20040130
Ja nu kan bara jag matte skriva och säga att den tid vi har haft sedan
förra gången jag skrev har varit tuff. Demuz han har haft många
problem under sina levnadsår, det började redan då han var
4månader gammal. Han hade klåda och knutor över hela kroppen
jag (matte) var orolig och besökte veterinär ett flertal gånger
dumdristig som jag var så litade jag på deras kompetens men ack
så fel jag hade.
Min lille stackare blev felbehandlad i tre månader de behandlade honom
mot ohyra fast att han inte hade någon. De såg inget på några
prover de tog men ändå så medicinerade de honom. Till slut
så hade jag en Zebrarandig hund han hade tappat så mycket päls
att hans hud syntes.
Efter mitt eget initiativ så tog jag kontakt med en hudspecialist i STHLM
och då visade det sig att Demuz var allergisk mot damm, mögel och
ull. Vi skulle göra foderutredning med men då jag började med
det så började han att käka upp våra väggar. Han
var van vid att vara ensam men han klarade inte av det då i alla fall
så jag fick kontakt med en hundpsykolog som min uppfödare rådde
mig att ta kontakt med Marie Fogelquist, efter samtal via telefon med henne
så tyckte hon att jag skulle prata med ett kostråd. Kostrådet
gav mig ett recept på mat som jag skulle tillaga till Demuz och olika
vitaminer jag skulle ge honom och det gjorde jag i ca.18månader.
Då började jag med färskfoder och det fungerade mycket bättre
än den mat jag själv blandade ihop till honom och han slapp ta någon
form utav mediciner mot allergierna. Då han nästan var 3år
gammal så hade han ökat i vikt radikalt från att vara underviktig
till att vara fet, han vägde 36kg innan ökningen och efter 45kg efter,
och fetman var osymmetrisk det syntes att något inte stod rätt till
då rådde en vän mig att ta ett sköldkörtels prov
på honom min veterinär var skeptisk men gjorde det i alla fall och
det visade sig att vännen min hade rätt. Demuz fick äta Levaxin
precis som matte sin.
Även vid denna tidpunkt så en kall vinterdag så vägrade
Demuz att springa eller gå mer försökte jag (matte) bära
honom så skrek han rakt ut villrådig var jag men ringde min dåvarande
granne och hon kom ner så berättade jag för henne vad som hade
hänt och så försökte hon locka honom att gå och då
skulle han springa hem tyckte han. Då vi gick trapporna upp så kom
smärtorna igen och när vi kom upp på loftgången och grannen
släppte ut Demuz största kärlek så ville han inte ens se
åt hennes håll, det hörde absolut inte till vanligheterna.
Jag ringde veterinären och han tyckte att vi skulle vänta till dagen
därpå och se om han bara behövde vila efter en sträckning
eller något liknande men Demuz var likadan dagen efter han lunkade fram
men så fort man försökte få honom att springa så
frös han till is. Efter detta så ringde jag till veterinären
igen och fick tid, varken hon eller Strömsholm kunde finna felet de på
Strömsholm sa att de kunde göra en kontraströntgen på honom
men vi ville avvakta eftersom de inte hade fått fram samma symtom som
han visat tidigare.
Min vän gav mig rådet att besöka en massör och det gjorde
jag han hjälpte Demuz så han mådde rätt bra ett bra tag
efter det eller rättare sagt över ett år klarade han sig tror
vi i alla fall. Sen visade han smått att han inte hade samma ork längre
och det blev värre och värre över sommaren. September månad
-03 så började han att röra sig onormalt med bakbenen han gick
väldigt dåligt så till veterinären igen de hittade inget
och rådde oss att gå till en sjukgymnast som de brukar anlita okey
tänkte vi så vi testade och allt hade nog varit bra om han inte fått
mer ont efter än han hade innan. Jag kan förstå att det inte
alltid kan vara så himla lätt att behandla ett djur som man inte
kan läsa av ordentligt. Men efter denna behandling så tog det mig
en vecka innan jag ens fick lov att klappa hans bakdel och det skrämde
mig. Så jag åkte i väg till samma som behandlade honom då
han knappt var tre år gammal. Denna person sa att han misstänkte
att Demuz hade en missbildning i ryggraden och han ordinerade BioGlukomin så
vi gav honom det och allt var bra och Demuz piggnade till men jag vågade
inte hoppas längre vissa dagar hade han fortfarande ont.
