Ladigens Ting - en krönika
Ingrid satte sig besvärat upp i gropen. Nu hade det hänt igen och hon kunde inte förstå. Ända sedan missfallet för två veckor sedan hade det varit så här och det verkade inte bli bättre. Hennes make, Björn, hade ägnat 2 veckor åt att skälla på henne och kritisera henne för att hon inte tagit hand om sig och för att HON hade orsakat missfallet. Men nu verkade det som om han givit upp helt och den tanken gjorde ont i henne – hon älskade honom fortfarande. Hon kände sig bara tom och ledsen över att saker och ting blivit så konstiga. Men samtidigt som hon var tom kändes det som om någonting försökte komma ut. Hon kunde avbryta det hon höll på med och plötsligt vaknade hon någon annanstans utan minnen av var hon varit eller vad hon haft för sig. Kanske var hon fortfarande svag som Disa och Sigrid sa, men hon kände sig ju så pigg, det var bara de där konstiga stunderna hon bekymrade sig över.
Hon satte sig vid Hubbs brödbakar-eld och pratade med några av de nykomlingar som fanns i byn. Många var det som kommit till byn och ett par av dem verkade både underliga och tystlåtna om varför de var här. Borta på höjden fanns ett stort läger som minsann inte stått där när Ingrid sökte skydd för regnet under gårdagskvällen och ingen verkade veta vad det var för ena. Inte ens när hon frågade de män som vaktade vid entrén till lägret fick hon något lugnande besked – en Baron Wilhelm var det som bodde där. Och den mannen borde man tydligen veta vem det var – annars skulle man bli varse tids nog – det var den information som de irriterade männen kunnat ge. Hon kände att hon behövde väcka Sigrid – hon brukade ju vara bra på det där och kanske Björn också – snart var det ju dags för frukost på Kaggen… I normala fall skulle hon ha suttit och läppjat på sitt morgonte vid det här laget, men nu när det snart var ting fanns det inte så mycket att göra. Hon hade blivit tillsagd att ta det lugnt så att hon blev frisk snart och då var det Kaggen som fick ordna med maten.
Kaggens inhyrda och hjälpsamma personal
Vildblomma ryckte till. Det var då väldigt vad den här Ingrids kropp var svår att kontrollera, det hade ju gått så lätt att ta sig in i den när hon legat där under trädet för två veckor sedan. Nu var kroppen förstås i bättre skick än då – ett tag hade hon trott att den inte skulle överleva en gång – men den lilla patetiska människan borde inte kunna göra så mycket motstånd. Hjälp, hon behövde hjälp – det hade andarna gjort klart för henne. Någon var ute efter henne och det var lika bra att börja leta på en gång. Hon hade lyckats sända efter hjälp genom drömmarna – så som andar brukar föra fram sina budskap – men hon var inte riktigt säker på vem det var hon sänt efter. Inte han i den där gröna rocken med guldbrodyr på i alla fall – det var något underligt med honom. Kanske var det han där borta med det lockiga håret och den underliga klädseln. Hon pratade med honom lite kvickt men det verkade inte vara honom hon kallat på.
Det är så kallt, det snurrar så. Jag måste hitta något att stödja mig på tänkte Ingrid och fick syn på björken där Björn stod. Kommer jag bara fram dit så kommer allting att gå bra men det snurrar så förskräckligt. Hon hör Björns röst som i bakgrunden, det är så kallt, jag fryser så.
Hon såg sig omkring, nu hade de tagit in henne i en av de där underliga likplatserna igen. Har de då ingen respekt för andarna? Hur kan de bara stycka hennes vänner på detta sätt som stora gravkammare med likdelar överallt? Kroppen var så kall, underliga människor som måste må så här hela tiden. Dammen och Ansgar – jag måste varna dem. – Ni får inte släppa ut honom… han får inte komma loss. Anden i dammen, det är anden i dammen som…
Ingrid vaknade till. Det var kallt och hon hade fått en brygd att dricka, den smakade rätt illa men den verkade hjälpa. Nu hade det blivit så där dumt igen och hon kunde inte minnas någonting. Disa, Sigrid och Unni ställde en massa underliga frågor och hon kunde inte svara. Allting var så konstigt och trots att hon sa att hon mådde bra fortsatte de att oroa sig och hälla i henne örtblandningar för att få henne lugn.
