Ondskans följe

Hon talar till varelsen och försöker förklara vad det var som hände; som om det hände just nu - vad hon tänkte och kände. Hennes livs historia hade han redan hört och förstått - men nu ville han veta vad det var som hände det sista dygnet i hennes liv...

"Jag hade tänkt varna kapten Blåben - det var därför jag gömde mig utanför Bålebo - det fanns så många där som skulle råka illa ut och även om jag visste att jag kanske ökade riskerna för dem så ville jag så gärna få en chans att varna dem för det som komma skulle. De hade inte en chans att veta eller skydda sig...

Jag smög i utkanten av byn för att se om jag kanske kunde få syn på någon av alla dem jag skulle varna, men icke. De enda som fick syn på mig var svartblod och mörkeralver som alla skrämde mig och tvingade mig på flykten. Jag insåg hur osäker min position varit och flyttade mig till en bättre utkiksplats utanför värdshuset istället - där fanns mer folk, men eftersom de verkade tro att jag vare ett knytt så lämnade de mig iallafall ifred. Bara ett fåtal gånger fick jag lämna platsen och sätta mig i säkerhet - det verkar som om folket här vill fånga in knytt.

Det var när jag gömde mig där utanför värdshuset som jag hörde Nasjeras röst - "Jag söker Tova". Det hela måste ha varit en dröm - vad skulle han göra här? Jag tog mig närmare för att titta, men jag kunde inte se honom. Såg någon som var lik honom när jag kikade in genom värdshusfönstret, men tror inte att det var han – det var så mörkt och svårt att se. Det måste ha varit en dröm - han är säker hemma i byn utan mig och glad över att ha blivit av med mig - jag ställde ändå bara till det för honom… Jag måste försöka sluta tänka på honom - annars råkar han illa ut.

Byhövdingen Eskil Teng anlände och hade ett litet tal för byn. Han hade besökt Värdshuset Trallande Token där Baron Drakbane blivit dräpt och man sökte nu tydligen med ljus och lykta efter hans försvunna dotter Melinda Drakbane. En belöning på tio guldklimpar fanns till den som kunde hitta henne. Hörde två män i skaran efteråt som pratade om ett tygstycke som lät som det som jag en gång hade i min ägo. Ett litet samtal med dem, Jesaja och Jonas, talade om för mig att det tygstycket som jag en gång haft var Baron Drakbanes fana. Varför de talade om den framkom aldrig då två mycket charmiga knytt la sig i samtalet. De verkade leta efter en skatt till sin mästarinna. De var hemskt gulliga och pratade en massa om drömmar och det fick mig att tänka på mina och att jag måste hitta ett sätt att få dem att sluta…

En massa berusade ynglingar fanns det kring värdshuset och det var tyvärr också så att det ledde till strider inte kunde stoppa – jag försökte verkligen – men fienderna sprang sin väg och kvar låg en man med en skada i armen. Jag och knytten lyckades få dit hjälp så att han blev omplåstrad och jag passade på att försöka varna dem för skatten – att det kunde vara farligt – men de verkade inte lyssna.

Natten var stökig och långa stunder gömde jag mig ute i skogen. Ett par timmar sov jag också på den plats som Malevon, den snälle alven, erbjudit mig. Där var i alla fall lite varmt och jag måste hitta en lösning på det här snart – jag kan inte fortsätta fly nu när vintern närmar sig.”


Tova från berget/Melinda Drakbane

Varelsen avbryter henne.
– Men hur hittade han dig då - det verkar ju som om du lyckades gömma dig väl?

”På dagen efter smög jag i skogen ovanför värdshuset för att få en chans att titta på byn. Jag tycker mig återigen se min bror – denna gång med ett knytt i släptåg, men det måste återigen ha varit en dröm för när jag gnuggade mina ögon för att se om det jag såg var sant så var han borta. Däremot så lämnar fru Gyllenfjäder, alvkvinnan, byn med ett par vakter i släptåg. Det verkar som om de letar efter något och då min uppmärksamhet är riktad åt deras håll så missar jag helt de förbipasserande ynglingarna som får syn på mig och kommer med dragna vapen. Eftersom jag satt lutad mot en sten invirad i min mantel så kunde jag inte komma undan utan tvingas krypa ihop i en hög. De vill veta vem jag är och jag försöker varna dem. – Jag är ingen ni vill känna, akta er, ni kan råka illa ut.

