Resan till Iran

Bildgalleri (nytt fönster)

Större karta (97 kByte; nytt fönster)

Söndag, 2004-03-28
Måndag, 2004-03-29
Tisdag, 2004-03-30
Onsdag, 2004-03-31
Torsdag, 2004-04-01
Fredag, 2004-04-02
Lördag, 2004-04-03

Resan till Iran gick från Sverige genom Danmark, Tyskland, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. Vi gjorde inga längre uppehåll än vad tidtabellen bestämde; detta var rutten:

Söndag, 2004-03-28

Nu går det äntligen iväg! Bengt reser från Stockholm, Till från Västerås och kliver på i Norrköping. Via Malmö och Öresundsbron går resan till Köpenhamn, där vi passar på att prova den nyligen förlängda sträckan på Metron, innan vi kliver på nattåget till München. Vi har en bekväm sovkupé för oss själva och sover väl på vägen söderut.

Till sidans början

Måndag, 2004-03-29

I München har vi inte långt uppehåll och byter till ett EuroCity-tåg direkt till Budapest. Det är bekväma österrikiska vagnar och en ungersk restaurangvagn, fast man kan förstås inte öppna fönstren för att fotografera... Vi får under resan bland annat resesällskap från Israel. I Österrike ligger det en hel del snö längs våran resväg. Maten på restaurangvagnen visar sig vara utmärkt och inte allt för dyr. I Budapest köper vi biljetter vidare till Bukarest, som är ganska dyra (ca. 700 kr per person). Bengt pratar med nattågets lokförare Bela, som talar lite engelska och låter oss följa på loket av typen V43 fram till Szolnok (vi förutsätter att hans chef inte läser våran hemsida). Det blir en mycket trevlig resa, om än
väldigt skakigt. Trots en bra bana och måttliga 100 km/tim beter sig loket som en galopphäst... Loket är ett av 60 lok som fått ändrat fjädersystem med bl a gummielement samt girdämpare m m vilket kanske framgår av foto.
Efter Szolnok går vi tillbaka i våran sovvagn som den rumänska järnvägen CFR har köpt begagnad från Tyskland. Vid lokbytet vid den rumänska gränsen får vi ett lok som är byggt på licens från ASEA vilket finns angivet på en skylt på loksidan. Det
känns som hemma för oss som tysk-svensk resesällskap... Snart efter den korta gränskontrollen slumrar vi in.

Till sidans början

Tisdag, 2004-03-30

Under natten har tåget bytt körriktning samt fått ett nytt lok, även det ett lok av ASEA-typ.Men på det loket står ingenting om licenstillverkning. Antagligen behöver licensatagaren inte betala mera licensavgifter efter ett visst antal tillverkade lok eller efter en viss tid. Loktypen har tillverkats i ungefär 1000 ex.
På morgonen ankommer vi till Bukarest där vi först köper våra biljetter vidare till Istanbul. 1 346 000 Lei per person blir det, vilket ser lite mindre skrämmande ut i svenska pengar: Runt 300 kr. Folk som vill sälja oss hotellrum och stadsvisningar är ganska påträngande, men det måsta man stå ut med.
Vi provåker tunnelbanan, där det går nya vagnar med svenskbyggd elutrustning på linje M2.
På tidig eftermiddag stiger vi ombord på Bosporen-Expressen till Istanbul. Det finns en kupé ledig för oss i en rumänsk sovvagn, så att vi byter upp oss från våra reserverade liggplatser. Tåget är kort men mycket internationellt: En moldavisk sovvagn (med stenkolseldad värmepanna!) kommer från Chisinau, en ungersk vagn från Budapest, och turkiska TCDD och rumänska CFR bidrar med fler sitt-, sov- och liggvagnar Bukarest - Istanbul. Senare tillkommer även två bulgariska vagnar.
Dragkraft är ett rumänskt sexaxligt diesellok som har boggier av den typ som de ungefär 2200 hk starka diesellok har som byggts på licens från SLM, Sulzer och BBC i Schweiz. Loket har nya hytter och förmodligen även helt ny korg i övrigt. Inuti finns nu en EMD V8-motor, troligen av typ 710.
Vi passerar den enda järnvägsgränsövergången mellan Rumänien och Bulgarien. Vi får ett bulgariskt Diesellok av sovjetisk tillverkning, BDZ typ 07 eller 7, (som blivit känt som "Ludmilla" i Tyskland, där bland annat som typerna 232 och 234). Detta lok drar oss över den imponerande, men slitna Donaubron. Bron rostknackas för hand med hackor (!!) innan målning.
Bron är delvis i två våningar med bilvägen ovanpå. Redan på den bulgariska gränsstationen byter vi lok igen och nu till ett bulgariskt ellok tillverkat av Skoda. Varför inte det rumänska dieselloket fick dra oss till den bulgariska gränsstationen förblir en gåta...
Vi fortsätter våran resa söderut genom Bulgarien och får två bulgariska direktvagnar Sofia - Istanbul tillkopplad. Landskapet blir mer kuperad och vackrare, men tyvärr börjar det bli mörkt. Natten lär bli avbruten några gånger, det ser vi på tidtabellen - tiderna för gränsstationerna till Turkiet är inte de trevligaste.

