Iran
Större karta (181 kByte; nytt fönster)
Lördag,
2004-04-03
Söndag, 2004-04-04
Måndag,
2004-04-05
Tisdag, 2004-04-06
Onsdag,
2004-04-07
Torsdag, 2004-04-08
Fredag,
2004-04-09
Lördag, 2004-04-10
Söndag,
2004-04-11
Måndag, 2004-04-12
Tisdag,
2004-04-13
Onsdag, 2004-04-14
Torsdag,
2004-04-15
I
gryningen på vår första dag i Iran åker vi genom ett kargt
landskap och de byggnader vi ser är i allmänhet byggda av lera. Vi äter
en bra frukost i restaurangvagn med tunnbröd och te. Det blir sen förmiddag
när vi når föreningen till den elektrifierade banan Tabriz - Jolfa,
där de svenskbyggda Rc-loken går.
Med fyra timmar försening
anländer vi till den stora stationen Tabriz. Den massiva närvaron av
vakter och tungt beväpnade militärer ger ett intryck om vilken status
järnvägen har här: Militär hemlighet!
Inne i stationen
får en järnvägare syn på oss som hälsar oss välkommen
på franska. Som tur hade Till fem år franska i skolan, så att
järnvägaren kan hjälpa oss.
Han heter Ali Kalili och har en
ledande position inom järnvägen i Tabriz (det är lite oklart vad
exakt). Han är överväldigande hjälpsam och assisterar oss
med att hitta ett bra hotell, köpa biljetter till Jolfa m m och guidar oss
genom staden på eftermiddagen. Det hela gör han gratis, vi måste
övertala honom att åtminstone låta sig bjudas på middag
av oss.
Vad han däremot inte ser någon möjlighet till att
hjälpa oss med är tillstånd att åka med i hytten och att
besöka depåer. Vi anar att det blir svårt.
Ali är veteran
av det iranska-irakiska kriget, som han skickades till i åldern av 14 år.
Han hade fem skottskador och var krigsfånge i Irak i nio år. Det är
många i hans generation som traumatiserades i detta krig, liknande tragiska
historier hör vi från flera.
På kvällen bjuder Ali oss
hem till sig, och där får vi se bland annat musikvideon från
Internet med ett antal lättklädda tjejer. Hans fru däremot är
mycket konservativ klädd och håller sig i bakgrunden.
Iran är
verkligen ett land med många motsatser. Många kvinnor tar sig tydligen
sina små friheter där de kan - men det lär vara en lång
väg till något som ens är i närheten av jämställdhet.
Det blir en kort natt, för tåget går klockan 6:00 nästa
morgon...
Nästa morgon lämnar vi hotellet (dyrt för
iranska förhållanden: 40 US-$ för ett tvåbäddsrum)
tidigt utan frukost och går genom snöskurar till stationen. Vagnarna
står redo vid perrongen, men loket kommer fram lite senare: Ett av de svenskbyggda
loken för 25 kV/50 Hz, baserad på Rc4 och byggt i mitten på 1970-talet.
Med sig har loket en fyraxlig ångfinka, ett ganska lustigt arrangemang för
ett elektriskt tåg, men vagnarna har endast ångvärmning.
Vi tar plats i en av de begagnade tyska liggvagnarna, som måste vara från
1950-talet, men vi vet faktiskt nästan inget om dem. De är slitna, men
hyfsat gemytliga för ett lokaltåg med mindre än tre timmar restid.
Banan är till största delen i bra eller hyfsat skick. Från början
slättland blir det vartefter mer kuperat ju längre norrut vi kommer.
Det faller en hel del snö, bilarna och bussarna har svårt att komma
fram. Vi ser senare på TV att det varit stor trafikkaos på sina håll.
När vi kommer fram till Jolfa ser vi att bangården inte är så
värst hårt bevakat. Det blir en del fina iranska vinterbilder. Bortom
gränsen ligger den Azerbaijanska exklaven Naxchivan. Den tidigare persontrafiken
till Ryssland har upphört sedan länge, flera gränser i Kaukasus-regionen
är inte passerbara. Enligt uppgifter ska det finnas lokal persontrafik och
godstrafik över gränsen, men tyvärr får vi inte reda på
detaljerna. Minst ett bredspår ska ligga i personbangården. I övrigt
finns det en till största delen övergiven godsomlastningsanläggning.
