|
|
|
Vi män som tycker så här vet också att kvinnorna kan ha svårt att ta det, men vi kan inte bestämma åt dem hur de ska tolka oss. Det vi upplever, det upplever VI. Ska kvinnorna beundra männen lika mycket, dådå? Det är en dum fråga att ställa till en man, och en man måste tiga om det i stället för att ge ett dumt svar. |
|
|
|
Men hörni, ni andra
killar som tycker att brudar är för jävliga, och ni som helt enkelt tycker
bättre om killar, jag är er vän också! Tro inte att jag skriver det här för
att övertyga någon om något. Men det är svårare än man tror att hålla på och
skriva ner en massa tankar och erfarenheter som är ens personliga, utan att
man samtidigt laddar texten full med argumentering som om man ville göra dem
till någon annans också. |
|
|
|
En människa som minns de lidanden hon utstått eller hotats av och de obetydliga orsaker som förändrat hennes liv, förbereder sig därmed för kommande skiften och får en klarare uppfattning om sina villkor. - - Om varje människa bättre skulle ge akt på de lidelser som behärskar henne, liksom jag gör med dem som har fått mig i sitt våld, skulle hon upptäcka dem i tid och i någon mån kunna hejda deras våldsamma anlopp. De hugger inte alltid klorna i ens strupe med första språnget; det blir hot i många omgångar. - - Låt oss lyssna inåt; vi kan säga oss själva allt vi behöver veta. |
|
|
|
Redan som tonåring fascinerades jag av Michel de Montaignes ändlösa pratiga utläggningar, tryfferade med snuttar ur andra författare att bli nyfiken på. Jag tänkte: det där kan jag också göra. Jag fyllde pärmar med dagliga anteckningar, jag studerade ämnen där man skulle läsa en massa böcker, jag läste en massa böcker på fritiden också, och jag tänkte över vad jag hade läst på långa vandringar i det skånska slättlandskapet som jag är uppvuxen i och gärna kommer tillbaka till. Men det är ju så ensamt att leva ihop med texter på det viset! Man skriver som om man höll på och pratade med någon, och VEM är denna någon egentligen, som ändå inte är där? Den nye Montaigne borde gå runt med bandspelare och prata med folk, men det förstod jag inte då. Idag har den nya tekniken försett oss med ytterligare ett sätt att prata på, eller ska vi säga ett nytt rör att tala genom, och där finns nya ljusa möjligheter som ännu är nästan outnyttjade. Du som läser detta, vill du vara med och skapa e-post-filosofin, eller vill du satsa på värsta djupa existens-chatten? |
|
|
|
Det är välkänt att romanförfattare hämtar mycket ur sitt eget liv för att skapa sina förment påhittade historier. Det finns en hel vetenskapsgren, man kallar den ibland tvättnoteforskning, som sysslar med att klura ut vem som är vem i romanen resp verkligheten. Författare hamnar ibland i rättsprocesser för att deras levande förebilder känner sig taskigt utpekade. Jag är INTE Carl-Ivar Rydberg, Carina Rydbergs okände bror. Min metod är mera försåtlig. Du min vän kan dyka upp i den här historien utan att du någonsin anar det! Vad är det för lömskt med det? Jo, jag får ju hela poängen, om det blir någon. Carinas Roffe, eller vad han hette, har blivit kändis på kuppen, men jag bjussar inte dig på något sådant. Din chans är om du störtar in och ropar som Markoolio: det är jag! det är jag! och tar över showen. Om jag verkligen skulle börja på världens bästa roman skulle det bli en cyberinteraktiv dynamisk dokusåpa där figurerna själva är med och skriver, samt hackare tränger sig in och vill vara med eller ropa förolämpningar. |
|
|
|
Men så långt har jag inte kommit. Jag har alltid varit - äh, det här hade vi uppe förut, har jag verkligen varit det alltid? - jo jag har alltid varit långsam. Jag fick tänder sent, började prata sent, mjölktänderna satt kvar länge o s v. En spermie av Montaignes rika säd fastnade på mig när jag var arton, och nu vid femtio håller jag på och krystar. Jag är på något sätt en kvinna, som sagt. |
|
|
|
Om jag hade gått mera åt lord Byrons håll, hade jag blivit snabbare då? Det var han som sa: jag vaknade en morgon och fann att jag var berömd, och då var han sådär tjugofyra. Han blev societetslejon och jagad av ädla damer. Ändå hade han utanförkänsla hela livet, liksom jag. Det gick fort för honom att bli kändis, och rätt så fort att tröttna på det också. Vid trettiosex var han död, en riktig självförbrännare. Det är kanske sunt att vara långsam. |
|
|
|
Nära döden har jag inte varit, men i alla fall någonstans i grannskapet, liggande på en intensivvårdsavdelning med slangar och mätare. Hjärtinfarkten drabbade mig när jag var mitt i Stockholms city. Om det hade hänt en mil utanför Grangärde, hade jag kanske inte kunnat sitta här och skriva nu. I den första månaden av det första året av det nuvarande millenniet förflöt elva dagar av mitt liv på en klinik i ett tillstånd liknande absolut stillhet, med ett gäng ompysslande änglar ständigt i närheten. Men Sven, inte kan du bli lyrisk över att ligga på sjukhus, skärp dig! Ja, men jag tänker ofta på de söta sköterskorna, och på att typ nittiofem procent av patienterna var män; tillhopa måste det ha betytt någonting för stämningen där. Pillret jag tar varje morgon sedan dess ser ut som ett litet hjärta. |
|
|
|
Svaga män och vårdande kvinnor. Den bilden har målats många gånger, med många skiftande inramningar. Jag har sett vanvårdande kvinnor också. Läkaren som skrev ut lugnande medel till mig när jag redan var totalt passiv. Mammor som röker när de går med barnvagn. Tanter som går och tränar och äter kanelbulle till fikat efteråt. Kära systrar och bröder, låtom oss icke se ner på dem som av oförstånd och rädsla missbrukar sina gåvor, utan skola vi fastmer bedja innerligt för deras själars upplysning nu och i all tid! Vår vrede rikte sig mot de mörka krafter som utnyttjar själarnas vilsenhet för att själva frodas: pillerindustrin, tobaksmiljardärerna, kroppsfixeringsprofeterna. |
|
|
|
Predikanten i mig var framme och övade igen. Jag har fått en kristen uppfostran, och upp i tonåren hade jag kvar ett slags barnatro. Konfirmerad blev jag, men sedan höll det inte mycket längre. I de åren började jag också, som många andra i puberteten, läsa och skriva poesi och ta del av annat konstnärligt. På det sättet fick jag en sorts estetisk "religion" i stället, och den kan jag nog säga har följt med mig sedan dess, fast den har förändrats på vägen. Nu som då är jag övertygad om att konsten, musiken, litteraturen m m inte bara är en vacker fritidspryl utan en kraft som är med oss när vi skapar vårt liv. |
|
|
|
Tron på Gud är en sådan kraft för många. Människan har ett behov att se mer än vad hon ser med ögonen. När vi studerar religion, det har jag gjort rätt mycket, då sysslar vi med hur de olika religionerna skiljer sig från varandra. Det typiska hos olika religioner, och kontroverserna mellan dem, har mest att göra med tillfälliga historiska och sociala fakta. Vi ser inte mycket på det djupa som de har gemensamt. Alla religioner (ja, möjligen inte satanismen) vill det samma: visa människorna att det finns mer styrka att hämta än den som de medvetet behärskar. |
|
|
|
Jag hämtar den styrkan från stillheten i naturen. En skog med bergknallar och små sjöar en tidig sommarmorgon, som här i Nacka där jag bor - eller en långsträckt skånsk sandstrand mot öppna havet - det är platser där jag firar min egen lilla gudstjänst. Men på vintern, vart går du då? Helst i ide, tror jag. Jag tycker inte om vintern. |
|
|
|
Jag älskar våren. Att hitta blåsippor bredvid en snöhög. Att sitta och sola vid sjön och se den gråtrötta isen lossna. Att ha picknick i en hage där björkarna är ljusgröna som prinsesstårta. |
|
|
|
Jag älskar sommaren. Den sista veckan före skolavslutningen, när ekarna har slagit ut och det nästan alltid är vackert väder. Högsommarens blaffiga djungelaktiga grönska som ger så vackert färgspel i kvällssolen. Den tårfyllda njutningen att se de krämiga unga tjejerna som går på stan med sina mobiltelefoner och vattenflaskor och har nästan ingenting på sig. |
|
|
|
Jag älskar hösten. Att spana ut över Kattegatt med Vilhelm Ekelund: |
|
|
|
Havet stormar i kyliga höstdagar och bränningarna stå som vita jättedjur ur sagan kring bergen. Det är ljust och härligt att sitta nere under fyren, där den ljusblå havsastern blommar bland skumstänket i skrevorna. Denna ljusa storm i sol, detta sjungande svall av gyllene och blått - allt verkar med en förtrollande symbolik, mäktigt allvarlig och jublande på en gång. Denna ljusa klara storm som spänner ut sinnet i lugn glädje - . . . |
|
|
|
Vintern kommer. Inga kommentarer. |
|
|
|