Till sidans början

Onsdag, 2004-03-31

Vid halv tvåtiden väcks vi av den bulgariska passkontrollen i Svilengrad. Kontrollerna är fortfarande ganska ytliga, åtminstone för oss, men gränsuppehållen blir längre. Nu är det nästan en timme. På den turkiska sidan i Kapikule kommer det först en kille genom vagnen som kontrollerar att alla har något som ser ut som ett pass, utan att kolla så noga. Några minuter senare kommer en annan som tittar noggrant på passen och antecknar numren. Sedan måste alla passagerare stiga av och gå till en passkontrolldisk i stationshuset där man får sin stämpel. Senare går ytterliggare en kille genom tåget som kollar om alla fått sina stämplar, och till sist tullen.
Vidare går resan genom den europeiska delen av Turkiet, draget av ett "Rb"-lok som moderniserats med tyristorutrustning av Koncar i f d Jugoslavien, tills vi når Marmarasjön och Istanbuls Sirkeci-station. En gång i tiden avgick den lyxiga Orient-Expressen härifrån, men tiderna för transkontinentala tåg i Europa verkar tyvärr vara över.
En kusin till en av Tills arbetskamrater möter oss vid stationen. Han heter Ertugrul och jobbar som TV-reporter. Han har köpt våra biljetter till Tabriz i Iran och har sammanställd information om Istanbul och vår resväg. Han har kommit med chaufför och bjuder oss till frukost i en restaurang med utsikt över Marmarasjön. Senare åker vi över den imponerande Bosporbron till den asiatiska sidan av Istanbul och till Haydarpasa-stationen. Vi får samtidigt en fin stadsvisning och tips.
I Istanbul utforskar vi bland annat färjkajen för järnvägsfärjan över Bosphoren. När vi senare provar den interkontinentala stadstrafiken (färja över Bosporen) möter vi även en färja med godsvagnar.
Sent på kvällen avgår vårt nattåg "Trans Asya Ekspressi" till Teheran. Det är egentligen två nattåg på varsin sida av Vansjön i östra Turkiet med en färja emellan. Vi kommer att tillbringa två nätter på det turkiska tåget fram till färjehamnen Tatvan och bestiger den ganska moderna första-klass-liggvagnen. Det är fyra bäddar i kupén som vi har för oss själva. Vagnen är på sitt sätt multikulturell, den har en europeisk sittoalett i ena änden och ett "hål i golvet" i andra änden.
Till pratar med lokföraren och får lov att åka med på loket. Det blir rolig stämning med turkisk musik och te, medan vi rusar fram genom natten på väg mot Ankara. Lokföraren talar inte engelska och knappast tyska, men ryska, så att till ryska-kurs på folkuniversitetet redan har lönat sig.
Loket är tillverkat i Turkiet och med axelanordningen Bo'Bo'Bo' men antagligen är det en japansk konstruktion som byggs vidare i Turkiet.