Ynglingarna verkar inte förstå någonting utan verkar anse att jag är en kvinna som är försvunnen. Jag försöker förklara att det inte är någon som skulle sakna lilla mig och att de måste akta sig men de lyssnar inte. De försöker övertyga mig om att jag ska följa med dem till byn och pratar något om en belöning. De försöker lura mig att följa dem till värdshuset över en bägare dryck. Jag inser att de måste vara slavhandlare av något slag och gör mig redo att fly min väg innan de tvingar mig till byn med våld. Men när jag lyckats trassla mig ur min mantel nog för att kunna fly så kommer några vakter från byn med dragna vapen och tvingar mig att följa med in till byn. De säger att någon söker mig – men jag försöker förklara att det inte finns någon som skulle sakna mig.

Jag anländer till byn som deras fånge och ställs under bevakning. Jag försöker övertyga dem om att de ska låta mig gå – att jag inte behöver någon bevakning. De vill dock vara säkra på att jag stannar i byn och det vill jag ju inte. Jag skadar folk nog ändå och de tankar som jag tänkte om soldaterna då var inte så vänliga. Men jag kom snart av mig för mitt i byn stod min kära bror Nasjera och han verkade arg. Jag insåg plötsligt att han inte förstått varför jag lämnade honom på vår tänkta bröllopsdag och att han måste ha följt efter mig hit. Tårarna bränner i ögonvrån, han får inte vara här nu – det är alldeles för farligt här. Jag vänder mig så att han inte ska få syn på mig – hur ska jag göra nu? Hur ska jag få min bror att lämna den här platsen?

Baron Gyllenfjäder, som vi tydligen väntat på, dyker upp och fuktar mina läppar med någon vätska eftersom jag ser så törstig ut – hemskt snällt, jag var verkligen törstig och det hjälpte. Han ville veta vem jag var och jag kände rent instinktivt att jag tyckte om honom och litar på honom. Han var så bekant och han verkade tycka att jag också var det. Jag berättade vem jag är och han talade om för mig att min fästman sökte mig.

Inte långt senare dyker han, Nasjera, och hans väpnare Izkar upp. Med sig har de ett knytt i koppel. Han kramar mig och säger att jag inte behöver oroa mig. Jag är rädd, vågar inte möta hans blick, så rädd för att se att han skulle vara arg på mig. Nasjera verkar övertygad om att han inte kommer råka illa ut – att han vill ha mig till hustru ändå och att jag ska sluta oroa mig. Inte ens mina varningar om det som hände med far verkar han bry sig om utan han tycker vi ska gifta oss snarast och Gyllenfjäder kan tydligen ordna det åt oss. Dessutom verkar han hemskt nyfiken på vem jag skulle träffa i Bålebo. Jag berättar om piratkaptenen som jag skulle varna, men som nu är död.

Paret Gyllenfjäder lägger stor möda vid att ta reda på huruvida jag verkligen vill gifta mig med Nasjera eller inte. Jag försöker förklara att jag både vill och inte vill – men att jag framförallt inte vill att han ska råka illa ut. De verkar inte riktigt förstå hur jag menar.

Vi sitter vid värdshuset och jag får tillfälle att titta mer på det stackars knytt som Nasjera satt i koppel. Hon är söt och jag tycker synd om henne. Jag ber honom att släppa knyttet fritt, men han säger att han inte tänker göra det - han pratar om att spika upp det på väggen hemma som ett minne från resan. Jag känner mig ledsen och besviken - vad har det tagit åt honom. Men han lovar mig knyttet som bröllopspresent när vi gifter oss och lovar att jag får göra vad jag vill med det då. Knyttet gillar inte att sitta i kopplet och försöker komma loss – jag känner att jag vill se henne fri – kosta vad det kosta vill. Nasjera verkar så konstig – han slår henne ibland och det gör så ont i mig då, men jag misstänker att det är mig han är arg på egentligen – att jag tvingat honom hit till denna mörkrets utpost.

