Turkmenistan
Större karta (195 kByte; nytt fönster)
Torsdag,
2004-04-15
Fredag, 2004-04-16
Lördag,
2004-04-17
Söndag, 2004-04-18
Den turkmeniska vakten vid gränsbron gör
en första pass- och visumkontroll; soldaterna har bruna uniformer och stora
solhattar som snarare påminner om amerikanska ranger-uniformer än om
militäruniformer. Vi fortsätter med en japansk minibuss till den turkmeniska
gränsposten, föraren tar t o m betalt för körningen - några
av våra sista iranska Rial kommer väl till pass. Bilen har byggts om
från höger- till vänsterstyrning, instrumentpanelen är helt
uppriven, plastdelarna ligger i baksätet, och alla kablar och armaturer ligger
helt fritt.
Byggnaderna ser slitna och gamla ut. Några lastbilar inspekteras
noggrant. Hytterna måste tippas framåt, all last genomsöks. Chaufförer
bär paket efter paket, tydligen av en lastbilsfrakt, in i tullhallen. Vart
och ett måste öppnas och genomlysas. Vi anmäler oss vid en disk
där våra pass inspekteras. En kvinnlig gränsvakt med blänkande
guldtänder talar ganska bra engelska. Hon förklarar för oss att
våran guide måste hämta av oss här, men att hon ännu
inte har sett någon guide . Utan guide kommer turister faktiskt inte längre
in i Turkmenistan än till den här eftersatta tullhallen. Det är
strax efter den överenskomna tiden, 16:00 turkmenisk tid. Skulle något
ha gått snett i röran med programändringar för Turkmenistan
de senaste dagarna? Det finns ingen möjlighet att ta kontakt med guiden eftersom
det inte finns någon mobiltäckning här ute.
Medan vi håller
på att försöka reda ut det får vi besked att guiden har
kommit. Hon heter Anzhelina och hälsar oss välkommen. Hon är av
armeniskt ursprung, men född i Turkmenistan och turkmenisk medborgare. Dock
pratar hon knappast något turkmeniska - i Sovjetunionen var det ju ryska
som gällde. Det är dock knappast något praktiskt problem för
jobbet som guide, för i Turkmenistan talar så gott som alla ryska också.
Däremot är möjligheterna för hennes barn - som inte heller
talar bra turkmeniska - i landet inte så bra, enär t. ex. universitetsutbildningar
och dylikt allt mer bara kommer att finnas på turkmeniska.
Det är
ett problem som finns i många f d sovjetstater: Folk flyttades mer eller
mindre frivilligt hit och dit, och sedan, efter Sovjetunionens sönderfall,
återfann sig många som "utlänningar" i ett annat land
vars språk de inte talar.
Det är första gången att Anzhelina
hämtar turister vid denna gränsstation, därför dröjde
det lite tills hon kom till rätt ställe. Nu blir det en hel del procedurer,
men det går problemfritt. Bagaget skickas genom röntgenkontrollen,
men kollas inte närmare för hand. Värdeföremål och valuta
måste deklareras noggrant, respappren granskas (förutom passen med
visum och inbjudan krävs det även ett s k "Travel pass" som
Anzhelina har med sig). Hon gör det mesta av pappersexercisen åt oss.
Den
engelsktalande gränsvakten är faktiskt riktigt trevlig, hon skämtar
med oss och förklarar hur allt går till. Förmodligen är hon
glad för lite omväxling bland de dominerande lastbilskontrollerna och
för tillfället att få praktisera sin engelska.
Efter sammanlagt
drygt en timme på den turkmeniska gränsposteringen får vi gå.
Vi lämnar det inhägnade området, och nu får vi reda på
var vi ska få bo denna natt. Det står "Guesthouse" i programmet,
och vi förväntade oss något mycket enkelt hotelliknande, men vi
ska faktiskt bo hos en familj. I denna lilla by som ligger i gränsspärrområdet
och endast får beträdas med särskilt tillstånd finns inget
hotell. En av familjens söner talar hyfsad engelska och hämtar oss med
sin bil. Under färden ser vi många affischer med politiska paroller
och president Nayazovs porträtt. I huset träffar vi familjefadern.