Vi tillbringar några timmar i staden och det finns nästan lika många
affärsskyltar på ryska som på persiska.
På tidig eftermiddag
börjar vi återresan till Tabriz. Innan avgång pratar vi med lokföraren,
som kan några ord engelska. Vi får lov att titta upp på hytten
någon minut, men det märks att föraren är rädd för
repressalier för att släppa in utomstående. Vi konstaterar att
larmtablån innehöll larmpunkten "ångfinka". Vi vill
inte göra föraren några svårigheter och lämnar hytten.
Nu på återresan får vi se den fina linjen i bra dagsljus och
på den kurviga banan kan vi från vagnen ha god utsikt över "Rc:n".
När vi kommer till Tabriz väntar Ali på oss. Nattåget till
Teheran är slutsålt, men Ali får till slut tag i två (tydligen
avbeställda) 2:a-klass-biljetter. Detta gör att den finansiella belastningen
för den 736 km långa resan blir ganska uthärdlig: Runt 23 kronor
per person (nej, vi har inte glömd någon nolla).
Ali introducerar
oss till Babak Habibi, en psykometri-student från Teheran, som ska åka
med samma tåg som vi och som talar bra engelska. Då har vi hjälp
med översättningar vid behov. Samtidigt får vi mycket intressanta
insyn om livet i Iran (och tvärtom).
Innan det blir läggdags får
vi bekantskap med en specialitet hos iranska järnvägen: Det blir ett
bönestopp på 20 minuter.
Anmärkningsvärt är att
det inte finns skilda kupéer för män och kvinnor i iranska nattåg,
trots den omfattande könssepareringen i landets vardag i övrigt.
På morgonen är vi ännu långt
från Teheran, tåget har en hel del försening. Det blir nästan
lunchtid då tåget rullar in i den representativt utbyggda centralstationen.
Babak hjälper oss att köpa biljetter, vilket visar sig vara krångligt
p g a fullbokade tåg. Slutligen får vi tag i biljetter till Khorramshar
vid persiska viken.
Efter en lunch i en azerbaijansk restaurang där traditionell
mat från Babaks hemtrakter serveras går vi till en administrationsbyggnad
på järnvägen och utforskar läget angående fototillstånd
och depåbesiktningar. På ett stort foto av en målad tavla som
hänger på en vägg kan det ses ett av de Nohabbyggda loken på
väg upp en stigning och med bruna och cremefärgade vagnar efter sig.
Vi blir hänvisade till ett internationellt presscentrum, som vi ska besöka
nästa morgon.
Vi struntar alltså i nattåget till Khorramshar
och checkar in i ett jättebilligt hotell mittemot järnvägsstationen.
Det är dusch och WC på korridoren och mycket enkelt, men det duger.
Efter några timmar träffar vi Babak igen, som har kommit med sin flickvän
och visar oss lite runt staden. Bland annat får vi se en fin park där
vi kan slappna av lite från den mardrömsliknande trafiken i Teheran.
Vad som står i Lonely Planet-guidboken är tveklöst rätt:
"Om du försöker korsa en huvudgata på samma sätt som
du är van vid hemifrån så kommer du att stå kvar vid trottoarkanten
när ditt visum går ut."
I parken finns en rullskobana där
ungdomar av båda könen har roligt med att åka inlines till västlig
musik på hög volym. De tar sig sina friheter var de kan...
På
morgonen åker vi taxi tvärs genom staden till det internationella presscentrumet.
Vid den angivna adressen vet man inte vad man ska göra med oss, man telefonerar
runt, vi får prata på telefon med någon som kan lite bättre
engelska än de som sitter vid ingången. Vad vi slutligen får
reda på är att presscentrumet verkar ha flyttad till en ny adress.