Men våren kommer igen! Ska vi spela symfonin i repris? Javisst, jag slår in, två, tre, fyr - våren är ett sprittande friskt allegro! Sommaren är en långsam sats, för då ligger vi på stranden eller i hängmattan. Hösten är ett scherzo: vi plockar tomater och kastar på varandra. Och så vintern . . . . . där dog den. Finns det en symfoni som slutar med en sorgesång? Javisst, Tjajkovskijs sjätte, men i Ryssland är det väl alltid kallt? |
|
|
|
Ja det är våren. Vivaldi! Quattro Stagioni, inte bara en pizza utan en lycklig ingång till s k klassisk musik för mig och många andra. Vad är klassisk musik? Inte så lätt att säga numera när Louis Armstrong och Beatles också är klassiker. Seriös musik, som om den andra musiken bara var på skoj? Fel. Konstmusik, som om de andra musikerna inte tyckte att det är konstnärligt arbete de utför? Också fel. Jag vill säga sitta-tyst-och-stilla-musik, för det är ju vad som gäller i konsertsalen och operasalongen i vår tid, men det gjorde det inte för Vivaldi! Det kanske gjorde det i Bachs kyrka, men inte på kaféerna där han spelade mycket av sin icke-kyrkliga musik. |
|
|
|
Jag gillar många sorters musik, för de olika sorterna fyller olika behov. Blues, jag sitter och vaggar och känner basen vibrera i magen, dixieland, jag spritter upp och vickar på rumpan, wienervals, jag snurrar runt och känner mig som höstlöv i virvelvind! Jag hoppar och flaxar med Billy Joel i Uptown Girl, jag larvar mig med Shaggy i Boombastic, jag längtar bort med Madonna i La Isla Bonita! Men sitta-tyst-och-stilla-musiken har också sin tid, en ganska lång tid om du frågar mig. Sex timmar med Wagners Ragnarök är som en kompression av ett helt liv. |
|
|
|
Varför tyckte den dumma läkaren att jag skulle ha Stesolid? Hon uppfattade att jag var rädd. Rädd för vadå? Rädd för det okända. Jag hade ingen aning om vad det var för fel på mig när jag hade svårt att hålla balansen, ont i magen, svårt att sova, och en känsla i huvudet av att det satt en mössa innanför skallen i stället för utanpå. Inga prover gav några som helst mätbara resultat som kunde förklara det. Inget fel på balanssinnet medan doktorn var i närheten. Ingen infektion. Inget fel på magen eller något annat inre organ. Jag vankade runt på gatorna i Lund och hoppades att om jag försökte hålla mig i rörelse, så skulle jag till sist falla ihop och bli inlagd, och vad som sedan skulle hända - so what? |
|
|
|
Jag gick tillbaka till min ensamma kammare, drog ner rullgardinen och satte en faktisk luva utanpå skallen för att se om värmen skulle lindra. I skivspelaren: Anton Bruckners andra symfoni. Den musiken är som soldis och trädens sus. Jag blundade och tänkte: MAN MÅSTE VARA SNÄLL MOT SIG SJÄLV! [Eftersom man inte kan lita på att någon annan ska vara det, historikerns fotnot]. Nästa dag gick jag till läkare nummer fyra eller fem, minns inte riktigt, jag fick tjata mig in på akuten. Han kom på vad jag hade: spänningshuvudvärk. Det visste jag inte ens att det fanns något som hette, och en del läkare visste det tydligen inte heller. Vilken lättnad att få veta att jag faktiskt egentligen inte var särskilt sjuk. Blotta medvetandet om det blev ett botemedel! |
|
|
|
Jag var inte rädd när jag sjönk ihop i en fåtölj för att vänta på ambulans, inte när jag åkte i ambulansen, inte när jag låg uppriggad på intensiven - där var en dansk sköterska som jag kunde parlera lite danska med, det var morsomt - inte när jag låg på bordet med lokalbedövning och hörde personalens småprat och tjafs mitt under hjärtoperationen. Bara irriterad över att de måste köra mig till ett annat sjukhus för att operera. Ambulansvårdaren bor i samma kvarter som jag. När jag träffade honom på gatan senare berättade han att han hade tänkt: "Va, den där killen står ju upp, han kan inte vara så dålig så han måste hämtas!", och jag hade ställt mig upp just då för att det kändes lika jävligt att sitta eller halvligga, men rädd var jag aldrig. |
|
|
|
Idag är jag inte rädd.
Jag ska inte vara rädd. Du ska inte vara rädd. Rädda människor gör varandra
illa för att de tror att de ska vara mindre rädda sen. |
|
|
|
Finns det en väg för
den klara blicken |
|
Det kommer så många
tvärsäkra svar |
|
De smygande dystra
tankarna |
|
Viljan är ett
trubbigt vapen. |
|
Drömmen har aldrig
varit där! |
|
Och du som går de
krokiga vägarna |
|
|
|
Detta var jag, för ett kvartssekel sedan. Jag sa ju förut att jag skrev dikter, och det här är en av dem. Jag försökte gå in i ett tonfall liknande Friedrich Hölderlins eller Vilhelm Ekelunds, men i dag ser jag att predikanten är med och jobbar också. Det tänkte jag inte på då, men faktiskt, vid ett tillfälle läste jag upp den här och ett par andra dikter offentligt i Lunds domkyrka, på inbjudan av en präst, och hon såg väl mer än jag själv då kanske. Och vad ska man säga om min svaghet för knorriga slut? Då förstod jag inte hur spänt det var mellan att vara rädd för känslor och att söka ett eget tilltal. |
|
|
|
Predikanten har en gammal kompis, vi kan kalla honom Platonikern. Platon var, som många vet, en filosof i gamla Grekland som hittade på något som kallas "idéläran". Platonikern, det är han som tycker att själen är finare än kroppen. Alla som säger att "skönheten kommer inifrån" känner honom så pass att de säger hej när de träffas! Jag som umgåtts så mycket med honom har faktiskt tröttnat, för han har inte gett mig något vettigt svar på en viktig fråga: Om det nu finns något som heter kropp och själ, och själen är det viktiga, och kroppen bara ett skal som den bor i, hur kommer det sig då att man ändå bryr sig rätt mycket om yttre ting som att klä sig prydligt och äta god mat och ha blommor i fönstret? Tjejerna som funderar på vad de ska ta för smycken medan de målar sig framför spegeln, sysslar de med helt onödiga saker? Det vore väl förfärligt tråkigt om alla människor skulle gå klädda i säckar och alla rum var målade i den billigaste färgen, men när den gamle kompisen är riktigt på hugget, då tycker han faktiskt att det är så man ska ha det! |
|
|
|
Han kallas också för Asketen, efter ett grekiskt ord som betyder övning, och den övningen han håller på med är alltså till för att hävda själens makt och trycka ner den stackars kroppen i skorna. Efter alla år som de här tankarna snurrat runt i mig, medan jag läst miljoner sidor, så tycker jag det är dags att ge den här vännen medalj och pension, och predikanten ska få hålla ett vackert avskedstal - någon gång. |
|
|
|
Dikten börjar och slutar med föreställningen att gå på en väg. Det där ÄR jag, nu också. Har alltid varit och kommer alltid att vara intill änden. Eller i evighet. Om man tror på själavandring, så är jag en evig vandrare. Det där nirvana, att koagulera för gott, det verkar inte vara min grej. Men när jag kallar mig vandrare tänker jag inte främst på kristna och romantiska symboler om vandringen genom livet, utan jag menar den fysiska verksamheten att gå! Mina energiska föräldrar gjorde åtminstone den här lyckade präglingen: hela familjen gick långpromenader, till sevärdheter på ställena vi reste till på semestern, eller på en söndag till en kyrka på landet. |
|
|
|
Jag och många före mig har funnit att man tänker väldigt bra när man är ute och går. Att springa är inte lika bra, för då blir man för varm och trött. Om man cyklar eller kör bil måste man hålla koll på trafiken och terrängen. Båt vet jag inte riktigt, för jag är inte mycket till sjöman. Åka tåg däremot, det är tydligen bra, för det var på tåget från Skåne hem till Stockholm som jag började skriva det här vad man nu ska kalla det för, opuset. Men allra bäst är ändå att gå! |
|
|
|
En av de där många, det var Friedrich Nietzsche. Han arbetade som universitetsprofessor i Basel men blev tidigt sjukpensionerad, och resten av livet reste han runt till platser där han kände att han mådde någorlunda bra. När han gick för sig själv i Alperna eller på Medelhavets strand, då tänkte han på vad han hade skrivit för lärda saker i den professorliga kammaren, och sen tänkte han på vad han nyss hade klottrat ner i den medhavda anteckningsboken, och kanske skrivit rent på en av världens första reseskrivmaskiner, och så sa han till sig själv: Bara de tankar som man har gått sig till är något att ha. Och jag, som har trampat runt på skånska slätten, i Sydtyrolens alper eller längs klippstränderna på Malta, jag har i decennier haft den frasen ständigt med mig, som ett mantra eller en välsignelse: |
|
|
|
Nur die ergangenen Gedanken haben Wert. |
|
|
|