Det
visar sig vara någon slags familjeklan som är - för turkmeniska
förhållanden - otroligt rik. De har en stort tomt med nästan ett
hus för varje familjemedlem. Det är mestadels traditionell inredning
med fina mattor och rikliga målningar på väggarna. Anmärkningsvärt
är att familjen - trots den uppenbara rikedomen - inte har gjort några
större investeringar i sanitära anläggningar. Med all respekt så
är toaletten, ett hål i golvet i gården, av den värsta sorten
vi sett. Flugorna är så feta att de knappt kan röra på sig.
Under kvällen sker ett strömavbrott i huset som fixas av en elektriker
med tjocka gummihandskar som virar ihop några trådar med spänningen
på.
Vi blir bjuden på en mycket fin middag där vodkaglasen
lyfts många gånger. Det blir faktiskt lite för mycket av det
goda, båda maten och vodkan. Framför allt Till, som är nykterist,
förmår knappast svälja vodkan. Det mesta hamnar i gräset...
Vi
sover på mattor med tunna madrasser i ett sidorum. Anzhelina lär sova
särskilt djupt, hon har fått i sig lite väl mycket vodka...
Nästa
morgon gäller det att gå upp tidigt, vi måste köpa biljetter.
Det fixar vi bäst när biljettluckan öppnas vid 7-tiden. Den äldsta
sonen i familjen följer med oss och med familjens inflytande i staden ska
inte biljetter vara något problem.
Stationen är en representativ
byggnad som förmodligen byggdes ny när den internationella persontågsförbindelsen
till Iran invigdes. Det finns skyltar på flera språk "Domestic
Departures", "International Departures" m m. Den här stationen
har under sin livstid enligt vår kännedom sett två (!) reguljära
internationella persontåg: Invigningståget Teheran - Almaty och returresan
av samma tåg. Sedan ställdes förbindelsen in, och numera finns
det endast enstaka inrikeståg till huvudstaden Aschgabat, för närvarande
två tågpar i veckan. Och för detta denna stora station!
Vi
fotograferar lite grann i smyg på perrongen när vi går till tåget.
Det är som förväntad material från sovjettiden, ett diesel-dubbellok
(två sexaxliga enheter) med några sittvagnar och en röd vagn
på slutet som vi först tror är en restaurangvagn men som vid närmare
betraktning visar sig vara en "Defektoskop", som det står i kyrilliska
bokstäver på sidan - tydligen mätvagn och vagn för observation
av linjen.
Tåget är bättre skött än vi hade förväntad
oss efter allt vi hade läst om Turkmenistan. Sätena är ganska slitna,
men i övrigt är allt intakt och någorlunda rent. Fast hårda
är sätena! Och det för en 9-timmars-resa...
Vi åker iväg
med drygt en halvtimme försening p g a försenat tågmöte.
Anzhelina får lov att sova vidare i tjänstekupén, vodkaintaget
från natten märks i hennes ansikte. Det går mycket långsamt,
oftast kanske 60 km/tim. Spårläget är ganska dåligt, lite
bättre senare när vi kommer in på huvudlinjen Aschgabat - Mary
och närmare huvudstaden. Tåget fylls på allt bättre, till
slut måste ganska många stå. Vi korsar vid flera tillfällen
kanaler som avleder vatten från Amu Darja till bommulsodlingar och som orsakar
lågt vattenstånd i Aralsjön.
Många från lokalbefolkningen
säljer varor på perrongen och på tåget. De flesta städer
och byar längs linjen ser eftersatta ut.
På sen eftermiddag rullar
vi in i huvudstaden Aschgabat. På viss sätt känns det som att
vara tillbaka i den moderna kommunikationsvärlden - vi kan telefonera med
mobiltelefonerna för första gången sedan östra Turkiet.
Vi
möts av två av Anzhelinas kollegor som ska köpa oss biljetter
till nästa kvälls avgång för nattåget till Turkmenabat
(f d Charjou), en stad nära gränsen till Uzbekistan. De berättar
senare att biljettsäljaren faktiskt var mycket tveksam till att sälja
biljetterna eftersom Turkmenabat inte är explicit listad på våra
visum. Och vi ska ju bara kliva av tåget och byta till en bil till gränsen
där! Men det löste sig.