Jag har ett enskilt samtal med den vackra alvkvinnan, Baronessan Gyllenfjäder, angående det kommande äktenskapet. Hon verkar vilja veta om jag verkligen förstår vad jag ger mig in på. Om jag känner hans religion, om jag älskar honom osv. Det verkar som om hon är osäker på det hela. Försöker få henne att inse att jag älskar honom men inte vill att han ska råka illa ut. Hon frågar mig om jag känner till hans kvinnosyn – förstår inte riktigt vad hon menar men försöker förklara att han alltid varit snäll mot mig. Jag blir så förvirrad – varför skulle jag inte vilja gifta mig med honom – han är den snällaste människa jag någonsin träffat.

Det är oroligt kring byn och Nasjera vill att vi lämnar byn. Känner mig dock osäker – Baron Gyllenfjäder ville inte att jag lämnar byn och det finns väl anledning till det. Jag frågar honom om jag får lämna byn och det får jag – nu när jag återfunnit min fästman. Det känns så konstigt att höra folk kalla Najsera min fästman – han är ju både min bror och min fästman och blivande make. Jag kommer nog alltid se honom som min beskyddande bror oavsett även om vi inte är riktiga syskon - önskar jag visste mer om mitt förflutna.

Nasjera fortsätter att behandla knyttet illa och jag lovar att försöka befria det – har ingen lust att se det fortsätta lida för något jag gjort fel. Jag ber Nasjera att få vakta knyttet i samband med att han ska iväg på ett kortare ärende. Jag får det – under Izkars övervakning. Jag tar med mig knyttet för att tala med högalverna – jag måste ju varna dem för piraterna. De tittar underligt på mig och verkar inte förstå hur jag kan veta eller alls vad jag menar från början. Jag lossar på knyttets koppel och när det blir tillfälle jag släpper knyttet och försöker hindra Izkar från att komma ikapp och fånga in det.

Jag vaknar med en bula i huvudet – Nasjera säger att det var Izkar som slog mig, men knyttet kom inte undan. Nasjera verkar arg på Izkar fast han borde ha blivit arg på mig – han slår honom och knyttet – jag känner mig så hjälplös – andra råkar illa ut p.g.a. mig. Hans kommentarer om det hela får mig övertygad om att det egentligen är mig han är arg på… Att han inte gillade att jag ville ta ut min bröllopspresent i förskott - men det gör så ont i mig när jag ser hur han behandlar henne.

Jag pratar med Gyllenfjäders fru igen eftersom jag funderat kring det där med ”kvinnosyn” – hon börjar försöka förklara men avbryts när det dyker upp mörkeralver utanför byn. De ser nästan ut som henne, men de ser elaka ut – det gör inte hon och hon blir rädd, arg och upprörd när hon ser dem. Vi bestämmer att det är bättre att försöka prata lite senare. Mörkeralverna vill prata med högalverna och Gyllenfjäder är hemskt nyfiken på vad de pratar om. Blir rädd när jag säger att det finns en demon här – att jag sett den. Förstår inte varför – den är inte farlig – bara lite arg. Det är de andra man ska akta sig för – men han stannar inte kvar länge nog för att höra det…

Några män försöker köpa knyttet av Nasjera – men lyckas inte. Han säger att han kan sälja det om de kan erbjuda honom något annat bra som bröllopspresent. De erbjuder honom gift, droger och en ädelsten. Han säger att han inte har några planer på att förgifta sin hustru. De har ingen bra bröllopspresent att erbjuda i utbyte… Jag låter dem få veta att jag ämnar släppa knyttet fritt så fort vi gift oss och de verkar gladare när de fått veta det.

