Kazakstan
Större Karta (161 kByte; nytt fönster)
Tisdag,
2004-04-20
Onsdag, 2004-04-21
Torsdag,
2004-04-22
Fredag, 2004-04-23
Lördag,
2004-04-24
Söndag, 2004-04-25
Måndag,
2004-04-26
Tisdag, 2004-04-27
Onsdag,
2004-04-28
Efter den noggranna utresekontrollen går inresan till Kazakstan ganska smidigt. Passkontrollanten är lite irriterad över att våra visum börjat gälla tre veckor tidigare och undrar om vi redan varit i Kazakstan - en fråga som han lätt borde kunna besvara själv i och med att det inte finns några kazakiska stämplar i våra pass. Sedan verkar han inte kunna föreställa sig att vi verkligen vill hoppa av detta tåg i Kazakstan och inte åka raka vägen till Ryssland, för han frågar hela tiden "Transit?". Men så småningom begriper han, och vi slumrar vidare medan tåget far västerut i Kazakstan.
På morgonen byter vi till dieseldragkraft. Där elektrifieringen
slutar finns även förgreningen till linjen mot Almaty. Dit ska vi
så småningom, men först åker vi lite längre västerut
i riktning mot Moskva, för att riktigt kunna njuta av vår lyxkupé.
Det är sen förmiddag när vi slutligen stiger av vid Qyzylorda.
Det är ungefär 300 km från Kosmodromen Baikonur, men det verkar
inte vara någon uppskjutning just nu.
Nu gäller det att skaffa kazakiska pengar, Tenge, vi har bara växlat
ett mindre belopp på tåget. Till hittar faktiskt en fungerande uttagsautomat
i stan, den första sedan Istanbul, och tar ut motsvarande 570 kr. Det känns
riktigt ovant; här finns det faktiskt sedlar värda så mycket
att man skulle göra sig besväret att plocka upp dem från marken
om man tappade dem. Dessutom är antalet nollor att hantera rätt överskådligt...
Vid biljettluckan visar det sig att vi har ställt om klockan fel. Östra
Kazakstan ligger inte bara en tidszon från Uzbekistan, utan har dessutom
sommartid! Nu är det mindre än 15 minuter kvar till tågets avgång,
och vi har inga biljetter! Det är kö vid biljettluckan. När det
är Tills tur säger biljettförsäljaren: "Nu är
det 5 minuter till avgång, nu stänger jag!" och drar ner gardinen.
Vi stiger ombord i alla fall i första bästa vagn och frågar
provodniken (vagnsvärden) efter lediga sängar. Vi har hamnat i en
"Platskartny"-vagn, en rätt trång liggvagn, utan kupéer,
där det finns sängar på båda sidor mittgången. Han
tar rejält betalt av oss, ungefär det dubbla priset mot i biljettluckan
- nu har nästan våra kazakiska kontanter redan tagit slut. Efter
en stund får vi platser i en sovvagn. Fyrbäddskupén är
fullbelagd, men några stiger av vid nästa station, och en andra provodnik
anvisar en annan plats för den kvarvarande resenären. Vi får
t.o.m. en kupé för oss själva, men nu vill denna provodnik
också ha betalt. Vi försöker förklara att vi redan har
betalat till kollegan, men han säger bara "Det är min vagn här!"
Han har övertaget, det går inget annat tåg samma dag, det vet
han säkert också. Vi lyckas förhandla ner priset lite till 70
US-$. Som en liten hämnd får han det i 1-dollarsedlar...
Vi har under tiden lärt oss vad det betyder när provodniken pekar
med fingret mot halsen; han vill veta om vi ska ha vodka. Den är förbjuden
på tåg, men dricks mycket.
En närmare titt på kartan avslöjar att vi faktiskt varit i
Kirgisistan under natten utan att märka det. Ungefär 15 - 20 km av
linjen går genom detta land, dock utan att det fanns någon passkontroll.
Det är antagligen kontroll för av- och påstigande på perrongen
vid den enda stationen i Kirgisistan.
Många gränser i Centralasien går kors och tvärs över
lands- och järnvägar. Under sovjettiden spelade republiksgränserna
ju ingen stor roll, men idag är det statsgränser för länder
med komplicerade visumbestämmelser. Även om det oftast hanteras vettigt
på lokal nivå, så är det i alla fall ett tungt arv för
den ekonomiska utvecklingen av länderna i regionen. Det har byggts och
byggs en del nya järn- och landsvägar av denna anledning. Kirgisistans
"järnvägsnät" består eller åtminstone bestod
av mindre än 6 delar (några av dessa är numera förmodligen
nedlagda) som endast har förbindelse med varandra över Uzbekistan
eller Kazakstan, och inte inom landet.
