Skogsvättar på Häxkitteln

<- Oba Kha!! (Titta där!). Bilden föreställer den höggravida vättehonan RassiiNogglii (GrönNaglar) som ligger till grund för hela den här lajv-krönikan. Hon var en av vättegruppens två Tjaatiisar (ledare) och den enda honan som fanns i gruppen. På grund av sin mage kallades hon ofta Maamaa av de andra vättarna trots att hon inte var äldre än någon av dem och bara hade sin ledartitel p.g.a. sitt kön.

"Alltihop började för jättemånga, långa år sedan. Så länge sedan att jag konstigt nog inte kan minnas den tiden. Då levde skogsvättarna och bergsvättarna sida vid sida och alla dyrkade vi den heliga Osten (Månen). Men så en dag lånade bergsvättarna Osten av oss och bar upp den på sitt berg. När de burit upp den på berget kom en jättestor fågel och tog Osten och bergsvättarna var så oansvariga att de lät fågeln flyga iväg med den. Sedan måste fågeln ha tappat Osten så att den fastnade där uppe i himlen. Detta hände dock för så länge sedan att minnena bleknat och bara historierna finns kvar.

Ett annat ständigt problem, förutom hur vi ska få ner Osten igen, är de elaka människor med yxor som de använder för att hugga av vackra träd med. De mördar träden och släpar upp dem på sin höga kulle, sin by, där de bygger spöklådor av dem. Spöklådor är stora farliga lådor som människorna bygger upp i mängder, gärna nära varandra. Det farliga med spöklådorna är att de äter upp allt som kommer i närheten av dem. Ibland, om man har tur, spottar de ut någon som de ätit upp, men det är bara om offret smakar illa och det borde ju inte vi skogsvättar göra.

Nej, skogen är mycket trevligare - även om det finns bergsvättar här. Jag tycker inte om bergsvättar - de är slarviga och de borde ägna sin tid åt att ta ner den heliga Osten istället för att leka uppe bland klipporna. Å andra sidan kan man ju alltid leta rätt på barkiiflickii (skogsrået) - hon är så vacker och snäll att man inte kan låta bli att beundra henne och hon brukar alltid ha goda råd att ge. Hon har dock inte kunnat tala om hur vi ska bli av med de dumma bergsvättarna.

Nu har det dessutom kommit en by med trevliga och roliga människor till skogen. De kom intraskande för inte alls länge sedan. De håller till här i skogen och så bra de måste vara, i alla fall om man jämför med de andra människorna som går runt i närheten av spöklådorna alldeles frivilligt. De trevliga människorna kallar sig för "dvaner", "dvanii" eller någonting i den stilen och de är alldeles utmärkta att kasta kottar på - ibland. De kan bli lite arga ibland också och då får man akta sig så att man inte får en pil eller en fot på sig så att det gör ont! Har man tur så kan det dock vara så att de har lite ost med sig som man skulle kunna låna...

Många är de varelser som lever i våra skogar. Skogstrollen exempelvis. De är stora och osmarta klunsilunsar. Sedan finns det sjötroll och de är smutsiga och våta. Om man kastar kottar på dem kan det hända att de kastar en fisk eller något tillbaka. Värre är det med bergatrollen (de är säkert släkt med bergsvättarna, det hörs ju på namnet) för om man kastar en kotte på dem får man springa fort - annars gör det ont. De sägs dessutom ha en massa skatter och eftersom språkiis säger att skatter är värdefulla saker så har de säkert skärvor av den heliga Osten också.

Älvorna - de där vackra varelserna med vingar - är snälla. De brukar dansa omkring i ringar tills det blir konstiga märken i marken. De vårdar skogen, men konstigt nog kan man inte kasta kottar på dem - kottarna fladdrar liksom igenom på något konstigt sätt. Näcken är en annan lustig filur - han är lika blöt som sjötrollen fast mycket renare och han spelar fint. Men man ska inte bråka med honom - han är farlig när han är arg...

Många är de människor som brukar springa omkring i skogen då och då. Värst är jägarna. De springer omkring i skogen och skjuter djur och det är elakt. Fast det kan hända att de har lite ost med sig ut i skogen och då kan man ha överseende med lite mer än annars....

För ett tag sen hittade vi ett litet guldlöv med lysande skrift på. Fast ingen av oss kan läsa (jo, språkiis kan lite, men inte ens han förstod de där konstiga tecknen) talade lövet liksom om vad det gällde alldeles på egen hand. Det var dags för älvornas, eller fundaminernas som de egentligen heter, årliga sommarfest! Det blir dans, sång och festligheter natten lång! Hela skogen kommer så det blir säkert jätteroligt. Vi skulle ta med oss varsin lek och försöka komma på något bra uppträdande. På lördagskvällen skulle festligheterna äga rum.

