Ångfartyget Sture hade hemmahamn i Säffle och gick huvudsakligen i trafik mellan Vänern och olika hamnar vid Kattegatt, Nordsjön och Östersjön. Den 16 november 1936 avgick Sture från Slottsbron vid middagstiden med last av 430 ton silkesmassa som var destinerad till Göteborg. Enligt vad befälhavaren, sjökapten Sten Ljungström, senare uppgav verkade allt normalt ombord. Vid 22.30-tiden på kvällen befann man sig i närheten av Hindens rev. Plösligt och utan förvarning började fartyget att få slagsida som snabbt förvärrades och efter bara någon minut var den 30 grader. Av besättningen var fyra man i tjänst medan de övriga sju låg och sov. De vaknade emellertid och kom snabbt upp på däck i bara nattdräkterna. Sture hade då fått så kraftig slagsida att livbåten nådde vattenytan trots att den fortfarande hängde i dävertarna. Skyndsamt hoppade man i livbåten, men då fyra man återstod så befarade man att Sture skulle kantra vilken sekund som helst så man kapade snabbt linorna som livbåten hängde i och rodde undan från fartyget. De kvarvarande fyra av besättningen blev då tvungna att kasta sig i det kalla vattnet och simmande försöka ta sig ifrån den sjunkande ångaren. En efter en plockades de upp i livbåten och knappt hade den sista plockats upp innan Sture gjorde en överhalning och försvann i djupet. Allt skedde inom loppet av fyra-fem minuter.

Det blåste mellan fem och sju meter per sekund från nordost och det regnade så det blev en svår natt speciellt för de sju som bara hade nattklädsel på sig. Man försökte hålla värmen genom att ro, men det hjälpe inte så värst mycket då vågorna dessutom då och då slog över den djupt lastade livbåten. Man öste och rodde i riktning mot ett ljussken från land och efter nära tre timmar så nådde de en obebodd holme. Med hjälp av en kanna fotogen, några torra tändstickor och lite ihopsamlad drivved så lyckades man tända en brasa som man kröp intill för att hålla värmen. När det ljusnade på morgonen kunde man skymta fastlandet dit man lyckades ta sig efter ytterligare en halvtimmes rodd. Stures förlisning krävde inga liv, men gav besättningen en skräcknatt på Vänern. Olycksorsaken blev aldrig klarlagd, men en teori är att någon liten läcka fick pappersmassan att svälla och spränga isär någon skarv mellan fartygsplåtarna. I många år var vrakplatsen okänd.

Att dyka på Sture är en upplevelse utöver det ordinära, vraket står kölrätt på ca 20m djup och är i det närmaste helt intakt. Alla fönsterglas till hytter, kabyss och salong är hela, några av sängarna är fortfarande bäddade, i kabyssen står det grytor på spisen och på väggarna hänger grytlocken kvar, i kaptenens hytt står det ett par skor brevid kojen och i ett öppnat skåp ligger det kläder. I salongen står det ett stort träbord i vars 5cm tjocka slamtäcke det forfarande står en flaska med korken i och överallt i hytter och gångar ligger det flaskor, porslin och andra lösfynd helt orört. I maskinrummet glänser nästan mässingen i instrument och spakar ännu. Känslan av ett spökskepp är fullkomlig.