Uzbekistan
Större karta (131 kByte; nytt fönster)
Söndag,
2004-04-18
Måndag, 2004-04-19
Tisdag,
2004-04-20
Vid
den uzbekiska gränsposteringen börjar alla formaliteter på nytt,
det är redan rutin för oss. Som tur ser tullformulären likadana
ut, bara att de är i olika språk, så är det lätt att
kopiera alla uppgifter. Bagaget genomlysas, det blir inga svårigheter. Så
har vi kommit fram till Uzbekistan och står nu vid ett gränsövergångsställe
nästan i vildmarken - vi har inte ordnat något för vidaretransport,
men Barbara har förbeställt en taxi till nästa större staden,
Buchara. Vi åker gärna med. Uzbekistan är verkligen inget rikt
land , men jämfört med Turkmenistan verkar här allting ganska välskött.
Åtminstone byggnader som används underhålls på något
sätt, men även här ser vi en hel del övergivna bostads- och
industribyggnader som förfaller. Ändå, mycket fräschare känns
det i det stora hela.
Det är näst intill ovant för oss att slippa
se samma ansikte överallt: I Turkiet var det Kemal Atatürk, i Iran Imam
Khomeini, i Turkmenistan Saparmurad "Turkmenbaschi" Nayazov, och nu?
Någon enstaka bild av presidenten Karimov har vi väl sett vid gränsen,
det var allt. I Buchara hjälper oss taxichauffören att köpa biljetter
till Samarkand samma kväll, det är samma tåg som Barbara tar också,
men hon åker direkt vidare till Tasjkent. Sedan tittar vi runt i staden
som är en av de äldsta städerna längs Sidenvägen. Här
finns det en hel del turister, Uzbekistan har öppnat sig för besökare,
och städer som Buchara eller Samarkand har mycket att visa från tiden
då de var viktiga handelsplatser längs Sidenvägen. På sen
eftermiddag åker vi till stationen där man bekvämt kan titta på
växlingsverksamheten från väntsalen. Tyvärr får man
inte gå ut på perrongen så länge tåget inte står
redo för avgång. Linjen är inte elektrifierad här, vi ser
mest tredelade diesellokenheter och stora växellok, bland annat ett sexaxligt
enhyttslok kopplad till en "slug" gjord av ett gammalt M62 diesellok.
Sedan får vi äntligen åka tåg igen efter alla taxiresor!
Tåget har samma sovvagnstyp som det turkmeniska nattåget, men vilken
skillnad... Vagnarna är väl eller åtminstone hyfsat underhållna.
Strax före midnatt når vi Marokand, en förgreningsstation en bit
före Samarkand. Där börjar elektrifieringen med 25 kV/50 Hz, och
vi byter till elektrisk dragkraft.
Vi åker elektriskt den sista biten till Samarkand, dit vi kommer fram vid halvettiden. Nu ser vi att det finns fångvagnar även här, vårt tåg har två stycken. Vi söker hotellet "Lokomotif", som tydligen är någon slags övernattningshem för järnvägsmedarbetare, men sägs ta även andra gäster i mån av plats. Vi går runt vid stationen tills vi äntligen märker att vi måste gå innanför inhägnaden. Vi får dock inte plats där, och vi tar en taxi till centrum där vi hittar ett litet och enkelt, men mycket fräscht och fint hotell. Det är mitt emot stadens basar. Nästa morgon vid frukosten märker vi att hotellet tydligen inte är riktigt färdigt ännu, en hel del är lite provisoriskt. Vi får höra att vi är faktiskt den tredje och fjärde gästen på hotellet sedan det öppnades! Det ligger mycket attraktivt, mitt emellan några av Samarkands världskända sevärdheter. Det finns fler turister än i Buchara, åter träffar vi på en hel del fransmän som tidigare i Teheran, Esfahan och Buchara. Det finns många souveniraffärer, duktiga säljare har lärt sig flera utländska språk, det är inträdesavgifter för byggnaderna - här gör sig landets öppning för turismen betald. Senare åker vi tillbaka till stationen där vi vill höra hur det är med det nya elloket som har levererats från Kina. Vi tittar in hos depån och frågar oss fram så långt Tills ryska tillåter. Loket är stationerad i Tasjkent och provas utgående därifrån. För fototillstånd inne i depån hänvisas vi också till ett kontor i Tasjkent, det anser man inte kunna ge lokalt. Det är inga svårigheter att fotografera från perrongerna, och ingen bryr sig om det. Vi har en hel del tid kvar till tågets avgång till Tasjkent efter midnatt, det är samma tåg som det vi kom med, fast en dag senare. Vi stannar i stationen och omgivningen. Väntsalen fylls på allt mer mot kvällen, och så småningom ser vi varför det är så många unga män i 18-års-åldern: Det är rekryter som kallas till militärtjänstgöring och som ska åka med nattåget till Tasjkent. Deras utbildare och några fler militärer är redan här på plats, och rekryterna får redan öva lite på att gå i takt, en runda ut till perrongen och tillbaka in i väntsalen, det upprepas åtskilliga gånger under kvällen. Vi pratar med en av dem som band annat berättar att han måste tjänstgöra i 18 månader.
