Jag har aldrig varit så besviken på ett lopp som Lux-marathon. Det slår till och med den gång då Tommy Lundemo spöade mig på längdskidtävlingen Lilla-Karlavagnen i Öjebyn. Det säger endel. Jag vet inte riktigt vad som gick snett. Men det gick långsamt. Jäkligt långsamt. Jag hade liksom ingen spänst i kroppen.

Innan loppet gick jag omkring med olustkänslor. Jag visste inte om jag skulle köra framfotalöpning eller häl-löpning. Jag valde det sistnämnda. Och sen visste jag inte om jag var pigg eller trött i låren. Låren kändes liksom varken eller.

På startlinjen var jag orolig. Hur ska detta sluta? Startskottet ljöd och jag började springa. Pulsen rusade i höjden, men det är inget ovanligt i början. Man är fylld av adrenalin. Första km gick på exakt 5 min och första milen på exakt 50 min. Enligt plan. Dock så försökte jag känna efter hur mina lår svarade, men ... jag kände liksom inget. Äh, tänkte jag, jag får jobba mig in i loppet.

Men jag gjorde aldrig det. Jag piggnade aldrig till. Under lång tid såg 3:30 ut att fungera, men jag började slira och tänkte att jag i alla fall skulle gå i mål på 3:40. Jag tittar inte så mycket på kilometertider utan lunkade på, men helt plötsligt - vid 25km - kommer en farthållare springandes. På ballongen står det 3:45!! Då gick musten helt ur mig.

Jag funderade faktiskt på att bryta loppet, men då dök min träningskompis Magnus ord upp i huvudet: "Om du bryter ett lopp, så kommer du fortsätta bryta lopp". Jag bestämde mig därför att i alla fall ta mig i mål. "Ta det som ett träningspass", som min far skulle ha sagt. (Vilket han också mycket riktigt sa när jag gått i mål).

Jag följde den där farthållaren till ca 30km sen släppte jag honom och lunkade sista 12km i mål.

Jag är så grymt besviken på mig själv. All nedlagd träning har gett noll resultat. Jag tror inte ens att jag spöade min gamla tid från Stockholm marathon från ifjol. Och då sprang jag efter ett njurstensanfall i hettan.

Jag har dock funderat endel och dragit några slutsatser. Man måste ju göra det, om man överhuvudtaget ska orka fortsätta träna/tävla. Här är 5 slutsatser

1) Om du tränar framfotalöpning, så ska du också tävla framfotalöpning. Jag valde på grund av osäkerhet att falla tillbaka på häl-löpning, men då blir det varken hackat eller malet. Tävla på samma sätt som du tränar. Punkt slut.

2) Om du vill förbättra dina tider på marathon, så måste du se till att inte vara för tung. Det är liksom ingen mening att träna mycket och försöka kapa tider, om du inte också försöker göra något åt vikten. Du ångrar dig om du inte går ned dom där extra kilona. Jag lovar! Själv väger jag 86kg efter kolhydratladdning. Det är åt helsike för mycket. Bit ihop och gå ned!

3) Om du blir illamående under loppet, så gör det motsatta mot du tror att man ska göra: Drick mycket sportdryck! Det gjorde jag och illamåendet försvann. Hände vid två tillfällen.

4) När det gäller träning räcker det inte att nöta halvlånga distanspass på 90min. Det är bättre att variera träningen. Kör ett långt löppass på 2-2,5h. Övriga pass ska vara kortare, men gå i hårdare tempo.

5) Sätt inte upp några tider innan loppet. Du blir bara besviken om du missar dina mål och riskerar då att göra ännu sämre tider.

Nå, allt var inte trist. Här är Isola och jag på en Sherman M4 som står parkerad i den lilla belgiska staden Bastogne. Stridsvagnen vi satt på var den första som bröt igenom den tyska belägringen av staden under Ardenneroffensiven vintern 1944/45. Därmed undsattes också den avskurna amerikanska 101 fallskärmsjägardivisionen som hårdnackat försvarat staden. Ni som följde TV-serien Band of Brothers minns kanske denna strid.

2008-03-01

Februari blev ytterligare en bra löpmånad. Dels slog jag PB på 18km hem från jobbet (1h17min). Dels så började jag springa hem från jobbet 4 ggr/vecka. Mån, tis, tor och fre. Jag har varit lite rädd att köra så mycket pga skaderisk, men det känns faktiskt helt ok. Jag verkar vara så pass grundtränad att kroppen pallar den typen av mängdträning.