Till sidans början

Torsdag, 2004-04-01

Nästa morgon har vi kommit fram till Ankara där vi byter från elektrisk dragkraft till diesellok. Landskapet blir kargare och mer kuperat. Det går långsamt, medelhastigheten på hela sträckan ligger bara vid ca. 50 km/tim.
På kvällen får Till ytterliggare en gång att följa med på loket efter Sivas, där en rejäl passträcka börjar. Loket får jobba hårt i den långa stigningen på ofta 15 promille. Under tiden är det kvällsmat i förarhytten med rikligt te och tunnbröd. Lokpersonalen kan några få ord tyska, annars är det händer, fötter och skisser som gäller.

Till sidans början

Fredag, 2004-04-02

Strax efter midnatt stiger en kanadensare på i vår kupé, Jean-Claude. Han åker landvägen till Indien genom Iran och Pakistan.
Nästa morgon är vi på väg genom oftast svår terräng längs en flod med högt vatten nu då snön smälter i bergen. På ett ställe ser vi vrak efter några vagnar i floden. Vädret försämras, det regnar, senare övergår regnet till snö. Vi ser allt fler beväpnade poliser eller soldater, förmodligen eftersom vi är i områden med hög andel kurdisk befolkning.
Med runt tre timmar försening når vi hamnstaden Tatvan. Tåget bakas flera kilometer till hamnen, där färjan väntar. Eftersom det idag finns en väg längs Vansjön så är det bara godsvagnar och tågresande till Iran som tar färjan. Även en resgodsvagn på vårt tåg lastas ombord, dock inga passagerarvagnar. Vi får byta och tränga ihop oss i färjans salong. Med några extra lösa plaststolar går det bra.
Under den fyra timmar långa överfarten med nästan enbart Iranier ombord lär vi redan känna mycket av iransk gästvänlighet. Vi bjuds på fika av Iranierna på bordet och får höra mycket intressant om deras liv. Bengt , som tidigare i varje fall visste om att det fanns en religion som kallas Bahai, fick veta att antagligen var de flesta iranierna ombord bahaier. I Kayseri, Turkiet, finns ungefär 2000 bahaier. I Iran tillåts de inte inneha statliga arbeten och även den högre utbildningen är stängd för bahaier. De har en egen hemsida: www.bahai.com
I Van på östra sidan sjön väntar ett iranskt tågsätt på oss. Till våran förvånan är det begagnade ryska sovvagnar och en praktfull iransk restaurangvagn. Det känns som på transsibiriska järnvägen...
Direkt vid stationen i Van börjar en mycket kraftig och kurvig stigning, och det är duggregn. Hastigheten är ungefär 15 km/h. Vid ett antal tillfällen syns gnistor från slirande hjul, men lokets slirskydd arbetar tydligen tillfredsställande. Men vid ett tillfälle börjar det slå extra mycket gnistkvastar, och hela tåget stannar men är inte bromsat. Efter ett tag börjar tåget röra sig mycket sakta och med dieselmotorn nästan på tomgång. Det försiggår så en stund tills det plötsligt blir ett våldsamt gnistrande kring hjulen, och dieselmotorn stannar och t o m lokets lyse slocknar. Efter en kort stund är dieselmotorn igång, men tåget förblir stående ungefär en timme tills ett påskjutningslok ankommer från Van. Därefter går det med god fart ända till gränsen. Loken är 23 318 respektive 264 och är tillverkade i Turkiet med Pielstick dieselmotor och Alstom elutrustning.

Till sidans början

Lördag, 2004-04-03

Mitt i natten når vi den turkiska gränsstationen. Alla måste ut och lämna sina pass vid en disk. Det finns inga passläsare, och så sitter det två tjänstemän och knappar in passnummer i datorer. Under tiden kan man gå handla i en liten affär eller spela bordtennis. När passen återlämnats efter nästan en timme kan tåget fortsätta till den iranska sidan.
Många Iranier måste visa upp allt de har handlat till den iranska tullen. TV-apparater och mycket annat granskas. Vårt bagage tittar tullen däremot inte ens på. Tåget dras av ett sexaxligt GM-lok i god fart.

Till sidans början

Bildgalleri (nytt fönster)