Att den närmaste grottdykning av klass finns 110 mil bort, ända vid polcirkeln, säger en del om livets orättvisor. Upplevelsen att dyka dessa grottor slår det mesta av vad vi tidigare varit med om och upplevt inom dykningen.

Datum 29/7 2004

Uppe tidigt, äter lite frukost, har nästan lite resfeber, men denna går ganska snart över då jag påminner mig själv om bilresan som väntar, 11 timmar. Dock är det med team Opel STCC (bild), kanske inte blir så dumt ändå, det borde ju gå ganska fort. Och fort är precis vad det gick, en annan som är van vid lugna resor där man stannar och köper glass lite då och då, kanske stannar till och tar ett litet dopp i någon sjö. Så blev det definitivt inte. Vi stannade enbart när bensintanken var helt tom, ingen annan anledning fanns att stanna. Detta märktes särskilt tydligt när en av de yngre förmågorna försiktigt nämnde att han behövde gå ut och kissa...26 mil senare fick stackarn tömma blåsan. Det var inte riktigt läge att nämna att man kanske kunde stanna till och köpa lite godis att smaska på. Runt 10 timmar senare var vi äntligen framme vid Arctic Circle raceway i Mo i Rana. Känns nästan overkligt att se sig omkring i den här omgivningen. Snötäckta berg, klarblå himmel, helt omänskligt vackert. När rördheten lagt sig något begav vi oss vidare till vårt hem för de närmaste dagarna, ett vandrarhem någon mil från racingbanan (ca 45 min bilfärd till Plura och 15 min till Litjåga).

Datum 30/7 2004

Efter att ha åkt vad som kändes som en evighet hittade vi äntligen fram till Plura. Som två skolpojkar hoppade och fnittrade vi när vi såg det otroligt klara vattnet och den mörka ingången till själva grottan. För oss var det som att finna livets källa. Kastade på oss grejerna och bokstavligt talat skuttade nedför den lilla backen till själva vattnet. Planen var att bara kolla in cavern zonen. Sikten var suverän och vi simmade runt i stora salen och kollade vart huvudlinan fortsatte. Båda två började prata innan vi ens kommit upp och fått ur regulatorn ur munnen. Egentligen lyssnade ingen på vad den andra sade, vi ville nog bara få ur oss vår egen upplevelse och våra egna känslor.

Dyk 1 Plura
Tid: 26 min
Djup: 23 meter

Efter dyket blev vi inbjudna av några finska grottdykare som vänligt bjöd oss på mat och gav oss en enkel, men väldigt bra skiss på hur linorna är dragna i grottan. De hade tidigare samma dag dykt till slutet på linan. Skissen innehåller bara delen av Plura som är innan den luftfyllda salen, grottan fortsätter efter sumpen med ett hittills nått djup runt 90 meter. Laddade med ny energi planerade vi för det andra dyket, vi bestämde oss för att gå ytterligare lite längre in för att kolla hur väl kartan stämde med verkligheten och för att kolla de exakta placeringarna på jumparna.

Dyk 2 Plura
Tid: 54 min
Djup: 33 meter

Helt suveränt dyk, simmade ett par hundra meter in, följde huvudlinan hela tiden, upp emot 30-50 meters sikt på de bästa ställena, skulle jag tippa på. Ruskigt läckert när man såg ingången till grottan på 50 meters avstånd. Efter dyket begav vi oss till racingbanan för att dels fylla luft i teamets kompressor samt för att skjutsa dom tillbaka till sitt hotell. De levde lite lyxigare än oss... Tillbaka på vandrarhemmet satte vi oss ned för att försöka klura ut vart grottan Litjåga gick att finna. Av en slump nämner vi det för ägarinnan av vandrarhemmet. Trots att Mo i Rana kanske inte är så stort kändes det ändå som grottdyksgudarna log lite mot oss. Ägarinnan berättade nämligen att hon under hela sin barndom fiskat och lekt vid grottan. Det var hennes pappa och pappans bror som ägde marken och därmed grottan. Pappan som var på middag på vandrarhemmet samma kväll erbjöd sig att visa oss vägen dit samt kolla med sin bror att det var ok att vi var där och dök. Vi gnuggade händerna av förtjusning och packade ihop vår utrustning. Med kommentaren "Bara ni inte dör och era ruttnande kroppar förstör mitt dricksvatten är det ok att ni dyker" kände vi oss redo att göra ett checkdyk i Litjåga. I Litjåga finns två ingångar, en liten, och en lite mindre. Vi lyckades klämma in oss i den minsta av de två, möttes av en svag ström som gjorde att vi fick simma på lite extra. Följde huvudlinan och gjorde därmed en travers till grottans andra ingång, men oj vad trångt det kändes i vissa partier. Bara att böja ner hakan mot bröstet och klämma sig vidare. Vi bestämde oss för att kolla hur det såg ut där linan delade sig fortsatte in i grottan. När man kommer ner första gången tänker man bara, hur i helvete har någon dykt ner där?! Men då man väl simmar ner och kikar efter ser man att det är större än det verkar. I Litjåga är det en ganska lång och tight restriktion (kanske 30-40 meter labyrintsim) innan man kommer in i själva grotttunneln. Lite spännande vid den trängsta restriktionen var de två valven de många iskrapande tuber skapat. Hade redan gått ganska lång tid så vi bestämde oss för att vända nästan direkt efter att vi kommit in i den stora tunneln. Ett dyk som definitivt inte lämnade oss oberörda, Plura i all ära, men Litjåga var verkligen något i hästväg.

