En krönika från Aratorns Skugga

Med en Sten vid hjärtat

Det var fortfarande tidig morgon när Yaika vågade sig iväg från sitt gömställe för att hitta en plats att sova. De stora svarta hade förföljt henne värre än vanligt och därför vågade hon sig inte på att sova med dem i närheten. Hon ville inte riskera att någon annan dog för att hon varit ouppmärksam på sin omgivning och klanmännen var långt borta, hoppades hon i alla fall. Det vita blötas förbannelse hade drabbat även dem och hon visste att de stannat och vilat många gånger längs vägen. Nu var det vita blöta nästan bortsmält och Solen hade visat henne att hon kunde vandra säker här nu. Solen ville inte ha död på henne, den hade snarare befriat henne från den hemska förbannelsen. Dock hände det fortfarande att hyn kunde bli nästan blå på nätterna.

Plötsligt upptäckte hon en pilbågsskytt som förföljde henne inne i skogen. Hon tog sig fortare inåt och lyckades efter en tid skaka av sig honom. Bruna och gröna kläder, det var i alla fall inte Vind eller någon av hans vänner, synd. Hon hade varit så ensam på sista tiden och hon ville verkligen ha lite sällskap. Någon som ville prata med henne och som brydde sig om henne. Någon som insåg sanningen i hennes ord och som kunde skydda henne från klanmännen. Vind hade varit till stor hjälp i jakten på den vita blomman och Yaika tyckte nästan att hon kunde lita på honom.

Hon hittade en passande glänta och lade sig ner för att sova en stund. Efter en timme vaknade hon av mardrömmar. Det var nästan alltid samma sak, som en mörkgrå skugga som kom smygande på henne och plågade ihjäl henne. Eller bara jagade henne tills hon inte kunde springa längre utan dog av utmattning. Hon skakade på sig och bet sig själv i handen, hon fick inte somna nu! Hon vågade helt enkelt inte. Så fort det blev ljust nog för folk att röra sig i skogen var det dags att vandra vidare. Kanske kunde hon hitta något sällskap här, klanen borde inte komma än på ett tag, det värsta var deras utsända. Hon hade så svårt att lita på folk numera.

Hon tog sin filt och sitt lilla gröna knyte och vandrade vidare. Örter ja, hon måste hitta fler örter om hon skulle kunna överleva. De flesta hade gått åt nu och hon kände att kroppen började bli svag av alla strapatser. Hon orkade helt enkelt inte springa så långt och hon hade inte hittat något att äta under de senaste tre dagarna. Hon hade sina sockerrostade blomster, men de var bara nödproviant. De brukade hon ta när hon knappt orkade gå längre och så illa var det inte. Hon hade dock hört att det kunde uppstå långvariga skador om man inte åt ordentligt och hon ville ju inte svälta ihjäl heller.

Yaikas tatuering mot bakgrund av hennes klänningsfärg

Byn vid den konstiga kullen var lugn. Ett fåtal människor hade gått upp och börjat stöka med morgonbestyren men ingen av klanmännen fanns där. Under natten hade hon hört att det skulle finnas en mindre by till här i närheten, men hon hade inte sett den än. Hon hoppades att det inte innebar att någon av de som sökte henne fanns här, men befarade att det var så. Hela dagarna hade börjat kännas som mardrömmar nu och hon hoppades mer intensivt än vanligt att hon skulle finna ett hem. Hon borde ha vandrat vidare med den där trädkvinnan Grönlöv och inte lämnat henne vid Mid. Men hon var ju sjuk då och var det något hon lärt sig var det att man måste isolera sig under sina sjukperioder så inte de stora svarta kommer och tar en.

Där på höjden var den, den andra byn. En större skara män med blänkande jätteknivar stod i utkanten av en större glänta mellan två kalhyggen och Yaika skyndade sig in i skogen. Tre yngre män kom längs vägen också så Yaika fortsatte längre in bland granarna. Till sin stora förvåning upptäckte hon att de tre obeväpnade männen följde efter henne, en fälla. Men hon lyckades underligt nog få dem att vända tillbaka till vägen. Tydligen trodde de att hon var något "knytt" av något slag. Undrar just vad ett "knytt" är?

Hon upptäckte snart att de flesta som passerade inte var särskilt intresserade av att undersöka vem hon var när hon satt där. Hon hörde dessutom allt de sa ute på vägen. Det var riktigt intressant att iaktta de så nära när de passerade även om det kunde innebära att hon var tvungen att springa när som helst. Det gällde att vara vaksam på hur de betedde sig för hon hade nog märkt att de försökte överraska henne med konstiga manövrar ibland. De där vakterna hade exempelvis gått fram och tillbaka under något som kallades "höger om, vänster om, marsch" eller något sådant. De verkade inte riktigt veta var de skulle gå alls för de vände nästan bara hela tiden.