Man kan läsa ut från tågets nummer att vårt tåg
tillhör den lägsta kategorin kazakiska fjärrtåg. Det stannar
ofta och länge. Ombordförsäljningen överträffar allt
vi har upplevt i Turkmenistan och Uzbekistan. Förutom livsmedel säljs
allt från leksaker till porslin, lampor, tidningar och mycket mer. Vid
ett tillfälle räknar vi 25 säljare på 10 minuter. Senare
får vi höra att det även är omvänt, framförallt
i de avlägsna västra delarna av Kazakstan: Tågen försörjer
byarna som rullande affärer. Av detta ser vi dock inget här.
Ju närmare vi kommer metropolen Almaty, desto högre berg blir det
öster om järnvägen. Bergskedjan utgör gränsen till
Kirgisistan. Linjen till huvudstaden Bishkek viker av i Lugovoj, omkring 400
km före Almaty.
Vi blir omkörda av ett snabbare tåg som kommer från landets
nya huvudstad Astana, tidigare Aqmola eller Tselinograd. Vi kunde ha bytt och
kommit fram till Alamty tidigare, men nu får vi ju åka mer tåg
för pengarna. Vid en station några mil utanför slutstationen
Almaty stannar vi rätt länge, tills vi hör någon ropa "Det
spanska tåget!" Ett spansktbyggt Talgo-tågsätt susar förbi,
det senaste och dyraste tåget hos kazakiska järnvägen. Tåget,
som sedan något år pendlar mellan Astana och Almaty, verkar rätt
så futuristiskt bland all rullande materiel från sovjettiden.
Sträckan vi har åkt är ca 1180 km lång, och det har faktiskt
tagit oss drygt 29 timmar. Vi har inte kollat ankomsttiden i förväg
och tror att vi måste vara väldigt försenade när vi kommer
fram till Almaty efter de många långa uppehållen - men vi
är faktiskt punktliga. Tåget stannar först i Almaty I, som är
en stor bangård och knutpunkt någon mil utanför staden, och
har sedan slutstation i Almaty II, en mindre bangård närmare centrum.
Väl framme tar vi kontakt med David Berghoff, den tyska Centralasien-specialisten
som har ordnat Turkmenistan-resan för oss. Han bor i Almaty och rekommenderar
oss ett medelklasshotell där vi bokar in oss för två nätter.
Nästa dag börjar vi med lite byråkrati: Vi måste registrera
oss efter senast 72 timmar i landet. Reseföretaget Central Asia Travel,
som har utfärdat vår inbjudan, ordnar det åt oss så slipper
vi köa hos polismyndigheten. Det är värt några slantar
extra - vi har ändå inget val. Eftersom de har utfärdat inbjudan
och vi uppehåller oss i en stad där de har ett kontor, så är
det obligatoriskt att registrera sig via dem.
Vi ordnar biljetter till Astana för nästa dag. Vi vill åka med
det spanska Talgo-tåget, men får inga platser, så vi tar ett
vanligt tåg. Först senare kommer vi på att vi har fått
felaktig information att tåget skulle gå varje dag - det finns bara
ett tågsätt och enbart två dubbelturer i veckan; tåget
går inte den dagen vi vill åka.
Framåt eftermiddagen går vi till järnvägen och söker
efter något bra ställe att plåta intressant rullande material.
Ännu tror vi (felaktigt) att Talgotåget skulle avgå denna kväll.
Vi hittar ett ställe på ca 15 minuters gångavstånd från
stationen och väntar där. Vi stöter på ett rätt modernt
kontaktledningsunderhållsfordon där, som körts undan efter ett
tag för att ge plats för ankommande fjärrtåg. Tåg
nr 10 från Astana rullar punktligt in på stationen. Tåget
är blandat av vagnar i UIC-profil och den bredare profilen hos de före
detta sovjetstaterna. Utrikestrafik från Kazakstan är tydligen i
stort sett begränsad till de före detta Sovjetstaterna, bortsett från
tåget till Urumchi i Kina och en direktvagn Astana - Berlin, så
UIC-vagnarna lär för det mesta gå endast inrikes och till Ryssland.