Jag får ett nytt tillfälle att prata med Gyllenfjäders fru om det där med kvinnosyn. Hon försöker förklara för mig att det finns risk att han kan bli våldsam mot mig. Jag försöker förklara att hon inte behöver oroa sig – Nasjera är bara arg just nu för att jag rymde min väg när vi skulle gifta oss – att det kommer bli bättre. Han har ju alltid varit så snäll mot mig förut. Och om han blir arg så är det inte så konstigt – jag orsakar ju en massa olyckor hela tiden. Folk råkar illa ut i min närhet. Hon verkar tro att det är sådant som händer överallt – men hon verkar inte förstå att det är jag som får det att hända. Att det var jag som fick Nasjera att putta far utför stupet – att det var mitt fel… Hon ursäktar sig och springer iväg för att tala med sin make. Lite oartigt att få så bråttom - undrar varför.

Jag träffar piraterna på värdshuset och tänkte försöka få tillfälle att prata med dem, men de har annat för sig. Oroligheter i byn får dem att lämna den ganska snart efter dem kommit tyvärr. Jag hade så gärna velat byta ett par ord med Kolöga – det är ondskefulla män hon har efter sig.

Knytten som pratar om drömmar, drömknytten, dyker upp vid värdshuset. Det visar sig att de kanske kan hjälpa mig bli fri från drömmar – om jag finner Jesaja och Jonas och hjälper dem att finna en värdig skatt åt mästarinnan. Jag inser hur svårt det hela kommer att bli eftersom den skatt de söker inte finns här och jag inte minns hur varken Jesaja eller Jonas ser ut. Nasjera verkar dessutom besvärad av att jag talar med dem och ställer en massa konstiga frågor.

Snart är det dags att gifta sig och det börjar pirra i kroppen på mig – jag både vill och vill ju inte. Nasjera lämnar mig på värdshuset att vänta eftersom han har en del saker att förbereda innan bröllopet. Jag är upprymd, glad, men ändå osäker – ska jag verkligen gå med på det hela eller ska jag försöka få med mig knyttet och fly?!? Jag tar ett par bägare på värdshuset medan jag väntar och känner mig lite berusad. Tror att jag kanske sa något konstigt - några av de på värdshuset tittar ju så konstigt på mig.

Jag träffar byhövdingen Eskil Teng och samtalar med honom en stund – om det här med Drakbane som han ropat ut tidigare – frågar vad det var för särskilt med baneret och vem Melinda är. Namnet känns så bekant på något vis. Efter att ha samtalat med honom en stund så framkommer det att kvinnan, Melinda, måste vara jämngammal med mig ungefär och att hon haft tygstycket med sig när hon försvann för ungefär tio år sedan. Det verkar som om jag skulle kunna vara den här Melinda Drakbane som de söker efter. Blir glad och tänker berätta för Nasjera när han kommer.

Nasjera kommer och det blir dags för bröllop och Baron Gyllenfjäder håller i det. Nasjera har nu 3 knytt i släptåg – bundna i rep – det finns inte en chans för mig att fly nu – jag måste få dem fria. Jag blir förtvivlad och förvirrad, vet inte hur jag ska göra, men får veta att de allihop kommer bli min bröllopspresent så jag måste stanna. Han är så ståtlig Nasjera, men han har något konstigt i blicken. Piskan hänger fortfarande på hans arm när våra liv symboliskt binds samman arm vid arm. Hela situationen känns kusligt ödesbestämd och jag får lust att springa därifrån men kan inte. Jag lovar att försöka vara en lydig och god hustru, att vara honom trogen och att så gott jag kan försöka undvika att ställa till det för honom. Han lovar att jag ska få föda barn i ättens namn, att inte sälja mig och att jag ska bli hans första hustru. Jag är chockad – vad menar han med detta – sälja mig?!? Att han ens kan tänka sådana tankar… Vad har jag gett mig in på – vad är det med honom. Det är knappt jag hinner reagera över kopplet som sätts om min egen hals. Jag undrar vad han tar sig till och han förklarar för mig att jag är hans hustru och det är hans rätt… Jag får knytten som någon slags försoningsgåva känns det som – för att hålla mig lugn. Ger mig genast på att befria dem – om jag får honom att göra på detta vis så ska åtminstone inte de råka illa ut för det… Tårarna bränner i ögonvrån - vad har det tagit åt honom? Ledsen och förtvivlad, men tvungen att stanna – jag har ju lovat och om det här kan se till att han inte slår någon annan så är i alla fall något vunnet. Knytten försöker befria mig också – men jag försöker få iväg dem innan Nasjera ångrar sig. Det märks att han är irriterad och han beklagar sig över att jag släpper lös dem – de har trots allt kostat honom en del pengar. Ber om ursäkt för att jag släppt dem fria. Folk tittar så konstigt på mig i byn när vi lämnar värdshuset.