Dock så måste jag få mer tid på sadeln. Cykel är den viktigaste grenen på en Ironman. Det är där man kan vinna tid, men är man trött efter cyklingen så kommer löpningen gå dåligt. Så 8:44 är för lite. Men nu är ju våren här. Mitt mål är att köra 12-18mil varje helg från och med näst helg, beroende på hur slitet jag känner mig.

Även simningen är försummad. Men jag har inte tid att simma mer. Tyvärr. Min lokala simhall renoveras, och ställtiden att ta sig till andra blir för lång. Jag får vänta med det tills det är så pass varm i vattnet att jag kan simma utomhus i våtdräkt (+14 grader). Det får räcka.

Simning: 1:45 (-1:00)
Cykel: 8:44 (+4:05)
Löpning: 21:53 (+17:04)
Styrke: 1:25 (+1:25)
Längd: 0:00 (-2:03)
Totalt: 33:47 (+19:16)

(I parentes förändring från ifjol)

2008-02-24

Idag var jag ute på en småtrefvlig cykeltur. Vädret var inte det bästa, men vad gör det när man har trevliga personer att cykla med? Vi cyklade till Sigtuna och tillbaka. Det är ännu rätt grusigt och skitigt på vägarna, så jag drog på mig en punktering 100 meter hemifrån. Sånt som händer. Börjar bli van. Hade lite ont i huvude, så jag var inte riktigt på G. Hoppas att det inte är influensan.

Grabbarna jag tränar med är för övrigt alla föräldrar eller småbarnsföräldrar. Så alla är i samma situation att man vill göra bort träningen så tidigt på morgonen som möjligt. Känns faktiskt riktigt bra. Grabben jag körde med idag, brukade förra året ge sig ut 05:00 på morgonen. Lite tidigt kanske, men å andra sidan kommer man ju hem i rimligt tid. För man vill ju hinna med att pussa på lillan så mycket som möjligt!! :-)

2008-01-23

Lilla Isola och triathlon-mamman var på 2-månaders kontroll idag. Läkaren lade Isola på mage, och genast reste hon på nacke och huvud och tog sats för att krypa och ställa sig på knäna.

Läkaren frågade triathlon-mamman om hon brukade träna Isolas nacke. "Njaaaeee, svarade triathlon-mamman."

Men det triathlon-mamman inte vet, är att triathlon-pappan ju brukar vara ute och flyga med lillan.

Snabbt dundrar vi fram bland molnen. Plötsligt ser vi en fiende lågt klockan två. Fullt gaspådrag (pappa står för ljudeffekterna). Vi närmar oss fienden. En snabb kultjärve (pappa står åter igen för ljudeffekten). Vi ser hur spårljusen letar sig fram. Smack, smack, smack. Vi dundrar förbi och när vi vänder oss om ser vi fienden falla från himlen. En segerroll, och sedan är vi på hemfärd igen.

Det behövs inte mycket får att få en pappa att spricka av stolthet. Det räcker med en läkares fråga.

"Stark i nacken?"
"Javisst, min dotter är ju jaktpilot!!"

2008-01-23

Jag gillar Asics DS Racer, även till träning. Enda problemet är att dom inte är tillräckligt slitstarka fram på foten, vilket ju man inte kan kräva av tävlingsskor.

Idag köpte jag därför en lite stabilare skor, men ändå en riktig lättviktare. Dessutom, men det visste jag inte tidigare, så är det en sko framtagen speciellt för triathleter.

Jag testade dojan på löpband i några minuter och dom var mjuka och sköna. (Min vad kändes för övrigt rätt bra på löpbandet.) Det ser ut att vara en relativt tjock och slitstark gummisula. Och dom är mycket mjuka och sköna. Kanske allt för mjuka? Hoppas inte det. Slitstyrkan tenderar nämligen att bli mindre då (sjunker ihop). Framtiden får utvisa det. Lätta är dom i alla fall. Mina i storlek 42 väger bara 266g.