Dyk 1 Litjåg
Tid: 46 min
Djup: 17 meter

Hem till norsk pizza, öl, chips och djup sömn. (bild)

Datum 31/7 2004

Uppe tidigt och ladda för dagens dyk i Litjåga, vi skulle simma ut i huvudtunneln och fortsätta den tills vi nått en 4:e del av vårt luftförråd eller vid 20 min. Vi kom igenom restriktionen mycket snabbare idag och hade god marginal kvar för ett rejält dyk i tunneln. Motström gjorde det dock lite trögsimmat och vi nådde nog bara runt 250-300 meter in. Helt suveränt att simma denna tunnel, en tunnel som är liten men ändå stor, lagom helt enkelt. Man får verkligen känslan av att dyka i en grotta eftersom man hela tiden har väggarna, taket och golvet så nära inpå sig. Sikten på vägen in var magnifik, svårt att bedöma exakt hur bra, men man såg alltid till nästa sväng. Då inte så många dykt här den sista tiden lossnade ganska mycket sediment från taket så sikten på vägen ut var lite sämre, kanske bara runt 10-15 meter. Bara att ligga och flyta med strömmen hela vägen tillbaka till restriktionen. Hade ganska mycket luft kvar i flaskorna så vi simmade omkring och lekte och övade i "restriktions labyrinten". Släckte även lamporna och låg och mös i mörkret vid vårt decostopp. Efteråt kändes det som att vi nog inte kunde göra ett bättre dyk någonsin.

Dyk 2 Litjåg
Tid: 49 min
Djup: 24 meter

Åt mat, fyllde flaskor och studerade skissen över Plura igen. Detta skulle bli resans sista dyk och vi skulle se till att det blev ett grymt bra. Vi ville verkligen se den stora luftfyllda salen som finns en bit in grottan. Ville även se en av jumparna som skulle vara häftig. Nöjda med vår dykplan satte vi på oss utrustningen och trippade nedför backen för tredje gången. Dyket blev fantastiskt, ett minne för livet. Låter kanske fånigt, men så är det. Några norrmän tillhörande dir-no.org hade redan lagt ut jumpar (som de skulle ha fasta hela veckan). Vi kunde använda deras på dyket vilket gjorde att vi kunde simma på utan att behöva tänka på att återhämta jumprullarna. Vi kom efter en ganska lång simtur (ca 400m) upp i den luftfyllda grottsalen och andades in den kalla friska luften. I skenet av våra 50W lampor tittade vi på varandra och log nickande, ord var överflödiga. När man gör längre dyk i Plura rekommenderas faktiskt snorkel. Den luftfyllda delen är nämligen bortemot 500 meter enligt de finska dykarna. Perfekt att snorkla igenom. Nu hade vi varken med oss snorklar eller övrig utrustning för att fortsätta dyket i änden på salen. Vi vände efter att ha simmat på ytan i salen runt hundra meter eller så. Simturen tillbaka, bl a genom den så kallade spiralgången, njöts av varje sekund. När man såg ljuset från ingången kändes det nästan lite sorgligt, man blev påmind om att detta var sista dyket på denna resan.

Dyk 3 Plura
Tid: 91 min
Djup: 33 meter

Ett rejält dyk blev en perfekt avslutning på en perfekt resa.

Datum 1/8 2004

Vi hade åkt upp med STCC team Opel och på söndagen skulle de tävla. Med platser på 1:a parkett såg vi Tommy Rustad bli 4:a i första racet och 2:a i det andra. Efter lite käk packade vi ihop alltsammans och lastade på teamets lastbil. Helt otroligt hur allt (inkl. bilen och en fyrhjuling) fick plats. Runt fem på eftermiddagen lämnade vi Mo i Rana för ytterligare 11 timmars hemresa. Drömde mig tillbaka till Pluras salar och Litjågas nervpirrande restriktioner och resan hem gick av bara farten. Dock fick jag köra gristuren (03:00-06:00) men det är glömt och förlåtet nu...
Att det är 110 mil till denna upplevelse, denna kärlek, tillhör verkligen livets orättvisor.

Skrivet av Johan Ivarsson, Foto av Dan Nilsson.