I vår grupp är vi faktiskt inte bara vättar. Vi har en språåkiis (tolk) som är en människa och så har vi förstås Uddlurk som nog inte är en vätte egentligen. Uddlurk är jättestor och stark och har en annan hudfärg. Själv tror han att han är en vätte, precis om vi, men vi är inte så säkra. Jag och den andra tjaatiisen tror att han är ett skogstroll, men han blir mycket arg och ledsen om man säger det till honom. Och ett argt troll är ett farligt troll! Därför låter vi honom fortsätta tro att han är en vätte även om det ofta händer att andra troll försöker ta honom med sig."

-> Den här bilden föreställer Uddlurk, vårt troll (vår jättevätte) - eller donkadomii som det heter på vättiska. Uddlurk talade inte vättiska så bra utan pratade mer som människorna gör, vilket förstås ledde till trassel. Hans mask (hjälm egentligen, ögonen tittar fram i munnen) gjorde dessutom att han både hörde och såg dåligt (och inte kunde äta) vilket i sin tur ledde till ännu mer trassel...

"Det var redan tidig kväll när de andra vättarna äntligen orkat masa sig upp ur sina hålor, som alltid hade jag fått vänta på dem i flera timmar och att det inte skulle bli så mycket stampi eller andra lekar idag var näst intill säkert. Magen började bli allt tyngre och det var med stigande oro jag släpade mig fram längs vägarna. Historierna sa nämligen att det gjorde ont att föda vättisar (jo, de kommer oftare i flertal än ental) och ont är något som vi vättar verkligen ogillar. Att skrika brukar hjälpa så jag övar så gott jag kan. Den andra tjaatisen tycker att det är jobbigt att jag inte är lika pigg på att leka längre, men jag blir samtidigt lycklig när jag ser hur han och de andra vättarna försvarar mig nu när jag inte är så kapabel till det själv.

Ett av våra mål med besöket närmare byn är förstås att hitta en smed eller någon annan som kan arbeta i metall. Eftersom min mage är lite känslig så måste vi nämligen försöka komma på ett bättre sätt att skydda den. Trollen här i skogen är lite för pigga på att vilja peta den och INGENTING ska få skada mina vättisar!! Jag minns att jag en gång såg ett bergstroll med någon slags metallbit med spikar på, en sådan borde effektivt kunna skydda min mage från oönskade fingrar

En annan anledning är förstås att det torn som den senaste hängiimanin (människan) byggde har börjat rasa. Eller snarare rasade över han som byggde. Vi måste försöka hitta någon som är bättre på att bygga torn - språåkiis pratade om något som kallades snickare - en snikkimaan - precis vad vi behöver. Frågan är bara var man hittar en sådan??!?!?

Trollen var som vanligt ute och vandrade och vi märkte snart att de var mer leksugna än vanligt. Vi ropade på dem - donkadoomii - men de svarade bara med ett förundrat "dunka dummer"? De verkade tro att donkadoomii var namnet på någon slags lek som gick ut på att slå på en människa som fanns i närheten. Det låter konsigt, men de är inte så lätt att förstå sig på de där skogstrollen.

Lyckan i vårt sökande efter en tornbyggare, nedfallna delar av den heliga Osten eller en smed gick inte så bra denna gång. Däremot var bergstrollen väldigt agressiva och som hämnd smög vår amurg (livvakt) iväg och snokade i deras läger. Med sig hem hade han två smycken som vi beslöt att ge i gåva till älvorna på deras fest."

"Den här dagen hade vi mer tur än innan. Vårt letande efter nerfallna bitar av den heliga Osten gick inte så bra, men vi träffade många spännande människor. En grupp bestod av en hona och två hanar och de gillade inte alls att vi följde efter dem. Vår mystimaan (shaman/trädpratare) plingade dem dock i öronen tills de förstod att vi bara ville leka. De gjorde i alla fall tappra försök att göra sig förstådda även om de inte riktigt var så bra på det där med vättiska. En del ord har jag aldrig hört maken till (duir gåir ditir nuir - vilket syftade till att vi skulle sluta förfölja dem), men andra gånger gick det riktigt bra (hängimaanii vatski plaski - inte så omtyckt eftersom vi vättar inte gillar att man stänker vatten på oss). Vi hade roligt en bra stund

Sökandet efter dvanerna gick inte heller så bra. Jag frågade några av människorna i skogen om de var dvanii, men nästan ingen svarade. De såg mest frågande ut och en man jag frågade verkade i alla fall känna igen ordet dvanii - men han lät hemskt arg och orolig och pratade på en hel massa som jag inte förstod. Språåkiis fanns inte i närheten heller och trots att jag gjorde tappra försök att förstå vad han sa så lyckades jag inte. Synd - han verkade veta mer om de än jag gör.

