Av: Christian Dreyer [christian.dreyer@telia.com]
I dagens samhälle talas ofta om solidaritet, medkänsla, mänskliga fri- och rättigheter, frihet till självförverkligande osv. Vad är det som gör att vi anser det vara önskvärt att hysa empati för sina medmänniskor?

Moralfilosofer har under tidernas lopp försökt ställa upp teorier för vad som är rätt och fel, för varför medkänsla är en dygd och likgiltighet dess motsats. En fråga man förstås kan ställa sig är om det överhuvudtaget finns rätt och fel. Det är fullt möjligt att det inte finns något universellt "rätt", men jag hävdar att det absolut finns något som är i någon bemärkelse "bättre" än annat. (Jmf. RM Hares slutsatser från lingvistisk analys/intuition.)

Vad är det då som är "bättre"? Om vi tittar på de olika moralsystem som marknadsförts genom tiderna så har de flesta det gemensamt att de inkluderar ett slags universaliserbarhet, dvs de kräver att en regel som gäller en person också måste gälla en annan. Rent konkret innebär detta att om jag anser det fel för dig att stjäla så måste jag också ställa upp på att själv låta bli att stjäla. Kant formulerade detta med sitt sk kategoriska imperativ; "handla så att regeln för ditt handlande kunde upphöjas till universell lag". Rent intuitivt så måste det väl erkännas att denna idé är ganska tilltalande, den formulerar ju regler som är självständiga från person, plats och tid. Ett modernt uttryck för samma sak skulle kunna vara att "den bästa handlingen är den som passar alla inblandade bäst".

Låt oss göra följande tankeexperiment: Du existerar blott som en tanke, och denna tanke svävar i rymden ovanför jorden. Du tittar ner, och inser att du strax ska ta plats som en människa på jorden. Men innan du flyger ner och bosätter dig i en kropp så måste du välja vilka regler som styr handlandet på jorden. Dödar svarta vita? Förtrycker män kvinnor? Styrs handlingar av egoistiska motiv? Styrs de av medkännande? Tas allas eller ingas åsikter i beaktande innan man handlar?

Rimligen svarar du att du skulle vilja se ett rättvist samhälle, för varje avsteg från total hänsyn skulle ju innebära att du riskerade att bli den förfördelade. Kom ihåg att du som sagt inte vet om du ska "födas" som kvinna eller man, afrikan eller japan, handikappad eller frisk. Detta tankeexperiment kallas ofta "ideala observatörsteorin" och anses visa att man som ovetande om sin egen roll skulle välja ett rättvist moralsystem där hänsyn tas till alla intressen.

Vi går nu vidare till en annan fråga som moralfilosofer stött och blött genom åren. Det handlar om skillnaden mellan att aktivt orsaka elände och att passivt låta elände hända. Så här: Är du lika ansvarig för dens liv som du sticker i hjärtat med en kniv och den som din kompis sticker kniven i medan du tittar på? Eller tänk dig att du är skyldig någon mycket pengar. Sent en kväll smyger du hem till honom med uppsåt att döda. När du kommer så står han i duschen. Du smyger fram till dörren till badrummet och kikar in. Plötsligt så halkar han i duschen och slår huvudet i stengolvet. Du ser att han börjar blöda och inser att han svimmat. Han kommer nog blöda ihjäl om du inte ringer SOS. "Bra, nu slipper jag göra det" tänker du och smyger hem igen. Har du dödat honom?

Jag anser att det inte finns någon reell skillnad mellan handling och underlåtelse. Den som passivt låter onda ting hända är möjligen inte lika ansvarig som den som utför dåden, men faktum kvarstår ju att varje alternativ handling skulle leda till bättre konsekvenser. Det finns alltså en moralisk plikt enligt ovan att ingripa mot ondska, eftersom vi accepterat att man bör handla för att maximera hänsynstagandet.

Nu har vi således konkluderat följande: Man bör handla med så stort hänsynstagande som möjligt, och vi bör även anse att ickehandling är ett slags handling som ofta resulterar i sämre resultat än om man försökt ingripa. Med filosofisk jargong skulle vi kunna säga att man bör ta alla preferenser i beaktande, oavsett vem som hyser dem.

Vad får då detta för konsekvenser? Jag skall nu försöka visa vilka konsekvenser som rationellt följer ur premissen att alla preferenser är lika värda att beaktas.