Disa med hunden Gia
Av en nyanländ man som hon talade med fick hon reda på att det fanns någon i byn som sökte efter en person med ett bensmycke. Ingrid blev lite orolig, det där bensmycket hade ju en speciell historia om ett djurs ande hade Björn sagt när hon fick det och vad hon visste var hon den enda i byn som bar ett sådant. Underligt, hon hade bott i byn hela sitt liv så vad skulle en utomstående kunna vilja henne? Och varför hade den där nyanlände mannen fått för sig att hon hette Vildblomma?
Där var de där skumma främlingarna igen – de som stirrade på henne hela tiden. Det kändes lite otäckt eftersom det var en av dem som frågat efter hennes smycke för att de önskat tala med henne. Ingrid var fortfarande förvirrad – om de nu ville prata med henne varför gick de då inte fram och gjorde det? Någon sa att mannens kamrater skulle gifta sig – han den där mannen i rocken som kändes konstig. Säkert bara inbillning, han var väl som alla andra, det var bara det att allting var så förvirrat just nu och att hon kände sig så konstig. Men för säkerhets skull bad hon Disa, Björn och Sigrid att försöka ta reda på mer när de träffade dem. Den här Baronen i området var också underlig och tog massor av Byrådets tid.
Byn hade förändrats en del sedan sist insåg Ansgar när han satte sig inne på värdshuset. Större delen av Prästrådet var utbytt och få var de av byborna som han kände igen. Sigmund var förstås kvar men han verkade inte alls som samma yngling som jobbat i gruvan förr. Ansgar hade gått för hastigt fram med andarna sist så om han bara tog det lugnt den här gången så skulle allting ordna sig. Nu gällde det bara att hitta lämpliga personer som kunde hjälpa till. Prästrådet kunde vara riskabelt med tanke på att de kanske fått saker och ting felaktigt berättat för sig om vad som hände sist – det var inte säkert att de skulle lita på honom igen. Så om han bara kunde hitta några som var lojala mot den här kvinnan vars kropp han befann sig i så borde det gå. Underligt att hon inte ville kuva sig under hans vilja nu när Gudarna gett honom en andra chans att kontrollera anden i dammen och vädret.
Slitne Sigmund
Nu hade den varit där – som en skugga som hindrade henne från att ta över Ingrid. Vildblomma kände att det var någonting som störde – någon som inte lät henne ta makten och Ingrid borde inte var så stark. Ingrid hade legat där vid hennes rötter och förtäljt sin historia och när Ansgar, den onda anden under hennes rötter försökt ta makten över henne hade hennes ofödda barn farit illa. Vildblomma var tvungen att stoppa honom, så att han inte kom loss från sin grav under hennes rötter. Hon borde gå dit genast, men nu var hon tvungen att försöka virra bort den där besvärliga solblonda kvinnan som pratade om någon Björn som hon minsann inte var bekant med. Nej, hon hade faktiskt inte tid – hon behövde gå hem till sitt och kontrollera att han inte kommit loss.
Sigrid, Ingrids vän, släpade med våld bort Vildblomma mot en av likplatserna. Hon försökte komma loss när de närmade sig eftersom hon mindes den obehagliga upplevelsen hon haft tidigare då hon vaknat med Grönlövs och Tjockbarks styckade kroppar omkring sig. Hon ville inte bli instängd där igen. Sigrid puttade in henne bland liken och stängde till den så att det blev som en bur av lik. Vildblomma gormade och skrek för att komma ut men Sigrid var utan nåd. Olika personer försökte komma in och lugna ner henne men de verkade inte förstå vilken plåga det var att se sina styckade kamrater på detta vis. Sigrid var utan nåd och trots att Vildblomma till och med slog till henne vägrade hon släppa ut henne.
Ingrid/Ansgar/Vildblomma & Sigrid
Kallt, varför är det så otroligt kallt? Ingrid såg sig omkring, hemma åtminstone. Hennes vänner såg så underligt på henne – frågade om det var Ingrid de hade hos sig. Vem skulle det annars vara? Och varför sitter hon inne i ett kallt hus när solen skiner där ute? Mer lugnande örter – det kunde inte vara hälsosamt att fortsätta så här i längden, det måste finnas ett sätt att komma underfund med vad som var fel. Just nu skulle det mest vara gott med en bägare mjöd eller öl för att lugna nerverna men det fick bli under kvällen om hon bara lyckades hålla sig klar i huvudet till dess.
