|
Av:
Paul Josefsson [paul.josefsson@home.se]
Bilen
glider nonchalant genom det mjukt gröna, solbelysta landskapet.
”Varför bor man i en stor stad?” tänker jag högt till Eva
som åker med mig i bilen. Vi är på väg till Bosgården i Västergötland,
som Odal (före detta Lantmännen) idag visar upp som en mönstergård
för svenskt lantbruk. Det låter positivt, en mönstergård,
som dessutom ligger i det land som, enligt reklamen, ska vara
någon slags idyll för lantbrukets djur. Vi vill se det med
egna ögon.
När vi kör in på gården står redan en hel del bilar parkerade.
Det är ganska mycket folk som har kommit. Arla och Scan är
på plats med sin marknadsföring.
Men låt mig presentera gårdens invånare. De fria förfäder
till dagens domesticerade nötkreatur var troligtvis uroxarna.
Denna ras dog ut 1627 i fångenskap i Polen. En gång hade uroxarna
levt fritt i de europeiska skogarna och marker. När en ko
födde en kalv började hennes kropp (precis som för alla andra
däggdjursmammor) producera mjölk till sin unge. Kalven kunde
dia i över tio månader och banden mellan mor och barn var
mycket starka.
Dagens tama kor är faktiskt
inte så mycket annorlunda än sina fria förfäder. De har samma
fysiska, känslomässiga, och sociala behov. Det finns dock
några skillnader: Dagens "mjölkkor" har blivit framavlade
och manipulerade för att producera så mycket mjölk som möjligt.
Ja, en enda ko kan producera upp till 50 liter mjölk per dygn
(det naturliga för en ko är 3-5 liter per dygn). Hennes juver
kan vara så stort att det nästan släpar i marken och kan väga
upp till 50 kg. Detta kan föra med sig flera smärtsamma fysiska
problem, t ex mastit (juverinflamation) och kalvningsförlamning.
En kos naturliga livslängd är 20-30 år, men dagens mjölkkor
är nedslitna (p g a ständiga dräktigheter och den onaturligt
höga mjölkproduktionen) redan vid fyra-sju års ålder. De skickas
då till slakt, eftersom de inte längre är lönsamma.
Det är dessa milda och tålmodiga individer vi får träffa när
vi går in i den stora ladugården på Bosgården. De står inte
fastbundna (som över 80% av korna inomhus, i Sverige), utan
de får gå omkring bakom gallren som skiljer deras och våra
liv åt. Här växer inget grönt, mjukt och väldoftande gräs;
istället är golvet under deras fötter lerigt och illa luktande
av deras avföring och urin. Intill och utanför gallren ligger
hö, som korna äter genom att sticka ut huvudet genom gallren
till vår sida av världen.
I rummet intill finns
mjölkningsanläggningen - metallkalla ”munnar” som inte söker
efter trygghet och ömhet utan suger mjölken ur de barnberövade
mödrarna 2-3 gånger om dagen. För att kons kropp ska producera
mjölk måste hon föda en unge. Så, varje år insemineras Rosa
och får nio månader senare en liten kalv. Men Rosa får aldrig
behålla sina barn. De tas ifrån henne strax efter födseln
(efter 3-4 dygn om det rör sig om KRAV-mjölk). Hennes kalvar
ses som biprodukter av mjölkindustrin och man vill inte slösa
bort värdefull mjölk på dem.
Berövade sin mor
En del kvigor kommer vid två års ålder att ersätta sina nedslitna
föregångare i mjölkproduktionen, men tjurar kan ju inte producera
mjölk. Så Rosas små tjurkalvar slaktas, tillsammans med de
kvigor som inte fick plats i mjölkproduktionen, efter några
få, eländiga månader.
I ett annat rum inte långt därifrån ser vi dem. Ensamma och
rädda sticker de ut små huvuden med stora, barnsliga och skrämda
ögon från de små boxarna i vilka de hålls instängda en och
en. Boxarna är av trä och har på framsidan en öppning som
är tillräckligt stor för att kalvarna ska kunna få ut huvudet
och äta från en metallbehållare som hänger strax under öppningen.
Jag känner hur olika
känslor av vrede, sorg och skam brinner genom hela mig. Jag
vill skrika. ”Ser de inte att det här är små barn, som borde
vara ute och springa i det mjuka gräset, trygga, nära sina
omsorgsfulla mammor?” hör jag mig själv fråga Eva, som är
lika upprörd som jag. ”Hur kan de inte se?”
Några av de unga kalvarna verkar vara nyfikna och vilja få
kontakt med besökarna, men blir lätt skrämda och hoppar till
om man närmar sig med för snabba rörelser. Jag går fram till
en av dem och räcker fram min hand. Den lille börjar då att
suga på den. Små kalvar som inte får vara tillsammans med
sina mödrar försöker tillfredställa sitt sugbehov genom att
suga på allt de kommer åt. Detta är ett av skälen till att
de hålls i ensamboxar, för att undvika att suger på varandra.
Barnen ser mer
Runt omkring på gården går de många besökarna. Några har
med sig sina egna små barn. Ofta kan barn se sådant som vuxna
människor inte längre har förmåga att se, på grund av fördomar
och allmän avtrubbning. En liten pojke som ser kalven suga
på min hand kommer fram och frågar: ”varför gör han så där?”
”För att han saknar sin mamma”, svarar jag. Då ställer den
lille pojken frågan som ingen annan ens verkar fundera över.
”Varför får han inte vara tillsammans med sin mamma?”...
På tillbakavägen är jag inte världens bästa sällskap åt Eva.
Bilden av de instängda, ensamma och skrämda småkalvarna, deras
stora fuktiga ögon som tittade in i mina utan att förstå,
sitter kvar på nätthinnan. Värmen av den lilles tunga som
sökte tröst i mina mänskliga fingrar är ett alldeles för färskt
och smärtsamt minne. Nu håller mina händer i ratten, foten
trycker på gasen, bilen rullar bort ifrån deras lidande.
Med varje minut ökar avståndet mellan de Homo Sapiens som
nu är på väg tillbaka till sina hem - till sina liv - och
de små kalvarna som måste stanna kvar i sin mardröm. Och jag
skäms över min egen art, som kan vara så respektlös, känslokall
och grym. Som kan ta små barn ifrån deras mödrar, stänga in
dem i små boxar och till slut, efter att ha berövat dem allt
som gör livet värt att leva, ta ifrån dem själva livet. Allt
bara för att vi vill ha något som vi inte ens behöver - deras
modersmjölk.
|