Invandring
I världen finns idag enligt UNHCR ungefär 12 miljoner flyktingar i världen (inräknat ”flyktingar” plus ”asylsökande” som är helt olika saker i statistiken). De allra flesta av dessa har flytt till angränsande länder vilket gör att u-länder faktiskt också är de som tar emot flest flyktingar. Sverige och EU har hårda krav på vem som får komma in och bli västeuropé. Hur kan det här stämma överens med vad vi sagt ovan? För att göra frågan mer greppbar måste vi jämföra för- och nackdelar med att låta fler invandra till Sverige. Vi bortser för en stund för sådana positiva effekter som invandrare för med sig som mer spännande mat, roligare kultur, nya influenser osv. Istället koncentrerar vi oss på själva invandraren kontra svensken. Den som undan från svält och krig flyr Sudan skulle om hon ges tillfälle att bosätta sig i Sverige avsevärt höja sin livskvalité. Sannolikt skulle hon nu kunna äta sig mätt på fullvärdig mat, hon skulle få en bostad, en sjukvård osv som kvalitetsmässigt skulle vara överlägsen den de fattiga i hennes land har tillgång till. Kanske skulle hennes potentiella barn överleva i större utsträckning, hon skulle vara försäkrad en viss levnadsstandard och värdig vård vid livet slut, hon skulle ha möjlighet att utbilda sig, att vara ledig från jobbet osv. Fördelarna för invandraren måste vara enorma. Vad är då nackdelarna för oss som redan bor i Sverige? Ja, det är förstås så att det kommer finnas fler människor per ytenhet. Det kan tyckas negativt. Kanske får vi högre skatter, men det är inte säkert. Om man ser nya medborgare som de resurser de faktiskt är så kanske vi tom tjänar pengar på dem. Andra nackdelar kan vara att det blir fler som ska dela på "kakan". Kakan är väl kanske sommarstugorna, vårdplatserna, elljusspåren osv. Åtminstone på kort sikt kommer detta kanske märkas men med tiden kommer samhället att komma ikapp. Men det är klart, tar vi in riktigt många invandrare riktigt snabbt så kommer det märkas på levnadsstandarden. Kanske får vi nöja oss med en CD-spelare per familj, kanske vi inte har råd att åka på semester varje år, kanske vi får gå ner till fyra veckors semester. Nåväl, kan detta jämföras med de vinster våra nya vänner har gjort genom att komma till Sverige? Är en dator mindre jämförbar med överlevnad för ens barn? Är en ny bil överhuvudtaget på samma skala som tak över huvudet?

Nej, jag menar att så länge standarden i Sverige är högre än den är i det landet som den potentielle immigranten kommer ifrån så ska hon tillåtas att stanna. Om denna politik praktiseras kontinuerligt så kommer det på sikt att ske en utjämning av livskvalitet så att man var man än bor har tämligen likvärdig levnadsstandard. Förutom att det följer rationellt ur "besluta efter att ha beaktat alla intressen" så är det en ganska trevlig och humanistisk tanke.

Fattigdom
I världen finns enligt uppskattningar 400 miljoner människor som saknar kalorier, protein, vitaminer och mineraler för en god hälsa. Miljoner människor är konstant hungriga. Barn drabbas värst. Enligt en uppskattning dör varje år 14 miljoner barn av kombinationen undernäring/infektion. I vissa områden förväntas hälften av nyfödda barn dö innan de fyller fem. The Worldwatch Institute har uppskattat att 1,2 miljarder (23% av jordens befolkning) lever i "absolut" fattigdom, något som definieras som "avsaknaden av en tillräcklig inkomst i kontanter eller motsvarande för att sörja för de mest grundläggande behoven av mat, kläder och skydd". Fundera nu på våra teser ovan. "Handla efter att ha beaktat alla relevanta intressen". "Att underlåta att handla är i sig en handling, nämligen handlingen att tiga stilla". Ur detta följer faktiskt att varje västerlänning som inte försöker göra något åt svälten i u-världen delvis är ansvarig för de liv som går till spillo. Varje krona du och jag tjänar utöver vad vi behöver för att överleva skulle kunna hjälpa någon att få i sig en skål ris. Varje gång vi går på bio så gör vi av med vad som skulle räckt till mycket mat. Hade vi agerat fullständigt enligt våra teser ovan skulle vi avsätta varje möjlig tillgång till akuthjälp i tredje världen. Vi skulle också dagligen viga våra liv åt att propagera för medkänsla med dessa fattiga individer. Vissa filosofer menar att det skulle vara ett orimligt krav att ställa på folk att de skulle ge bort allt utöver det nödvändiga. Dessa filosofer menar att det skulle vara kontraproduktivt att kräva detta, ett så stort steg skulle få våga ta och därför skulle resultatet bli en mycket futtig ökning av hjälp. Däremot, säger filosoferna, skulle det vara rimligt och praktiskt att kräva att varje västerlänning avsatte 10% av sin lön till olika sorters u-landshjälp. Om man nu invänder att det inte finns några pålitliga biståndsorganisationer så kunde man ju exempelvis först sparat i ett år till en flygbiljett och sedan i ett år till bistånd. Sen kunde man åkt dit man själv ville och köpt ris eller medicin till de behövande. En dylik invändning är bara ett försök att smita sitt ansvar.

