Större Karta (119 kByte; nytt fönster)
På hemresan har vi inte planerad att göra några längre uppehåll, vi kommer att åka från Kazakstan raka vägen till Moskva och sedan antingen via Finland eller Estland tillbaka till Sverige. Det får vi se...
Onsdag,
2004-04-28
Torsdag, 2004-04-29
Fredag,
2004-04-30
Lördag, 2004-05-01
Så har vi kommit till Ryssland, då. För
enkelhetens skull ställer vi om våra klockor till Moskva-tid redan
här - i detta jätteland som sträcker sig över 11 tidszoner
gäller bara en enda tid på hela järnvägsnätet. Detta
kunde Till se tydligt på en tågresa från Peking till Moskva
året innan: På den ryska gränsstationen i östra Sibirien
var det klockan 7 på morgonen vid biljettförsäljningen, medan
det var klockan 14 i postkontoret på stationens övervåning...
Snacka om "Trainlag"!
Sålunda kommer det sig att vi precis
har lämnat den kazakiska gränsstationen klockan 17:15 och anländer
i ryska Troicsk 25 minuter senare, fast ändå 2 timmar och 35 minuter
tidigare, klockan 14:40. Genast börjar gränskontrollen, och gränsvakten
avkräver oss någon sorts deklarationsblankett, förmodligen av
den modellen som vi har haft i överflöd vid alla gränspassager
i Centralasien. Men för Ryssland har vi inte fått en sådan, och
vi ber honom att få en. Han förstår tydligen inte rätt och
hämtar slutligen ett papper där det står några tullbestämmelser
på flera språk, även engelska. Det som står där är
ungefär det vi redan kunnat gissa oss till, men nu har vi fortfarande inte
fått den saknande blanketten att fylla i och rycker på axlarna. Han
går iväg med passen och kommer efter en tid tillbaka och lämnar
dem till oss med inresestämplarna. Så det gick utan blanketten i alla
fall...
Under tiden har det kazakiska dieselloket bytts ut mot ett ryskt ellok,
men nu är det 3 kV DC som finns i tråden. Resan går vidare i
riktning mot Tscheljabinsk, den första stora staden efter gränsen. Där
får vårt tåg, som varit ganska kort med ryska mått, ett
antal ryska inrikesvagnar, så att tåget åter får en ordentlig
längd på ca 15 vagnar. Den ryska affärsmannen stiger av, och det
verkar som att de ryska inrikesresande endast är bokade på vagnarna
som har kopplats till. Vi får kupén för oss själva resten
av resan.
Vid Jekaterinburg, som hette Sverdlovsk under Sovjettiden, korsar
vi den transsibiriska järnvägen där tågen från Vladivostok,
Peking, Ulan-Bator, Irkutsk och Novosibirsk går till Moskva. Vi fortsätter
dock inte i riktning mot Moskva, utan tåget tar en annan linje som fågelvägen
leder nästan raka spåret till St. Petersburg och passerar långt
norr om Moskva.
Jekaterinburg ligger i Uralbergen som bildar gränsen
mellan Europa och Asien. Längs den transsibiriska järnvägen finns
en stor obelisk som markerar gränsen, vid kilometerstolpe 1777 (från
Moskva räknat). Vi vet inte om vi också kommer att passera denna obelisk,
eller om vi viker av från den transsibiriska järnvägen innan dess.
Vi håller noggrant utkik, men det är redan mörkt, och vi får
inte syn på något. Samma otur hade Till hösten innan då
han definitivt passerade obelisken på tåget "Vostok", Peking
- Moskva, men även där var det mörkt, och det gick inte att se
något...
Men, prick midnatt så är vi i alla fall efter exakt
4 veckor tillbaka i Europa och på väg raka vägen hem.
Efter
att ha passerat Perm på morgonen, når vi under förmiddagen staden
Balesino, där vi måste byta lok - för härifrån är
det åter 25 kV/50 Hz precis som det var i Kazakstan. I Sovjetunionen utfördes
tidiga elektrifieringar med 3 kV DC, bland annat runt Moskva, St. Petersburg,
Jekaterinburg och Novosibirsk, samt i Lettland, Ukraina och Kaukasusområdet.
Senare gick man över till 25 kV/50 Hz. På väg från östra
Sibirien till Moskva byter man system tre gånger!
Resan går vidare
västerut, alltid i lugnt tempo på 80 - 100 km/tim. De ryska järnvägarna
domineras av tung godstrafik, och snabba expresståg skulle sänka linjernas
kapacitet betydande.
I samma vagn som vi reser bland annat en pensionerad
rysk militär. Han har varit på besök hos släktingar i Astana
och är på väg tillbaka hem till St. Petersburg. Han är mycket
pratglad och berättar om de enorma förmåner, som ex. höga
pensioner, som politikerna åtnjuter, medan de normala pensionerna knappt
räcker att leva på. Det är samma klagomål som man känner
igen hemifrån, men det får en helt annan dimension om man tänker
på hur låga ryska pensioner vanligtvis är. Det hela lindras i
viss mån av t.ex. rabatter för kollektivtrafik och en del annat, men
ändå... Och då tillhör han förmodligen inte dem som
har det som värst.
