Jag blev inlagd på förlossningen och igångsättningen börjades med undersökningar för att kolla att både jag och barnet mådde bra. Jag fick prostaglandin gel som skulle mjuka upp livmoderhalsen. Sen var det bara och vänta. Tiden gick och vi väntade och väntade. Vi gick ut på promenad på kvällen och det hjälpte! När vi kom tillbaks från promenaden så började det kännas mer i magen. Jag fick sammandragningar, äntligen började det hända något.

Sent på natten fick jag en till prostaglandin gel. Efter det tog det fart. Värkarna blev värre och ondare. Natten kändes lång som en evighet. Jag var uppe och gick mycket i korridorerna. Jag var bestämd att röra på mig för att öka takten på förlossningen och få vår dotter i våra famn. Jag kämpade och kämpade, gick och gick. Hade ont och var trött. Hörde andra kvinnors skrik i korridorerna.

Leif var underbar, han fanns där för mig hela tiden. Gjorde sitt allt för mig. Jag kände all den enorma mängd kärlek som vi har mellan oss. Leif höll noga uppsikt på ctg-apparaten varje gång en kurva togs för att se att barnet mådde bra. 

Vattnet gick på morgonen, klockan 06.02 och jag kände hur barnet tryckte utåt. Förlossnings rummet var inte klart för mig. Bad dom skynda på. Kände mig stressad. Jag rullades in med sängen till förlossnings rummet eftersom jag kunde inte gå på grund av väldigt smärtsamma och täta värkar. Smärtan var enorm! Min älskade Leif fanns vid min sida hela tiden. Hans kärlek var den bästa smärtlindringen. Tänkte på vår dotter, undrade hela tiden om hon mådde bra. Längtade så efter henne. Ville få ut henne, ville få henne i min famn och ge henne all den kärlek som jag har. Var så nyfiken på vem hon skulle likna i utseendet.

Tog lustgas blandat med syrgas 50/50. Kände inget av den men masken hjälpte mig att andas rätt. Ville inte att styrkan på lustgasen höjdes. Klämde Leifs hand för varje värk, stackars min älskling. Barnmorskan satte in en ctg i barnets huvud för att kunna hålla koll på barnet under förlossningen. Det kändes tryggt att kunna se barnets hjärtslag hela tiden. Värkarna var väldigt starka. Barnet ville ut.

Jag klämde Leifs hand allt hårdare för varje värk. Tänkte på vår änglason och fick krafter för att orka. Tänkte på dottern i magen, snart skulle hon vara ute och ta emot all den kärlek som vi har i överskott av. Krystvärkarna började klockan 08.35. Vår älskade dotter Tindra föddes klockan 08.46, las på min bröst och skrek omedelbart. Vilken lycka! Så otroligt vacker, vår älskade dotter. Vår alldeles egen bebis. Vårt barn. Otroligt :) Lyckan kan ej beskrivas med ord. 

Vår dotters födelsevikt var 4410 gram och hon var 52 cm lång. Hon föddes den 24 juni 2004 i graviditetsvecka 38+2.