Så plötsligt kom det ett följe pilbågsskyttar som granskade henne väldigt mycket. Det verkade nästan diskutera henne så Yaika beslöt sig för att gå längre in i skogen och se om det fanns något annat att göra. Det hade inte passerat folk på ett tag nu. Hon reste sig för att springa en bit in och uppäckte att folket på vägen reagerade. En person med pilbåge satte fart efter henne och hon sprang så fort hon kunde. Foten hamnade dock snett och hon svimmade till av smärtan. Hon skulle inte klara av att springa ifrån honom. Han hade tydligen stannat eller så, för han kom inte ifatt henne på en gång. Han iakttog henne genom granrissnåren och verkade ropa något till de ute på vägen innan han närmade sig. Sten - vad gjorde han här? Det såg ut som om det var han. Jo, det var han.

Yaika andades ut, i alla fall tills hon märkte hur avvaktande han verkade och att han fortsatte ha sin båge spänd och riktad mot henne. Han såg nästan arg ut. Om hon kom ihåg honom? Jo det gjorde hon, han var ju vän med den vänlige mannen Vind. Om hon mindes hans andre vän? Nja inte riktigt. Varför hon hade sprungit? Dum fråga! Han skulle säkert också ha sprungit för sitt liv om han hade en bågskytt efter sig och en klan som ville döda honom. Klanen var ju på väg hit, hon måste akta sig, annars dödade de henne. Förstod han ingenting?! Vad han skulle göra med henne? Låta henne leva så klart! Om hon kunde tillverka gift? Nej, det gick inte. Eller jo, men inte åt honom, det behövde ju inte han få veta. Han var alltså ond, han ville henne illa. Nej, han skulle låta henne gå den här gången. Han måste bestämma sig. Bestämma vad? Vad hade hon gjort? Inget svar alls. Så hopplöst, han verkade virrig, använde konstiga ord...

Mannen återvände bortåt vägen till sina vänner. Han skulle återvända senare med Vind. Vind, han fanns alltså här vad kul. Men vad var det med Sten, han verkade vara på så dåligt humör. Han lät nästan anklagande, vad hade hon gjort egentligen? Yaika avbröt tankegången för en stund. Foten. Hon måste se till att den hamnade i rätt läge igen. Men först ville hon träffa Vind. Senare? När var det, hon ville att det skulle vara nu på en gång, men det var det tydligen inte.

De tre unga männen som passerat tidigare kom tillbaka. De verkade trevliga, liksom pratade med henne på håll. De var rädda, det märkte hon, som om de trodde hon var någon slags ande eller så som inte fick störas. Hon kunde inte låta bli att tycka synd om de, hon ville ju så gärna ha sällskap, få bevisa att hon var snäll. Men det tog tid, hon fick sitta där länge innan de vågade sig fram till henne. Hon hade skadat foten, illa var det också. När hon vid ett lugnt tillfälle tagit av skon hade foten varit alldeles blå och svullen. Värre än förra gången alltså. Hon hade försökt att ta ett par steg och nästan svimmat av smärtan.

Det var tydligen gott om odjur i skogen också. De närmade sig byn och Yaika hade blivit tillsagd att ta sig upp till säkerheten i byn. Säkerhet i byn, de där männen visste inte vad de pratade om, det var klart. Hon gick säkrare här ute bland odjuren än hon någonsin skulle kunna göra i byn. Hon kunde bara hoppas på att odjuren inte var hungriga när de kom. De där ynglingarna hade försökt övertala henne att följa med till byn, t.o.m. försökt få andra människor att bära henne dit. Yaika skrattade lite för sig själv, de där männen var ju nästan gulliga. Till slut hade de bett sin vän att skaffa mediciner åt henne så hon skulle bli bättre i foten. Den skulle tydligen smörjas in och så var det någon flaska hon skulle dricka. Yaika tvekade lite, ynglingarna hade gått sin väg och lämnat henne där. Flaskan kunde innehålla vad som helst. Hon luktade på det, inte giftigt i alla fall. Hon tog en klunk, inte så illa. Det kändes lite bättre redan. Hon svalde resten och plockade ner flaskan i en av påsarna. Äntligen ett ofarligt kärl att förvara vatten i, det hade hon nog aldrig haft. Nu kunde hon t.o.m ha vatten med sig när hon gick.