Ny lång taxiresa, vi passerar även några hårt bevakade
regeringsbyggnader. Den nya adressen visar sig vara den myndigheten där man
bland annat kan förlänga sin visum. Det har vi lyckligtvis inget behov
till med våra 30-dagars-visum. Vi försöker i alla fall och förklarar
till en engelsktalande tjänsteman vad vi är ute efter. Han verkar ha
svårt att förstå var problemet ligger, han påstår
att man får fotografera från allmänna platser om det inte är
förbjudet med skyltar. Vi skriver ner något som vi har förstått
läget på engelska och försöker få honom att översätta
det till persiska och sätta någon myndighetsstämpel på det,
alternativt att få en kopia av en lagtext. Men förgäves...
Den grymma verkligheten i Iran verkar vara att fotografering av järnvägar
är förbjuden, fototillstånd för järnvägsentusiaster
ges inte, och lokala undantag på plats görs inte heller eftersom de
små stackarna som bevakar stationerna själv är rädda. Om
man inte direkt går in på en mycket hög nivå i administrationen
kan man knappast göra något.
Vi struntar i tillstånd, men
Bengt hälsar ändå på i kontoret hos en järnvägsanställd
som vi träffat kvällen innan på gatan, för att om möjligt
den vägen få ett fototillstånd . Under tiden träffar Till
Babak, som bland annat hjälper oss att boka några fler biljetter på
en resebyrå. På dess firmaskylt kan vi se ett tyskt ICE1-tåg,
dock utan strömavtagare.
På tidigt eftermiddag stiger vi på
nattåget till Bandar-e Abbas. Det är endast första klass på
tåget, så att vi måste sträcka oss lite mer med budgeten
än i tåget från Tabriz till Teheran: 75 kronor per skalle för
1386 km enkel resa. Det är också 6-bädd liggvagnar av begagnad
tysk modell, fast med klimatanläggning. Det behövs där nere i persiska
viken... Vagnarna har tillverkarskyltar med ANF firmamärke och årtalet
1980. Mystiskt, har DR eller DB köpt vagnar av en fransk firma, eller är
det DR-vagnar som byggts om och erhållit klimatanläggning i Frankrike?
Med i tåget finns en stor boggiefinka med tre dieselgeneratoraggregat. Vagnarna
har två "elvärmekablar", borde väl heta kablar för
kylanläggning, kopplade emellan varje vagn. Bengt fotograferar en märkning
på en vagn "3000 V, 800 A", men vi har svårt att tro på
den märkningen. Loket som drar är ett sexaxligt GM-lok.
Strax söder
om Teheran börjar den centraliranska öknen, som är en skarp kontrast
till de upp till över 5000 m höga snötäckta bergstopparna
som ligger i norr mellan Teheran och Kaspiska Havet. Med oss i kupén är
en familj, föräldrar med två söner som pratar lite engelska.
Pappan visar sig vara lokförare! Det är ingen tvekan för honom
att General Motors-loken är bäst. Emellertid sade senare något
yngre lokförare att Alstomloken som nyligen levererats var mycket bra lok.
På
vägen söderut passerar vi först ännu ganska platt ökenlandskap,
som blir allt mer kuperad närmare kusten. Den rätt moderna banan passerar
bergen med ett stort antal tunnlar och broar. Strax innan vi når Bandar-e
Abbas, slutpunkten till normalspårnätet i Europa och Mellanöstern,
vikar anslutningsbanorna till stadens viktiga hamnar av. Sedan når vi den
ganska lilla bangården med en stor stationsbyggnad.
Detta ser vi på
många håll i Iran: Det går bara ett till två tågpar
om dagen här, men stationen har rätt så omfattande faciliteter.
Största delen av dagen ligger allt öde, medan det är stor trängsel
runt tågens avgångar.
Vi hyr en taxi för några timmar
och söker först den yttersta stoppbocken efter personbangården.
Vad vi hittar är - en vändslinga! Mycket praktiskt. Vi åker vidare
till staden. Det är en intressant folkblandning med starka arabiska och afrikaniska
inflytanden. En del afrikanska kvinnor bär konstfullt bearbetade ansiktsmaskar,
hela kroppen och stora delar av ansiktet är skymda. Stadens basar ligger
direkt vid Hormuzsundet, som bildar gränsen mellan den persiska viken och
den indiska oceanen. Redan nu på denna aprilförmiddag är det minst
30 grader varmt.