Dagen förflöt ganska lugnt och när kvällen närmade sig återfann Sigrid några gamla soldatvänner från Borsen. Dricka skulle de uppenbart göra och det dröjde inte länge innan Rilka föreslog ett vad som Sigrid inte var sen att nappa på. Om Sigrids gamla vän däckade före henne skulle Rilka sköta all Sigrids disk och tvätt under ett månvarv, men om Sigrid däckade först skulle hon tvingas bära kvinnokläder under tingsfesten och ha utslaget hår. Sigrid skulle inte dricka med måtta den kvällen men det var ett vad och då hade Sigrid svårt att säga nej. De flesta bybor räknade nog med att hon skulle förlora och det skulle bli en syn utan like att se Sigrid i kvinnokläder… Det var inte heller lång tid som dröjde innan Sigrid satt med Ingrid på värdshuset och tömde bägare efter bägare.
Rilka - vadslagerskan
Sigrid och Ingrid lämnade värdshuset när kylan blivit värre för att sätta på sig lite extra varma kläder. Två mörka skuggor beväpnade med bågar avtecknade sig mot skogen bredvid huset och det var med försiktiga steg de närmade sig. Fram ur skuggorna klev en man och en kvinna som bestämt hävdade att de ville prata med Ingrid. Ingrid var rädd – mannen var han som kändes så underlig och de båda såg högst hotfulla ut där de stod. De påstod sig veta vad som var fel med Ingrid och hur man kunde lösa det men Sigrid vägrade låta dem prata med henne. Ingrid ville inget hellre än att springa och gömma sig och den berusade Sigrid tog sig en pratstund med dem under tiden.
– De vill spilla ditt blod! Det var det enda Sigrid kunde säga när hon kom tillbaka. Borta var fyllans lättsinne och det var en högst allvarlig Sigrid som lade sina beskyddande armar om vännen Ingrid. Ingrid svepte sina mantlar tätare omkring sig, en så obehaglig kyla spred sig i hennes kropp. Vilka var dessa främlingar som ville spilla hennes blod och varför? Hur kunde de veta vad som var fel med henne när inte ens Prästrådet kunde svara på det?
Ingrid och Sigrid återvände till värdshuset eftersom de båda behövde något stärkande. Ingen av dem ville heller stanna i huset för vem visste vad dessa främlingar skulle kunna ta sig till? Med lite starka drycker i kroppen skulle allting kännas bättre. Men när Ingrid insåg att främlingarna satt där på värdshuset och bevakade henne behövdes det mer än LITE stärkande dryck för att hålla henne still och Sigrid var inte den som höll sig till måtta en kväll som denna.
Sigrid
Ut ur likplatschen, det här var minchann inte ett bra schtälle å va på. Undrar varför det kännsch schå här, schå brukar det ju inte göra? Vildblomma vinglade iväg från värdshuset mot avträdet. Det var då väldigt vad schvårt det var att hitta hära. Är det någon schom vet hur man hittar till schithuset? Rakt fram, då gör vi ett förschök, det schka väl inte va schå schvårt! Tre försök senare hade Vildblomma äntligen hittat till avträdet och bestämde sig för att ta sig hem, hem till sitt träd – var det nu kunde vara någonstans.
– Har du schett mitt träd? Den dära björken i gropen? Jag tror att den ligger däråt nånschtansch, schka du ockschå dit – då kansche du kan leta efter gropen med mig? Någon schom vill prata med mig? Då pratar vi förscht och schå letar vi efter gropen schå länge! Var det häråt scha du? Då går vi!
Vildblommas träd med tillhörande grop
Vildblomma vinglade iväg med den unge mannen ut ur byn. Han hade sagt att han visste någon som ville prata med henne och det kunde ju inte vara så farligt? Hon behövde ju hjälp och mannen verkade så snäll och såg till att hon inte vinglade in i alla träden på vägen. Så underlig hon kände sig – saker och ting vinglade omkring, även efter det att hon satt sig ner. Inte så som vinden brukade få henne att vaja fram och tillbaka utan i någon underlig otakt. I väntan på den som ville tala med henne gav mannen henne en flaska med dryck och trots att den smakade starkt så drack hon – hon var ju så törstig. Dessutom gjorde den att allting kändes så lugnt och stilla, det var inte så tokigt att befinna sig i en människas kropp trots allt. Däremot kändes det som om det var något viktigt som hon inte fick glömma och hon kunde inte komma på vad det var.