Vi åker över natt till Tasjkent där
vi kommer fram vid 7-tiden. Rekryterna hälsas välkomna med en militärorkester.
Eftersom
det inte finns något tåg till Kazakstan nästa dag bestämmer
vi oss att nöja oss med en dag i Tasjkent och att köpa biljetter för
samma kväll. Det tar ett tag att hitta den internationella biljettluckan
som är i en helt annan byggnad. Vi får reda på att det endast
finns platser i lyxkupéerna kvar, sammanlagt drygt 1400 kr, och att man
accepterar varken US-$ eller betalkort. Den största sedeln som finns i Uzbekistan
är 1000 Sum, mindre än 8 kr, och dessa är nya och det finns inte
många ännu - mest ser man 500 Sum-sedlar. Det blir en fin sedelbunt,
tänker Till, och går för att skaffa pengar.
Uttagsautomaten
i ett Western Union-kontor i närheten vägrar ta emot VISA- kortet, så
det gäller att växla dollar. Slutligen får Till en bunt med 1000
stycken sedlar på 100 Sum och resten i 500 Sum-sedalar. Som tur är
bunten officiellt avräknad med banderoll och stämpel och behöver
inte räknas om. Hela sedelpaketet är 14 cm hög. Vi hör senare
att turistguider brukar bära pengarna för sin grupp i stora säckar.
Betalkort accepteras i viss mån på bättre ställen men är
inte så allmänt vanliga ännu att man vågar lita på
dem.
Från tåget har vi inte sett någon depå, så
vi åker en bit med en trådbuss åt andra hållet utefter
banan. Vi kommer till en liten pendeltågsstation, och när ett godståg
får stopp vid perrongen får vi äntligen veta av lokföraren
var ellokdepån ligger: Vi har faktiskt åkt förbi den på
morgonen, men det var mycket längre söder om staden än vi hade
förmodat. Vi har tur att pendeltåget som kommer in en stund senare
går ditt.
Pendeln har en mycket enkel inredning, träbänkar
utan tyg är det. Vi åker till en pendeltågsstation med det anmärkningsvärda
namnet "Uzbekistan". I Uzbekistan kan man alltså åka pendeltåg
från Tasjkent till Uzbekistan... Det är depåns egen station.
Grindvakten
sitter direkt bredvid perrongen, vi förklarar vad vi är ute efter och
ber att få prata med chefen. Vi släpps in och guidas till chefens kontor.
På vägen ser vi att det kinesiska elloket faktiskt står där!
Förutom andra elektriska lok ser vi också en hel del tjänstefordon.
Vi får tillstånd att titta på loket och fotografera. Det verkar
som att man känner sig smickrad att vi har gjort en så lång resa
för att titta på Uzbekistans järnvägar...
Det är
en grupp kinesiska ingenjörer från Zhouzhou Electric Locomotive Research
Institute (ZELRI) i depån som sköter igångkörningen. Till
har faktiskt drygt ett år tidigare haft en grupp från ZELRI på
jobbet för utbildning, fast det är inte samma folk som är här.
De samarbetar såväl med Siemens som med Bombardier. Detta lok har elutrustning
från Siemens. Den kinesen som talar bäst engelska håller precis
en siesta, men han väcks för oss. Han är gärna beredd att
visa loket för oss och förklara tekniken. Det kommer snart en extra
utförlig artikel om loket på denna webbsida.
Efter besöket
har vi lite tid på oss som vi tillbringar på kontoret med två
depåanställda. Sedan åker vi tillbaka till centralstationen för
att hoppa på tåget till Moskva som vi kommer att ta till Qyzylorda
i Kazakstan. Tåget är välskött, tågets namn "Uzbekistan"
står målad på vagnarna, och i vår dyra tvåbäddskupé
är det fina sängkläder och en snygg tekanna av porslin.
Snart
efter avgången når vi gränsen. Äntligen får vi åter
korsa en gräns med tåg! Passkontrollen går snabbt och okomplicerat,
men det är en oväntat grundlig bagagekontroll, vi måste packa
upp allting. Tullmannen bläddrar genom varje bok och känner efter gömda
fack i bagaget. Det verkar att man är alert mot antikvitetssmuggling. Han
är dock vänlig och korrekt och hittar ingenting, så det blir inga
svårigheter.