Sedan åker vi vidare till containerhamnen. Där
är det en välbevakad grind som vi endast får passera med tillstånd.
För detta hänvisas vi till ett litet hus med en kontrollpost, där
vi förklarar vad vi vill. Bengt pratar slutligen i telefon till den mycket
trevliga säkerhetschefen, som ger oss tillståndet att besiktiga anläggningarna
- dock vi måste lämna ifrån oss kamerorna och passen.
Vi
ser en hel del rariteter, bland annat en tyskbyggd sexaxlig djuplastningsvagn
som nu tydligen endast är internvagn i hamnen. Denna vagn har kvar buffertar
och dragkrok, men skruvkopplet är borttaget. Detta, att ta bort skruvkopplet,
verkar vara en signal om att vagnen inte längre är en trafikvagn. Vagnen
är kopplad till en vagn med sidobuffertar och med SA3-koppel medelst ett
skruvkoppel med öglor i var ände. På SA3-kopplet finns ett horn
där en koppelögla passar.
På vägen tillbaka uppstår
det ett litet missförstånd när vi tittar på några
parkerade godsvagnar - Bengt tror att vi är mycket nära stationen och
vill gå dit, medan Till fortsätter med taxin. Men det är minst
15 km till stationen. Så tappar vi i brist av mobiltelefonförbindelse
kontakten med varandra och missar tåget tillbaka till Teheran. Vi sover
i två olika hotell och återförenas först nästa morgon.
Efter
att ha träffats igen tar vi oss så småningom till stationen för
att få tag i biljetter. Det går till så att det sägs att
tåget är fullbokat, men vi ska lämna passen och vänta. Efter
en stund får vi faktiskt biljetter. Det verkar stämma att det finns
något slags reservplatser för turister.
En iranier som har bott
i Tyskland och har båda tyskt och iranskt pass blir arg på biljettförsäljaren.
Han visar sitt tyska pass och vill veta varför han inte kan få biljetter,
medan vi har fått gå förbi alla köer. Denna positiva särbehandling
känns näst intill pinsamt för oss, men vi får ta det som
ett uttryck av den iranska gästvänligheten.
Vi har tid kvar till
tågets avgång som vi tillbringar på stan. Sedan är det
dags att åka tillbaka till Teheran.
Vi är glada att se att tysk-iraniern
slutligen också fått sin biljett och är med på tåget.
Det verkar oftast lösa sig till slut. Även en US-amerikan som har emigrerat
från Iran för många år sedan är med och kan hjälpa
oss att översätta vid behov.
Tillbaka i Teheran är det fredag, den muslimska
helgdagen. Trafiken är endast en aning lugnare, och många mataffärer
m m är öppna. Åtminstone i större städer är det
inga besvär att försörja sig med vad en resenär behöver
på fredagar.
Vi söker upp ett internetcafé, men när
vi är framme säger taxichauffören något om "Polis"
och tyder på en bil framför oss. Det är en civil bil med två
personer, varav åtminstone den som pratar med oss är helt civilt klädd.
Han vägrar dessutom visa sin legitimation. Eftersom taxichauffören tydligen
är säker att det är äkta poliser gör vi vad man ALDRIG
ska göra i en sådan situation: Vi visar honom passet och alla pengar
som han kräver. Man ska alltid insistera att göra sådant vid närmaste
polisstation, falska poliser brukar ge sig då.
Han påstår
att vara på jakt efter droger och att man hade hittad heroin hos en brittisk
turist. Han hade lätt kunnat råna oss, men vi får tillbaka allt.
Därför och eftersom den som körde hade en del av en polisuniform
på sig tror vi att det faktiskt var äkta poliser som borde få
lite uppfräschningskurser i hur en korrekt poliskontroll går till.