Efter en stund kommer underhållsfordonet tillbaka på huvudspåret
och blockerar infarten till stationen, så vi inser att det väl inte
blir något Talgo-tåg, och vi går tillbaka.
Vi träffar David Berghoff på stan. Han har bott i Centralasien i
flera år, först i Turkmenistan, men där fick han inte stanna
längre. Nu bor han i Almaty sedan drygt två år och bedriver
sitt reseföretag "Stantours" där. Han har också köpt
våra biljetter från Astana till St. Petersburg och via en partner
reserverat biljetterna från St. Petersburg till Helsingfors som ska levereras
till oss i St. Petersburg. Som en liten tröst för att depåbesiktningen
i Ashgabat i Turkmenistan inte blev av, får vi biljetterna till självkostnadspris,
och han bjuder oss på en öl och apelsinjuice - detta trots att missödet
faktiskt var utanför hans kontroll. Tack David!
Efter vår andra natt i Almaty är det dags att ge sig iväg till
huvudstaden Astana. Tåget går först sent på förmiddagen,
men vi går till stationen tidigt efter frukosten i alla fall, för
att äntligen se Talgo-tåget när det anländer från
Astana. En bit från stationen där linjen går i en kurva in
i staden, placerar vi oss på sidan om banvallen. Efter ett tag hör
vi faktiskt lätt dieselmuller, som visar att det är Talgo-tåget
på väg in - övriga tåg är elloksdragna. Endast Talgon
dras till vidare av diesellok, så länge som de nya kinesiska elloken
inte har levererats till den kazakiska järnvägen. Dessa är från
samma tillverkare som loket vi såg i Uzbekistan, fast inte samma typ.
De befintliga elloken får bara gå i 100 km/tim, därför
går det än så länge snabbare med diesel.
Ljuset är uselt för fotografering, men det finns inget bra ställe
nära staden på denna tid av dygnet. Tillbaka vid perrongerna låter
en blåklädd vagnsvärdinna oss ta en titt i en av de moderna,
funktionella sovkupéerna. När vi fortsätter att fotografera
på stationen kommer en övernitisk polis mot oss som tar med oss till
ett tågklarerarens tjänsterum. Vi förklarar så bra det
går att vi är järnvägsintresserade turister och visar några
av bilderna vi tagit. Alla i rummet (förutom oss) ser lite hjälplösa
ut, och tågklareraren drar tydligen slutsatsen att vi är harmlösa.
Vi går ut med polisen igen, och fotograferar flitigt vidare med honom
ännu bredvid oss. Vilken seger!
;-)
Nu är det dags att hämta bagaget från hotellet. På vägen
möter vi bl.a. en före detta berlinsk Tatra-spårvagn med skrikig
Mirinda-läskreklam på tyska. Något som också är
iögonfallande är ånga som stiger upp från sprickor i asfalten,
det verkar vara läckage i fjärrvärmenätet eller liknande.
Det har blivit kallare.
Tillbaka på stationen väntar vi tills vi får stiga ombord.
Vi tittar på ett rum "The International Hall" märkt med
engelska och kinesiska tecken. Det är tydligen biljettförsäljningen
för passagerare till tåget som går två gånger i
veckan till Urumchi i Nordväst-Kina. Denna förbindelse, som öppnades
så sent som 1992, var ett led i vår ursprungliga plan att ta oss
från Europa till Kina, utan att åka genom Ryssland, och hem den
klassiska transsibiriska rutten. När vi bestämde att avkorta resan
och slopa Kina för denna gång, ville vi först åtminstone
åka till den kinesiska gränsen. men det är spärrområde,
och David Berghoff berättar att han en gång blev arresterad där
och ställd inför rätta för att ha vistats där!
Vi kliver ombord på vårt tåg. Vi har bokat tvåbäddskupé,
det är lika stiligt som i sovvagnen vi tog från Tashkent. Det finns
fint teporslin och sängöverdrag, det enda som är tråkigt
är att fönstren som inte går att öppna för att fotografera
är så smutsiga... men det åtgärdar vi själva vid
nästa uppehåll i den stora stationen Almaty I.