Jag blir tatuerad med några av familjens märken. Inser att det är samma sätt som familjen brukade märka sin boskap – att han ser mig som sin ägodel mer än sin hustru. Jag är ledsen, rädd och ångrar mig. Jag får finna mig i att bli släpad i kopplet – men ibland får jag själv hålla kedjan och gå fri i det – om jag lovar att sköta mig. När jag inte sköter mig är det piskan som gäller… Det känns som om det är något viktigt i hans känslor för mig som jag missat, men jag kan inte förstå vad.

Nasjera tar med mig till byn för att tala med Teng om mig och vem jag egentligen är. Det visar sig att han har det tygstycke, Drakbanes fana, som jag tappat bort. Det som bevisar att jag skulle kunna vara Melinda Drakbane – den försvunna flickan. Allting verkar stämma och det förklarar också varför både jag och Gyllenfjäder känner igen varandra. Han kallade mig Melinda vid ett tillfälle och det kändes så bekant. Teng verkar i alla fall acceptera min make som tillräckligt klok för att styra det baroni som jag har arverätt till. De ska samspråka senare om strategier och Nasjera verkar både glad och lite stolt.

Han lämnar byn i ett privat ärende och lämnar mig ensam på värdshuset. De två knytten som ska hjälpa mig att sluta drömma kommer dit. De undrar varför jag sitter i koppel och varför jag inte går fri. Att Nasjera är borta och att jag borde ta av kopplet – försöker förklara att jag inte kan – då blir han arg. De återkommer senare och berättar att han fångat in ett nytt knytt och slagit det – dessutom står han anklagad för samröre med svartbloden.

Jag får bråttom ut – måste bara få se vad som har hänt – så får han säga vad han vill om att jag lämnade den plats jag fått. Han står utanför och hugger tag i kopplet på en gång. De har tydligen fångat in ett svartblod som talar om för oss att svartbloden ska anfalla byn.

Inte långt senare får man höra dem komma och vi får ta till flykten. Nasjera släpper kopplet eftersom det bara hindrar honom. Svartbloden förföljer oss och då jag inte är lika snabb som Nasjera så ser jag till att hamna mellan dem och honom – tyvärr hinner de ikapp mig och tvingar mig att stanna.

De tar mitt koppel och leder iväg mig mot byn. De frågar vad min far är och jag svarar baron – de börjar helt plötsligt låta väldigt underligt och kallar mig halvblod. Väl inne i byn, som är fylld av döda människor, det skär i hjärtat på mig att se detta igen - har sett det så många gånger i mina drömmar, så tvingas jag till marken och visas upp för de andra – det verkar som om det är tatueringen som är skälet till att de tagit mig. Jag blir orolig för att de skulle vilja skada Nasjera och rädd för vad jag mer kan orsaka – svartbloden överföll byn för att fånga mig!!! Svartbloden ska tydligen föra mig till mörkeralverna. Drömknytten finns där och försöker övertyga svartbloden om att få hjälpa mig med mina vakendrömmar – så att inte mörkeralverna ska bli arga på svartbloden för att mitt huvud är alldeles konstigt. Men svartbloden låter dem inte komma tillräckligt nära för att göra något.