Under alla dessa år har jag aldrig ställt mig den frågan som kommer för mig nu: Är det så säkert att alla de tankarna är så värdefulla? Kan man inte gå sig till dåliga tankar också? Förvånad som jag är över att detta dyker upp först idag, så kan jag bara leverera ett delsvar. Alla förstår att om man sitter inne ensam och stirrar på väggen eller pysslar med något tråkigt hushållsarbete medan man ältar en svår fråga, då kan det bara vara destruktivt. Om man ringer till någon eller träffar någon ute för att prata, kan det vara lyckat, men om man inte får tag på någon eller denna inte förstår en, är det risk för att man känner sig ännu värre sen. När man är ute och går råkar man förr eller senare på någonting som distraherar så pass att man börjar tänka i någon ny bana, men om den banan verkligen leder till bra eller dåliga tankar, det vet man kanske inte så meddetsamma? |
|
|
|
Fast jag borde ju vara rätt säker, jag som har utövat den här sporten så länge. Och ärligt talat så kan jag inte just nu komma på något enda tillfälle när det skulle ha hänt att någon av mina tänkarvandringar "gått snett". Är det för att man inte är tillräckligt självkritisk när man för sina inre samtal? |
|
|
|
Och nu blir det självkritik. Hushållsarbete är inte så illa alltid. Vad ska du göra på en dag när du känner dig låg och det spöregnar? Läsa en bok? Äsch, vilken då bok, jag har läst alla. Höra musik? Svårt att välja, hjälper bara för stunden. Jag vet: sätt en bröddeg och trilla bullar. Den lilla motionen vid bakbordet, och tillfredsställelsen att känna doften av de nybakade frallorna eller crankbullarna eller vad det blir, den höjer ditt själstillstånd med megahjärtan! |
|
|
|
De där många vandrande tänkarna, det var ensamma människor, men måste man vara ensam på sin vandring för att de goda tankarna ska komma flygande? Är det inte snarare så att man fortsätter att bearbeta idéer som man redan varit i närheten av genom samtal eller läsning? Ofta när jag själv varit ute har jag frågat mig om det inte skulle vara upplyftande att få gå tillsammans med någon samstämmig själ och tänka högt. Tyvärr har jag inte kunnat pröva det, eftersom denna samstämmiga själ inte synts till. Kvinnan jag levde med i tjugo år var mer av typen sitta inne och prata, och hon använde sin intelligens och verbalitet till att trycka ner mig i stället för att skapa ett öppet samtal. Är jag bitter över det? Bitter på mig själv i så fall, som inte hittade vägen ut ur den trånga hålan. I stället hamnade jag i ett avvaktande, nästan förlamat tillstånd som förvärrade skadan. Det kanske tar tjugo år till att förstå hur det kan bli så, att man försöker vara ärlig och positiv men ändå blir sedd som en farlig person! |
|
|
|
Lite mer än ett år efter hjärtinfarkten besökte jag min gamla hemstad Lund för att vara med på ett akademiskt evenemang till minne av min far som var professor i grekiska där. Många som jag knappt sett sedan studenttiden var där. När jag satt på tåget hem, med blandade känslor över gamla minnen och spöken, var det självklart att jag tänkte mycket på var jag själv hade hamnat sedan dess. Tänker man på karriär och framgång är jag en misslyckad person, jag som haft så stolta planer och knappt gjort något av dem. Jag har alltid haft starka känslor för det jag engagerat mig i, och lika mycket har jag gått på känsla när jag valt att avbryta någonting. Men, tänkte jag, det kan väl ligga något värde i det också, att inte ha blivit fast i en bana, utan fortfarande ha känslan att det finns mycket kvar att pröva? Så tillkom, någonstans mellan Tranås och Mjölby ungefär, titeln SUPERNYBÖRJARE. |
|
|
|
Det här som jag börjat nu och som fortfarande pågår, det talade jag förut om som något jag länge velat göra, men det är också en del av en helt ny verksamhet. Jag reser runt i världen utanför den trånga hålan, och jag upptäcker nya världar inom mig själv. Orden jag skriver ner tjänar som kartskiss och loggbok och fotoalbum, men det är en bedräglig dokumentation eftersom den ändrar sig själv lika mycket som jag ökar på den! Med andra ord: när jag går tillbaka och läser vad jag själv har skrivit märker jag hur tankarna förändras jämfört med när de bara fanns i huvudet. Ändå har jag inte sedan den första skrivdagen ändrat något av det redan skrivna, utom några små sakfel. Du som läser detta ser kanske ännu mer än jag själv av det alternativa universum som rör sig i och bakom det omedelbart synliga! |
|
|
|
DET alternativa universum, säger jag som om det fanns ett sådant och ett ordinarie. Nej, nej, nej. Det finns bara ett, eller så finns det oändligt många. Tänkandets partiklar kan namnges och följas i sina banor, men aldrig kan jag veta att jag har funnit dem alla, eller att banorna är desamma nästa gång. Jag kan beskriva "kropp" och "själ" som enbart kropp, eller som ett enda utflöde av en rent andlig kraft. Kropp och själ, form och innehåll, gott och ont, katolik eller protestant, alla sådana klyvningar kan jag foga ihop till ett helt, och att det någonsin var kluvet kan betraktas som ett avslutat experiment. Vad var det nu Descartes sa? Jag tänker, alltså finns jag. Trodde någon att han trodde att han bevisade någonting med det? Nejdå, men någonstans måste man börja, menade han. Jag har faktiskt kollat detta på plats, så att säga. |
|
|
|
Allmänbildning är väl bra, men den har en tråkig sida. På den vägen körs halvsanningar och rena missförstånd vidare från generation till generation, tills någon skärpt journalist gör en TV-serie om det. Hur många har läst hela "Discours de la méthode" och satt sig in i hur Descartes resonerar? Inte jag, jag bara tittade i den för att kolla att den berömda frasen verkligen stod där: je pense, donc je suis. |
|
|
|
Varför detta prat om René Descartes nu igen, eller Renatus Cartesius som han heter på Sergels bastanta monument i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm? Just därför. Denne franske fritänkare är ju lite svensk också, eftersom han dukade under för den svenska vintern. Den biten av allmänbildningen är nog korrekt. Även idag blir man känslig för nya mikrober när man byter miljö, så det är väl inte underligt om det gick fort för den stackarn att få lunginflammation i Lortsverige för 350 år sen! |
|
|
|
Han borde ha stannat i Paris, även om jesuiterna gjorde det hett om öronen för honom. Jag hade också gärna stannat i Paris. Tänk om de åtta dagarna jag var där 1999 kunde ha förvandlats till liggande åtta! Tidigt på påskdagens morgon satt jag på ett halvskumt fik och kikade mot Notre Dame mellan körsbärsblommen, och mindes en tjejkompis som skulle ha fyllt femtio just i den veckan, om hon hade levat. Men hon dog några veckor före tjugofemårsdagen av värktabletter och sprit. Sedan tänkte jag: "I den här stan borde man inte vara ensam", och tårarna rann. |
|
|
|
Säg aldrig "gråt inte" till en som gråter. Säg: "gråt, det känns bättre efteråt!" Man kan få tårar av de mest skilda anledningar, glada eller sorgliga, men avspänningen som kommer efter är alltid bra! De känslosamma 1700-talspoeterna som diktade om "tårarnas vällust", de visste vad de talade om. |
|
|
|
Sedan den dagen i Paris har jag inte gråtit så där riktigt mycket vid något tillfälle, men mina ögon fuktas minst en gång om året, vid Lucia när jag hör vitklädda barn sjunga de gamla sångerna. Varför det efter alla år och tre egna ungar, jag borde väl vara van? Jag känner inget behov av att hitta någon förklaring. Jag kan bara inte motstå det. |
|
|
|
Senaste gången jag blev kär på jobbet låg jag och grät om nätterna i sängen bredvid den tryggt snarkande hustrun. Den nya tjejen som hade börjat mitt i vintern lade jag knappt märke till först, men så blev det sommar och semester, och när jag var på semester tänkte jag på henne jämt! Jag grät inte för att jag var ledsen, utan snarare var det tårar av ömhet, eller av glädje över nya känslor som jag inte visste förut att jag kunde ha. Det finns en schablonbild av rödhåriga kvinnor, att de ska vara intensiva och nyckfulla, men just den här rödhåriga kvinnan var introvert och blyg liksom jag, en syskonsjäl trodde jag, och det kändes som om hon hade hemligheter som jag längtade efter att upptäcka. Hon gav inte positiva svar på mitt försiktigt visade intresse, så några upptäckter blev det aldrig. Dessutom trodde jag fortfarande att mitt äktenskap kunde räddas, men två år senare var det i kras. Que sera sera. |
|
|
|
Eller på grumlig svenska: vad som än händer, så fejsar jag det. Inte så att jag skulle vara någon tuffing som klarar allt, men det som kommer, det får komma, jag är beredd och viker inte undan. Antingen blir jag knäckt, eller så klarar jag av det och går därifrån, kanske starkare än förut, och alldeles säkert med något nytt jag har lärt mig. Många gånger har jag varit nere till åtta men rest mig igen, och om inte vunnit så åtminstone stått matchen ut. |
|
|
|