Ingrid vaknade av att hon hörde främmande röster som viskade. Något om att ingen fick veta och att någon under inga omständigheter fick gå sin väg. Huvudet värkte och det kändes uppenbart att hon måste ha försökt supa ikapp med Sigrid kvällen innan. Det var lika bra att försöka sova en liten stund till nu när rösterna tystnat.
Kroppen var stel och en främmande filt över henne fick Ingrid att inse att hon inte var hemma. Och inte nog med att hon var på en främmande plats – hon hade en främmande man vid sin sida. – Snälla hjälp mig, jag måste hem! bad hon, men mannen tittade bara ilsket på henne och skrattade hånfullt. – Du går ingenstans! Och du håller tyst – ett ord och du råkar illa ut, sa han och tittade menade på kniven och pilbågen vid sin sida. – Men jag måste hem, Björn kommer aldrig förlåta mig annars… snyftade hon.
En inte så lång stund senare satt en oförstående Ingrid bunden i bojor i lägret. Mannen verkade fortfarande ilsken och precis som hon själv verkade han lida av huvudvärk. Ingrid insåg att det kanske inte vore så bra att reta honom mer så hon försökte vara tyst och bara göra som hon blev tillsagd. Men det oroade henne att hon inte fått veta något om varför hon var där eller vad han ville med henne. Hon fick en känsla av att han väntade på någon annan som skulle bestämma vad som skulle göras.
Två personer kom till lägret och slängde åt Ingrid en bit bröd och lite ost. Det var en man och kvinna men Ingrid kunde inte komma på var hon sett dem förut. Det låg något underligt över mannens utseende och en känsla av obehag kom över henne. De här kändes inte som några man ville bli ovän med och Ingrid fick en känsla av att hon träffat dem tidigare. Den underliga mannen vände sig till den ilskne. – Se till att hon kommer härifrån, vi vill inte att de hittar henne här. Vi måste in till byn och när vi återvänder kanske vi kan tala ostört, det var ju faktiskt därför hon kom hit igår kväll. Men tillsvidare ska vi nog inte släppa lös henne – vi vill inte att hon får några utbrott! Så gick dem igen och lämnade Ingrid med den om något ännu mer aggressive mannen. Ingrid var rädd – särskilt eftersom hon nu även försågs med koppel – som om hon skulle varit ett vilddjur.
Den underlige Draktand och hans fru Sarina samt den ilskne Mev
Människor kom gåendes på stigen och mannen gjorde tecken åt Ingrid att gömma sig. Ingrid visste inte riktigt vad hon skulle göra men höll sig i närheten så att hon inte skulle råka illa ut. Hon hörde röster. – Där är hon! Släpp henne fri! Vad har de gjort med dig? Allt var som ett töcken av röster och hon försökte svara så gott hon kunde och visste. Det var inte bra att röra sig – det gjorde så ont.
Ansgar fann sig själv i bojor fasthållen av en ung kvinna med beväpnade män kring sig. En stackars yngling var tvingad till marken och en massa folk rörde på sig runtomkring. Ansgar försökte komma loss och ta sig iväg men kvinnan envisades med att hålla fast honom. De undrade om han varit här av fri vilja – det är väl klart han varit… Den enda som verkade tvinga honom till någonting alls var den här besvärliga tösen som inte ville släppa honom… En av männen i närheten påstod att han bara ville prata för att hjälpa till – bra att lägga på minnet – sådana personer skulle komma till nytta. Ansgar kände att det måste ske snart – anden i dammen skulle åter stå under hans kontroll.
Ytterligare en kvinna dök upp som inte verkade lika envis. Hon knöt åtminstone loss kopplen och slängde bort dem även om hon envisades med att inte vilja låta honom gå. Istället hävdade hon att hon var en vän, Sigrid, och att hon bara ville hjälpa. Hon frågade efter Ingrid och Vildblomma men hon verkade inte förstå att de inte fanns här. Kvinnans kropp tillhörde förvisso den där Ingrid, men hennes upplevelser var hennes egna och inget Ansgar ville dela. Till byn begav de sig åtminstone även om den här Sigrid var väldigt överbeskyddande och verkade ha fått för sig att det var överfall på gång.
