Silvergruvan i Hällefors var en gång i tiden Sveriges näst största silverfyndighet. Den överträffades bara av gruvorna vid Sala. Fyndigheten upptäcktes år 1634 - 35 av Göran Simonsson, son till den förste bofaste i Hälleforsbygden, Simon Finne, som 1590 byggde sig ett torp i Storsången. Göran behöll hemligheten fram till år 1638, då han på en ölstämma i Filipstad redogjorde för fyndet. Den först upptagna gruvan på platsen fick namnet Göransgruvan efter silverfyndighetens upptäckare. I maj månad 1639 började gruvbrytningen i Silvergruvan för kronans räkning. År 1645 anställdes vid detta kronobruk en bruksbokhållare, Erik Johansson, som följande år blev inspektor vid verket. Efter hans död vid årskiftet 1673 - 74 övertogs ledningen av hans måg, Lorentz Andersson-Stockenström.
Verket var överlämnat på arrende åren 1647 - 85. Därefter var verket under åren 1685 - 1731 överlämnat till ett arrendebolag som erhöll den officiella benämningen Hellefors Silfver Bergslag. Sedan detta bolag upphört var verket åren 1731 - 33 återlämnat till kronan och all verksamhet låg under denna tid nere.

1733 överlämnades verket till ett nybildat arrendebolag, vars alla andelar efter hand förvärvades av släkten Heijke-Heijkenskjöld. Deras arvingar bildade år 1864 Hellefors Bruks Aktiebolag. Skyldigheten att därjämte driva silververket kvarstod fram till år 1877. Enligt Kungl Maj:ts resolution den 8/1 1877 nedlades då officiellt driften vid Hellefors Silververk. Under åren 1878 - 96 återupptogs driften frivilligt vid silvergruvorna, men den blev inte lönsam.

1977 öppnar Boliden Gruv Aktiebolag åter Silvergruvan, men inte heller nu blir driften lönsam och året därpå upphör driften, troligen för alltid. Källa: Ove Karlsson, Silvergruvan - ett industriminne