Nu i januari månad så har kom hältan tillbaka men värre
än det någonsin har varit så då ringde jag upp massören
vi pratade med varandra och han gav mig rådet att se till att kolla upp
Demuz korsband innan han ville göra något mer så jag ringde
och beställde tid för undersökning. Det visade sig att Demuz
höger knä saknade brosk på en del. Jag började då
tänka lite fram och tillbaka Demuz har redan lidit mycket i sitt liv och
många problem har han haft tankarna har snurrat hela hösten i mitt
huvud och detta var droppen. Demuz hade även en väldigt känslig
mage han klarade inte av att äta värktabletter för då skulle
hans mage ha rasat ihop. Så lät honom slippa lida något mer
och avlivade honom 040130 15.00.
Förutom allt detta så har han ändå varit en väldigt
underbar hund och vi älskar honom fortfarande och han kommer alltid att
finnas i våra hjärtan.
Ett stort Tack till min Leena och familj, du vet vem du är, utan dig
hade jag inte klarat detta.
040202
Det var väldigt tråkigt nu när vädret här har varit
bra solen har visat sig snön har lockat där ute det är absolut
inte samma sak utan dig Demuz. Visst kan jag gå ut men det finns ingen
som vill busa trots allt ingen med de där glittriga ögonen som bara
sprudlar utav bus. Jo de dagarna fanns även i slutet men då oftast
inne i stugvärmen. Demuz älskade att skutta omkring i snön då
han inte hade ont den sista tiden så var smärtan där hela tiden
då vi var ute. Så kom man in i värmen så kom buset fram
då han var varm igen. Hur skall det fungera att köra bruks inomhus
med en stor "bulldozer" vilket han var då han fick göra
de saker han älskade att göra. Då jag körde lydnad med
honom så kom smärtan igen och han vägrade att gå en meter
till. Det gjorde fruktansvärt ont att se honom lida nästan varje dag
nu när jag tänker efter så syntes det mer än jag själv
ville erkänna fast det är ju klart det var ju bara jag som såg
det men jag öppnade ögonen sent.
Han var en underbar hund älskvärd, glad, positiv han hade även
åsikter på vem som han tyckte om eller ej de han gillade märkte
det med besked men de han inte gillade de märkte knappt utav honom då
han hälsade väldigt avmätt.
Jag saknar hans pussar, hans buffar, knuffningar, hopp saknar en glad hund när
jag kommer hem. Det är oerhört tråkigt att en hunds bortgång
kan betyda så mycket tomhet för människan de kallas ju som sagt
för människans bästa vän och det är helt klart att
de är.
040225
Jag var ute på en promenad som vanligt jag följer mina dagliga
rutiner fast jag inte har någon hund att ta med på mina rundor då
träffade jag någon som hade varit inne på min sida och läst
men trots det hade denne inte förstått VARFÖR jag avlivade Demuz.
Så jag tänkte att jag skulle klargöra det en gång för
alla innan jag skriver hur de senaste veckorna varit. Jo då Demuz ej klarade
av att äta smärtlindrande tabletter och han hade fruktansvärda
smärtor så var det enda sättet att få ett slut på
hans lidande.
De senaste veckorna har det bara varit fruktansvärt tomt jag tar fortfarande
mina dagliga promenader och midjan börjar bli mindre och det är inte
någon nackdel. Men gud vad jag saknar sällskapet och jag saknar även
min hårfagre vän (Demuz). Då man som mest har behov utav deras
närhet det är då det känns som mest annars så flyter
dagarna förbi obemärkt.