En iten rolig detalj är att det följde med elastiska snören, så att vi triathleter ska få på dem snabbt. Dessutom är dom gjorda så att triathleter kan springa barfota i dem. Små-coolt att springa barfota. Särskillt på vintern... :-)

Nåja, dojan heter Asics Gel Noosa Tri 25th. Nedan testar Isola dem. Hon ser lite skeptisk ut, men jag tycker att dom passar. För visst ser dessa blommiga dojor mer ut som barn-skor, än skor till Järnmän??

2008-01-16

Det finns inget mysigare än när lill-tjejjen börjar morra och knorra 05.00 på morgonen. Man sätter sig upp och tittar på henne. Där möts man av en klarvacken varm blick. Jag fiskar upp henne. Lägger henne på bröstet. Hon ålar och far. Bökar och stökar. Men så hittar hon en skön ställning. Suckar och somnar.

06.30 ringer klockan. Jag vaknar med lill-tjejen sovandes på bröstet. Det är varmt och mysigt. Jag lägger ned henne i spjälsängen. Hon sover djupt. Jag äter frukost. 07:20 går jag hemifrån. Pussar på lillan. Säger hej då till frugan. Sedan sitter jag på jobbet hela dagen och längtar hem. Hem till jollret, de runda kinderna och den mjuka hyn.

Idag spang jag hem 18km från jobbet på 81 minuter (4:30 fart). Jag försökte hålla hyfsad styrfart, och tryckte på lite extra mot slutet. Skönt.

Tålöpningen i mina tunna dojor börjar kännas allt mer naturlig. Problemet är att nedre delen av vaderna tar lite stryk. Framförallt när man springer snabbt utför. Har ganska ont nu. Men det kommer nog att gå till sig med tiden. På fredag blir det dock häl-löpning i mina gamla dämpade dojor.
 

2008-01-03

Idag köpte jag en babybjörn. Kanske inte det mest manliga att bära, men den funkar! Isola, som har en släng av kolik, gråter mycket mindre idag. TriathlonMamman har även slutat använda mjölkprodukter, kaffe, te och starka kryddor. Dessutom sitter Isola upp när hon ammar. Tips från mödravården. Och det funkar över all förväntan! Fy vad skönt.


Isola sover på pappas bröst.

2008-01-02

Det är nått speciellt med orientering. Nått fritt och spännande. Idag brakade jag rakt in i två stora älgar. De var inte på längre avstånd än 20 meter. En stod och tittade på mig, den andra låg. Även om jag jagar älg själv, så är dessa djur respektingivande. Lite pirrigt att vara så nära dem. Efter 10 sekunder reste sig den liggande älgen. Sedan lufsade båda iväg. Häftig känsla.

Jag brukar lägga upp 10 stationer, med en bana på ca 10km. Det brukar ta mig ca 90 min att springa ett sådant pass. Det fina med orientering är att det blir en typ av "naturlig" intervallträning, dock utan att man tänker på det. Jag brukar nämligen lägga mina "kontroller" (fornlämningar, bunkrar, stenar etc.) på höjder. Det tvingar upp pulsen rejält! Ett litet tips till er som ogillar intervallträning! :-)
 

2008-01-01

Stackars lillgumman. Inte nog med att hon hade en besvärlig födsel och ett höftfel som måste korrigeras med en obekväm skena. Nu har hon fått ont i magen också. En släng av kolik.

Somliga säger att det är ”jobbigt” för föräldrarna att ha ett barn med mag-ont. Jag håller inte riktigt med om det. Självklart skär det i hjärtat att se att lillgumman ha ont, men det är ju trots allt inte jag som har ont i magen. Det är min roll som förälder att nynna, trösta och vagga. Det gör jag så gärna, så gärna.

Den det är jobbigt för är ju lillpyret. Jättejobbigt. Varje gång hon äter så får hon ont. Ansiktet skrynklas till ett russin. Hon blir helt otröstlig. Man går runt med henne. Sjunger och vaggar. Men inget hjälper. Hon gråter sig i princip till söms. Jag och frugan gör så gott vi kan. Mitt nynnande blir för övrigt allt bättre. Även om jag ännu hittar på alla sång-texter. Förutom Imse vimse spindel och Du gamla du fria.

Kolik brukar tydligen gå över på tre månader. Och tre månader går fort. Tydligen är hennes tarmflora inte helt utvecklad ännu.