Vi måste prata, sa hustrun en kväll. Javisst, sa jag, om vadå? - Skilsmässa, sa hon. Det där var utan tvekan den värsta bomb som smällt av i mitt fejs, men visst hade jag haft känslan av att en stubin legat och fräst ett tag. I två månader efter det kände jag knappt skillnad på dag och natt, för alla överhettade tankar som förstörde all ro och all koncentration. Ingen sömn på nätterna, och dagarna på kontoret fick jag till att gå på något sätt tack vare förstående kamrater. Vad som skulle hänt om jag varit tvungen att sjukskriva mig, det har jag inte brytt mig om att fundera på. Där fanns några som jag kunde tala med i förtroende, och med deras stöd stapplade jag vidare. |
|
|
|
En dag på lunchpausen träffade jag i mataffären en kvinna som hade varit min chef, låt oss kalla henne C, och vi hade arbetat bra ihop då. C var i min ålder och dessutom från Skåne, så vi hade ju något lite gemensamt förutom jobbet. Hon hade blivit omplacerad något år innan, och efter det hade vi mötts i korridorerna några gånger och pratat lite sådär allmänt, och jag tänkte: "hon är ju klok, henne kan jag prata med" så jag föreslog att vi skulle ses på en promenad eller fika eller så, och det sa hon ja till utan synlig tvekan. Vi träffades så småningom på en ganska udda tid på ett enkelt fik som hade turen att vara öppet. Jag berättade hur det var med mig och sa att jag var tacksam för att C kunde ställa upp och träffa mig tidigt på morgonen på en klämdag, och hon sa att hon hade funderat en del på varför jag ville träffa henne. Dessutom berättade hon att hon själv en gång hade varit nära separation men inte tagit steget, utan relationen hade förbättrats igen. Efter det samtalet möttes vi en andra gång på promenad, och en tredje gång gick vi på museum, och på morgonen samma dag som skulle blivit fjärde gången ringde C och sa inte bara återbud, utan att hon inte ville träffa mig mer! |
|
|
|
Kall, matt, bestört, golvad. Vad ska jag använda för ord för att beskriva hur jag känner mig när jag i ett redan svagt tillstånd får ett så dramatiskt besked i en fråga som jag tror är enkel? PER TELEFON!? Sa hon någon anledning, undrar du? Hennes man hade muttrat över att hon hade "övergivit" familjen för att gå på museum med mig på en söndag, så då vågade hon inte mer. Jag svarade att jag som gentleman självklart respekterade att hon upplevde det så, men jag bad att åtminstone få se henne en sista gång och ta avsked på riktigt och inte bara så där tarvligt på telefon, men inte ens det kunde hon gå med på. Det har inte hänt mig ännu att jag gått på kryckor och någon slagit undan en krycka för mig, men jag tror att det känns ungefär så där som jag kände mig då. En annan fråga är om det C sa var hela sanningen, men det får jag nog aldrig veta. |
|
|
|
Där du inte är, där är lyckan. Dort wo du nicht bist, dort ist das Glück. Tack, Franz Schubert, för att du med din sång Der Wanderer räddat denna utsökta rad av den annars helt bortglömde poeten Georg Philipp Schmidt von Lübeck! Det finns inget bättre sätt, i varje fall inget tydligare och kortare, att förklara vad som menas med ROMANTIK. Man längtar bort till någon annanstans, men kan inte förklara just vart eller hur det skulle se ut där, utan man bara längtar till det okända för att det ÄR okänt. Man gör sig bilder som försvinner lika fort som de blixtrar fram, och lever sitt liv i en dubbelexponering av dröm och verklighet. Visst är det något sjukt med att alltid gå och längta, att alltid vara principiellt otillfredsställd, men är det inte ännu värre att uppleva bitterheten när man misslyckas med att förverkliga en dröm? Och är det inte den här underbara förmågan, att vi kan se mot något skönare och ädlare än vad de vanliga ögonen ser, som gör oss starka nog att gå igenom de mörkaste delarna av livet? Lyckan är där jag inte är, det kan betyda att jag helt enkelt avstår från att försöka göra verklighet av drömmen, för då har jag åtminstone den sköna drömmen kvar och kan drömma den vidare! Drömmen är bättre än livet, sa jag förut också. |
|
|
|
Alla drömmar är inte vackra. Hur romantiskt är livet för den som i sin inre värld möter varelser med tänder i rumpan, som på en Dalitavla? Jag vet inte. Det är en brist i min människokunskap. Visst har jag drömt mardrömmar, det gör väl alla någon gång, och jag har ibland känt mig utslagen och misslyckad, men jag har aldrig varit rädd för mig själv eller försökt hålla mig vaken av oro för att mardrömmen skulle komma tillbaka. Ibland säger jag till mig själv att jag kunde bli en bra psykolog med mitt starka tålamod, men lika ofta tvivlar jag på att jag har den följsamheten som också behövs. Jag tror att många som ser på skräckfilmer är lika okunniga som jag, och att det är därför de tittar, för att bli fascinerade av en okänd värld. Den så kallade skräckromantiken är lika genuint romantisk som det där söta gulliga som man oftast tänker på när det talas om romantik. |
|
|
|
Någon gör eller säger någonting som för dig verkar obegripligt och hemskt, men för henne är det naturligt därför att hon ser sitt inre helvete så starkt att det skymmer bort det som vi andra brukar se omkring oss. Hon är lika hjälplös som du, men har inte samma beredskap som du att erkänna det. Nastasia och Rogosjin i Dostojevskijs Idioten är två sådana människor, tror jag, och de måste krossa varandra när deras vägar möts. Och idioten, det är inte bara den dumsnälle furst Mysjkin utan alla vi andra som står bredvid och ingenting kan göra. |
|
|
|
Jag läste Idioten första gången veckan efter att jag tagit studenten, andra gången när den där bomben jag pratade om just hade smällt, och tredje gången medan jag skrev det här. Det är som att återbesöka platser där man varit förut: man kan bli osäker på vad som är förändrat och vad som man bara glömt. Men en bok ändras väl inte, jomenvisst gör den det, när jag läser den och läser om den stiger jag in i en värld som jag inte vet helt och hållet hur den är beskaffad, vare sig då eller nu. För mig känns det som att händelserna i Idioten utspelas i mer eller mindre mörker, och ur skuggorna framträder plötsligt en gestalt som jag kanske sett förr, eller också inte lagt märke till. Dostojevskij har ett sätt att skriva om bifigurer så att de nästan, men bara nästan, har en egen handling vid sidan av, som en roman i romanen. |
|
|
|
Nastasia är helt klart en bitch, eller ett stycke som man sa förr i världen. Trots att jag redan rest så mycket i Idiotens värld har jag inte riktigt lyckats kartlägga vad det är som gör att alla är så rädda för denna tjugofemåriga pangbrud, som dyker upp nästan från ingenstans med en massa pengar, så att hon kan leva gott på egen hand och driva regemente med alla karlar som är efter henne och/eller pengarna. Dostojevskij tecknar en så skuggig bild av henne att monsterkaraktären skymmer de finare nyanserna. Mera monster är hon dock inte än att hon själv blir rädd när det kommer en karl som visserligen är lite skakis han också, men faktiskt respekterar henne som en riktig människa, Mysjkin alltså. |
|
|
|
Och Rogosjin, vad skulle vi sätta för etikett på honom om han fanns nu? Finns det manliga bitchar? Eller är det så naturligt att män uppträder egocentriskt och självsvåldigt att vi inte måste ha någon särskild kategori för honom? En klinisk kanske, incestoffer? Jag vet inte. Fjärde gången kanske detta också klarnar för mig. |
|
|
|
Vad Mysjkin är, det är lätt. Ingen idiot egentligen, även om han har varit länge i mentalvård, för han har högre IQ än de flesta andra i romanen. För honom har vi ett ord som alla kan och som har funnits länge, och är ett ganska grovt skällsord trots att det inte är snuskigt. Han är en mes. |
|
|
|
Idiot kallas han av andra några gånger, för att han är socialt bortkommen, men i hela romanen gör han ingenting värre än att han missförstår några situationer så att de andra blir generade, och så blir han exalterad på ett party och välter ner en dyrbar vas. Runt omkring honom finns människor som lurar och hånar varandra, ställer till scener, bråkar och super och stjäl. Mysjkin är lika artig mot uppkomlingsflickan med det tvivelaktiga levernet som mot de fina damerna i etablissemanget, och han sitter hos mördaren och tröstar honom tills polisen kommer. Han har ett inre självförtroende som inte driver honom att hävda sig mot någon, men väl hjälper honom att komma igenom svåra lägen. Dock räddar det honom inte från slutkatastrofen, även om han gör vad han kan för att förebygga den. |
|
|
|
Vår egen kraft ej hjälpa kan, som Luther säger i psalmen. Gud förlåter dig, om du tror på Gud, men om du tror på människan, förlåter människorna dig då? Det ska du inte räkna med. |
|
|
|
