|
|
Banketten - en stämningstext inför lajvet
Elsa betalade Gorm en slant och gick vidare. Äntligen hade hon ordnat lite underhållning till banketten. De finare gycklarsällskapen var förstås upptagna - vad annat kunde man vänta med så kort varsel, men Gorm och hans mannar var ändå kända på hoven för sin skicklighet. Baronessan skulle bli nöjd med henne och av Gorms belåtna leende kunde hon ana sig till att han också var det...
Kanske skulle banketten lösa sig trots allt, tänkte hon där hon skyndade iväg på gatan. Det var stressigt, det kunde hon inte förneka, men det var väl lika naturligt som allting annat som hänt sedan baronens och baronessans far Nikolaus gått bort för ungefär två månader sedan. I väntan på Konungens utsago om vem av de två syskonen som skulle ärva baroniet hade de båda blivit nästan hysteriskt hatiska mot varandra. Det fanns förstås en massa regler om det där de fick inte ha brutit mot lagen, en ogift skulle ha förtur framför en gift, en lytt skulle prioriteras på samma sätt som en frisk och en massa annat trams, men här var det minsann så jämnt att Konungen bett om uppskov en månad för beslutet.
Inte blev det väl bättre av att de var så hemlighetsfulla mot varandra heller. Nog för att de alltid hatat varandra och nu ständigt bråkade, de höll hemligheter för varandra och det var inte alltid som Elsa var så säker på att de var så trevliga heller. Nu hade ju den här banketten kommit till på jättekort tid och ingen tanke på arbetskraft och planering hade de haft. Nu skulle hon, ensam, hinna med att både frosta frukt och baka bröd av minst 5 sorter och detta innan morgondagen. Till sin hjälp hade hon förstås fått Isa och kanske skulle hon få hjälp av någon mer, men, men...
Baronen hade förstås sagt att han skulle ordna nästan allt till banketten och det var nog det som oroade henne mest. Hans syn på vad en bankett var hade ju inte alltid stämt överens med baronessans och med tanke på att han arrangerat den i hennes namn så var han ju inte den som skulle få skulden. Oavsett vad som går fel är det jag som kommer få skulden, tänkte Elsa och suckade. Frågan är om baronen ens tänkt så långt som till bordsplacering eller om han bara tänkt att de skulle sätta sig som de fick lust...
Hon plockade ihop lite frukt på torget, äppelknyten, det blir bra, tänkte hon och skulle just till att vandra vidare på torget när hon upptäckte anslaget. En kungörelse, likadan som de som suttit på hovet, satt uppspikad precis bredvid ingången till den krog där baron Julius och hans glada vänner brukade hålla till. Åh nej, säg inte att han satt upp anslag på alla sina favoritkrogar, tänkte hon och inte långt senare hade hon en hel hög med anslag i näven. Ja, ja, hon kanske hade hindrat några från att läsa dem i alla fall, men det fanns nog ett och annat otrevligt att vänta sig nu.
Hon kände en kraftig stank av alkohol som slog emot henne och kunde inte värja sig för den hand som nöp henne i rumpan. Vad var nu detta? Hon vände sig om och såg till sin förskräckelse en ung man läsandes en sådan kungörelse som hon just tagit ner. "Så trevligt," sluddrade han fram. "Det här innebär att jag kommer få se dig igen". Elsa ryggade ett par steg tillbaka. "Oh, nej, fröken ska inte vara rädd för mig. Jag kan allt! Så jag ska nog kunna försvara er" sa han och Elsa kände sig lite dum. Hon höll på att bli så där fin som hennes mor alltid varnat henne för att bli och det här var bara en stackars yngling som fått sig en bägare för mycket. "Jag ska nämligen underhålla på banketten" berättade han stolt och fortsatte "Men jag har ett litet problem! Du vet inte vad en gycklare gör för något????"
Den stämningstext som publicerades i regelhäftet inför Banketten
|