Ett kolikbarn behöver extra närhet och värme. Det märker man inte minst, i och med enda gången hon sover länge och tryggt, är då hon sover på mitt bröst. Så nu funderar vi på att köpa en sån där "baby-björn". Förut tyckte jag att dom såg skit-töntiga ut (vilket dom gör), men vad gör man inte för att lillpyret ska få lite extra närhet och värme? Vaggandet verkar dessutom mildra hennes magont.

Igår såg jag en små-vresig 100 åring på TV som sa något klokt:
 

Reportern frågade:

"Saknar du något i livet?"

100-åringen svarade kort:

"Saknar?? Jag HAR ju livet!"

Sedan sa 100-åringen:
"Om man inte har haft svåra tider, så uppskattar man inte goda tider."
"Om man bara har haft goda stunder, bryter man ihop när man får svåra stunder."

Livet är inte alltid på topp. Ibland har man ont i magen. Men så är det hela livet. Bara att acceptera.

 

2007-12-26

Idag fastställde jag min tröskelpuls "vetenskapligt". Det går till på så sätt att man sätter sig på sin cykeltrainer och successivt ökar belastning. Jag gör det genom att programmera trainern via datorn.

Man börjar på ca 140 watts belastning (pulsen ca 120). Var 45 sekund ökar man belastningen med 25 watt. I slutet av varje intervall noterar man pulsen. Testet är utarbetat av den italienska idrottsfysiologen Conconi

Hur ser man då sin tröskelpuls? Jo, pulsen följer arbetsbelastningen linjärt upp till en viss nivå där den plötsligt inte längre hänger med. Denna nivå kallas pulströskeln. Den ligger ofta runt 75-90% av maxpuls.
 

Exempel:

Jag gjorde testet idag och kom fram till att min cykel-tröskelpuls är 159 slag/minut (vid en belastning på 320 watt). Resultatet blev några slag högre än förväntat, så det var bra att jag gjorde testet. Jag ska dock göra om testet om några veckor för att fastställa värdet.

Igår estimerade jag min löp-tröskelpuls till någonstans mellan 160-162 slag/minut, genom att titta på klockan när jag blev andfådd. Det är ett annat sätt att fastställa tröskelpulsen, men självklart kan man även fastställa löp-tröskelpulsen med Conconis metod. Det gör lättast på ett löpband.

2007-12-24
Julafton. Idag körde jag intervallträning på min cykeltrainer. Jag körde 60 min och valde att köra "pulsbaserad" träning. Här kommer verkligen trainern till sin rätt.

Jag körde 6 arbetsintervaller á 4 minuter med 2 minuter arbetsvila. Den första intervallen ligger exakt på min tröskelpuls, nämligen 152 slag/min. Därefter ökas "puls-belastningen" successivt med 2% för varje intervall. Sista intervallen ligger på 167 slag/min. Vilan lade jag på 122 slag/min.

Jag gillar detta typ av kontrollerad intervallträning och kommer köra det en gång per vecka. Dock så kommer jag anpassa belastningen, så att den första intervallen ligger på min tröskelpuls. När man är i form, kan nämligen pulsen vara flera slag högre.

Jag hade lite problem med mitt pulsband i början, därför varierar pulsen rätt mycket (den röda linjen), men sedan gick det bra. Ni ser även två dipp, dels i den andra intervallen, och dels i den näst sista. Det första "dippet" beror på fel med växeln. Det andra på att jag blev så jäkla trött. Nästa gång ska jag försöka bita ihop lite bättre.

2007-12-21
Livet som tränande småbarnspappa går ju riktigt bra. Det har inte alls påverkat träningen negativt, tvärt om. Man får hitta de praktiska lösningarna istället. Idag tog jag exempelvis fram min cykeltrainer, som legat under min säng i ett år och dammat. Nu är det dags att börja köra på den.

2007-12-15
Idag sprang jag med mina tunna fina lätta tävlingsdojor. Vilken känsla! Jag har tidigare inte tordas löpa med dem, med risk för att skada mig. Men jösses. Evolutionen har ju haft 100.000 år på sig att skapa ett perfekt löpsteg.

Människan är helt enkelt skapt för löpning. Det är löpningen - och vår intelligens? - som gjort människan så framgångsrik. Det visar det faktum är att det bara finns ett enda däggdjur som är uthålligare än människan på långa distanser, och det är människans bästa vän Huskey*. I 100.000 år har vi sprungit ikapp våra byten barfota, genom att trötta ut dem. Varför inte fortsätta med ett detta vinnande koncept? Varför förstöra en fulländat löpsteg, med onödig dämpning?