Väl i byn blev det ett långt samtal med Ansgar eftersom Sigrid och de andra engagerade i byn ville veta allt om vad som hände. Det verkar också som om de bestämde sig för att berätta för byborna om att han fanns där och att de litade på honom. Till slut fick Ansgar också chansen att träffa den yngling som tidigare uttalat en önskan om att ge honom hjälp. Mannen, som kallade sig Draktand, berättade en underlig historia om drömmar han drömt och en ande som besvärade hans sinne. Tillsammans kom de underfund med att denna ande måste ha tillhört en av Ansgars lärjungar för 30 år sedan. Hans drömmar beskrev det som hände vid dammen för 30 år sedan och när Ansgar berättat sin tolkning fick han det hela att låta som om Draktand blivit sänd till Backeby för att hjälpa till med att ställa allt till rätta.
Det bestämdes att Ansgar skulle få utföra sin ritual för att ställa allting tillrätta och få bukt med den vreda anden i dammen. Att han hade för avsikt att ta kontroll över den vågade han inte nämna – risken fanns att de skulle missförstå hans avsikter. Han ville ju bara hjälpa byn att överleva och om han fick lite makt på vägen så var det väl inget fel med det? Till och med Sigmund verkade vänligt inställd trots allt som gick fel förra gången.
Ingrid/Vildblomma/Ansgar & Disa
Många var dem som gick mot dammen innan den där ödesdigra timmen när Ansgar skulle hålla i sin ritual. Få var de som var inbjudna att delta. Disa var med eftersom hon med sin plats i Prästrådet hade god erfarenhet av kontakt med andarna. Draktand och hans fru Sarina var också med eftersom de själva bett om det. Sigmund var inbjuden men kom av olika skäl aldrig fram – kanske lika bra för hans del med tanke på hur det gick. Unni fick också vara med efter all den hjälp hon gett Ingrid under denna förvirringens tid. Sigrid fanns också på plats för att vaka så att ingenting skulle störa de fyras meditation och så att Ansgar skulle kunna utföra sitt verk. Ett glas och fyra regnskurar senare var ritualen färdig och sällskapet gav sig åter till byn. Ansgar var nöjd – anden i dammen stod under hans kontroll.
– Du är besatt av en ande, eller snarare två! Ingrid var chockad. Det var svårt att tro på en historia som den hon fick berättad för sig. Att hon, lilla Ingrid i Backeby, skulle ha två andar instängda i sin kropp. En som tillhört den präst som dog i byn för trettio år sedan och så ytterligare en som man inte visste så mycket om. Sigrids lugnande ord om att det skulle gå att åtgärda gjorde förstås att det kändes lite bättre, men det var en tveksam Ingrid som gick med på att hjälpa till med en sådan ritual. Men hon kunde inte låta bli att tycka synd om mannen Draktand som tydligen även han plågades av dessa vansinniga mardrömmar och underliga händelser.
Vildblomma gav sig med snabba steg iväg mot Ansgars grav. Det var något i luften som gjorde att allting kändes annorlunda. Någon av byborna hade nämnt Ansgars namn och det spred en oro i Vildblomma som inte kände bra. Väl vid sitt träd och Ansgars grav gjorde hon en fruktansvärd upptäckt. Han var borta! På något sätt var hon tvungen att finna honom och det snabbt – det kunde redan vara för sent om hon hade otur. Frågan var bara vilken kropp han kunde ha tagit och hur hon skulle kunna hindra honom. Om han fick utföra sina illdåd riskerade hennes träd att dö – och dog trädet var även hennes liv slut!
Människorna på vägen var åtminstone hjälpsamma och Vildblomma var glad. Det var de hon sänt efter och deras drömmar beskrev så väl vad hon redan vetat. Men deras syner av en underlig man med stav och bockhuvud oroade henne – hon visste inte vem han var. Kanske var det han som var ute efter henne? Bäst att vara på sin vakt, men människorna lovade att hjälpa henne åtminstone. Kanske kunde hon finna spår vid Ansgars grav?