Så framåt kvällningen dök det plötsligt upp en snikkimaan. Han kom gåendes längs vägen och en av de andra vättarna tyckte sig ha sett ett sådant där konstigt verktyg som man använder när man bygger. De andra vättarna satte genast efter honom i hög hastighet, men han var en snabb en. Två av vättarna lyckades få fast honom, men så slängde någon en massa mystii(magi) på våra vättar så att de inte kunde röra sig. Snikkimaan kom undan - den gången i alla fall.

Det visade sig dock snart att vårt sökande efter dvanerna inte varit förgäves. Två av de låg och vilade i skuggan av en skylt och när jag gick fram för att visa min vänskap (och för att undersöka om jag skulle passa i tyget som den enes byxor var sydda av) så visade det sig att de var på lite dåligt humör. Turligt nog så missade sparken mig precis, men jag förstod att de inte var på humör för att leka. Någonting var inte som det skulle.

Redan senare samma dag fick vi se att allting definitivt inte stod rätt till. De människor som bode i storilya (paviljongen) på den stora planen innan bäcken hade en av dem som fånge och de andra tvingades frita honom med hjälp av sina vapen. Dvanen verkade helt konstig och hade ont - i alla fall var det så det verkade. De andra dvanerna pratade om läkare? Undrar just vad det är?!?! En stund funderade jag på om drycken jag tidigare "lånat" från en av de människor jag stött på skulle hjälpa, men kunde inte komma på hur jag skulle förklara för de att lilla jag kanske kunde hjälpa. Språåkiis stod inte att finna någonstans heller. Istället tvingades jag sitta och oroa mig tills jag ett par timmar senare såg de igen.

Dvanerna verkade dock vara oroliga för att gå förbi Storilya på gräset och efter att vi försökt förstå oss på varandra ett tag så gick vi tillsammas förbi. Då verkade det som om dvanerna kände sig mycket säkrare och efter att vi försökt varna dem för bergatrollen - som inte alls verkade så fredliga utan t.o.m. farliga (de saknade visst en ring, troligen den som vår amurg "lånat" av dem dagen innan), så skildes vi åt.

Även denna natt besökte vår amurg och den andra tjaatiisen (ledaren) bergatrollens läger och "lånade" med sig lite av deras blinki och blänki(=guld, pengar,smycken - sådant som blänker). Nästa dag hade vi därför alla en hel hög med blänkiblänki på oss och de små runda tingestar som människorna gärna samlar på hade vi i ett flertal. Dock fann vi ingen nytta i de så flera av de skänkte vi bort till dvanerna."

"Dagen efter detta är väl den dag jag nog aldrig kommer att glömma. Den dagen då det förskräckliga hände. Men jag ska börja från början med den historien också. Det var så att vi vättar bestämt oss för att undersöka sanningshalten i om bergatrollen hade delar av den heliga Osten eller inte. Dessutom var vi arga på de dumma bergsvättarna som under gårdagen tagit livet av två av våra kära vättar. Att vi tog deras skatter skulle minsann inte vara mer än rätt!!

När vi vandrade bortåt plaskifalli(vattenfallet) stötte vi dock på vår "vän" snikkimaanii. Den här gången var han inte lika snabb och hade ingen mystiiman som kunde beskydda honom. Vi fångade honom och sedan släpade vår jättevätte iväg honom bort till lägret där han skulle bygga torn.

Väl borta i lägret så försökte vi så gott vi kunde förklara för honom att vi ville att han skulle bygga ett torn upp till BiggiOstii (Månen). Han förstod nog vad vi menade för han gick runt och inspekterade de resterna som fanns av förra tornet. Dock var han mycket trött och vi fann snart att det nog var bäst att låta honom vila lite innan han satte igång.