När jag tänker vidare på detta känns det som att det börjar bli dags att läsa boken för fjärde gången. Men nej, det får vänta lite. Jag bläddrar bara fram till scenen där furst Mysjkin första gången friar till Nastasia, eller rättare sagt erbjuder sig att gifta sig med henne. Hur kan den mesen komma på en så överraskande idé efter att ha träffat henne två gånger i sällskap och ingen gång i enrum? Ja, det är knappt hans egen idé ens, eftersom det är en annan herre i sällskapet som provocerar honom att säga det högt. Nastasia blir förstås ställd när hon förstår att här är en karl som hon inte utan vidare kan domptera med all sin ilska och alla sina pengar. Först verkar hon anta erbjudandet, och hon utnyttjar tillfället att reta rivalerna ganska mycket, men scenen slutar med att hon förolämpar fursten och ger sig iväg med den brutale Rogosjin. |
|
|
|
Det är framför allt hettan i sådana här konfrontationer som gör att man (jag, alltså) kan återvända till Idioten gång på gång. Överhuvudtaget läser jag gärna tragiska böcker för att stärka mig i övertygelsen att så här behöver det inte gå till. Livet måste gå att göra bättre! |
|
|
|
Men hördu Sven, nu är du inne på den där "estetiska religionen" igen. Kan du verkligen säga att ditt liv blivit bättre för att du läst Idioten tre gånger? Bättre än om du hade suttit och snackat på ölpubar i stället för att läsa så mycket? |
|
|
|
Den frågan skulle kunna göra mig lite trängd, för jag kan inte gärna svara nej och erkänna att det egentligen inte spelar någon roll vad man företar sig, men å andra sidan, om jag svarar ja så innehåller det svaret rätt mycket skryt och självhävdelse som inte heller klär mig. Det är alltså omöjligt att ge ett svar till någon annan än mig själv, men vad gör det, jag ÄR inte en predikant och måste alltså inte få någon att tycka som jag! Men man kan kalla detta religion, just för att jag avstår från att argumentera. Det är något jag lever med, helt enkelt, och har ingenting att göra med att värdera konstnärligt skapande efter moraliska normer eller några andra sådana kantiga resonemang som besserwissrarna kan hitta på. |
|
|
|
Come vivo? - Vivo! vill jag sjunga med Rodolphe i Puccinis La Bohème. Hur lever jag? Tja, jag lever! Alla "skulle ha blivit"- frågor tycker jag är väldigt jobbiga, för det som har hänt går inte att ändra, och vad ska jag egentligen göra med de eventuella slutsatser jag kan dra? Egentligen bara en sak: fråga predikanten. Han har fått ta det lugnt ett slag, men nu kan han inte hålla sig längre. Nu ska (P) den förståndige predikanten tala till (D) den vankelmodige drömmaren som sitter i en annan kammare i hjärtat. |
|
|
|
P: Det viktigaste, det har du vetat länge redan. Var uppriktig. Säg som det är. Låt dina upplevelser komma till uttryck genast, inte konserverade eller jästa. Tänk inte på att regissera dig själv för att påverka andra, eller att sortera informationen för att framkalla ett visst resultat. Även välmenta manipulationer kan gå fel! |
|
|
|
D: Visst, men vad är dina utmärkta principer, om inte just konserverade? När jag är där jag är och ska göra det jag ska göra, då är det inte säkert att verkligheten är formaterad så att det går att köra livsfilosofi.exe på den! Och när jag drömmer är det ungefär lika, det jag ser i min dröm har färger och former och ord som om det verkligen hände, alltså lika svävande och svårtytt. Lika gärna som att drömma om att någonting SKA hända, kan jag i drömmen söka mig tillbaka till det som KUNDE ha hänt, trots dina hurtiga tillrop att gjort är gjort m m. |
|
|
|
P: Ändå så händer det ibland att den torra principen får ett slags liv som visar att den inte är så torr ändå. Tänk på vad som hände härförleden när du åkte tunnelbana och läste en av dina tågböcker som vanligt, och så stod där i boken en enda mening som brände till så att du inte läste något mer på en lång lång stund: |
|
|
|
Hela konsten att älska består, tror jag, i att säga just det som ögonblickets stämning inger en, med andra ord: att lyssna till sig själv. |
|
|
|
PD unisont: Ja, sannerligen om inte detta också kan bli ett mantra eller en välsignelse. De l'amour av Stendhal påminner, med sina långa utredningar och exempelsamlingar, mycket om Falstaff Fakir, men den här meningen, den är värdefullare än flera hela böcker! |
|
|
|
Många dikter och sångtexter säger sådant som "du är min hela värld", "allt detta och himlen därtill" m m, och många romaner och filmer handlar om de förödande kompromisser som uppstår när någon vill försöka leva efter det där. Konsten ljuger hela tiden, eller talar med dubbla tungor. Den estetiska religionens heliga bok finns inte, utan den kan bara skrivas av mig själv för mig själv. |
|
|
|
Är det det jag håller på med nu? Njaä, det är väl svårt att lova efter så här pass lite arbete. Det ser väl långt ut på bildskärmen, men utskrivet på papper är det inte fler sidor än vad en driven författare gör mellan elvakaffe och lunch. |
|
|
|
En som tänkte mycket på detta med estetik och religion för tvåhundra år sen, i romantikens tid då många gjorde det, det var Friedrich von Hardenberg som kallade sig Novalis. Han utbildade sig till förvaltningsjurist medan han tänkte och skrev, och tänkte och skrev, och var kär i en tonåring som hette Sophie, han kallade henne ibland Philo-Sophie, och det var en bra vits eftersom philos på grekiska betyder kär, en filosof är en som älskar visheten: |
|
|
|
När anden helgar, så är varje äkta bok en bibel. |
|
Det finns bara ett tempel i världen, och det är människokroppen. - - Man rör vid himlen, när man rör vid en människa. |
|
De flesta vet inte själva hur intressanta de faktiskt är, vad de säger för intressanta saker. En trogen återgivning och bedömning av vad de säger skulle göra dem förvånade över sig själva och hjälpa dem att upptäcka en ny värld i sitt inre. |
|
|
|
Några fragment, ur ett liv som också blev ett fragment eftersom han dog när han var 29, och då var Sophie död redan. Sorgearbetet är intensivt i det han skrev de sista åren, många brev och långa manuskript. |
|
|
|
Sophie och Friedrich - två unga döda i en tid när mortaliteten i infektionssjukdomar fortfarande var hög. Man kan tänka att detta måste ha varit en mycket speciell tjej, som var attraktiv för en tio år äldre högintellektuell och väletablerad, inte känd som författare ännu, men hemmastadd i de litterära kretsarna och inne i tjänstemannakarriären. Brev och dagböcker som hon skrivit handlar bara om enkla vardagliga saker, säger forskarna, men hur vet de vad hon själv kan ha förstört när hon var sjuk, eller om familjen städat bort sådant som det inte var passeligt för en borgarflicka att skriva? |
|
|
|
Det som finns kvar efter honom, en stor mängd dikter och tankar och en roman som inte blev färdig, finns tryckt komplett, men det är bara kännare som läser det. En sak som står där är dock välkänd. Titelpersonen i romanen Heinrich von Ofterdingen ser en blå blomma i en dröm, och tänker att den blomman verkligen finns någonstans, och han vill hitta den. |
|
|
|
Romantikens blåa blomma! En symbol för längtan som inte bara kännarna känner till. Men vad var det Novalis ville finna genom sitt intensiva skrivande, och vad var det jag ville för längesen när jag läste igenom alltihop och skrev av ett och annat i en svart bok? |
|
|
|
Jag tror att det var dunkelt för honom själv, liksom för mig. På sin sökarvandring hittar Heinrich en illustrerad bok, där han kan se att han själv är med på bilderna, och bilderna föreställer saker som inte hänt ännu, men boken är skriven på ett språk han inte förstår. Det är väl det jag sysslar med nu, att se mina inre bilder och dechiffrera den ännu okända texten till dem. När jag väl gjort det, så förstår du vad jag har skrivit, men hur vet jag vilka okända bilder som svävar fram för dig när du läser det? |
|
|
|
Och inte är det lättare att veta vad du egentligen skulle se, om du såg mig i verkligheten. Den jag vill vara, eller tror att jag är, kan vara någon som ingen har sett ännu. Den du tror att jag är skulle jag nog inte känna igen, å andra sidan. En förvirrad sentimental gubbe som inte vet sin plats utan måste sticka ut på en massa onödiga ställen? Den där meningen om att lyssna till sig själv, den bränner och bränner. Nu läser jag en annan bok av Stendhal, Le Rouge et le Noir, som är betydligt hemlighetsfullare för att där finns diktade figurer att krypa in i. Den unge husläraren Julien som flörtar med elevernas mamma bara för att visa lite makt, och mamman som blir mer och mer bävande kär, det behövs bara några sidor under tunnelbanefärden för att jag genast ska känna mig som i en annan värld. Julien som har så långtflygande tankar i sitt inre och så förfärande lite kontaktväg att göra dem levande på, det kunde varit jag när jag var tjugo. Men jag hade säkert inte gjort som han, om det hade funnits en skön trettioårig kvinna så nära mig, i yttre OCH inre mening nära. |
|
|
|