Här väntar Yaika på att kärleksdrycken ska börja verka. Lita ALDRIG på en bondtölps druid. :-)

Hon satt kvar i gläntan. Kunde inte Sten komma tillbaka med Vind snart. Hon kunde faktiskt inte sitta här och vänta på honom hela dagen. Hon ville faktiskt få tillfälle att undersöka skogen lite och leta efter örter. Å andra sidan hade det tagit henne evigheter att ta sig bara några steg. Springa var det inte tal om, hon skulle svimma på en gång. Nej, nu fick de ta och komma....

Så fick hon syn på dem på håll. Den där välkända långa mörkgrå gestalten som påminde så mycket om hennes drömmar. Huh. Yaika rös till vid tanken. Klanmännen kunde komma hit när som helst och här satt hon med en fot som hon knappt kunde gå på. Jo, Sten var på väg åt hennes håll. Han hade snyggat till sig lite, det måste han ha gjort för så där såg han inte ut när han hade jagat henne tidigare på dagen. Han var ju faktiskt riktigt vacker vid närmare eftertanke. Vind var med, men det var egentligen inte så viktigt, Sten hade ju kommit för att prata med henne.

De visste fortfarande inte vad de skulle göra. Yaika led lite, kunde han inte sluta rikta bågen mot henne i alla fall. Det gjorde ont i hela henne att veta att han vilken sekund som helst kunde släppa den där pilen, eller låta någon av sina vänner släppa sina. Vad hade hon gjort för att behöva plågas såhär? Det var inte klanmännen, för han hade inte vetat någonting om de när de pratade sist. Alltså kunde det inte vara därför. Hon trevade lite efter vad hon gjort, men fick inget ordentligt svar den här gången heller.

Skogens odjur hade börjat vråla och hon fick stränga order om att inge gå någonstans. De skulle komma tillbaka senare. Ack och ve, hon hatade att vänta. Hon hade helt enkelt inte tid att vänta. Klanmännen kunde vara här när som helst och hon måste göra något åt sin fot. De må vara att hon tyckte mycket om Sten, även om han var så svår att nå, så kall och hård på något sätt. Men om hon inte kunde göra något åt sin fot och sin hunger snart så skulle hon aldrig få se honom igen och han borde ha förståelse för att hon ville honom väl. Hon kunde inte mycket, men hon måste ju kunna hjälpa honom på något sätt.

Här ägnar Yaika 3-4 timmar In-Live åt att leta örter till omslag och mat. Off-Live ägnade jag mig åt att gå 5 km till ett off-läger för att få ett bandage till min fot innan jag skulle avlida. Vägen var lång och jag höll på att svimma ett par tre gånger, verkligen en höjdare när arrangörerna speciellt sagt till om att jag skulle skaffa mig BRA KONDITION till arrangemanget. Jag kom knappt en meter utan att nästan svimma. Tack och lov för att svartfolken inte brydde sig om mig när jag passerade dem på några meters avstånd. Jag tror de förstod att jag var skadad även Off och inte bara In....

Det tog lång tid det där. Slutligen hade hon hittat några blad som hon hoppades inte var giftiga. Naturen här såg ju inte ut som hemma, om hon fortfarande kunde kalla det hemma. Nej, det var bara platsen för hennes uppväxt.

Hon träffade på Vind och de andra några gånger till. De verkade så vänliga, men hon var inte riktigt säker på var hon hade dem. Någon hade sagt att de var elaka människor som stal och rövade, men det kunde inte vara sant! Vad Sten och hans vänner gjorde var egentligen inte så intressant, de gjorde ingenting som var fel i alla fall. Sten var inte sådan helt enkelt!

Yaika hatade klanmännen. Nu kom de närmare och närmare och hon kunde inte ta sig någonstans. Hon hade sökt i skogen efter ett lämpligt ställe att gömma sig på men utan framgång. Sten hade sagt att de kunde hjälpa henne, men han förstod nog inte hur hemska klanmännen var.

Hon hade till och med vågat sig upp till byn ett par gånger när Vind eller Sten var med. Hon gillade inte stället, men hon kände sig så säker när de var med. De andra i gruppen var hemskt tystlåtna och Yaika visste inte vad hon skulle tycka om dem. De verkade inte direkt elaka och hon gillade den vackra kvinnan mycket. Det var som en överjordisk skönhet i hennes ögon, de gnistrade av gammal kunskap. Det måste vara en alv, sådana där gamla varelser som Grönlöv pratat så mycket om. Tänk om hon hade fått vara så där vacker...suck...