Vi följer först linjen vi har kommit på västerut, innan
vi når den stora spårtriangeln där linjen mot Astana svänger
norrut. Under ett uppehåll på linjen passar en kille på att
hoppa ut och plocka fina blommor på banvallen... Det gäller nog att
skaffa sidoinkomster. Linjen är i rätt bra skick, det är ju den
viktigaste i kazakisk inrikestrafik och den som trafikeras av det bästa
och dyraste prestigetåget. Vi åker inte kortaste vägen utan
byter färdriktning i staden Shu väster om triangeln på eftermiddagen.
Där finns det åter mycket försäljning på perrongen,
medan det knappast är några handlare ombord - det är tydligen
så att de endast finns på de långsammare tågen. Vårt
tåg tillhör den snabbare kategorin och stannar bara i några
större städer.
Efter en lugn natt närmar vi oss Kazakstans huvudstad. Vädret har
åter försämrats. Det ösregnar och har blivit rätt
kallt.
Huvudstaden har bytt namn tre gånger under sin levnad. Den grundades på
1830-talet som "Akmola", "vitt överflöd" på
kazakiska - detta härstammar från att området var känt
för sina mejeriprodukter och bröd. Under Krushtjov döptes staden
om till Tselinograd - "Det orörda landets stad" - eftersom staden
blev centrum för ett projekt att utveckla orörda områden. Efter
Sovjetuniones upplösning fick staden tillbaka sitt gamla namn Akmola, och
presidenten Nazerbajev beslutade att göra den till huvudstad istället
för Almaty. Det motiverades bland annat med jordbävningsrisken i Almaty,
men hånades av kritiker som trodde att det skulle bli Nazerbajevs politiska
död att göra en provinsstad med extremt klimat till huvudstad - de
översatte Akmola med "vit grav". Staden döptes slutligen
om till Astana - det betyder inget annat än "huvudstad" på
kazakiska.
Vid stationen ser vi massor med gamla begagnade stadsbussar från Västeuropa
- i stort sett alla förutom trådbussarna verkar vara sådana.
Bengt ser flera bussar från Storstockholms Lokaltrafik och känner
sig genast som hemma. Vi tar en taxi till centrum och hittar ett internetcafé.
Eftersom vädret inte bjuder till mycket mer tillbringar vi några
timmar där, skriver e-post och bränner foton på skivor. Bara
jobbet att döpa filerna i väntan på vidare bearbetning enligt
vårt schema tar många timmar...
Sen eftermiddag börjar vi söka efter ett hotell. Resguiden är
4 år gammal, det är rätt mycket för denna världsregion.
Det har blivit ännu kallare, regnet har gått över till blötsnö
med kraftiga vindar. Naturligtvis har vi motvind på vägen till kvarteret
som ser mest lovande ut på resguidens lilla karta, och vi går in
på första hotell vi stöter på.
Det är hotellet "Europa Palats", alldeles intill parlamentet.
Det ser mycket fint och lyxigt ut, med en praktfull bar på bottenvåningen
och endast ett fåtal rum på övervåningen. Priset är
väl ganska högt i kazakiska mått, men det är ingen förmögenhet,
och vi tar in för två nätter, resten av tiden tills vårt
tåg till St. Petersburg går.
Rummen är märkligt uppdelade. Det är fyra tvåbäddsrum
som är grupperade runt en liten matsal där vi får middagen serverad.
Det är tydligen ett gästhus för regeringen som används som
hotell när det inte kommer officiella besök.
Under natten har det klarnat upp, och nu är det minus sju - det kallaste
vi har haft under hela resan. Vädret är mera inbjudande, men nu ligger
hela staden under ett isskikt, och man måste se upp att inte halka. Snöröjning
går till med väldigt ålderdomliga metoder. Vi går upp
tidigt för att se Talgo-tåget när det kommer tillbaka från
Almaty. Vi kunde ju faktiskt ha stannat i Almaty en dag längre och åkt
med själva, men det är lätt att vara efterklok...
Stationen är nybyggd och mycket modern. Det märks att staden blev
huvudstad bara för några år sedan. Det finns till och med en
stor gångbro över spåren, dock springer de flesta över
spåren i alla fall, trots att det är rätt höga perronger.
När Talgo-tåget rullar in från Almaty stannar det på
spåret närmast stationshuset. Vi lyckas ta lite bättre bilder
än i Almaty.
Under tiden som tåget står kvar kommer ett fullsatt pendeltåg
in på perrongen bakom. En del folk går runt Talgo-tåget i
perrongänden, men de flesta står kvar och väntar att tåget
ska bogseras bort mot depån. När detta slutligen sker så är
det en regelrätt flodvåg av folk som kliver ner och upp för
de höga perrongkanterna. Det ser rätt häftigt ut, faktiskt.