Det fanns det inte. Nu vänder vi på åldrarna, och plötsligt är vi inne i verkligheten. Borde jag ha låtit bli att fråga chans på G S (Gullig Sopran), en sagolikt charmig medlem av samma kyrkokör som jag, i ålder att hon kunde ha varit min dotter? Gentlemannen i mig säger att jag inte ska ta risken att göra en kvinna generad eller arg, men vad är priset för det? Hur bra skulle jag må av att bara flukta och göra små fåniga halvhemliga försök att visa lite uppmärksamhet, jämfört med att säga det högt? Och vad hände när jag faktiskt gjorde det? Det kändes faktiskt skönt omedelbart, måste jag säga. Jag visste att det var hopplöst, men vissheten om jag inte är rädd för mina egna känslor, den bär! |
|
|
|
Nyf, nyf! Vad sa G S då? Det såg ut som om hon spontant tog det mycket fint trots att hon nobbade mig. Ingenting om gubbsjuk eller andra nedsättande glosor som man kunde väntat sig, och inte någon annan sorts dålig reaktion som syntes, men efterhand tror jag att hon blev rätt generad ändå, för vi har inte pratat med varandra alls sedan dess, trots att vi ses varje vecka i kören. F'låt, det var inte meningen, ville jag viska, men hur ska jag få henne att höra vad jag viskar? |
|
|
|
Hoppet står väl till att jag lyssnar rätt på mina egna inre viskningar. I väntan på det söker jag tröst i sången: |
|
|
|
I spend a lifetime waiting for the right time |
|
|
|
Jag tror att Elvis var fruktansvärt nervös varje gång han var vid mikrofonen, och att det var därför han hade sådan underbar darr på rösten. Jag är aldrig nervös, så jag kan inte bli så bra som han, men det är härligt att sjunga ändå. När man ska försöka vara sig själv i vanliga vardagen finns det konventioner som hindrar och inre spärrar som slår till, men när man spelar en roll, t ex genom att man sjunger en text som någon annan skrivit och försöker uttrycka budskapet i den, då kan man ge allt! |
|
|
|
Det är kanske därför som många människor väljer att spela en roll i stället för att vara sig själva, i den vanliga vardagen där man tror att vanliga människor är vanliga. Men stopp, riktigt så enkelt är det inte ändå. Det är väldigt grovt att påstå att det entydigt finns ett själv, och en massa roller. Se på ungdomskulturen, där mycket av "självet" är just att skapa en roll, eller tillochmed att gå ut och in i flera olika själv, och det gemensamma draget är att du är ingenting om du inte syns! |
|
|
|
Och det sättet att leva sprider sig uppåt i åldrarna. Platonikern, vart tog han vägen? Han har inget vettigt att säga till alla dem som är övertygade om att människans värde är knutet till fitness och beautybox och muskelvolym. Predikanten hälsar att han håller på och jobbar med avskedstalet, men vem vet, snart kommer det kanske inte att behövas, för ingen förstår längre vad han säger? |
|
|
|
Varför är så många övertygade om att de måste spela roller i sitt liv, i stället för att leva spontant? Rädslan för vad som ska hända om den verkliga människan blir synlig är så stark, att hon måste skapa en karaktär som hon känner att hon kan ha kontroll över för att hon själv har skapat den. En och annan av dessa rädda skådespelare gör sig också till demonregissör och tvingar på sina medmänniskor manusen till rollerna som de måste spela, för att hindra att det fruktansvärda ... |
|
|
|
Ja vad det nu är. Det som förr eller senare verkligen händer är att de ofrivilliga skådespelarna upptäcker att de är med i en pjäs, och då är det DE som blir rädda och undrar vad det är för en level de har kommit till på livets playstation. |
|
|
|
Det finns andra roller som spelas i vardagslivet, men mera öppet då, som t ex könsroller. När det ordet började användas vet jag inte riktigt. Det finns inte i Svenska akademiens ordbok, för den säger sig vara en "historisk" ordbok. Dålig undanflykt tycker jag. Alla ord har väl en historia? När jag var tonåring på sextiotalet och feminismen började bli ett begrepp, då hörde jag ordet könsroll för första gången. Då var jag ganska negativ. Jag tänkte: vadå, man kan väl behandla människor som människor? Senare har jag lärt mig att det inte är så enkelt. Men debatten om könsroller är förstås äldre än så. Stendhal, för att nämna en gammal bekant, är både öppet i De l'amour, och genom Juliens tankar i Le Rouge et le Noir, starkt kritisk mot de sociala regler som begränsar kvinnornas möjligheter att skaffa sig kunskap och verksamhet. |
|
|
|
Har du tänkt på att det är inte bara människor som spelar roller, utan ord kan göra det också? Ibland kallas det för symbol och ibland för allegori. Ett hus är inte alltid ett hus. Det är faktiskt ofta som ord inte används för att säga det som de står för enligt ordboken, utan får arbeta som representanter för något annat. Betydelsen rullar mot kanten, och ibland tippar den över alldeles. En skiva är inte i första hand en bordsskiva eller brödskiva utan något med ljud på. Att vara häftig har snart inte alls med temperament att göra, utan betyder idag ungefär att locka fram positiva överraskningar. |
|
|
|
De ord som vi idag kallar abstrakta har varit konkreta från början. Att anse är inte längre lika med att titta på, men det förstår alla. Vi tror kanske att det här är något modernt, att det är vi som lever nu som är så smarta så att vi kan byta funktion på termer som redan finns, men då misstar vi oss. |
|
|
|
I Gamla Testamentet talar man om ansikte och menar personlighet, eller om anden, den fysiska andedräkten, och menar det inre livet. "Förlora ansiktet" säger vi fortfarande. Därför tror jag att när Jesus säger att brödet är hans kropp och vinet hans blod, då menar han också någonting annat än vad det låter som. Teologernas långrandiga argumentationer om den läskiga trollkonsten att brödet och vinet i nattvardsgudstjänsten förvandlas till Jesu kött och blod är helt onödiga, skulle jag tro! |
|
|
|
Brödet är människans kropp, menar jag, basmatens basmat, en daglig källa till kolhydrat, protein och mineraler, och vinet är förstås då också hennes eget blod och en basvara i meningen att ingen känd samhällsform är utan berusningsmedel. Vad kallas Jesus, ja de andra kallar honom för Herre och Mästare och Frälsare, men vad kallar han sig själv: Människosonen! |
|
|
|
Nu är det påsk, så då gör jag detta till hans åminnelse, dvs egentligen för att tänka över mitt eget öde, om jag följer det jag sa nyss: tar ett glas vin i den ena handen och något att tugga på i den andra. Men det som kommer för mig är ett ord, inte av Jesus utan av Nietzsche: |
|
|
|
Wenig macht die Art des besten Glücks. |
|
|
|
Ungefär: det behövs så lite för att bli riktigt lycklig. Så lite, och så svårt att nå. Mina tankar rör sig mycket kring ensamhet, eftersom det är vad jag är mest. Man kan leva ett bra liv ensam, jag menar det har praktiska fördelar och det är behagligt att kunna bestämma själv om sitt dagliga liv, men ensam med sina tankar, det ska man aldrig vara. |
|
|
|
Fråga inte igen. Det
är inte hälsosamt att veta |
|
|
|
Pilatus hade nog läst dikter av Horatius, tror jag, och diskuterat dem med sin kloka fru. Ta tag i dagen, carpe diem, det gäller för poesiläsare som Horatius’ varumärke, och många människor som inte läser poesi har hört den frasen och förstår vad den betyder. |
|
|
|
Någon som tycker att Horatius liknar mig väldigt mycket? Javisst, jag har inte försökt göra en strikt översättning utan snarare krypa in i hans tankar och vara Horatius. Jag tänker speciellt på raden "vad som än händer ..." som har varit ett av mina valspråk i många år utan att jag egentligen visste var det kom ifrån. En sommar för länge sen läste jag de flesta av hans dikter därför att det ingick i latinkursen, och det var en fin sommar med en stor läsupplevelse. Men allt som man läser kan man ju inte behålla högst upp i medvetandet. Jag har nog varit Horatius sen dess. |
|
|
|
Här tänkte jag prata vidare om Horatius, men det känns faktiskt riktigt svårt att hålla reda på vem som är vem. Han trivdes inte i fina kretsar, och sökte inte de stora äventyren, utan han ville ha det lilla lugna livet, just som jag. Sårad som jag av passioner satt han inte bitter och slickade sina sår, utan sökte det som kunde trösta. |
|
|
|
Icke gå till
människorna och söka få veta om man har rätt att lefva. Gack till hafvet och
heden och den djupa västanstormen. |
|
|
|
Det där var inte Horatius och inte jag, utan en annan tacksam Horatius-läsare, Vilhelm Ekelund, född i Skåne som jag. Kaffeviken i Nacka var inte vad han tänkte på när han skrev om havet 1922, men senare kom han till Saltsjöbaden och fann ett hem i den miljön. Jag besöker ibland hans grav vid Baggensstäket. |
|
|
|