Sten fortsatte dock vara svårtillgänglig och kall. Han var hellre borta i olika ärenden eller upptåg än pratade med henne. Vad skulle hon göra? Hon pratade lite med en av de tre unga männen om saken och han erbjöd sig raskt att prata med Sten. Sådana fasoner ville hon dock inte veta av och tack och lov nöjde han sig med förklaringen att han faktiskt inte visste vem Sten var.

De tre ynglingarna verkade dock fort hamna i trassel. En av männen fick sin heliga lem avskuren och trots att Yaika varken gillade byn eller att umgås med andra människor kunde hon inte låta ynglingen lida. Hon hjälpte dem därför att frakta upp manne till byn och när nattens vrål gjorde sig påminda såg hon till att hon fick vård innan hon gav sig av. En vänlig kvinna i byn, som tydligen tillhörde de fina folken, hjälpte till med vården och när det fanns en kvinna i närheten kände hon sig lugn. Det skulle inte gå någon nöd på ynglingen och hon kunde lugnt lämna byn i säkerhet från de stora svarta. De skulle komma även denna natt, det visste hon!

Natten var lång och de stora svarta var tack och lov lugnare denna gång. De försvann redan tidigt, lite för tidigt för att det skulle kännas behagligt egentligen. Istället hamnade hon i händerna på en våldsam barbar som förvisso löste hennes problem med att vara ren, men som fick henne att må illa av skam. Var det alltså detta som män gjorde med kvinnor för att få dem att skrika eller låta sådär konstigt?! Någon hade betraktat dem, det hade hon sett. Liksom väntat på att hugga klorna i henne, men det hände aldrig. De gick bara runt byn för att inspektera att allt var lugnt och att inga spioner låg i buskarna. Yaika pustade ut, hon hade klarat sig. Istället tog hon sin filt och sökte upp en lugn plats under en gran. Hon måste få lite sömn, det skulle aldrig gå annars...

__________________________________________________________

Återigen vaknade hon med ett ryck! Det var den grå skuggan igen, den smög sig närmare och närmare. Den jagade henne, plågade henne och lämnade henne ingen ro. Som de stora svarta som varje natt sökte upp henne för att försöka lura av henne amuletten så de kunde slita henne i stycken. Om hon bara kunnat tyda drömmen. Den grå skuggan kunde vara vem eller vad som helst.

Återigen vågade hon sig in i byn tillsammans med Sten och de andra. Hon ville inte förlora dem ur sikte igen. Det där "senare" hade visat sig betyda många stunder och det gjorde ont i Yaika varje gång hon tvingades se Sten vandra iväg i andra ärenden. Hon ville inte lämna honom, men hon kände sig som en tung börda som bara var ivägen. Hon var bättre på att lyssna så så fort de lämnade byn gick de skilda vägar.

Hon hörde ett större sällskap med män diskutera Sten och det skrämde henne. Tydligen var det så att de skulle döda Sten. Det var den enda lösningen, då skulle allting ordna sig. Han var den enda som hindrade dem från att fånga henne, hon hade lite för starkt beskydd. Yaika gjorde sig så liten som möjligt och gömde sig bakom sin mantel. Hon måste varna honom. Någon ville ha ihjäl Sten och troligen var det för att kunna döda henne....

Det tog en stunds letande innan hon hittade honom. Det gjorde ont att gå och ryktena om att de mörka bestarna var i farten så här tidigt skrämde henne. Till slut hittade hon honom och berättade alltihop, nästan. Hon kunde ju inte avslöja att det var pga henne som de ville ha ihjäl honom, då skulle hon aldrig få se honom igen. Sten och hans fränder reagerade dock med ett otäckt lugn. Hon skulle följa med dem till byn och så skulle hon få peka ut de män som pratat om saken.

Männen fanns dock inte i byn. Istället stöter hon på den unge mannen hon diskuterat Sten med från kvällen innan. Han kom ihåg hela samtalet och frågade allt för högt om hon ville att han skulle prata med Sten om det där med att sluta vara jungfru. Yaika hotade honom dock med Döden om han ens nämnde Sten i hennes sällskap igen och det tystade ner honom ganska kvickt. Hon skulle själv prata med Sten, att det var om andra saker behövde ju inte han veta. Hon var ju inte ren längre så det problemet var ur världen. Om klanmännen fick tag på henne så skulle de säkert offra henne ändå och Sten ville nog knappt se åt en skambefläckad kvinna.