Ingrid hade svårt att tro det hennes ögon talade om för henne. I sitt knä höll hon en läderpåse fylld av daler, och det var många och av valörer som hon bara fått berättat för sig om. Här, i den grop där hon lekte som barn hade hon hittat en skatt! Eller åtminstone verkade det så för hon hade svårt att tro att hon skulle ha stulit den. Nog för att hon varit virrig på sistone men stjäla skulle hon aldrig göra och eftersom hon haft den i sitt knä när hon vaknade måste hon ju ha hittat den där? Det var glada steg som förde henne åter till byn.
Vildblommas träd över Ansgars grav bredvid Halvdans skatt
Hon gömde påsen i stugan tills vidare. Kanske borde hon berätta för Björn om vad hon funnit – men tänk om hon inte hade hittat den utan stulit den av någon? Det bästa vore nog att hålla tyst om saken tills hon fått prata lite med Sigrid. Men det fick bli senare för nu skulle Sigrid byta om till klänning och det var en syn som hon inte ville få förstörd av annat. Men hon försäkrade Sigrid om att hon skulle bjuda på drickat kvällen till ära.
Sigrid stod i huset och klädde om när baronens vakter kom gåendes in till byn. De krävde å det bestämdaste att hon skulle följa med upp till baronens läger. Sigrid krävde att hon som en dam åtminstone skulle få göra sig lite vacker och Ingrid hade svårt att hålla sig för skratt. Sigrid var då den sista som någon i byn skulle få för sig att kalla för dam. Männen blev väldigt upprörda och det märktes att om inte Sigrid självmant kommit ut hade de antagligen slagit in dörren och släpat ut henne. De ansiktsutryck som byborna fick när hon kom ut var dock en syn som Ingrid aldrig skulle drömma. Sigrid var vacker i kvinnokläder och det var uppenbart att hon inte skulle ha några som helst problem att skaffa sig en make om hon bara ville. Men nu hade Sigrid inte mycket annat val än att följa med upp till baronen och det oroade Ingrid. Ingen som kom ifrån Baronen hade haft några bra nyheter med sig därifrån.
Vid kvällsmålet slängde Sigrid underliga blickar på Ingrid. Hur kom det sig att Ingrid kunde både bjuda på maten och få drängarna att springa som vettvillingar, tilldela dem fina platser och passa upp på dem på detta viset. Ingrid dolde något och som hennes bästa vän dröjde det inte länge innan hon fick Ingrid att lova att berätta vad det var som var på gång.
Det var en mycket nervös Ingrid som visade sitt fynd för Sigrid. – Du får inte berätta för någon men jag tror att jag hittat Halvdans försvunna skatt! Sigrid gjorde stora ögon och det var glädjetårar i hennes ögon. – Vet du vad det här innebär Ingrid? Vi kan göra VAD vi vill nu – verkligen precis VAD VI VILL! De två vännerna hoppade och studsade av lycka – och ikväll skulle det bli fest. Sedan kunde de upptäcka resten av världen tillsammans.
Björn satt på bänken utanför huset och verkade väldigt allvarlig och dyster till sinnet. Det verkade som om han hade något besvärligt att berätta för henne för Ingrid såg hur han skruvade på sig där han satt. Kanske inte rätt läge att berätta om vad hon hittat – hon behövde få honom att börja prata med henne först. Det hade varit ont om sansade samtal dem emellan de senaste veckorna. – Jo, du Ingrid, det är en sak jag behöver prata med dig om och jag hoppas verkligen att du mår bra nog att kunna lyssna på det här nu. Det är så att jag har funderat en del på dig och mig och så…
Björn verkade bara vilja fotas OFF
En stund senare var det Ingrid som rusade därifrån i tårar högt skrikandes efter Sigrid. Björn ville skiljas från henne, han hade t.o.m. pratat med Byrådet om det. Han tyckte att det var bättre om Sigrid och Prästrådet tog över ansvaret. De enda som inte fått veta något om saken var Ingrid och Sigrid förstås. Vad Prästrådet visste sa han ingenting om och den tanken for inte ens igenom Ingrids huvud. Han verkade inte älska henne längre och verkade inte ens bry sig om vad hon tyckte. Utan att ens prata med henne hade han talat med Byrådet om skilsmässa. Ingrid var helt förstörd och trots att Sigrid lovade att redan nästföljande dag ta med sig Ingrid bort från Backeby för spänning och äventyr så blev det bägaren som blev Ingrids räddning den kvällen.