På eftermiddagen tar vi nattåget till Khorramshar som ligger vid Persiska
viken. Vi åker först på den nybyggda dubbelspåriga banan
söderut mot Qom, innan vi svänger av mot sydväst. Sedan stannar
vi i huvudstationen på Qom. Detta är det religiösa centrum i Iran
med flera viktiga universitet. Höga andliga ledare utbildas i regel här.
Detta uttrycker sig i att vi ser rätt många mycket konservativt klädda
människor av båda kön på perrongen. I en grupp står
det några kvinnor som bär nästan heltäckande slöjor,
vilket vi endast har sett ibland hos äldre kvinnor. Dessa verkar dock vara
yngre eller i medelåldern så långt vi kan bedöma.
På vägen till Persiska viken närmar
vi oss Irak, som är inom synhåll söder om Ahvaz - vi kommer till
mynningen av Eufrat och Tigris, som bildar gränsen här. Flera stridsvagnar
står i landskapet, tydligen som minnesmärken från det iransk-irakiska
kriget som pågick mycket våldsamt i den här regionen. Många
militära anläggningar talar om att det är en särskilt känslig
gräns.
Under några sekunder får vi faktiskt en upplänkning
till ett mobilnät. Det är förmodligen en signal som kommer från
Irak. Annars visar mobiltelefonerna alltid starka signaler i iranska städer,
men i avsaknad av roaming-avtal kan vi inte länka upp oss till de iranska
operatörerna. Kontantkort som är lämpade för ett korttidsbesök
finns inte, det skulle kosta runt 60 Euro att koppla upp sig här.
Vi
når Khorramshar, en stad som tydligen är så tråkig att
den inte nämns i resguiden. Regionen är den hetaste i hela Iran med
temperaturer upp till 50 ºC på sommaren, men idag är det väl
högst 25 ºC. Vi får inte tag i en engelsktalande taxichaufför,
men en annan engelsktalande herre förklarar för en chaufför vad
vi är ute efter.
Vi åker till grannstaden Abadan, där vi har
Irak på bara 200 m avstånd över flodmynningen. Det är förvånansvärt
lite bevakning, vid en liten fiskarhamn där vi tar fikarast ser vi några
enstaka soldater, på andra ställen inga alls. Obehindrat kan vi fotografera
över till Irak.
Vi tar oss vidare till Bandar-e Imam Khomeini, den största
hamnen i denna region. Det är 80 km bilfärd rakt fram över slätt
landskap med några industrianläggningar här och var.
Framme
vid hamnen väntar oss igen en längre procedur för att bli insläppt,
och fotoförbud råder. Hamnen är enormt stor, kanske större
än Bandar-e Abbas, med mycket tät lastbilstrafik. Mineraler som kommer
med järnväg exporteras via denna hamn, på andra hamnområden
är det containers som fraktas delvis med tåg.
Senare åker
vi till personbangården som endast har regionaltåg till Ahvaz. Vi
får tag i biljetter även till det anslutande tåget till Teheran
och stiger ombord - nu åker vi danskt. Förre detta DSB-lokaltågsvagnar,
numera utrustade med luftkonditionering, känns behagligt för oss som
har förmånen att ha sittplatser.
Tåget går till en
station i utkanten av Ahvaz, varifrån vi måste åka Taxi till
huvudstationen för att komma vidare till Teheran.
Den här gången
har vi lyxklass med TV i kupén och måltider på platsen inkluderade
i biljettpriset. Vi får lov att betala hela 95 kronor per person trots att
det är endast 816 km.
Tillbaka i Teheran använder vi hotellet vi har
bott i tidigare för dusch och som förvaringsplats för bagaget.
Vi märker inte så mycket av att det är påskdagen, men av
en slump är det en religiös helgdag i Iran också. Normala söndagar
är däremot vardagar i Iran. Idag är trafiken faktiskt märkbart
lugnare.
Efter den "tunga" investeringen i lyxkupéerna är
vi i behov av mera kontanter - utländska kreditkort är så gott
som värdelösa i Iran. De officiella växelstugorna är stängda,
så att vi måste växla svart på gatan.
