<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.

Papparazzins två roller
Om tre arbeten av Ulf Lundin

Paparazzin är fotografen som vi älskar att hata. Som en modern narr roar han oss med att ta på sig två avskyvärda roller: För det första representerar han fluktaren, den perverse parasiten som ser allt på avstånd och är beroende av att hålla en distans. För det andra representerar han den aggresive som tränger sig på och är beroende av makt och kontroll.
Det är dessa två figurer som Ulf Lundin härmar i sina fotografier och videoarbeten. Han är fluktaren i den fotografiska serien "Bilder av en familj" (1996), där han vänder papparazzins spionkamera mot en vanlig svensk kärnfamilj. Han är den aggresive i videoinstallationen "Station" (1997), där han filmar oskyldiga och oförberedda männniskor i en vänthall. Och, i sitt nya arbete, "Mobil" (1998), är han återigen fluktare. Också här spelar han in människor i offentligheten på video, den här gången kombinerat med ljudinspelningar från mobiltelefonnätet.
Arbetena är enkelt utförda, med tonvikt på det allmänna, både vad det gäller de porträtterade människorna och de situationer de uppträder i. Vi misstänker alltså att Lundin inte är intresserad av det personliga, även om det kan vara nog så provocerande för den enskilda människan som blir fotograferad eller avlyssnad. Det är inte heller det bildmässiga som är det viktigaste, även om papparazzifotografiet har sin estetik. Istället tror jag att man kan se Lundins arbeten som ett försök till att använda paparazzins rollfigur för att problematisera det sociala kontrakt som reglerar förhållandet mellan det privata och det offentliga.
Detta kontrakt som finns i både skriven och oskriven form, skall i regel skydda oss ifrån offentlig insyn i våra privata angelägenheter, men också tillåta oss social interaktion. I serien "Bilder av en familj" har Lundin faktiskt ett kontrakt med den familj han spionerar på. Även om man inte kan se detta kontrakt i bilderna, är det ett viktigt element. Det säger nämligen att det inte bara finns en önskan om att se, men också en önskan om att bli sedd.
Därför verkar det riktigt av Lundin att komma fram från sitt gömställe och möta sina offer som han gör i "Station". Etiskt sett gränsar detta arbete till ett visuellt övergrepp, och man känner snabbt sympati med de människor som verkar vantrivas framför kameran. Ändå möter de kamerans blick, och de flesta av dem håller den kvar så länge att vi förstår att de inte får någon respons från fotografen. Deras blickar, förstår vi, ser inte på en person utan på en kamera. Det är en mycket finurlig variant på temat "se och bli sedd" som Lundin iscensätter. Vi, som konstpublik, möter de hårda blickarna som i utgångspunkten riktas mot en opersonlig, institutionaliserad kamera. Och vi har ingen möjlighet att göra situationen lättare, genom att blinka eller genom att titta åt ett annat håll. Därmed är det vi som är offren, inte de avbildade människorna. "Station" är ett verk om kamerans makt, inte bara över den som blir sedd, utan också över den som ser.
I "Mobil" har Lundin återigen valt att ta sig den utanförstående fluktarens (och lyssnarens) roll. I en projicerad videobild visas också denna gång människor i ett offentligt rum, men nu förbiglidande, antagligen transporterade av en rulltrappa. Bilden påminner om de anonyma illustrationer man använder på TV i samband med statiska nyheter. Ljudet består dock inte av någon neytral nyhetsuppläsares röst, utan av inspelningar av mobiltelefonsamtal, ibland spännande, ibland tråkiga. Kanske vill Lundin med detta säga att vi alla är individer i mängden. Det är en banal tolkning, men svår att komma bort ifrån. Och kanske vill han visa på transparansen i det modärna samhället, hur lätt vi kan bli övervakade av mybdigheter och andra.
Jag tror dock att verkets centrala budskap ligger på en annan nivå. Och återigen framträder ett spel mellan oss som betraktare och det som vi ser och hör. Ljudinspelningarna appelerar ju till vårt naturliga intresse för andra människor. Vi dras till samtalen och den röst som ligger bakom. Samtidigt smyger sig ett ointresse på oss för dessa anonyma människor som vi ändå inte kan nå. Denna balans mellan intresse och ointresse som vi känner igen från andra områden i IT-samhället är den amvivalenta bakgrund för fler och fler av de sociala kontrakt vi ingår.

Jonas Ekeberg
Jonas Ekeberg är konstnär och kritiker.

<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.