Vi körs slutligen till vårt hotell
"Asiya", som ligger en bit utanför centrum. Medan landet i övrigt
är eftersatt lägger man till synes oerhörda resurser på att
ge huvudstaden ett representativt ansikte. Allt är rent och modernt, med
stora byggnader och monument. Presidentens ansikte är ungefär lika oundviklig
som Khomeinis ansikte i Iran: På alla sedlar, på affischer, ...
Hotellet
är i kinesisk stil och tydligen inriktad på kinesiska turister, men
står så gott som tomt. Flera andra hotell i olika stilar finns på
samma gata. Även om det må vara fler turister under högsäsongen
så verkar hotellkapaciteten vara groteskt överdimensionerad. Vi har
stora, fina rum. Inget fel på det, men i denna stad känns allt några
nummer för stort.
Vid 21-tiden knackar en hotellanställd på
Tills dörr och börjar prata på ryska - trots Tills ytterst begränsade
ryska blir det snart tydligt att killen vill erbjuda en prostituerad. Så
fräckt har vi inte upplevt det förut. Som vi får veta senare är
många turister i Turkmenistan Iranier som vill ha riktigt roligt med prostituerade
och berusa sig ordentligt. Anzhelina har därför ingen så hög
åsikt om iranier som vi.
Denna morgon ska vi besöka en lokdepå.
En guide från järnvägen ska visa oss runt. Hon heter Natashja,
möter oss vid hotellet och pratar bra tyska. Hon börjar prata om att
visa oss stationen (men fotoförbjud) och sedan stadsvisning. Det visar sig
småningom är hon dessutom inte är från järnvägen,
utan en vanlig turistguide. Vi förklarar till henne att vi blivit lovade
ett besök hos en depå och att vi fick lov att betala 90 US-$ för
detta. Trots att våran researrangör blev försäkrad många
gånger att vi skulle få besöka depån har det inte blivit
så. Det är förstås en besvikelse, men eftersom det utlovade
tillståndet aldrig fanns är det inte så mycket vi kan göra
just nu.
På stationen pratar Natashja med en säkerhetsvakt som tillåter
att vi tar ett foto av ett lok. Det är bråttom, och först på
vägen tillbaka märker vi varför det var så hård bevakning
på första vagnen: Det är faktiskt en fångvagn med 5 soldater
framför. Sedan åker vi med bil en bit åt bägge håll
längs järnvägen så att vi kan fotografera lite ute på
linjen där det inte finns några poliser.
Efteråt gör
vi en stadsrundtur som visar oss ännu tydligare än vad vi redan sett
hur otroligt överdimensionerat denna stad är byggd. Den är full
av storskaliga monument, t. ex. jordbävningsminnesmärket (staden förstördes
nästan helt 1948), självständighetsmonumentet och neutralitetsmonumentet.
Presidentpalatset är enormt stort liksom parlamentet. Arbetsdelningen mellan
presidenten och parlamentet går till ungefär så att presidenten
fattar beslutet och parlamentet säger "ja". Dessa byggnader är
alla, som det synes, byggda i önsketänkandet att vara en stad av global
betydelse.
Senare träffar vi åter Anzhelina som ska följa med
oss i nattåget till Turkmenabad (f d Charjev) nära gränsen till
Uzbekistan. Vi avreser från Aschgabat på sen eftermiddag och gör
oss det bekvämt. Nattåget är raka motsatsen till dagtåget
vi åkte dagen innan: Nu är det förvisso hyfsat mjukt (sovvagnen
är av samma DDR-byggda typ med 4-bädds-kupéer som man ser överallt
i f d Sovjetunion), men underhållet är begränsad till det absolut
livsnödvändiga. Inredningen är väldigt sliten och smutsig,
mycket fungerar inte såsom trasiga dörrlås, saknade glödlampor
och dylikt. På toaletten (som inte är särskilt lämpad för
känsliga naturer) råkar Till nästan låsa in sig eftersom
regeln går så otroligt tungt. Lyckligtvis märker vagnvärden
det och öppnar dörren utifrån.
Stackars Anzhelina! Vi är
säkert de jobbigaste turisterna i hennes karriär som resguide... Hon
har aldrig åkt tåg i Turkmenistan före i går. Förra
året fick hon förresten guida Mario & Susi, ett tyskt par på
världsresa som Till är i kontakt med - se länksidan, men sidan
finns enbart på tyska. Vi hotar henne med att komma tillbaka och åka
på hela det turkmeniska järnvägsnätet med henne.