Vi lyckas fylla
de resterande dagarna i Iran med två till fina utflykter: En till Esfahan
som är världskänd för sitt rika islamiska kulturarv. Dessutom
får vi tag i biljetter till Sari nära Kaspiska havet. Banan dit korsar
den stora bergskedjan norr om Teheran och går genom ett väldigt vackert
bergslandskap.
På kvällen tar vi nattåget till Esfahan, så
att vi kan vara lite kulturella, och framöver slipper vi förklara för
iranier "Nej, vi har inte varit i Esfahan, vi tittar bara på tåg."
Det är mycket tidigt när vi kommer fram,
vi väntar lite i stationen tills gryningen. Det är långt till
staden, och det dyker upp en taxichaufför som talar skapligt engelska och
ska köra runt med oss. Han heter Mohammad och är utexaminerad civilingenjör,
väg och vattenbyggare. Det är dock svårt att finna jobb i Iran,
så att han försörjer sig och sin unga fru under tiden genom att
köra taxi. Vi får bland annat se flera av de vackra broarna över
floden Zayandeh Rud och en fin park. Det märks att staden har för iranska
förhållanden många turister, den är finputsad och en oas
jämfört med Teheran. För första gången träffar
vi på västerländska turister, bland annat en stor grupp fransmän
och ett brittiskt par. Kvinnan bodde som barn i Iran och talar flytande persiska.
Vi ser den stora Meidan-e-Shah, en stor komplex av moské, basar och andra
byggnader, som omsluter ett stort torg. För första gången i Iran
stöter vi på riktiga turistfällor. Vi lyckas dock med att inte
köpa mera än några miniaturer målade på kamelbenskivor.
Här går det t o m att använda de i övrigt värdelösa
kreditkorten, för många handlare har direktkontakter till utlandet.
Det blir dock saftiga avgifter, därför betalar vi kontant.
På
sen eftermiddag åker vi tillbaka till stationen och tittar på en näraliggande
verkstad där det tillverkas bland annat ballastvagnar. Några kompletta
ryska boggier står utanför, fritt tillgängligt, och Bengt tar
två militäriskt garanterat helt värdelösa bilder på
delar helt och hållet tillverkade utomlands. Personalen uppmärksammar
oss, och den här gången nöjer de sig faktiskt inte med att bara
ropa till oss "No photo" som vakterna gjort hittills. De kör oss
med en bil till stationen och överlämnar oss till säkerhetsvakterna
där. En talar något engelska, vi visar honom bilderna. Han är
nöjd då Bengt raderar bilderna framför hans ögon, bilderna
i sig hade ingen större betydelse för oss. Ryska boggier finns det gott
om i Iran och annorstädes.
Och så tar vi nattåget tillbaka
till Teheran...
Vi kommer fram mycket tidigt till Teheran, och staden
har inte vaknat riktigt ännu. Framför stationen träffar vi några
mycket vänliga Iranier - tyvärr kan de rent fysiskt inte hjälpa
oss särskilt mycket eftersom de är för berusade... Sprit går
lätt att få tag i på svarta marknaden.
Några timmar
senare tar vi ett tåg till Sari, som ligger nordöst om Teheran inte
långt från det Kaspiska havet. Linjen korsar den stora bergskedjan
norr om Teheran och måste vara en av Irans vackraste.
På stationen
ser vi ett danskt tågsätt med 1:a-klass-sittvagnar, förmodligen
från 1950-talet. Det danska järnvägsnätet från 1985
går att beskåda på kartorna i korridoren. Inredningen är
ganska sliten, men man kan öppna fönstren, det är huvudsaken!
Tågpersonalen ordnar en ensam kupé för oss, och vi åker
iväg. Strax efter stationen ser vi det franska Turbotrain-tåget i depån
och som enligt tidtabellen ska gå tre dubbelturer i veckan från Tehran
till Mashhad.
Vi följer först linjen till Mashhad österut innan
vi svänger norrut rakt mot bergskedjan. Snart börjar en mycket spektakulär
stigning från Teheran-slätten på drygt 1000 m höjd till
uppskattningsvis 2000 m. Vi genomkorsar ett kargt landskap som påminner
om Arizona. Skiktade bergsformationer som en gång i tiden var havsbotten
bildar spektakulära former.
