|
Av:
Sara Lövestam [nattsara@hotmail.com - geocities.com/nattsara]
En
dag när solen sken på jorden och allt var som vanligt,
hände plötsligt något väldigt konstigt.
En enorm rymdfärja sänkte sig över jorden och
svävade bara någon kilometer upp, rakt ovanför
Stockholm. Det var scanianerna som hade kommit.
För
att du som läser detta ska förstå vad scanianerna
var för några, följer en kort historiebeskrivning.
Scanianerna var ett fridsamt folk från planeten Scan.
De hade varit tvungna att slåss för sin överlevnad,
och därför hade de utvecklat bra tekniker för
att skaffa föda och övervinna fiender. Scanianerna
var överlägsna jordmänniskorna på allt.
Man hade för länge sedan slutat prata, utan man
kommunicerade genom telepati, som inte är så svårt
bara man vet hur man ska använda den delen av hjärnan.
Scanianernas intelligens översteg vida jordmänniskornas,
och känslomässigt stod Scanianerna högt över
mänskligheten på jorden. På Scan hade de
en underbar kultur, och Scanianerna förstod verkligen
att uppskatta de sköna konsterna. Av dessa känner
vi till ett fåtal, såsom musik, teater och målningar,
men scanianerna hade så mycket mer. Scanianerna var
de främsta varelserna i hela universum. De ansåg
därför att de hade rätt att utnyttja alla lägre
stående varelser för sina egna syften. Och det
var väl inte så konstigt? De måste ju bevara
sin egen art.
Nu
hade scanianerna upptäckt Tellus. Från ovan beundrade
man allt skönt som fanns att skåda på jorden.
Vattenfallen till exempel. Och djunglerna och höghusen
(som hade en viss betongcharm de också). Och förstås
alla kryptiska djur. Lejon. Känguruer. Hundar. Kor. Och
nakenaporna. Scanianerna förståd snabbt att det
var människorna som hade den högsta intelligensen
av de många djuren på jorden. Därför
skulle de lämpa sig bra för försök och
avel. Dessutom var de många, och riskerade inte att
utrotas så lätt.
På
försök hämtade man några av människorna
på måfå. Vissa av dem var av relativt dålig
kvalite, vilket var synd eftersom det var dem det fanns flest
av. I Stockholm däremot, verkade det finnas gott om friska
och lämpliga exemplar. Stockholm utnämndes till
försökscentral.
Eftersom
scanianerna var ett godhjärtat folk, hade de satsat mycket
resurser på forskning och medicin. Och för att
oskyldiga scanianer som hade drabbats av någon hemsk
sjukdom skulle slippa drabbas av oförutsedda bieffekter,
lades det stor vikt vid försöksverksamheten. Just
nu var löpsedlarna på Scan fulla av den glada nyheten
- forskare hade upptäckt att de sk nakenaporna på
planeten Jorden hade så utmärkta gener att forska
på, så att snart skulle alla sjukdomar vara utrotade!
En
av de farligaste sjukdomarna hette Scancer. Den kunde leda
till döden. Nu plockade man havande kvinnor upp till
Rymdskeppet. De skrek så mycket så att man nästan
skulle kunna tro att de hade känslor, men det var förmodlgen
bara en reflex. Genom ett kirurgiskt ingrepp plockade man
ut stämbanden ur kvinnorna, för att få en
bättre arbetsmiljö för forskarna. Scanianerna
visste att arbetsmiljön var viktig för att få
ett harmoniskt och fridsamt samhälle.
Man
skar upp magarna på de havande kvinnorna och plockade
ut fostren. Detta var egentligen inte nödvändigt,
utan mest en kul idé. De Scanianska forskarna var mycket
för kul idéer. Dessutom gick det alltid att komma
på en anledning till varför man skulle göra
si och inte så. Tyvärr dog fostren, för Scanianerna
hade missbedömt läget. Men mammorna fanns ju kvar
i alla fall. I dem inseminerade man scancerceller, så
att de fick sjukdomen och man kunde forska på dem.