I Ekelunds värld är gravarna lika levande som träden och blommorna. Han vandrar med andra författare från andra tider under bar himmel och talar med dem som om de fanns vid hans sida, och då tycker litteraturvetaren att det är svårt att kartlägga vem som är vem, men vad gör det? Ars longa, vita brevis, konsten är lång och livet är kort, har man sagt, och vad vill man ha sagt med det? Jag vill att det ska betyda: Om jag tar till mig en tradition och en kunskap, och använder den på mitt sätt, då kan jag också gå vidare med den till någon som lever med den efter att min röst har tystnat. |
|
|
|
Nu var det plötsligt jag som kom fram och började gå där vid sidan. Javisst, det gäller ju mig också, och dig, och våra vänner, och det gäller inte bara litteratur utan allt vi lägger vår själ i. Är det så att jag har en väldig ambition? Ser jag mig som en i raden av vandrande tänkare vars tankar ska vandra vidare, som Horatius, som Kierkegaard, som Nietzsche? Ja och nej. På ett sätt så är det här min ensak, att jag sätter mina tankar i skrivna ord för att de inte bara ska virvla runt i mitt huvud, och jag lagrar det på internet för att det inte bara ska finnas i en maskin som kan sluta fungera eller bli stulen. |
|
|
|
På ett annat sätt så vill jag att du som sitter någon annanstans, i döda poeters sällskap eller vad vi ska kalla det, ska få veta att här finns en till som du. Om DU nu finns. |
|
|
|
Ett sätt att undersöka det på har jag redan genomfört. I sökrutan på google.com skriver jag in de kända namn som finns i min text, först bara några och lägger till fler efterhand, och då hittar sökmotorn en mängd citatsamlingar och litteraturlistor, men allt färre för varje namn som läggs till, och så småningom blir det bara en träff, hit till min sajt nämligen. Om det finns någon mer som håller på och skriver ner sådana här tankar och kommentarer, så sker det på papper och inte på webben. Jag är världsunik. |
|
|
|
1978 skrev jag i studenttidningen Lundagård: Egentligen borde alla romaner vara ändlösa eller ofullbordade. Jag tänkte på att en roman måste sluta skrivas för att den ska gå till tryckning. En TV-serie kan pågå mycket länge, men till sist vill inte skådespelare, producenter &co göra den längre. Men livet går ju vidare! Jag kan säga vilken som är världens bästa ofullbordade roman, den som pågick tills författarhanden stelnade för alltid. Det måste vara Der Mann ohne Eigenschaften, Mannen utan egenskaper, av Robert Musil. Men den stora romanen som fortfarande blir större, var finns den? Troligen bara på papper, på grund av upphovsrätten. |
|
|
|
När jag började tänka så här, då visste väl redan några militärer och forskare att text kunde lagras och bearbetas utan att skrivas på papper, och nu är detta något som alla kan använda! Och det underbara är inte minst att man aldrig behöver sluta! Jag kan ge mitt lösenord i arv till mina barn, så kan de hoppa in och tänka vidare när jag är finito. |
|
|
|
Søren Kierkegaard gick förbi nyss. Han hade inga barn, inga officiella åtminstone, men han kunde väl ha fått om han inte hade dumpat Regine. Han är känd för att han bröt förlovningen och kommenterade det i sina många tjocka böcker. Regine sa någon gång att hon ville vara med honom, om hon så måste bo i ett skåp. Varpå Søren lät bygga ett skåp som var lagom stort för henne att placera sig i. Han skrev allvarligt och levde ironiskt, kan man väl säga. Jag gör tvärtom, nej egentligen inte, jag försöker låta bli att vara ironisk men ibland bara måste jag. Runtom i världen idag finns många som läser böckerna, och skåpet finns att se på Köpenhamns stadsmuseum, men vem tänker på Regine längre? |
|
|
|
Det är kanske bra för henne att vara bortglömd. Många kvinnor som varit i närheten av s k stora män har råkat illa ut, eller blivit hårt dömda av eftervärlden. Männen runt de betydligt färre kvinnliga kändisarna har i regel klarat sig bättre, och det hänger nog ihop med att kvinnorna i fråga verkar ha klarat sig bra utan dem. |
|
|
|
Och visst har jag också någon gång gjort mig skyldig till att leva ironiskt, eller blivit utsatt för någon annans ironiska liv. Jag älskade en flicka för längesen, hamnade samtidigt i säng med en annan, och blev kort därefter inviterad av en tredje. Vad hände sen? Alla försvann, naturligtvis. Inte för att de visste om varandra, så att det blev någon konkurrens eller svartsjuka, utan bara för att jag själv inte fattade någonting. Min karriär som donjuan slutade innan den hade börjat. Men för en supernybörjare är det väl aldrig för sent för vad det vara månde? |
|
|
|
Härwid säger jag eder sannerligen att lifvets anda, hvilken bor i mitt hjertas helgaste rum, begynte darra så wäldeliga att kraften deraf i de finaste ådror förnams, och skälfvande yttrade desse ord: SI, EN GUD KOMMER, STARKARE ÄN JAG, OCH SKALL HERRSKA ÖFVER MIG. |
|
Det kände Dante när han såg Beatrice, "den lyckliggörande", för första gången. Öfversättningen ur den underbara lilla boken Vita Nova, "nytt liv", svängde jag själv till för länge länge sen, lite gammaldags för att vara ironisk. Men det ska man akta sig för, har jag förstått. Om man skämtar om känslor är man i själva verket rädd för dem, och det finns bättre sätt att hantera den rädslan, vet jag nu när jag sent omsider blivit av med den. |
|
|
|
Men den vackra vårvinterdagen i Lund när jag kände samma sak som Dante, då var jag rädd. |
|
|
|
Någonting grep tag i
mitt inre plötsligt, |
|
Varför kunde detta
beröra mig så |
|
|
|
Det var svårt att vara tonåring på sextiotalet. Det har väl varit svårt i andra epoker också, men jag säger det för att jag själv vet. Det var då som sexliberalismen blev stor. Seriösa författare skrev porrböcker, och det ansågs progressivt att läsa dem, och man pratade jämt om sex och allt vad därtill hörde. Jag som var konservativt uppfostrad och inte hade tänkt mycket på att revoltera mot det, i varje fall inte i den här avdelningen, jag tyckte att detta var mycket jobbigt. Men att man pratade om sex och visade bilder med nakna människor betydde inte att någon såg särskilt sexig ut, tyckte jag då. Var det för att jag var omogen? Nej, jag tycker det nu också när jag ser gamla filmer och reportage på TV. Tjejerna ser faktiskt hemska ut. Kläderna är förfärliga, liksom glasögonen, skorna, frisyrerna. De borde ha hamnat direkt på museet liksom den blaffiga popkonsten. Saken blev inte bättre av att jag aldrig fick några tjejer eftersom jag är kortväxt. |
|
|
|
Trösten fanns i musiken. En ny låt med Beatles eller Rolling Stones eller Procol Harum gav högtidsstunder, och det hände ofta, eftersom låtarna på den tiden presenterades som singlar först och senare samlades till album. Produktiviteten var enorm. Jag kan räkna upp fler namn som kom fram snabbt och sedan försvann i konkurrensen, men som var bra ändå, så bra att det inte bara är en nostalgiupplevelse att höra dem på nytt i Radio Vinyl. Sextiotalet var en låg tid för den visuella skönheten, men en guldålder för musiken! |
|
|
|
Här, där och överallt. Sången som Paul McCartney skrev när han var i giftastankar har följt mig sedan den kom ut 1966. Det var ännu inte Linda då, men jag tänker ändå på henne. Hon var nog gullig. Nu är det några år sedan hon dog. Jag fällde en tår när det stod i tidningen. John och George är döda, och Ringo vet jag inte vart han tagit vägen, men Paul har hälsan och musicerar fortfarande, och har vad jag vet inte gjort någon besviken på något annat sätt heller. |
|
|
|
Det fanns de som retade sig på att Linda alltid var med i Pauls olika band, men jag tycker det är gulligt det också. I want her everywhere, säger Paul i sången. Så ska det vara. Ska de va' ska de va' hundra procent! |
|
|
|
To lead a better life I need my love to be here - men de flesta av oss får visst vara nöjda med 40 procent. Måste det vara så, när en kvinna går in i ett nära förhållande till en man, att hon inrättar en hemlig, låst och larmad källarvåning där hon fortsätter leva som om ingenting hade hänt? Män har också sätt att luras på, förstås, men jag har ingen anledning att ta ställning till det eftersom jag inte sökt en sådan relation med en man. Jag tror också att kvinnorna är skickligare på att dölja det. |
|
|
|
Jag kan mycket bra vara ensam när jag ska vara stark och hård och uthållig, bestämma mig, genomföra saker, ta smällar, men vad är det för liv att alltid vara sådan? Däremellan måste jag också få vara mjuk och avslappnad, göra ingenting, bara vara, och det är då som längtan känns störst efter någon att vara blötdjur ihop med, och kanske också någon som är stark medan jag slappar. Men att upptäcka att den älskade faktiskt inte är här, fastän det ser ut som om hon vore, det är VÄRRE än att vara ensam. |
|
|
|
Eller så är det jag som inte är där, men de gånger det hände visste jag det inte förrän efteråt. |
|
|
|
Ingenting om döden |
|
|
|
|
|
|
|