50 daler för sittplats och dryck var det Ingrid betalade och det fick minsann fart på drängen Hjärte på värdshuset även om det var fullt av folk och mycket att göra i köket. Ingrid och Sigrid var dock otåliga så att Prinsen, en av de andra drängarna, fick samma betalning för att snarast skaffa fram dryck. Det dröjde inte länge innan det hela spårade ur i en kamp mellan Prinsen och Hjärte om vem som kunde skaffa fram den starkaste drycken åt dessa damer. Ingrid och Sigrid skrattade glatt och njöt av både uppskattning och betjäning. De lyckades till och med få sin efterrätt serverad innan Husbonn ens tillkännagett att den var färdig.
Andra som fick sin beskärda del av kvinnornas förmögenhet denna kväll var Gråfötterna, gycklaren Snor, historieberättaren Salt och ytterligare en man i personalen på värdshuset som lyckades få 100 daler för att berätta en dålig historia. Ingrid och hennes vän blev alldeles till sig när de insåg att dessa daler till och med var mer värda än de båda gissat på. En stund senare var skatten räknad och över 9000 daler låg tryggt gömda i Sigrids hus.
Historieberättaren Salt med sin söta hund
Timmarna gick och slutligen var det dags för den ande-utdrivningsritual som Sigrid pratat om tidigare. Draktand och hans kamrat kom ner till byn för att hämta Sigrid och Ingrid och för att få bättre kontakt med andarna följde även Disa och Sot med. Sigrid verkade nervös men Ingrid antog att det hade med förberedelserna att göra eftersom det var hon som skulle hålla i ritualen. Däremot kände hon sig orolig eftersom hennes tidigare möte med Draktands vän inte varit så muntert.
Anden i dammen är min och snart kommer jag kunna kontrollera vädret, tänkte Ansgar medan han gick framåt vägen. Han förstod inte vad det var som var på gång att hända, men han hade en känsla av att det var något viktigt som han måste vara med om. Ingenting fick gå fel nu när han kommit så långt. Sällskapet kom till en plats i skogen där Sigrid började med något som verkade vara en ritual. Hon fick hjälp av Disa och Sot och det var med skräck han insåg vad som höll på att hända. Det verkade som om ritualen försökte tvinga honom ur kvinnans kropp. Men på något sätt upplevde han också att han hade ett stöd, som om det var någonting mer som stoppade dessa makter från att komma åt dem.
- Ingrid, hur känner du dig? frågade Sigrid. Ansgar tvekade men fick en känsla av att det vore bra att låtsas som om han faktiskt var Ingrid i detta läge. Den ritual som Sigrid utfört hade nästan tvingat honom bort från denna kropp. – Jag känner mig som vanligt, svarade han och hon verkade nöjd med det. Kvinnorna från Prästrådet gick sin väg eftersom Sigrid hävdade att de behövde prata med Draktand om ett par saker ifred.
Vildblomma hann knappt förstå vad som hände. Först hade hon känt en kraft som försökt tvinga henne ur Ingrids kropp och det var med nöd och näppe hon klarat sig kvar. Någonting eller någon hade hjälpt henne med det. Nu stod hon här i en glänta med en hög människor som kändes som främlingar.
Sigrid, den kvinna som var Ingrids vän stod med två knivar tryckta mot sin hals. En av de män som tvingade henne till tystnad var den trevlige yngling som hon vandrat med under natten förut. Mannen i den gröna rocken med guldbrodyr som hon tidigare upplevt som underlig var också här. Han såg upprörd ut och band ihop hennes händer med rep. Hon tittade på honom, underligt och fundersamt men kunde inte riktigt förstå. Mannen band fast henne vid ett träd och det var nu som det började verka riktigt underligt. Inte kunde väl människorna ägna sig åt det här frivilligt? Dessutom hade han en dolk i sitt bälte som väckte vissa obehagliga känslor hos henne. Det här var fel – det kunde hon se på Sigrids tårar som forsade ner för hennes kinder. Men hon visste inte hur hon skulle göra för att ta sig ur det hela. Hur brukade människorna göra när det blev såhär? Sedan gick det fort, mässande människor på marken och en kniv som blänkte till i de levande ljusens sken.
