<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.

Samtal mellan Ulf Lundin och Niclas Östlind

NÖ: Seendet har länge - kanske alltid - intresserat utövare inom både bildkonsten och litteraturen. Under postmodernismen har detta ämne också i hög grad tematiserats teoretiskt: blicken - den Andres, den manliga, den koloniala etcetera - problematiseras och bearbetas på många olika sätt. Författaren Paul Austers och fotografen Sophie Calles arbeten och samarbete är ett av det främsta exemplen på gestaltandet av de komplexa förhållandena som råder mellan den iakttagna och den iakttagande. Voyeurismen är ett laddat område kringgärdat av både åtrå och skam; kanske därför också av så mycket fascination. Ditt projekt "Bilder av en familj" väcker många frågor som rör just relationen mellan betraktare och betraktad, mellan verklighet och fiktion.
Serien har ofta tolkats som en berättelse om utanförskap och ett sätt att skapa en egen identitet, men också att betraktaren, det vill säga både upphovsmannen och vi som är åskådare till det färdiga verket, är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Det kan tyckas motsägelsefullt, men det ligger något i denna beskrivning trots att den familj som skildras är fotografiernas faktiska motiv. Genom kameraögats på samma gång närgångna och distanserande verkan blir man på ett närmast handfast sätt varse betraktarpositionen och sig själv i förhållande till de avbildade.
Att du inte primärt skulle vara intresserad av det personliga är en annan uppfattning som finns i kritiken. Hur det än förhåller sig med den saken och vad man egentligen menar med "det personliga" så är du i en högst konkret bemärkelse en del av projektet. Det skulle vara intressant att få höra något om hur arbetet förändrades över tiden utifrån din position. Att befinna sig i denna iakttagande och övervakande situation under loppet av ett år måste ha inneburit mycket på ett personligt plan. Kan du säga något om detta och hur du tycker att dina egna känslor och erfarenheter i samband med arbetet kommer till uttryck i bildsviten?

UL: Även om du skulle titta på alla de tusentals bilder som jag tagit av familjen skulle du inte veta så hemskt mycket mer om dem efteråt. Du får naturligtvis reda på en del, men stora delar får du själv fylla i med egna förväntningar och fördomar. En människas liv pågår ju till största delen någon annanstans än på den fotograferbara ytan. I det aktuella projektet är det naturligtvis viktigt vem han är, att jag har en relation till honom, men samtidigt vet åskådaren inte hans namn eller vad staden heter där han bor. Jag försöker inte berätta den sanna historien om den här familjen - hur det nu skulle vara möjligt - utan vill istället komma åt något annat. Det är svårt att sätta fingret på hur jag påverkades eller vad jag lärde mig under de timmar jag väntade utanför familjens hus. Samtidigt har den tiden varit viktig för mig. Vissa dagar var det väldigt skönt att överlämna sin tid i deras händer - de bestämde vad vi skulle göra och jag följde efter. Andra dagar var det olidligt att stå där och vänta när ingenting hände. När jag fotograferade dem var jag tvungen att anpassa mig till deras tempo, ett tempo som är väldigt annorlunda mot mitt eget.
Innan jag påbörjar ett nytt projekt tänker jag alltid hur det kommer att kännas när man står där och fotograferar. Jag tyckte att jag förberett mig på hur det skulle bli, ändå var det en oerhört stark upplevelse när jag väl var där. Min roll som övervakare både fascinerade och äcklade mig. Första kvällen stod jag i deras trädgård och fotograferade kvinnan i familjen genom vardagsrumsfönstret. Hon satt ensam i en soffa tre meter framför mig ovetande om min närvaro. Det fanns någonting både kittlande och skrämmande i den situationen som jag kände igen från andra gånger jag fotograferat, fast här var det blottlagt och helt tydligt. Jag var också rädd för att någon granne skulle se mig och undra vad jag gjorde, men efterhand som projektet pågick var jag tvungen att finna mig i min roll. Grannarna förstod kanske inte vad jag gjorde men accepterade i alla fall min närvaro.
I början hade jag nog hoppats att jag skulle komma familjen närmare, att jag skulle kunna säga något om dem som skulle varit omöjligt om man fotograferade på ett mer traditionellt sätt. Men ju längre jag höll på desto tydligare blev distansen mellan oss. Projektet vändes tillbaka mot mig i större utsträckning än vad jag hade väntat. Egentligen är det väl också så med traditionell dokumentärfotografi, fast där har oftast upphovsmannen andra pretentioner, och vi har lärt oss att läsa in mer i det vi ser än vad som egentligen finns där.

NÖ: Om man bortser från storlek och det seriella sammanhanget har fotografierna i "Bilder av en familj" uppenbara likheter med misslyckade amatörfotografier, som brukar väljas bort när filmerna framkallats på entimmeslabb. De har av förklarliga skäl också stora likheter med de bilder som produceras av poliser, spioner eller andra i övervakningsuppdrag. Trots att de specifika omständigheterna vid tillkomsten av denna typ av bilder rimligtvis har en stor inverkan på hur de ser ut, kan man ändå tala om en egen bildgenre med en bestämd repertoar av egenskaper. Hur ser du på dina bilders förhållande till andra genrer, och vilken betydelse hade de formella aspekterna när du valde ut de fotografier som blev en del av serien?

