<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.

Material nr. 33-34 1998

Ulf Lundin-Galleri Magnus Karlsson

Om att betrakta skriver Jean Paul Sartre att den betraktade görs till objekt. Någonting är ett objekt för mig när jag kan säga att jag inte är detta något. Genom negation uppstår objektet och i förlängningen det betraktande subjektet. Därmed konstitueras den Andres "objektitet". Att betrakta handlar således om att skapa en egen identitet. Att bli betraktad innnebär att vara sårbar.
Båda spekterna av betraktelsemomentet problematiseras i Ulf Lundins utställning, på till Stockholm nyinflyttade Galleri Magnus Karlsson.
Bilder av en familj visar resultatet av ett årslång projekt där Ulf Lundin, fotograferat en familj i olika vardagliga situationer, vilket utmynnat i tretton stora färgfotografier. Mannen i familjen är en barndomsvän till konstnären som säger sig vilja undersöka hur olika två människors liv kan utvecklas från likartade förutsättningar. Helt i smyg kan fotograferandet dock inte sägas vara, då familjen samtyckt till projektet, men de vet inte vid vilka tillfällen han är där och de gånger han blivit upptäckt har han valt att inte fotografera. Det handlar om att betrakta utan den betraktades medvetenhet, vilket ger en situation där betraktaren görs till huvudrollsinnehavare medan den betraktade reduceras till en biroll. Att det handlar mer om Ulf Lundin själv än dem han betraktar åskådliggörs i det faktum att varje fotografi rymmer ett explicit distinktionselement mellan betraktare och betraktad (i form av nedhängande trädgrenar, en fönsterruta, en bred väg, konturerna av en stor sten, bakom vilken konstnären tar skydd) där den förre, trots sin fysiska frånvaro i bilden, blir dess huvudaktör. I den text som Ulf Lundin själv skrivit till utställningen tillskrivs barndomsvännen alla de egenskaper vilka i tonåren konnoterar tuffhet. Vara den som först har sex. Den som först hoppar från trampolinens översta avsatts. En beskrivning som kulminerar i de tragiska och talande orden "...och när jag hade åldern inne för moped hade han redan sålt sin." Porträttet av de två kamraternas relation vittnar om ett utanförskap och ständig strävan att få vara med från konstnärens sida.
Varför väljer en människa att som vuxen tillbringa ett år av sitt liv att spionera på den person som lagt grunden till hans bristande självförtroende? I Ulf Lundins fall handlar det om en frigörelseprocess. Under barndomen och tonårsperioden definieras han utifrån den Andre. Han gör som den Andre. Han är som den Andre. Men ständigt steget efter. Ett identifikationsprojekt dömt att misslyckas. Bilder av en familj visar en uppgörelse med deras gamla, för Ulf Lundin destruktiva, relation som nu finner sin egen identitet genom att betrakta den Andre och konstatera att de är två skilda individer. Genom att gör den Andre till ett objekt, konstituerar han dennes objektitet och bygger därefter upp sin egen identitet genom negation. Definitionen sker fortfarande i förhållande till den Andre men genom negation blir han en egen individ.
Av betydelse för konstnärens starka intresse för betraktelsemomentets differentierade karaktär är val av medium, kameran. Här med fokus på kameraögat. Extra tydligt manifesteras det i utställningen andra verk, Station. En tolv minuter lång videofilm som tematiserar att bli betraktad. Vid en stor tåg- och bussterminal placerade Ulf Lundin en videokamera på fem meters avstånd framför väntande resenärer. Här finns inga ambitioner att dölja den som betraktar, kameran, vilket leder till att fokus hamnar på att bli betraktad. I form av flackande blickar och stela kroppar visar aktörerna tydliga spår av den sårbarhet Sartre tillskriver den betraktade. Tryggheten i Bilder av en familj kontrasteras mot resenärens flackande blickar och stela rörelser i Station uppmärksammar osäkerheten i att vara medveten om att vara betraktad. Vidare undersöker Ulf Lundin kamerans rättigheter respektive skyldigheter. Vilket är mest försvarbart; att fotografera någon i smyg och genom dennes ovetande låta personen leva i illusorisk trygghet eller att öppet filma en person och störa dennes revir? Märkligt nog känns der senare mer stötande. En skrämmande tanke med tydliga indikationer. Större delen av vår trygghet är med stor sannolikhet illusorisk. å andra sidan, så länge illusionen upprätthålls, är den vår verklighet.
Att skapande av den Andres objektitet i Ulf Lundins fall tvingar honom att under ett års tid spionera på personen han i sin uppväxt varit mer eller mindre besatt av kan tyckas tragiskt. Man kan inte heller låta bli att undra vad det är för människor som tillåter ett sådant projekt. Lyckligtvis har Ulf Lundin trotsat båda dessa tabun, vilket resulterar i en både estetiskt och teoretiskt intressant utställning som vittnar om ett lovande konstnärskap.

Anna Orrghen

<< tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.