Draktand med sin kniv
En obeskrivlig smärta skar i hennes bröst och som genom en dimma såg hon en blodig kniv lämna hennes kropp. Ingrid upplevde att hon skrek, men av någon anledning var det inget som hördes utanför hennes huvud, inget mer än ett svagt stön av smärta lämnade hennes läppar. Hon föll framåt och hörde ljudet av rep som brast. Hur hade hon hamnat här? Vilka var människorna omkring henne? Och varför gjorde det så ont i bröstet? Vad hade hänt?
Sigrids lugnande röst gjorde att det kändes bättre. Ett stort bandage och främmande händer som hjälpte henne att stå. Sigrid var upprörd och det syntes att hon nyligen gråtit. Ingrid kände sig mest matt och önskade bara att hon kunde vakna ur denna mardröm, men smärtan bevisade tydligt att detta inte var en dröm. Sigrid var arg på folket omkring – det var åtminstone uppenbart även om hon svor på att aldrig yttra ett ord om vad som hänt där denna kväll. Sigrid verkade rädd och det var något Ingrid inte var van att se.
Vid skogsbrynet lämnade deras sällskap dem att klara sig själva. Ingrid var matt och orkade inte stå även om Sigrid hela tiden manade henne till det. Imorgon kommer du må bättre – då lämnar vi Backeby och tar oss till Borsen. Men du måste hålla dig lugn fram till dess. De får inte upptäcka att du är skadad. Hon hörde Sigrids röst som genom dimmor, det var med nöd och näppe hon lyckades hålla sig ståendes med Sigrids stöd. Stundtals fick de till och med stanna så att Ingrid fick återhämta lite av sina förlorade krafter.
Ingrid & Sigrid
- Har ni några vapen? Baronens vakter tittade bryskt på de båda kvinnorna. Mannen framför dem drog isär mantlarna för att kika så att de inte dolde något och det var med nöd och näppe som kvinnornas händer lyckades dölja det stora förbandet. Ingrid hade svårt att hålla sig på fötter tills han var färdig och hennes ansikte var fortfarande likblekt. – Ni kan passera! sa vakten och de fortsatte in mot byn. Ett par gånger till fick de stanna innan Sigrid lyckades släpa in Ingrid i huset.
- Det kommer bli bättre vännen! Svälj bara lite av det här så ska du se, och vila. Imorgon bitti reser vi till Borsen och då ska jag lära dig att bli en riktig kvinna – slåss, rida och så dricka brännvin. Och framförallt ska vi roa oss. Du behöver komma bort från Backeby och Björn för ett tag. Allting kommer att kännas bättre sedan – jag lovar. Hubb väcker oss imorgon och då reser vi – till dess måste du vila. Ingrid lyssnade som genom dimma, det gjorde så ont och det var så skönt att bara sluta ögonen.
Hubb väckte dem när morgonen kom med ett knyte med nybakt bröd och en bit ost. Ingrid mådde lite bättre men var fortfarande trött. Av säkerhetsskäl lämnade hon också ett ting till Hubb att leverera till Björn vid tinget - det smycke hon en gång fått av honom. Smycket påstods ha tillhört ett djur som behållit sin ande efter döden. Hon vågade inte ha det kvar när hon mådde som hon gjorde och alla talat så underligt om andar. Björn skulle förstå och när hon och Sigrid kom tillbaka skulle de kunna göra ett nytt försök att skaffa barn samman. Just nu ville hon bara bort – få drömma en stund och glömma smärtan.
Sigrid släpade iväg en skadad Ingrid från byn i de tidiga morgontimmarna och det var nog det sista folk såg av Ingrid och Sigrid på länge…
Tre trallande tokar...Arrangörerna
Samma tre trallande tokar...
Solgårdens personal och Sigmund
Draktand idkar andeutdrivning på Ingrid
Diverse folk
Ingrid & Sigrid igen..
Utsikt från offerplatsen
Mer utsikt från offerplatsen
Mellan stenarna vid trädet stod Vildblomma fastbunden
Hon passade sig noga för att inte kliva fel vid trädet..
för det var läskigt långt ner till vattnet bakom...
Draktand och Sigrid
Draktand hotar Hubert
Salt pussar hund
Lekstuga?