När jag lärde mig springa för 25 år sedan, brukade pappa säga att jag skulle springa mjukt och tyst, som en indian. Man ska tassa fram. Det var före den dämpande dojan var uppfunnen. Har man dojor med allt för mycket dämpning, behöver man inte tänka på att springa mjukt. Istället "klafsar" man fram likt en elefant. Egentligen helt onödigt.

Jag ska helt klart förpassa mina dämpade dojor till hyllan. Hädanefter är det lätta, tunna dojor som gäller. Kroppen är ju trots allt fantastisk. Den kommer snabbt anpassa sig och lära sig att absorbera stötarna. Tunna dojor innebär att man automatiskt justerar löpsteget, från klafs till tassande.

Jag ska gå tillbaka till det pappa sade till mig för 25 år sedan: "Spring mjukt och tyst som en indian".

Idag sprang jag 8km till gymmet. Där körde jag 90 min spinning & 30 min core. Sedan sprang jag 8km tillbaka.

Sen har Isola och jag sett på skidskytte. Eller... det var nog mest pappa som tittade. Lilla Isola sov på mitt bröst.

* Källa: Runners World, nr 6, 2007, sid 22.

2007-12-14

Hehe... ja... Idag missade jag mitt första spinningpass. Somnade, och sov så hårt att jag inte vaknade. Nå, jag får köra lite extra hårt imorrn istället. :-)

Idag var vi på sjukhuset med Isola. Hon har ett litet höftfel, som är lätt att fixa, men hon måste bära en skena i 6 veckor. Läkaren vred och bände i höften. Det gjorde nog ont, för jag har aldrig hört Isola gråta som hon gjorde idag. Men tillslut lessnade hon och satte doktorn på plats. Hon lade av en rejäl brak-skit. Doktorn blev helt nedbajsad. Bra jobbat! Det är tåga i den lille!!

2007-12-12

Jag vet inte vad det är. Jag sover inte mer än 4 timmar per dag, och sällan mer än 1 timma i stöten, men shit vad träningen går bra. Är inte ett dugg trött. (Och är jag trött, så dricker jag en liter te). Det känns som att man har en massa extraenergi som småbarnspappa. Är det något hormonellt kanske?

Har börjat köra 60min spinning + 15min löpning. Tänkte köra lite mer tempo ett tag och lite mindre tidskrävande distans. Under dagens spinningpass körde jag jämnhård "tempoträning" första 30 min (och struntade i vad övriga gjorde). Resterande 30 min följde jag gruppen lite mer och körde tung "backe" när övriga stod upp.

Jag avslutade träningspasset med 15 min på löpbandet. Körde ett förinställt program med backintervaller. Riktig jobbigt. Riktigt bra.
 

2007-12-07

Du kom en regning dag, den 7 december 2007. Mamma hade anat att allt inte stod riktigt rätt till. Efter varje värk, sparkade du hårt. Det hade du gjort i tre veckor. Du gillade dem inte.

Mamma skulle bli igångsatt. Gyn-kontrollen drog dock ut på tiden. Ultraljud togs. Överläkare tillkallades. Efter ett tag konstaterades att du låg i en ovanlig "framstupa ansiktsbjudning", med näsan nedåt och ryggen uppåt.

Överläkare Sven sa med lugn stämma: "Du ska träffa syster Lena". Barmorskan Bibbi översatte till din mamma, att det betydde kejsarsnitt. Barnmorskan smekte din mammas hår när hon sa det. Din mamma var rädd.

Det går inte att föda när man ligger med näsan nedåt, och ryggen uppåt. Diametern på huvudet blir stort. Dessutom är redan huvudet så långt bakåtlutat att barnet inte kan böja det mer på väg ut. Det märkes att du inte mådde bra inne i magen. Vid varje värk dök din puls. Från normala 125 slag/min, till under 80 slag/minut.

Mamma rullades in till operationssalen. Pappa satt bredvid. Ryggmärgsbedövningen var otäck. Mamma hade ont. Pappa, som skulle vara stöd, höll på att svimma. Plötsligt dök alla i rummet på pappa, istället för mamma. Upp med benen. Pappa piggnade snabbt till, och kunde stödja mamma. Mamma var nu avdomnad i benen och aningen groggy. Hon var rädd. Jag hjälpte henne andas. Din mor var så modig.