Detta var tredje natten på detta tåg,
och den 23e och sista vi har sovit på ett nattåg under resan. Idag
anländer vi till St Petersburg.
Men innan dess blir det ett lokbyte till,
tidigt på morgonen i Babaewo, drygt 40 mil från St. Petersburg. Med
3 kV DC rullar vi vidare och når slutligen förorterna, där det
blir stopp på en liten pendeltågsstation som inte ens verkar vara
öppnad än. Linjen ser nybyggd ut eller verkar åtminstone ha sanerats
från grunden - det har förmodligen att göra med den nyöppnade
stationen i St. Petersburg, som används bland annat av tågen till Helsingfors,
men även av vårt tåg. Den gamla säckstationen, för
linjen till Viborg och vidare till den finska gränsen, används numera
endast av lokaltåg.
Det verkar som om det blir strömlöst i
kontaktledningen en stund, men efter knappt en timme går det vidare. Vi
ankommer till den nya stationen Ladojski Voksal endast måttlig försenade.
Vi har drygt fyra timmar på oss; för lite för St. Petersburg,
men för mycket för att endast sitta på stationen. Vi blir mycket
imponerade av att den anställda på bagageförvaringen pratar flytande
engelska. Vi tar första bästa spårvagn och åker runt lite
på måfå. Väl tillbaka till Ladojski-stationen har vi fortfarande
drygt två timmar till övers, och Till tar tillfället i akt att
prova på tunnelbanan och titta på några av stadens övriga
säckstationer. Han hinner med såväl den baltiska stationen och
Vitebskij-stationen, där tågen mot Vitryssland går, som Oktoberjärnvägens
station, med linjen mot Moskva. Där ser Till hur snabbtåget "Aurora"
till Moskva bogseras in till stationen, ett av de snabbaste ryska tågen
med ellok av typen ChS6, som får gå i upp till 160 km/tim. Ännu
snabbare är de 200 km/h snabba motorvagnarna ER 200, förra hösten
såg Till en sådan i Moskva.
Det är dags att återvända
till Ladojskij-stationen, Bengt väntar och har under tiden faktiskt mött
budet från resebyrån som har kommit med våra biljetter, som
David Berghoff ordnat, till stationen. Vi stiger ombord på det finska tåget
"Sibelius" till Helsingfors.
På denna linje fungerar gränskontrollerna
betydligt trevligare och smidigare än det är vanligt på de flesta
håll i Ryssland. Den finska tågmästaren samlar in passen strax
efter avgången, och vid det enda uppehållet innan gränsen i Viborg
stiger gränsvakterna på. Kontrollen sker smärtfritt under färden,
och vi får utresestämplar med ett snyggt ånglok på. Tåget
gör endast ett kort uppehåll vid gränsstationen där gränsvakterna
stiger av, och sedan har den europeiska unionen oss tillbaka, och vi kommer fram
till Vainikkala. Under Sovjettiden var det det enda stället i hela världen
där man kunde fotografera sovjetska lok lagligt, för lokbytet sker på
finska sidan. Tyvärr kan vi inte fotografera det ryska loket här, eftersom
man måste stanna vid sin plats tills gränskontrollen är avslutad.
Då har man redan hunnit byta lok, och vi åker vidare i riktning mot
Helsingfors.
I Riihimäki stiger vi av, för vi ska åka norrut
mot Toijala och vidare till Åbo, dit vi ankommer sent på kvällen.
Olli Savela, en vän till Bengt, väntar på oss vid stationen och
tar bilden som finns på startsidan www.iran-by-train.net.
Vi går
till ett hotell som vi har bokat, och Olli och vi pratar till långt in småtimmarna
om den långa resan som nu närmar sig sitt slut.
Nästa morgon tar vi oss till hamnen och tar den
stora Viking Line-färjan till Stockholm. Den 11 timmer långa överfarten
via Åland och genom Stockholms Skärgård blir en lugn avslutning
av denna resa. 5 veckor var vi på väg, har åkt ungefär 20
000 km och spenderat ungefär lika många kronor var. Vi har passerat
14 länder, träffat många trevliga människor, sett många
intressanta järnvägar, fast inte så många "konventionella"
turist-sevärdheter men ändå känt på lite grann en del
annorlunda kulturer. Vi har knutit en hel del kontakter, kommer att skicka foton
till folk vi har träffat i Ungern, Turkiet, Iran och Uzbekistan. Och i det
stora hela har vi inte haft några verkligen allvarliga större problem
någonstans.
I Stadsgårdshamnen i Stockholm väntar Gun, Bengts
sambo, på oss. Vi tar bussen och tunnelbanan till centralstationen, Gun
och Bengt åker hem till Kista och Till tar tåget hem till Västerås.