Mörkeralverna kommer till byn och jag kastas inför dem – de säger att det är fel – att den de vill ha är blekare, blir rädd för att det skulle kunna vara Nasjera de söker, men tydligen är det en kvinna de vill åt. Jag önskar att det vore mig de ville åt – så att ingen annan stackare ska behöva lida för allt jag ställer till med.

Jag släpas iväg på nytt av några varelser, som inte verkar vara svartblod, mot ett sällskap med människor. De erbjuder dem att köpa mig för fem silver. Nasjera är där och köper loss mig, men friheten blir kort – några nyanlända svartblod hotar honom till livet om han inte släpper kopplet och ger det till dem. De inser dock att de inte har någon användning av mig utan låter mig springa. På vägen mot byn springer jag in i Nasjera och tillsammans springer vi mot byn.

– Jag är ledsen över att behöva göra detta… börjar han. Ett hugg mot mina ben får mig att falla till marken – hans hatiska ögon stirrar på mig när jag känner smärtan i halsen och det varma blodet som rinner ur mig. Jag hann inte se det – bara känna…”

Varelsen tittar på henne. Han för sina händer längs hennes huvud och hon ser sitt liv i ett nytt perspektiv och med nya kunskaper. Hur Nasjera övertygar henne om att allt som går fel är hennes fel, hur han arrangerar olyckor som han sedan ger henne skulden för, hur han övertygar de andra i byn om att det är hennes fel, att hon är otursförföljd och orsaker det som händer. Hur han vänder hennes synskhet mot henne och får henne att tro att hon är en häxa och att hon orsakar allt som går fel i hela världen, när det hon fått är en gåva och inte alls har något med sådant att göra. Hur han försöker övertyga sin far om att få äkta henne för att kunna fortsätta plåga henne. Hur hennes far vägrar och han puttar honom över ett stup. Och hans hånfulla leende varje gång hon gråtit eller bett om ursäkt… Varelsen tittar på henne med stora ögon.
– Vill du tillbaka och göra det du känner att du måste?

Var är han? Hämnd!!! Sökande ögon – hat. Detta är hans fel! Jag vill se honom i ögonen när han dör – strypt av den kedja han hållit mig i. Vill hitta honom! Väser hans namn – folk visar mig mot värdshuset. Ser honom, stirrar på honom – han verkar så lugn och trygg, som om ingenting har hänt. Han verkar plötsligt rädd, jag springer ikapp honom, lägger kedjan mot hans hals. Han protesterar, backar, tvingar honom bakåt med blicken fäst i hans och kedjan mot halsen. Fäster den om hans hals, låst. Han försöker ta sig loss. Jag viskar hans namn, han svarar hånande med att berätta att jag är vackrare nu än när jag levde. Han visste då alltid vad han skulle säga för att få mig att tappa fattningen. Ville ta det lugnt men blir så arg – hatar honom. Han stretar, van vid att hans styrka är större än min. Jag byter läge på kedjan – och börjar dra. Kedjan stramar åt och han kippar efter andan – försöker komma loss. Drar lite hårdare, lite till. Han får inte luft, drar lite till, ser hans hatiska blick ända in i slutet. Det känns bra – hans krafter ger upp – felet var hans helt och hållet – inte mitt. Det är dags att lämna den här platsen – nu är de andra säkra…

Åskådaren på andra sidan livet

Tova från Berget om sitt bann

Min käraste broder jag lupen ifrå
hans kärlek jag ej kan anamma
det slemmaste bann mig ligger uppå
och jag honom ej önskar detsamma

Mitt hjärta betungat av nesa
jag skyr att skifta hans brånad
istället jag tvingats att resa
kan inte dela hans trånad

Jag tror att jag skapat en våda
ej misskund han har i sitt bröst
min runa har skapat oss båda
och jag hoppas att han finner tröst

För hur ska jag få slut på mitt bann
och få göra bot för mitt brott?
Få leva med barn och med man
med trygghetens känsla för gott?

Och hur får jag ögat mitt sluta
så att jag slipper se
det bloder som jag skall utgjuta
och de olyckor jag får att ske?

10 september 2003 (sång/dikt)