Mat
Varje dag äter vi i väst oss mätta på miljontals av djur. Hur är det förenligt med att beakta alla intressen? Vill djuren bli uppätna? Vill de bli inlåsta, hormonbehandlade, slaktade?

I tidigare avsnitt har vi utgått från mänskliga intressen. Men vad har vi för rationella skäl att stanna där? En del menar att det finns en egenskap som bara människor har som gör oss moraliskt mer relevanta än andra varelser. Man har föreslagit att det är att vi kan tillverka verktyg som gör oss mänskliga. Sen "upptäckte" man en apa som kan göra verktyg. Då föreslog man att det har med kommunikation att göra. Då hittade man djur som kommunicerar. En annat förslag var att det krävs en viss intelligens. Det betyder då också att människor med samma mentala förmågor som djur blir moraliskt irrelevanta. Till slut retirerar man till att föreslå att det är egenskapen att vara av arten homo sapiens sapiens som är relevant. Dels saknar denna gräns all rationalitet, och dels vill jag då invända: Om det fanns en älg som hade alla egenskaper som en fullt frisk människa har, utom utseendet, hade då denna varelse varit moraliskt irrelevant? Sedan undrar jag då också vad som skiljer "vår art är den enda med moralisk relevans" från "vår ras är den enda med moralisk relevans".

Någon föreslog att det har att göra med förmågan att vara moralisk tillbaka, att vi bara har att beakta intressen hos dem som kan antas komma att beakta våra. Detta argument leder till att senildementa, förståndshandikappade, drogade och mentalt sjuka inte behöver tas hänsyn till. De kan ju inte lova något tillbaka. Förutom det så betyder det att det saknas skäl att tänka på framtida generationer, för vad kommer mina barnbarnsbarnbarn någonsin att göra för mig? Likaledes finns faktiskt ingen anledning att ta hänsyn till någon som sover. Han kan ju ändå inte sluta kontrakt med mig. Nåväl, nu anser jag mig till fyllest ha avfärdat denna sk "kontraktsteori". Det är orimligt att tänka sig att moral bygger på en gemensam överenskommelse. Hur många av er som läser detta har blivit tillfrågade om ni vill vara med i "det svenska moralkontraktet"?

Så det finns inga skäl för att dra gränsen vid art. Det finns heller inga skäl att dra gränsen vid någon egenskap i stil med intelligens, kön, "göra-verktyg-färdighet", kommunikationsförmåga etc. Vad är det som avgör vem som bör få sina intressen beaktade? Det är givetvis en ganska komplex fråga, men låt oss först konstatera att har man en preferens så måste man i någon mån bli negativt påverkad av att inte få den tillfredsställd. Det vore t ex meningslöst att hävda att mitt skrivbord har ett intresse av att bli skrivet på, för även om jag ignorerar min trotjänare i en vecka så händer inget. Bordet blir inte ledset, upplever ingen smärta osv. Däremot min mamma blir ledsen om jag inte ringer henne på två veckor, alltså har hon en preferens för att bli uppringen av sin son med jämna mellanrum.

Ett djur har intressen. Kanske inte så sofistikerade som en del människor, men likväl fullvärdiga preferenser. En gris har t ex intresse av att inte bli slagen, inte bli dödad, inte bli inlåst utan jord att böka i, en höna har intresse av att leva i en flock på färre än femton individer annars blir hon stressad, en ko villa behålla sin nyfödda kalv och ge sin mjölk till denna istället för till mjölkmaskinen etc. Slutligen vill djur precis som människor leva.

Som vi ju alla vet så tillgodoser inte dagens djurhållning på något sätt djurens intressen. Tvärtom, man tillgodoser människors intresse att äta djurkött. Hade man (som det ofta förespeglas i djurrättsdebatten) brytt sig om hur djuren mår så hade man helt enkelt låtit bli att föda upp dem för vår konsumtion. Att någon lever blott och bart för att jag villa äta upp honom/henne är knappast förenligt med dennes intressen.

Egentligen är det ganska enkelt. Vi har nyss funnit att alla intressen är lika värda att beakta oavsett vem som hyser dem, och vi har inte hittat något skäl för att exkludera djuren ur den skara som kan hysa intressen.

Vi får helt enkelt beakta alla inblandade intressen: Grisen vill böka i jorden, leva med sin lilla grupp, para sig, slippa bli slagen och dödad. Du vill äta griskött eftersom du tycker det är enklare/billigare/godare än att äta linsgryta.