Skröna från Trollmåne

Med mig på trollmåne hade jag min syster och en kamrat som förstagångslajvade. De spelade adelsdamer och jag var deras hovpoet. Vi hade långa samtal innan om vad man skulle tänka på när man pratade och hur man skulle reagera på de "övernaturliga" varelser som man träffade på. Någonstans i den enkla introduktionen måste jag ha missat en del viktiga detaljer...

De två unga adelsdamerna och deras poet blir varse en del konstiga ljud utanför sitt tält. När de gläntar på tältfliken finner de en fruktansvärd gast som förklarar att de bosatt sig på hans grav och att de måste flytta på sig. På liknande sätt har han tidigare tvingat upp flertalet andra deltagare under natten och väntade sig inga problem hos dessa tre töser...
Men de trötta adelsdamerna blev inte alls så skrämda som gasten troligen hoppats. Han gör därför ett sista försök att skrämma dem genom att på ett hotfullt sätt komma närmare och fråga om de inte ser vad 200 år i skogen hade gjort med honom.
Ett tunt "Nej, det är så mörkt..." från en av adelsdamerna fick honom att avlägsna sig väldigt fort och oss andra att skratta länge...