Första gången jag träffade Manette var jag elva år. Hon gick på bete hos en klasskompis till mig där jag brukade vara och rida. Då var hon två år. Hon var mörkskimmel och lite rund om magen. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Varje gång jag gick ut i hagen kom Manette galopperande och gnäggade. Det var min första kontakt med connemaran, men absolut inte den sista. Jag tänkte då: "Den hästen ska jag ha."

Hela vintern åkte jag en gång i veckan och hälsade på Manette. Vi hanterade henne och efter jul satt jag på henne första gången. Det gick bra. En enda gång kastade hon av mig, men sedan bockade hon aldrig mer. När sommaren kom var hon riktigt ridbar och vi fick möjlighet att köpa henne. Lyckan var fullständig! Jag hade sparat mina veckopengar i flera år och betalade halva Manette själv.

Tiden gick och det visade sig att Manette var en duktig och villig hoppare. Vi startade lite småtävligar och när Manette var fem år debuterade vi i LA. Det gick bra. Manette vägrade väldigt sällan, men kunde någon gång riva. Hon hoppade sin egen höjd med mig.(140 cm) Vi startade Msv:B hoppning en gång, men jag tyckte det var för högt så det blev inte fler starter trots att Manette gick felfritt i grundomgången. Vi tävlade också LB dressyr, men det var bara på klubbnivå. När Manette var åtta år sålde jag henne för att ha råd med stor häst. Jag var då sjutton år.

Året efter hittade jag och mina föräldrar en liten hästgård och startade med connemaraavel. Då började en tanke ta form i mitt huvud. Tänk om jag hade kunnat köpa tillbaka Manette och ha henne som avelssto. Efter ett par år (vintern 1991-92) ringde Manettes ägare och sa att dottern hade tröttnat på att rida så det skulle sälja henne. Jag blev eld och lågor och körde genast och tittade på henne. Hon var nu nästan helt vit. Det blev affär och på våren betäcktes hon med Rolls Royce. Vi visade henne på sommaren som fjortonåring och hon fick silver med nia på typen.

Året efter fick hon ett hingstföl som fick heta Maserati. Han tävlar nu LB hoppning och ska snart upp i LA. Ägarna älskar honom och vill aldrig sälja honom. Året efter fick Manette ett hingstföl igen efter fullblodshingsten Eighty Eight Keys**. Mustang som fölet fick heta är idag nio år och tävlar med stor framgång i fälttävlan. 2002 var genombrottsåret och han kom tillsammans med sin ryttare Filippa Andersson trea på NM. 2003 var han placerad i alla starter i MSV och vann två EM-kval. Han kom fyra på NM och deltog i EM på Irland! Han går dessutom LA dressyr och hoppning.

Eftersom Mustang föddes sent på året betäcktes inte Manette 1994, men 1995 betäcktes hon med den i dressyr så framgångsrika Juno Rory och 1996 fick Manette sitt enda stoföl Magnolia som jag har kvar och inte kommer att sälja. Magnolia fick året efter en helbror som heter Mazetti. Han såldes som föl till en dressyrryttare.

Tjugo år gammal fick Manette sluta sina dagar p.g.a kronisk hälta. Hon gav mig många fina år som kompis, tävlingspartner och avelssto. Inte förstod vi då, för över tjugo år sedan, vilken fantastisk ponny hon var. Vi var väldigt okunniga då, men jag lyckades både rida och köra in henne, tävla i både hoppning och dressyr, rida långritter, ha henne som voltigehäst och till sist använda henne till avel där hon kanske har haft störst framgångar, för är det inte så att de bästa avelsstona lämnar bättre avkommor än sig själva.

Tyvärr fick hon en för kort avelskarriär, men desto roligare är det då att jag har kvar Magnolia som dessutom fick diplom och kan föra Manettes blod vidare i förhoppningsvis många år till. Tack Manette!

/Anna