Vi tittar in lite i depåområdet som ligger i direkt anslutning till
stationen. Det finns nästan inget folk där, grinden står öppen.
Några tågsätt står där för städning, men
inga särskilt ovanliga fordon.
Vi åker slutligen tillbaka till centrum och går lite runt i staden.
Det är mycket nybyggt och en del representativa regeringsbyggnader, sammantaget
ser staden lite artificiell ut. Men det är inte lika extremt som Ashgabat
i Turkmenistan med sina groteskt storskaliga monument. Vi går också
förbi parlamentet bredvid vårt hotell och talar till en ledamot som
råkar komma förbi. Han pratar rätt bra engelska, vi frågar
honom om man kan komma in och förklarar att alla medborgare i Sverige har
rätt att besöka folkets representanter i sitt arbete. Han är
mycket vänlig, men förklarar för oss att vi tyvärr inte
kan besöka parlamentet i Kazakstan - "Vi har ett annat system.",
säger han; det kan man väl lugnt påstå.
På vår sista dag innan vi börjar hemresan tar vi det ganska
lugnt. Vi har hela dagen på oss, eftersom tåget till St. Petersburg
först går framåt midnatt.
Vi åker lite runt med stadsbussar utan något speciellt mål
för att se lite av kvarteren utanför den finputsade centrala delen
av staden. Vi får även prova på en av de få nytillverkade
bussarna på staden av koreansk produktion.
Till får syn på en gammal blå "Bahnbuss" från
tiden då Tyska Förbundsjärnvägen DB bedrev busstrafik i
eget regi. Den gamla DB-logon och destinationsskylten "Erbach (Odenwald)"
finns kvar intakta... Erbach är en stad i Tyskland som ligger ca 15 mil
norr om Tills födelsestad Stuttgart, men det får anses som osannolikt
att bussen verkligen är på väg dit nu ;-) Till rapporterar denna
observation senare till kommunförvaltningen i Erbach per e-post, men får
aldrig tillbaka någon kommentar...
Vi går och handlar i ett köpcentrum med ett varuutbud som hemma,
med många importvaror till motsvarande priser. Bengt söker dock förgäves
efter sin älskade Västerbottenost.
Vi är rätt tidigt vid stationen innan tåget till St. Petersburg
avgår. Vi har tagit en gammal SL-buss dit, så Bengt kommer att kunna
säga att han började och avslutade hemresan med SL. Detta kommer att
bli den längsta resan i samma tåg, tre nätter kommer vi att
sova i vår fyrbäddskupé. Klockan närmar sig redan midnatt
när vi börjar hemresan. Nu börjar vi längta hem så
smått.
Nästa morgon är vi fortfarande i Kazakstan. Tåget tar inte
den kortaste vägen till Ryssland, utan en lite krokig omväg på
delvis oelektrifierade banor längre norrut, så att det är nästan
100 mil till gränsen.
Vi delar kupén med en rysk affärsman från Chelyabinsk som
arbetar i rörbranschen. Med skisser och lite hjälp av ordboken pratar
vi en hel del om tekniken och material trots bristande språkkunskaper.
I staden Tobol som redan är ganska nära ryska gränsen får
vi byta till diesellok och även byta färdriktning. Banan längre
norrut är elektrifierad en bit, men tydligen endast för koltransporter
till ett kraftverk ungefär halvvägs till nästa större knutpunkt
Kustanay. Vi ser mycket omfattande industribanor med egna ellok av typer som
inte har mycket gemensamt med de vanliga som används hos kazakiska och
ryska järnvägen.
På eftermiddagen når vi gränsen till Ryssland i staden Kaerak.
Den kazakiska gränsvakten blir mycket misstänksam mot Tills pass som
är lite slitet. Han tittar på kanterna och verkar tro att det är
något hemmagjort. Men han hittar ingenting och är till slut nöjd.
Bengt ber under tiden kontrollanterna att le och vill fotografera, men det tycker
de inte så mycket om... Som tur är löser blixten inte ut, så
att gränsvakterna inte märker att det faktiskt blivit ett foto, som
visar en gränsvakt som uppenbarligen inte vill bli fotograferad.
Efter en timmes uppehåll rullar tåget vidare, och vi är på
väg till den ryska industri- och gränsstaden Troicsk.