Runt två timmar varar stigningen med
många tunnlar och skarpa kurvor, innan vi når toppen.
Under resan
får vi lunch i bufféavdelningen som har byggts in i en av vagnarna
i efterhand.
Efter att ha passerat toppen ser vi genast mycket mer vegetation
längs linjen. Den fuktiga luften från Kaspiska havet gör att regionen
vi kommer till är den mest fruktbara i Iran.
Det är dock endast
gräs och buskar på denna höjd, ingen skog, och det gör att
man har en fantastisk utsikt över banan när den går nerför
i serpentiner. Ofta ser man banan tre gånger längre ner på olika
nivåer, det överträffar faktiskt det mesta vi har sett i Schweiz.
Ena gången har vi vänstersidan ut mot dalen, sedan in i en tunnelvändslinga
och ut men nu med högersidan mot dalen. Denna bergbana har tydligen inte
uppmärksammats utanför Iran och var okänd av oss. Det borde gå
att anordna charterflygresa med tillhörande bergbaneresa till ett bra pris.
Höjdskillnaden nerför är mycket större än den uppför,
eftersom vi måste stiga ner till ungefär havsnivå - Kaspiska
havet ligger lite under havsnivån. Rampen är nu mycket brantare än
uppför, de danska vagnarna har väl aldrig bromsats så hårt
under livet i sina hemmatrakter. Ett andra fyraxligt lok tillkopplas nära
krönet hjälper att bromsa tågsättet med sina motståndsbromsar.
Även här finns det poliser på stationerna som blir nervösa
när man vill fotografera broar, men det löser sig.
Nere i Sari har
vi några timmar på oss och hyr en taxi som ska ta oss till Kaspiska
havet. Vi åker till två stränder och en liten hamnstad. Där
ser vi också ett ungt par som kramas vid stranden - det är redan för
mycket för moralreglerna här i landet...
Tillbaka till Teheran går
samma tågsätt nattetid. Vi har återigen kupén för
oss själva största delen av resan och sover hyfsat på de utdragna
sätena.
Mycket tidigt runt 4-tiden kommer vi fram till Teheran
- vi går till samma hotell där vi sovit första natten i Teheran,
men där finns det inga lediga rum. Vi kan dock sova lite till i deras sovsal
samt utnyttja deras dusch.
Vi provåker tunnelbanan, som är mycket
modern och fräsch. Nya vagnar är beställda från Kina med
elutrustning från Bombardier i Västerås - Tills avdelning jobbar
med det just nu. Vi åker ut till en station som ligger ovan jord parallellt
med järnvägen, så att man kan fotografera såväl tåg
som tunnelbanor.
På vägen tillbaka råkar vi stiga på
en av vagnarna som är reserverad för kvinnor - könssepareringen
gäller även här, men är inte märkt på något
sätt. Det är bara tre stationer, och vi tänker stå kvar den
lilla biten, men redan vid andra stationen kommer en stationsvakt och beordrar
oss att byta till rätt vagn. Nu får vi stå trångt i morgonrusningen,
medan det var sittplatser lediga i kvinnovagnen.
Egentligen ville vi också
titta på det franska Turbotrain-tåget ute på linjen vid ett
bra fotoställe en liten bit utanför Teherans centralstation, men det
verkar inte gå idag trots att det står i tidtabellerna.
Under
dagen får vi reda på att vi måste ändra våra resplaner
vidare till Turkmenistan. Vår Centralasien-specialist David Berghoff, en
tysk i Almaty i Kazakstan, meddelar att tidtabellen för tåget från
Seraghs vid gränsen till Iran till Turkmenistans huvudstad Aschgabat har
ändrats igen, så att tåget går fredagar och måndagar
morgon istället för kvällen. Dessutom ska tåget vara fullbokat
för oljearbetare, men till slut löser sig biljettfrågan. P g a
gränsövergångens dåliga öppettider kan vi inte ta eftermiddagtåget
från Mashhad till gränsstaden Sarakhs utan att sova över där,
för då är gränsen redan stängd för dagen - och
man hinner inte med morgontåget till Aschgabat om man korsar gränsen
på morgonen.