Med oss
i vagnen är bland annat en herre som varit i Tyskland och deltagit i en internationell
säkerhetskonferens. Han är väldigt imponerad av Tyskland och tycker
att det är ett mycket billigt (!) land. Det kan dock bero på att han
bjöds på boende och förmodligen även det mesta andra under
vistelsen...
Bengt slår ihjäl några kakerlakor innan vi lägger
oss. Madrasserna är väldigt smutsiga, vi tar gärna erbjudandet
att få lakan för en liten extra avgift. De visar sig vara inte alldeles
nytvättade, men det är ett mindre ont jämfört med de skitiga
madrasserna.
Det går inte speciellt fort, tåget behöver över
13 timmar för 587 km... Under kvällen börjar det regna, ovanligt
mycket för det mycket torra och heta Turkmenistan faktiskt. Vi är glada
att vi åker nu på våren, temperaturerna var trevliga, nu börjar
det faktiskt t o m bli kyligt. Inte trevligt att vara här på sommaren
när det kan vara 40 grader och över 50 i öknen.
Tidigt på morgonen anländer vi i Turkmenabat.
Antonia, ännu en kollega till Anzhelina, tar över. Hon följer med
oss och Barbara, som jobbar som sjuksköterska på USA:s ambassad i Almaty,
till den uzbekiska gränsen. Det är ingen tid för stadsrundtur,
bilen väntar. Det finns en järnväg som går till Uzbekistan
här också, men tyvärr ingen persontrafik längre. Det föga
framgångsrika persontåget Teheran - Almaty gick här på
sin enda färd också.
Vi kommer efter en stund till en bro över
floden Amu-Darya. Det finns en militärpost där, efter floden börjar
tydligen gränsområdet som endast får beträdas med tillstånd.
Det är dock problem: Floden har högt vatten. I Turkmenistan med sin
glesa vegetation och torra mark leder kraftiga regn, som förra natten, snabbt
till högt vatten i de få floderna. Bron är en pontonbro, och som
vi hör lite senare är den skadad och kan inte passeras med bil innan
reparation.
Vi får kliva ut och gå över bron. Några
hundra meter bort ser vi järnvägsbron, en stålfackverkkonstruktion
från Tsarens tid, när den transkaspiska järnvägen till Kaspiska
Havet byggdes. Från håll ser den intakt ut, skulle de inte kunna köra
ersättningståg för bilarna...?
Vi kommer till det skadade stället
i pontonbron. Två broelement hänger bara ihop i ett gångjärn,
de övriga har gått av. Det sista gångjärnet är skadat.
Det är en bred spalt där gångjärnen gått av och hal
brobana. Vi går försiktigt över i det hörnet där brodelarna
ännu hänger ihop. En bogserbåt i floden är kopplad med en
vire till brodelarna och drar med all kraft emot strömmen, så att skadan
inte ska förvärras. Från andra sidan floden ser vi några
arbetare som rullar fram en stor dieseldriven svetsmaskin. Dessförinnan har
vi mött en "delegation" kostymklädda herrar som kom i en stor
SUV (stor fyrhjulsdriven personbil). Antagligen skulle dom bedöma vad som
skulle göras.
Bortom bron står flera taxibilar, vi kommer alltså
omgående vidare. Det är inte långt kvar innan gränsposten
kommer i sikte. Lastbilar som hunnit över bron innan den skadades står
ännu i kö. Vi kliver av taxin vid kontrollposten före den egentliga
gränsposten och går. Vi får höra att det är datorstrul
och att det kan dröja innan det går vidare. Vid ett ställe serveras
små maträtter och kaffe, vi inriktar oss att tillbringa en stund där.
Men det går strax vidare.
Vid nästa post kommer den riktiga utresekontrollen.
Vi får öppna väskorna, men innehållet kontrolleras inte
närmare. Det blir den vanliga centralasiatiska byråkratin, men det
går hyfsat fort. Lite extra strul blir det för Barbara, som av okänd
anledning inte fick några tullformulär vid inresan - nu frågas
det efter dem, men det reder ut sig. Efter ungefär en timme säger vi
adjö till guiden Antonia och lämnar med utresestämplarna i passen
den turkmeniska gränsposten och går vidare några hundra meter
till dess uzbekiska motsvarighet.