Man hörde läkarna bakom skynket. Du låg besvärligt. Mamma hade konternueliga sammandragningar. De ryckte och slet. Du var svår att få ut. Men tillslut kom du. Det gick ett sus av "ojojojojååååhh" genom personalen.

Du hamnade på ett skötbord. Jag tog nu över. Du var liten och späd, och mycket svullen i ansiktet. Du hade ont. Du fick hälsa snabbt på mamma, sedan bar pappa dig till kuvös. Du behövde syre och värme.

Det var du och jag de första timmarna. Du var så stark. Du var så näpen. Moderkakan hade inte riktigt fungerat som den skulle, så du var mager. Ansiktsbjudningen gjorde att du var uppsvullen i ansiktet. Du hade ont och fick alvedon. Du grät när barnmorskan gav dig spruta. Jag tröstade och smekte. Det var bara du och jag i hela universum. Vi mot värden. Tiden stod stilla.

Efter några timmar gick vi till mamma. Jag bar dig på stadiga armar. Eller var det kanske du som bar mig?

Din mamma var lite omtöcknad men vid gott mod. Allt hade gått bra. Hon började få tillbaka känseln i benen.

Du vägde 2634 gram och var 50cm lång.

Det har nu gått exakt två dygn sedan du föddes. Alla mår bra. Du ammar fint, och mamma - som är en hårding - går med lätta steg, trots kjesarsnittet. Det är jag som sköter extraamningen. Du är ju ännu späd. Den känsla du uppfyller mig med när jag matar är obeskrivlig, den överträffar allt.

När jag skriver detta, är du och mamma fortfarande kvar på BB. Ni kommer att stanna där tills du börjat gå upp i vikt ordentligt. Jag har varit ifrån dig i 30 minuter, men det känns som en evighet. Jag kan fortfarande känna din doft i min näsa. Jag ser dina mörka kisande ögon framför mig. Jag längtar efter dig varje sekund.
 

Tips på bra löp- & cykelbarnvagn

Jag har köpt en kombinerad löp-, cykelbarvagn som jag är supernöjd med. Den kan i första anblicken se lite stor ut, men city-versionen är mycket smidgare. Smidigare än vanliga vagnar. Dessutom är vagnen lätt att fälla ihop. Frugan (som förvisso också gillar att springa) är stormförtjust över den. Hjulen och handtaget klickas lös på några sekunder och sen fäller man bara ihop den, om man vill få in den i kofferten. Lätt som en plätt. Det finns många tillsatser att köpa till, men jag har nöjt mig med cykel, city och löptillbehören. Förutom dessa tillbehör köpte jag en "hängmatta" som barnet hänger i, när dom är små. Dessutom köpte jag en "åkpåse".

Jag snackade med en multisportare för en tid sedan (han har bl.a. vunnit en SM-deltävling). Han sa att han har aldrig varit så vältränad, som efter pappa-ledigheten. Perfekt att cykla 45 min till badplatsen, och passa på att köra någon tung backe ett par tre ggr. Sen cyklar man tillbaka. Barnen glada - pappa glad. Cykling kombinerat med löpning, kommer nog göra att jag kan fortsätta med Ironman! Pappa får springa med vagnen, mamma får springa bredvid. På så vis kommer vi hålla jämna steg.

Cougarvagnen är tillverkad i impregnerad nyloncanvas och väger bara 10kg. Den har luftpumpade hjul som rullar lätt. De stora hjulen gör att det är lätt att gå i trappor med den. Och i terräng går den jämnt och smidigt, tack vare bladfjädringen. Fjädringen går att ställa in beroende på barnets vikt. Jag upplever den mycket mjuk och följsam.

Översta delen av ryggstödet har nät som ventilerar bra. Vagnen är utrustad med 5-punktssele som är vadderad över bröst och axlar. På baksidan av vagnen finns en väska med lock som är sträckt på en ram. På väskan finns fästen att hänga jogginghjulet på. 

Cougar är en kanonvagn för dig som vill ha en kombinerad löpvagn och cykelkärra. Jag beställde min hos addnature, jag fick den på några dagar. Den går även att beställa från generalagenten. Mejla gärna mig om ni har frågor hakanlarsson@msn.com.