Medan vi satt och väntade på att snikkimaan skulle komma igång med arbetet dök plötsligt språåkiis upp med två stycken nya vänner. De berättade att storbonden skulle hugga ner skogen och att en av dvanerna fångats in i byn och skulle avrättas. Då blev det fart på vättarna! Släpandes på snikkimaan - som inte fick rymma och som vi kanske kunde byta mot dvanen -begav vi oss av mot den hemska kulle där människorna och deras spöklådor fanns.

När vi kom till vägskälet (där en skylt som "råkade" välta ett par gånger fanns) blev snikkimaan jobbig att hålla fast så för att lättare kunna frita dvanen (bytesaffärer tog för lång tid) lämnade vi honom att vila lite. Uppe vid byn konstaterade vi också att dvanen inte fanns där och att storbonden vägrade komma ut och prata med oss. Istället begav vi oss av in i skogen för att leta rätt på våra vänner som vi befarade kunde råkat väldigt illa ut.

Dvanerna verkade dock vid gott mod när vi fann dem. Vi pratade litegrann och begav oss sedan av upp mot deras läger. Språåkiis berättade för oss att dvanerna ville att vi skulle följa med dem på en liten fest i väntan på att älvorna skulle ha sin. Tyvärr blev de planerna avbrutna när tungt beväpnade människor (bl.a. från storilya) hotfullt närmade sig. Vi tog oss upp på en höjd och inväntade med spänning vad som skulle hända.

Människorna försökte muta oss med mat och andra saker för att få oss att överge dvanerna. Men eftersom vi sett deras mannar mörda träd så kunde vi inte svika våra vänner. Dvanerna mördade inte träd, de sköt inte djur (i alla fall inte vad vi visste) och de bodde inte i spöklådor. Hur de än bad oss stod vi fast på dvanernas sida - dvanerna var våra vänner och de dumma hängiimaaniis(människornas) lögner om att dvanerna bara utnyttjade oss som slagpåsar ville vi minsann inte lyssna på.

Striden började eftersom fienderna anföll. Människor, vättar och troll slogs vilt för sina liv. Lite för vilt enligt vissa, men få var de som faktiskt dog av stridigheterna. Vår mystiimaan eggade oss till större tålighet genom att kalla på andarna och det var med en envishet lika hård som dvanen Sten (minst!) som vi slogs för skogens rätt. Dock var det under denna kamp som det fruktansvärda skedde...

Ett av fiendehuggen träffade där det inte fick. Ett slag i magen som kunde få vilken gravid vättehona som helst att gå under av smärta och sorg. Men jag blev mest arg - minst sagt RASANDE. Hämnden skulle bli intill döden och med ett vrål av raseri satte jag efter den människohona som utfört illdådet. Överraskad blev hon, men hennes kampvilja var lika stark som min och männen omkring henne gick genast in till hennes försvar. Jag tvingades ge upp - för den här gången!

Kampen mot den onda hona som utfört detta illdåd var dock inte slut. Under både natt och dag efter den där striden försökte jag knipa henne. Hon var rädd - det märktes och de andra i gruppen gjorde sitt bästa för att skydda henne. Istället smög jag på de människor som verkade vara mer värda i lägret. Om vi bara kunde fånga en eller två av dem skulle jag säkert få den där människohonan i min makt och hon skulle få lida...

Bilden till vänster föreställer den stackare som blev förföljd av oss vättar resten av arrangemanget för att hon haft oturen att träffa mig på magen. Hon råkade tydligen ut för en hel del under helgens gång och en del var visst p.g.a. min mage...

Kvällen ägnades dock inte bara åt att sörja - även om det nog var det jag helst hade gjort. Sorg och hämnd upptar många tankar och det var säkert därför jag inte riktigt kunde njuta av älvornas fest. Dels så visste vi inte hur det hade gått för dvanerna och dels hade jag förlorat mina vättisar. Tre skulle de ha blivit om hon inte förstört allting för oss. Tre livfulla krabater som redan börjat hoppa staampii i magen på mig.

Älvorna, skogstrollen och barkkiflikki sörjde med mig. Alla var de arga på den människa som gjort en sådan ogärning och skogstrollen letade halva natten för att dunka den dummern. Men hon höll sig undan. Halva natten bankade jag fot vid vägskälet för att skingra mina tankar. Flera gånger smög jag mig iväg till deras läger för att se om hon fanns där - men icke. Istället stiftade jag bekantskap med ett sällskap män som hela tiden talade om någon "Pär som inte var här, för han plockade bär och var kär!" De skrattade hjärtligt åt mina upptåg och det gladde mig en del även om jag inte kunde komma från obehaget med magen. Den gjorde ont och skulle göra det länge.