UL: Självklart ser bilderna ut som de gör för att jag valt att de skall se ut på just det sättet. De tekniska "brister" som finns där skall vara där. Jag har till exempel använt högkänslig och grovkornig film även vid de tillfällen då det inte varit nödvändigt, för att få det resultat jag velat ha. även om fotografierna är större så påminner deras proportioner om de bilder som du kan hitta i ett familjealbum. De presenteras också på utställningen i någon mening som "kort" - de hänger ett par centimeter ut från väggen och saknar ram. Samtidigt har de en storlek som man är van att se i konstsammanhang, vilket bidrar till att familjens vardag i en viss mening upphöjs till konst. På de allra flesta bilder finns det någonting mellan mig och familjen; en gren som hänger ner eller ett suddigt staket. Det beror delvis på, som du säger, de specifika omständigheter under vilka bilderna tillkommit, men positionerar också dig och mig som betraktare som står utanför och tittar in. Jag tror att de som ser bilderna i allmänhet identifierar sig med mig som betraktare istället för med familjen.
Jag är inte i första hand intresserad av estetikens dekorativa kvalitéer, även om jag tycker att bilderna är vackra. De fel och brister som finns i bilderna är ett försök att komma förbi ytan och peka mot berättelsen och idén bakom verket. Jag har till och med valt bort en del bilder som varit för formmässigt säkra, bilder som man vid den första anblicken tycker om, men som efter en tid bara är en vacker komposition.

NÖ: Det är intressant att du lyfter fram berättelsens betydelse, och det är lätt att tänka sig att historien skulle slås sönder om de enskilda fotografierna hade en stark individuell karaktär. I kontrast till "Bilder av en familj" har dina videoverk sällan en berättelse eller några klipp som bygger upp en dramatik i traditionell mening. Snarare använder du videon som en form av stillbild, vilket i en mening är att verka emot mediets egenart. Hittills har du arbetat med fotografi, video och i vissa fall även ljud. Hur ser du på relationen mellan uttrycksformerna, och vilken betydelse har valet av medium för ditt arbete?

UL: Inte i någon av mina videor förekommer det panoreringar eller zoomningar. I "Station" förekommer inte ens ljud. Det är precis som du säger en slags stillbild fast den förändras över tiden. När det gäller medium så är det inte så att jag tänker att mitt nästa projekt skall göras på video eller som fotografi, utan jag använder helt enkelt det medium som bäst passar min idé. Däremot kan jag känna en frihet i förhållande till videomediet eftersom jag är utbildad som stillbildsfotograf. Det kan vara skönt att slippa all fotohistorisk och teknisk kunskap och förhålla sig en smula friare till den uttrycksform man arbetar med.

NÖ: Trots att det ibland är olika medier finns det starka kopplingar, både på ett visuellt och ett innehållsligt plan, mellan dina olika verk. Hur uppfattar du att arbetena förhåller sig till varandra? är det rent av så att du skapar nya verk i medveten dialog med de äldre? Ditt senaste arbete är ett videoverk med titeln "Bless You". Kan du berätta något om det och utveckla på vilka sätt det eventuellt är relaterat till vad du gjort tidigare?

UL: Idén till "Station" växte fram under arbetet med "Bilder av en familj". Steget ut ur buskagen kändes naturligt och riktigt. På samma sätt är det med de efterföljande arbetena, det ena ger det andra. Arbetena handlar inte om samma saker, men det finns klara beröringspunkter mellan dem. Det finns ingen medveten dialog mellan dem i själva skapandeprocessen, möjligen uppstår en sådan när man väljer att visa dem tillsammans.
I samtliga mina verk försöker jag bygga upp en spänning mellan kameran och den fotograferade, så också i "Bless You". Kameran har en central roll i vårt samhälle, vilket intresserar mig. Frågor som kretsar runt det kommer in som en del i alla mina verk; hur vi förhåller oss till en kamera, relationen mellan betraktare och betraktad, fotografering som makthandling, fotografens ansvar och så vidare. Alla mina verk rör sig också runt vardagliga motiv; alla har väntat på en tågstation som i "Station", talat i telefonen som i "Mobil" eller nyst som i "Bless You". Samtidigt är det mycket som skiljer "Bless You" från mina tidigare verk. För första gången har jag videofilmat i min ateljé och bett människor komma till mig istället för jag till dem. Modellen placerades på en stol medan jag gick ut till ett angränsande rum. Deras uppdrag var att, ensamma framför en påslagen videokamera, försöka nysa. Vi får följa de här personernas kamp framför kameran; deras vånda, uthållighet och i vissa fall stolthet och glädje. Det färdiga verket kan man säga är en serie porträtt av människor under påverkan. De porträtterade samtyckte till att komma dit och hade på så sätt en viss kontroll över situationen, även om deras uppdrag och förhoppning var att nysa och därmed helt tappa kontrollen.

Niclas Östlind är intendent på Gävle Konstcentrum.

<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.