På vägen ut ur byn hjälpte Yaika Sten och hans vänner att stjäla en hjälm. Hon visste att det var fel egentligen, men Sten hade ju sagt att han så gärna ville ha en. Vad han skulle ha den till visste hon inte, men det var ju det minsta hon kunde göra för dem. Att en av de andra kvinnorna i gruppen tog över den efter en stund gjorde henne inget. Hon hade hört vrålen från bestarna och fann det därför bäst att vandra en annan väg än de andra. Nog för att hon gärna iakttog dem på håll, men hon behövde faktiskt sova och letade istället upp en lugn plats invid en liten bäck.

Vädret visade sig dock bli sämre. Den soliga morgonen övergick till en molnig dag och framåt eftermiddagen blev vädret sämre. Hon och Pansar, en vitklädd man som var vän med Vind och Sten, satt och samtalade när det plötsligt började regna. Yaika frös, det var just det där blöta som förde med sig den farligaste kylan. Att hon inte ätit eller sovit ordentligt gjorde dessutom sitt till. En timme hade hon lyckats sova den sista natten och ätit hade hon inte gjort alls, inte på fyra dagar. Efter att ha diskuterat en del bestämde de båda sig för att ta en promenad istället och söka skydd i Pansars och de andras läger.

Deras vandring hade dock inte varit lång när de fick syn på de illadoftande odjuren som Yaika ofta hört om nätterna. De tvingades springa och Yaika fick skuldkänslor när Pansar anpassade sin egen fart efter hennes. Det var viktigare att Pansar kom undan än att hon gjorde det. Hon skulle ju dö ändå, förr eller senare. Klanmännen skulle hinna ifatt henne, om det nu inte till och med var dem som hon hört diskutera Sten tidigare på dagen."

Ingen av de andra bågskyttarna fanns i lägret. Där var allting ganska lugnt och stilla. Hon såg att hjälmen hon stulit hängde på en pinne och kunde inte låta bli att känna sig lite stolt. Hon hade bestämt sig, hon skulle ge Sten lite av sitt gift. Om han hade anledning att använda det var det säkert till ett bra syfte. Han hade ju tagit hennes sida och kanske kunde hon få honom att mjukna lite genom att ge honom det. Han kunde ju inte direkt ge sig på att förgifta henne i alla fall. Hon kände igen den där sura lukten allt för väl.

Svartfolken närmade sig, hon hörde deras trumma. Det blev lite rörelse i läget, men medan de andra var borta satt Yaika lugnt och väntade. Hon hoppades att Sten skulle komma snart. Nej, inte snart; Nu! Han skulle säkert bli glad när han fick höra.

__________________________________________________________

Det är mörkt här. Jag kan inte röra mig. Har så ont i halsen. Något stort och tungt på bröstet. Det är kallt. Blött? Jo, nej, kanske. Jag måste förstå. Ett djur med svans som rör sig i luften, flyger liksom. Vingar som ser ut som fiskfenor. Det är nog blött här. Jag önskar jag kunde se mer. Det känns så konstigt, det var något viktigt jag skulle komma ihåg. Det var någon jag blev besviken på. Jag måste hämnas. Måste få bort den här stora, kalla, hårda saken. Och de som håller fast mig vid den. Varför är det så mörkt? Är det natt? Nej, jo. Det måste vara det. Det bubblar så konstigt. I magen liksom. Måste akta, nej, de måste akta sig. Hämnas. Varför då? Det är omöjligt. Jag måste. Måste tala om det för dem. Inte hämas, måste hämnas! Det var något med en Sten. Om jag bara kunde komma ihåg. Det är mörkt. Jag måste ta mig loss på något sätt! Ett sår i halsen, det bränner! Gift? Inte jag, jag skulle aldrig dricka det. Är så tung. Måste loss. Så! Jag flyger liksom, svävar uppåt. Det är ljusare här. En fisk. var är jag egentligen? Ett djupt hack i halsen? Det kan inte vara sant! Jag är död? Jag är död! Men, jag lever ju?!?! Det var något med en Sten. Vad?

__________________________________________________________

Följande skröna uppkom också i samband med detta dråp...
Jägaren Sten hade länge haft en beundrarinna, en ung och oskyldig flicka som gjorde allt för att skydda honom. Sten var dock av det misstänksamma slaget och var övertygad om att hon var en ond häxa, allra minst! Så för att rädda världen från en sådan plåga dränker han henne i en gruvtjärn.
En av hans oförstående vänner kan då inte låta bli att undra:
- Gör du sådär med alla som blir kära i dig?