Brevkrönika från Ödets Offer

Älskade broder,

under de dagar jag har varit i Anasinia har mycket hänt och mer ser det ut att kunna bli eftersom jag bestämt mig för att stanna för obestämbar tid.

Jag är ej längre i tjänst hos Prins Taran och det är mig en stor sorg. Även om jag nu har gott om tid att ta hand om den jag älskar mest så saknar jag prinsens ädla sällskap, vi har ju trots allt växt upp tillsammans.

Mitt medvetande och mitt minne har tyvärr svikit mig en del på sista tiden och nästan ett helt dygns händelser har totalt bleknat bort. Man säger att jag under den tiden varit tillsammans med en, tro det eller ej, en orch!! Dessutom påstår de att jag avsade mig min tjänst i hovet för att kunna ägna mig åt denne orch! Jag måste ha varit förtrollad!!! Det enda jag kan minnas av dessa grymma, lortiga varelser är deras brutala behandling av mig. Trots mina vilda protester kunde de inte låta mig gå fri från deras vidriga "sexuella lustar".

Svårt att glömma är också det tillfälle av förvirring, då jag vaknade upp i orchlägret. Jag stod och tittade på när Uhrak (en av orcherna) slog ner den förre orchledaren (fråga mig inte hur jag vet detta). Jag skrek till av chocken och försökte fly, men blev snart ikappsprungen och förd til lägret igen. Där försökte Uhrak få mig att sjunga för dem, men varför sjunga för någon som inte kan uppskatta sångens värde?!?

Som om inte det var nog med elände, så fann jag att den charmige man som föregående kväll räddat mig från orcherna, nu befann sig i orchlägret och lydde Uhraks minsta befallning. Han var som en av dem, det svinet!!!!

Lyckligtvis så anföll trollen lägret straxt efteråt, under ledning av en kvinna (med svans) som orcherna tidigare haft i fångenskap. Jag lyckades fly från lägret men trodde för en stund att jag skulle misslyckas då ett troll blockerade min väg framåt och två orcher min väg bakåt. Trollet var tydligen ute efter orcherna så jag lyckades smita förbi honom och fortsatte mot värdshuset.

Då jag hade sprungit hela vägen till värdshuset så föll jag mer eller mindre ihop vid Prins Tarans fötter. Efter att jag förklarat vad som hänt gav Prinsen mig min tjänst inom hovet tillbaka.

När jag skrubbat av mig ordentligt så började jag leta efter mannen från fängelsehålorna som jag kom hit för att finna. Den man som jag såg i fängelsehålorna på slottet i Ulgad, som jag berättat så mycket om. Kung Ullric hade gett rövarna frihet mot att de begav sig av och mannen hade sagt att de skulle bege sig till Anasinia.

En man hade tydligen sökt mig på värdshuset. Han hade visst haft min röda mantel som kännetecken och den enda jag kunde tänka mig att det var, var den man jag sökte. Enligt damen på värdshuset så sades det att han bodde i bergen och att det sällskap han färdades med skulle ha ett horn som de blåste i ibland. Jag fick aldrig tillfälle att tacka henne, men informationen var mig till stor hjälp.

Jag införskaffade lite guld av dvärgarna så jag skulle ha något mer än broschen jag ärvt av mormor att fresta honom med. Rövare sägs ju ha en fallenhet för guld och ädla stenar, så det borde gå att få honom på de rätta vägarna. Om inte annat så kunde man ju påstå att han stulit mitt hjärta....Jag hade frågat orcherna om kärleksdrycker, då jag varit fånge i orchlägret, men kan för min Gud inte minnas vad de svarat. Det var för den delen svårt att komma ihåg vad som hände överhuvudtaget.

Jag var fast besluten att jag skulle hitta min rövare, om jag så skulle vandra ensam i skogens mörkaste delar för att finna honom. Det borde inte krävas mycket för att få rövarbandet att röva bort mig, men då gäller det att hamna i händerna på rätt band också.

Sedan kom mannen från orchlägret och försökte be om förlåtelse. Han hade en blomma med sig och försökte nästan allt för att få mig att förlåta honom. Oturligt nog (för honom) så kom han ingenstans med charmen den här gången. Den förlåtelse han bad om kommer jag ändå aldrig kunna ge.

Natten blev lång eftersom min rädsla för orcherna höll mig vaken. Som tur var började en ädel man prata med mig och gjorde mig sällskap till tidiga morgonen trots att man mycket väl skulle ha behövt sova. Trevligt att veta att det finns vissa som har ork nog att vara trevliga.

Den nya dagen grydde och min matthet fick mig att somna in en stund innan jag fortsatte min allt mer desperata jakt på den jag älskade. Min oro var stor och alla rykten om att rövarna var döda gjorde mig inte mindre lugn.

Men turen var på min sida och det dröjde inte länge innan jag fick syn på den man jag sökte. Jag fick förfölja dem en bit och nog var jag lite nervös för att han inte skulle känna igen mig utan bara råna mig, men allt gick bra. Dessutom verkade de andra i gruppen inte bry sig så mycket om att jag slog följe med dem.

När vi vandrat en bit och kom ut på ett öppet fält uppstod dock en del problem eftersom Prinsen och hans män var i antågande. Prinsen trodde förstås att jag var bortrövad och beordrade sina män att anfalla. Jag fick av misstag en rispa i benet och såg till att sacka efter då prinsen och hans följe begav sig av så att jag kunde återvända till min "drömprins".

Min rövare och jag verkar iallafall ha en hel del gemensamt och vi satt i mitt läger och pratade tills dagen grydde då vi skildes åt för att sova. Vi hann tyvärr inte se solnedgången som han lovat mig och gryningen missade vi visst, men att mina känslor är besvarade är iallafall ett faktum. Han vill iallafall ha mig som sin kvinna så jag tror att min framtid är säkrad även om jag inte längre är kvar i hovet. Dessutom har jag ju en hel del som jag lagt undan under årens lopp. Så gäller det bara att hålla min käre man från olagligheter framöver.

Nej, nu måst jag avsluta detta brev för jag har en del arbete som jag måste göra. Du får höra av dig, för det var nu bra länge sedan jag hörde något hemmifrån. Hur mår mor och far?

Med den kärlek jag hyser till min familj

Astria