Om...

Mitt första inhopp i en stor huvudroll skedde på Oscarsteatern i februari 1981. Det var rollen som Basil Basilowitch i operetten Greven av Luxemburg. Sigge Fürst, den ordinarie huvudrollsinnehavaren, hade ingen ersättare, emellertid var jag tillfrågad under repetitionernas gång om jag kunde tänka mig, att stå som ersättare för Sigge. Det var ju stort och utan betänkande tackade jag ja.

Det gick bara en vecka sedan bestämdes att Sigge inte skulle ha någon ersättare för -han blir aldrig sjuk!
-Så blev det panik på Oscars! Sigge var sjuk! Han hade lungcancer! Två föreställningar innan han skulle läggas in på Thorax-kliniken meddelade han John Ivar Deckner, produktionsledare, detta.
–Ja, så kom då den föreställning som hela ensemblen trodde skulle bli den sista. Vi trodde alla, att pjäsen skulle läggas ner. Men så går det inte till på Privatteatrar! Vid en av mina sortier (jag hade en del småroller med enradiga repliker) i operettens början, föreställningen var ungefär en halvtimme gammal, rycktes eller trycktes jag in av John Ivar och hans biträdande produktionsledare Gunilla Bergström i närmsta artistloge och John Ivar uttryckte sig lakoniskt:
-I morgon får du hoppa in! Du får göra Sigges roll! Började inte golvet att luta? Tur att jag är sminkad, vet jag att jag tänkte. Det gick en rysning genom mig. Var jag inte torr i munnen också? Det enda som jag fick ur mig var:
-Jaha...? - Därpå följde en mängd instruktioner och prat om morgondagen, men jag hade ju den här föreställningen att klara av först… Nå, mer om detta får väl komma i mina memoarer. Det enda jag kan nämna här är, att jag lärde in rollen på cirka 14 timmar, ungefär hälften av den tiden skedde under nattens timmar då jag även hade det tvivelaktiga nöjet att drabbas av byxångest. Men det nämnde jag inte för någon. Antagligen hade jag glömt bort det. Mitt fokus var helt inriktat på att jag var Basil Basilowitch. Hur gick det då? Bra tror jag! Tre Bravo-rop från publiken...