En
annan sak som var bra med forskning, var att man kunde testa
giftiga ämnen och ämnen som man inte visste om de
var giftiga. Då gjorde man som så, att man tog
tusen människobarn och sprutade in giftet i dem. Om fler
än hälften dog, så tog man tusen barn till
och testade samma medel i lite mindre dos. När exakt
hälften av barnen dog, så hade man fått ett
värde, som angav giftighetshalten i ämnet. Mycket
listigt. Och barn kunde man numera få fram i omätliga
mängder, eftersom man hade börjat med uppfödning.
I nätburar som faktiskt var nästan så höga
så att en människa kunde stå rak i dem, förvarades
avelskvinnor. En gång om året inseminerades de
för att bli med barn. Barnet togs från sin mor
efter två till tre dagar, stämbanden avlägsnades
och de nya försöksobjekten forslades till en forskningscentral.
Effektivt och bra. Och inte oetiskt heller, eftersom de barnen
ändå aldrig hade fått prova på friheten.
När
en avelskvinna hade fött ett barn, fick hon mjölk
i brösten. Först visste man inte vad man skulle
göra med den, men en dag försökte sig en forskare
på att smaka på mjölken. Nästa dag skrek
löpsedlarna på Scan ut den glada nyheten; Människomjölk
är både god och nyttig! I början mjölkades
kvinnorna för hand, men efter kort tid hade man effektiviserat
arbetet med hjälp av maskiner, och en ny industri började
ta form. Avelsarbetet fick ny funktion, och snart hade man
fått fram en ny kvinnotyp med trettio gånger så
mycket mjölk i brösten. Upptäckten av jorden
följdes av idel succéer.
Då
man hade börjat dricka människomjölk började
man fråga sig om det inte skulle gå att äta
människor också. Detta hade man varit lite försiktig
med innan, för kanske skulle varelser från andra
galaxer innehålla skadliga ämnen. Men efter tester
där det inte behövdes mer än femhundra människor
sammanlagt, fastställdes att människokött var
både gott och proteinrikt. Man började förbereda
ännu en avelsindustri.
Inte
oväntat visade det sig att ju yngre en människa
var, desto mörare och godare var köttet. Därför
var spädbarnskött en delikatess, medan folk mellan
18 och 20 gav mest kött utan att vara seniga. Inälvor
och mindre möra bitar hackades och blandades ihop till
en smet, kryddades och salufördes som "scorv".
Nu
hade forskningsarbetet lett till att människorna i industrin
var totalt olika dem som fortfarande levde på jorden.
De människor som skulle bli mat, var så fulla av
muskler så de inte kunde stå själva. Kvinnorna
som skulle ge mjölk hade fått så stora bröst
att de var tvungna att ha dem i knät. Forskningsmänniskorna
hade utrustats med vissa egenskaper och avsaknad av vissa
egenskaper - exempelvis efterfrågades ofta albinomänniskor,
eftersom deras känsliga hud reagerade mycket starkare
vid bestrålning eller i kontakt med frätande ämnen.
Men
nu hade en Scanian fått en kul idé igen. Han
åkte till jorden och plockade upp människor som
han ansåg hade särskild talang. Dem tränade
han upp, och eftersom människorna inte tyckte om att
bestraffas med elstötar i nacken, så var de mycket
ivriga att lära. De tyckte helt enkelt att det var kul
- på annat vis kan det väl knappast tolkas? Scanianen
tog med människorna till Scan och åkte runt och
förevisade dem på arenor, till scanianernas stora
förtjusning. Tyvärr kunde människorna bara
användas mellan 7 och 22 år, sedan var de alldeles
utslitna. Då skickades de till slakteriet, och den påhittige
scanianen fick en slant för det. Så småningom
blev detta det största folknöjet på Scan,
och scanianerna tyckte att de verkligen hade ett genuint intresse
för människor.
Man
kan ju tro att denna fantastiska saga måhända har
ett tragiskt slut, men icke! Sagan slutar med välstånd
och lycka för alla scanianer, och det är väl
ändå så vi tycker att alla sagor ska sluta...
|