Men han borstade tänderna som en ordentlig gosse, det gjorde han! I breven till förläggaren i England från alla stationer på den oroliga resan pratar han om litteratur, och om pengar förstås, och varje gång om att förläggaren ska skicka tandvårdsprylar. Det är rart. Jag har varit på Kap Sounion där han ristade sitt namn i en marmorkolonn, och i Messologion där han låg och dog 1824 i väntan på att det skulle bli riktig fajt med den turkiska ockupationsmakten. Tidens största litterära kändis och glamourgosse slutade som halvfärdig hjälte med raserat familjeliv, och som objekt för fiffel och tvister bland dem som skulle ta hand om resterna. Manuset till hans självbiografi gick upp i rök på kuppen, med troliga svar på frågor som fortfarande är oklara för vår tids litteraturforskare. |
|
|
|
Dikterna finns kvar, dem som inte så många läser numera, fast de borde bara för att det är sådant flyt i Byrons engelska. Läroboksförfattarna kan väl köra sitt nedlåtande snack om Byron som posör och konjunkturfenomen, men tänk vilket tilltal han hade! Där flyter strömmar av smärta och humor och fantasi genom de (som man idag tycker) långrandiga krönikorna om vad Don Juan hade för sig i sovrummen och på vandringen mellan dem. Kan man göra animerad film av Herkules och kinesiska krig, så kan man göra det med Byron. Hinner ni ordna det till 2024, datasnillen? |
|
|
|
Men hur kom Byron hoppande in i det här? Han skrev väl inte i den stilen som mitt gravoffer nyss? Right, men där finns ett samband som du kanske hittar om du tänker efter. Jag ska inte förklara det. För mig kan han dyka upp lite när och lite var och lite hur som helst, faktiskt. Jag tänker ju jämt på Hölderlin och Schubert och alla de där som levde bittert och nu är söta änglar i den estetiska himlen. Umgås med dem kan jag göra, och skriva ner vad jag pratar med dem om, men jag vill leva sött nu! |
|
|
|
Som när jag höll min nyfödda dotter i ett grönt skynke och sjöng Im Prater blühn wieder die Bäume för henne. Jag hoppas få vara med och sjunga när HENNES dotter föds, nåja det går bra med en son också. Upplevelsen med det första egna barnet går dock inte att upprepa, tror jag. När andra barnet kommer är det något man känner igen, och när det tredje kommer är man van. Är det ett av skälen till att det är så svårt att vara tredjebarn? (som jag är, observera!) |
|
|
|
Tanken går till andra barn som föds i andra delar av världen, inte med sång utan med helikopterbrum och bombkrevader. Det är ofattbart vad människan har för kraft att bygga nytt ur ruiner och gång på gång skapa liv där döden nyss gått fram. Det är en andlig kraft, och en naturkraft, som när det gröna återtar de svarta fläckarna efter en skogsbrand. |
|
|
|
Men nu har jag väl försagt mig ändå? Andlig kraft eller naturkraft, jag skulle ju inte skilja på det! Nej, men de traditionella termerna går ändå att använda på något sätt. Jag använder dem för att närma mig det jag egentligen vill säga. Man kan hitta på nya ord, ett har jag ju hittat på redan (megahjärtan), men även då så är det troligen inte något hundraprocentigt nytt man säger, utan det anknyter till redan kända upplevelser. Det är väl också typiskt att det där nya ordet hittade jag på när jag var igång med en uppmaning, jag som påstår att jag inte ska predika för någon annan än mig själv! |
|
|
|
Om det nu är någon enda sak som jag ska övertala dig om, så är det väl just det här som jag ständigt tassar runt om och sniffar på: glöm kroppen och själen, glöm utsidan och insidan, skönheten kommer INTE inifrån utan den bara finns, det är personligheten som räknas, och personligheten är hela människan, och någon underbar gång mer än det tillochmed, och för att prata om vad som händer då så finns det åtminstone ETT ord redan, som alla känner till! |
|
|
|
Predikanten säger att arbetet pågår lite slött nu när det är sommar, men det pågår! Tänkarvandringarna pågår däremot för fullt. Det är den bästa tiden nu! Sommaren hittills, juli 2002, har fört med sig ganska lagom blandning av vått och torrt, så de där skogsbränderna har inte blivit av, och bären mognar och blir saftiga. På den strålande sommarmorgonen går jag omkring i trädgården och hör vad blommorna viskar ... |
|
|
|
Im leuchtenden
Sommermorgen |
|
Es flüstern und
sprechen die Blumen |
|
|
|
... men jag, jaget i dikten, förblir stum. Och det som blommorna säger är inte direkt tröstande. Var inte ond på vår syster, du sorgsne bleke man. Heinrich Heine har varit ute på en tänkarvandring som gått snett. Historien om en kärlek som börjar så glatt som alltid, och förlorar sig i smärta och mörker och tomhet, berättas inte rakt ut i hans dikter, utan den skymtar fram och försvinner igen, just så som de ljusa ögonblicken i ens liv snabbt förvandlas till minnen. Heine har gått långt på den romantiska vägen, och kommit tillbaka igen. |
|
|
|
Hon var som en försommar med vita blommande buskar, blond och blåögd med ganska rakt ansikte och något blek hy. Hennes röst hörs inte längre för mitt inre öra, för att det är så längesen, jag sörjer det, men jag minns något av hur jag kände mig när jag hörde den. Fnittrig och charmig och hemmastadd i nöjeslivet, men också någonting annat som inte alla såg eller brydde sig om. Partypinglan som drömde om att få sju barn, men inte kom längre än till att skaffa hund, vilar i en grav som jag inte besökt sedan jag var med om den sista ceremonin. Sorgsen och blek, inte bitter på en död, men på dem som hade förstört hennes liv, och osäker på om jag också var en av dem. |
|
|
|
Le Rose et le Vert. Rosa och grönt. Med de vackra blomsterfärgerna i titeln ville Stendhal skildra en ung kvinna som tar sitt liv när hon tappat kontrollen över intrigerna som hon själv varit med och drivit. Den romanen blev aldrig färdig. Det känns tillochmed väldigt logiskt att den dog i förtid, så att säga, på grund av att författaren förde över sina resurser till mera livskraftiga projekt. I de färdiga delarna och i skisserna till berättelsen om kvinnan som vill ha en man som redan has, saknas varje tanke på det som borde komma om hon lyckas: barn. Det var tydligen för svårt för en manlig, själv barnlös författare i första halvan av 1800-talet att göra någonting övertygande av det här ämnet, som ändå verkar så spännande. Systrarna Brontë hade klarat det bättre! |
|
|
|
Tyvärr är det nästan lika illa på den manliga delen av färgkartan, som jag redan pratat om, den romanen som faktiskt blev färdig, om den unge Julien som till sist får offra sitt blod (Rött) i prästernas (Svart) lömska spel. Den mogna kvinnan Louise, som var hans första kärlek, och den unga Mathilde, som fött hans barn, finner varandra i sorgen, men barnet syns inte till. Därför tycker jag att denna underbara spännande nerviga färgstarka roman, Le Rouge et le Noir, ändå inte är riktigt riktigt färdig. Det borde komma en fortsättning om hur det gick för Mathilde och barnet! |
|
|
|
Nyskapandets mysterium. Vi män får aldrig veta hur det känns. Jag lade händer och öra på den runda magen många gånger för att få någon liten aning om vad som pågick därinne. Sjöng sånger och hoppades att det lilla livet därinne skulle ta dem till sig. Vad som pågick inne i mig vet jag lite bättre. Sådant som förut var viktigt sjönk långt ner på värdeskalan, jämfört med närheten till det här nya livet, ett annat slags Vita Nova än Dantes, men det kom också till genom en kvinna. |
|
|
|
Om kvinnorna vore kloka – det är de ju inte – men alltså, OM de vore det så skulle de starta stor infokampanj mot oss män för att visa hur roligt det är att ha barn – för det är det ju. Den insikten man får av att som barnlös umgås med barnfamiljer, eller att vara på en förskola, den säger ingenting om hur det verkligen är, utan den visar mest den jobbiga sidan. För att inte tala om alla gånger man på allmänna platser hört föräldrar och barn bråka. Att dela de goda, lugna, lågmälda situationerna får man inte veta något om på det viset. Att vara nära ett barn som växer och upptäcker är inte ett heltidsjobb, men ett ämne för nästan hundraprocentig uppmärksamhet. När jag inte är där du är, mitt barn, så längtar jag till när jag kommer hem till dig igen. |
|
|
|
Men så kommer tiden när det är jag som är hemma och undrar om barnet kommer hem nån gång, och då tror jag inte precis att barnet längtar hem till mig så mycket. Det här hör till mognaden för oss båda. Inte titta på klockan och skälla, utan vara glad för att hon kommer hem välbehållen. Prata med henne för hennes skull, och inte som en domare, om det har hänt något som är inte så bra. Min dotter och hennes kamrater var bra mycket kvinnor innan de fyllt femton, och det var inte alla gånger givet hur mycket man skulle behandla dem som begåvade vuxna eller som oerfarna barn. |
|
|