Vi träffar våran vän Babak en sista gång
innan vi lämnar Iran. På kvällen tar vi Irans lyxigaste tåg
"Simorgh", namngivet efter en fågel, till Mashhad. Som varje gång
vi har åkt från Teheran får vi även nu visa passen för
visumkontroll till polisen - vi är redan stamgäster i den lilla polisstationen
bredvid spärrarna till perrongerna. Poliserna har dock alltid varit vänliga
och korrekta.
Tåget är ännu lite bättre än det vi
hade från Ahvaz till Teheran. Personalen har speciella uniformer, och tågets
namn står på bitsocker, saltförpackningar och mycket mer.
TV-programmet är bäst att inte prata om, och tyvärr fungerar volymkontrollen
inte riktigt... Det dödas säkert ett dussintal människor på
skärmen denna kväll. Kanske regeringen tillåter sådana filmer
i Iran för att visa vad för idioter amerikaner måste vara som
gör sådant skräp.
På tidig morgon är det ett bönesstopp
i Neyshabur - den staden där ett godståg exploderade den 19 februari.
Olycksplatsen ligger några kilometer öster om staden och är i
stort sett väl röjd. En del utbytt räls och slipers syns, dessutom
två utbrända bandgående schaktmaskiner samt några hjulsatser.
Ändå får man fortfarande ett intryck om hur förödande
explosionen måste ha varit.
Lite senare är vi framme i Mashhad.
i Mashhad syns några brandskadade godsvagnar.
Eftersom vi måste
träffa våran guide på den turkmeniska sidan gränsen på
eftermiddagen har vi inte så värst mycket tid, men vi tar en promenad
runt bangårdsområdet. Stadskartorna är motstridiga om det finns
en vändslinga eller en spårtriangel här, och tyvärr är
hela området omgivet av en hög mur. Dock vågar vi påstå
att det är en vändslinga.
Vi tar en taxi till Sarakhs vid den turkmeniska
gränsen, ca. 180 km bort. Det gränsöverskridande persontåget
från Teheran genom Turkmenistan och Uzbekistan till Almaty i Kazakstan gick
enligt uppgifter bara en enda gång och var ett fiasko - i Uzbekistan kastades
tydligen sten på tåget. Det har berättats för oss att samtliga
fönster i tåget slogs sönder i Uzbekistan men inte varför.
På vägen ser vi ett godståg från taxin - tur måste
man ha ibland! Det är bara en mindre del av vägen där man ser banan.
Strax före Sarakhs ser vi gränsstationen med omspårningsanläggningen.
Man kommer inte in, men från lite avstånd tar vi bilder.
Taxichauffören
lämnar oss vid den iranska gränsposten, som ser rätt modernt och
välskött ut. i tullhallen kommer vi till en disk där vi lämnar
våra pass. Vi tillfrågas efter tullformulär, men vi fick inga
vid inresan. Till slut nöjer sig tjänstemannen utan formulär, vi
behöver inte fylla i nya, och någon bagagekontroll sker inte heller.
En tid verkar ingenting hända, kanske de måste ringa till Teheran och
fråga vad Sverige är för land... Det är mest lastbilar, volvolastbilar
utgör ungefär hälften, som passerar här, vi som europeiska
rycksäcksturister är väl tämligen exotiska.
Efter runt
en timme får vi våra pass tillbaka med utresestämpel i, och leds
till en urgammal sliten rysk buss som ska köra oss till den turkmeniska gränsposten.
Det är ett otrolig glapp i kraftöverförningen och motorupphängningen,
vilket leder till ett medelstort jordskalv när bussen startar. Några
hundra meter åker vi till en liten å med en liten stålbro över
- ån är gränslinjen, på ena sidan står en iransk vakt,
på andra sidan en turkmenisk. Bussen släpper av oss vid den turkmeniska
sidan bron, och vi står på turkmenisk mark!
