
Större karta (97 kByte; nytt fönster)
Söndag,
2004-03-28
Måndag, 2004-03-29
Tisdag,
2004-03-30
Onsdag, 2004-03-31
Torsdag,
2004-04-01
Fredag, 2004-04-02
Lördag,
2004-04-03
Resan till Iran gick från Sverige genom Danmark, Tyskland, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Turkiet. Vi gjorde inga längre uppehåll än vad tidtabellen bestämde; detta var rutten:
| Datum | Station | Ankomst | Avgång | Tågnummer |
| 2004-03-28 | Stockholm C | 10:20 | X2000 529 | |
| København H | 15:23 | 18:54 | EN 483 | |
| 2004-03-29 | München Hbf | 9:03 | 9:26 | EC 63 |
| Budapest Keleti-Pu | 16:58 | 18:10 | EN 371 | |
| 2004-03-30 | Bucuresti Nord Gr. A | 8:25 | 14:00 | Snabbtåg 499 |
| 2004-03-31 | Istanbul Sirkeci | 8:27 | ||
| Istanbul Haydarpasa | 22:55 | Exp 11511/11512 Transasya Express | ||
| 2004-04-02 | Tatvan färjeläge | 11:44 | 13:00 | Färja |
| Van färjeläge | 17:00 | 18:25 | Exp 11512/59 Transasya Express | |
| 2004-04-03 | Tabriz | 6:30 |
Nu går det äntligen iväg! Bengt reser från Stockholm, Till från Västerås och kliver på i Norrköping. Via Malmö och Öresundsbron går resan till Köpenhamn, där vi passar på att prova den nyligen förlängda sträckan på Metron, innan vi kliver på nattåget till München. Vi har en bekväm sovkupé för oss själva och sover väl på vägen söderut.
I München har vi inte långt uppehåll
och byter till ett EuroCity-tåg direkt till Budapest. Det är bekväma
österrikiska vagnar och en ungersk restaurangvagn, fast man kan förstås
inte öppna fönstren för att fotografera... Vi får under resan
bland annat resesällskap från Israel. I Österrike ligger det en
hel del snö längs våran resväg. Maten på restaurangvagnen
visar sig vara utmärkt och inte allt för dyr. I Budapest köper
vi biljetter vidare till Bukarest, som är ganska dyra (ca. 700 kr per person).
Bengt pratar med nattågets lokförare Bela, som talar lite engelska
och låter oss följa på loket av typen V43 fram till Szolnok (vi
förutsätter att hans chef inte läser våran hemsida). Det
blir en mycket trevlig resa, om än
väldigt skakigt. Trots en bra
bana och måttliga 100 km/tim beter sig loket som en galopphäst... Loket
är ett av 60 lok som fått ändrat fjädersystem med bl a gummielement
samt girdämpare m m vilket kanske framgår av foto.
Efter Szolnok
går vi tillbaka i våran sovvagn som den rumänska järnvägen
CFR har köpt begagnad från Tyskland. Vid lokbytet vid den rumänska
gränsen får vi ett lok som är byggt på licens från
ASEA vilket finns angivet på en skylt på loksidan. Det
känns
som hemma för oss som tysk-svensk resesällskap... Snart efter den korta
gränskontrollen slumrar vi in.
Under natten har tåget bytt körriktning
samt fått ett nytt lok, även det ett lok av ASEA-typ.Men på det
loket står ingenting om licenstillverkning. Antagligen behöver licensatagaren
inte betala mera licensavgifter efter ett visst antal tillverkade lok eller efter
en viss tid. Loktypen har tillverkats i ungefär 1000 ex.
På morgonen
ankommer vi till Bukarest där vi först köper våra biljetter
vidare till Istanbul. 1 346 000 Lei per person blir det, vilket ser lite mindre
skrämmande ut i svenska pengar: Runt 300 kr. Folk som vill sälja oss
hotellrum och stadsvisningar är ganska påträngande, men det måsta
man stå ut med.
Vi provåker tunnelbanan, där det går
nya vagnar med svenskbyggd elutrustning på linje M2.
På tidig
eftermiddag stiger vi ombord på Bosporen-Expressen till Istanbul. Det finns
en kupé ledig för oss i en rumänsk sovvagn, så att vi byter
upp oss från våra reserverade liggplatser. Tåget är kort
men mycket internationellt: En moldavisk sovvagn (med stenkolseldad värmepanna!)
kommer från Chisinau, en ungersk vagn från Budapest, och turkiska
TCDD och rumänska CFR bidrar med fler sitt-, sov- och liggvagnar Bukarest
- Istanbul. Senare tillkommer även två bulgariska vagnar.
Dragkraft
är ett rumänskt sexaxligt diesellok som har boggier av den typ som de
ungefär 2200 hk starka diesellok har som byggts på licens från
SLM, Sulzer och BBC i Schweiz. Loket har nya hytter och förmodligen även
helt ny korg i övrigt. Inuti finns nu en EMD V8-motor, troligen av typ 710.
Vi passerar den enda järnvägsgränsövergången mellan
Rumänien och Bulgarien. Vi får ett bulgariskt Diesellok av sovjetisk
tillverkning, BDZ typ 07 eller 7, (som blivit känt som "Ludmilla"
i Tyskland, där bland annat som typerna 232 och 234). Detta lok drar oss
över den imponerande, men slitna Donaubron. Bron rostknackas för hand
med hackor (!!) innan målning.
Bron är delvis i två våningar
med bilvägen ovanpå. Redan på den bulgariska gränsstationen
byter vi lok igen och nu till ett bulgariskt ellok tillverkat av Skoda. Varför
inte det rumänska dieselloket fick dra oss till den bulgariska gränsstationen
förblir en gåta...
Vi fortsätter våran resa söderut
genom Bulgarien och får två bulgariska direktvagnar Sofia - Istanbul
tillkopplad. Landskapet blir mer kuperad och vackrare, men tyvärr börjar
det bli mörkt. Natten lär bli avbruten några gånger, det
ser vi på tidtabellen - tiderna för gränsstationerna till Turkiet
är inte de trevligaste.
Vid halv tvåtiden väcks vi av den bulgariska
passkontrollen i Svilengrad. Kontrollerna är fortfarande ganska ytliga, åtminstone
för oss, men gränsuppehållen blir längre. Nu är det
nästan en timme. På den turkiska sidan i Kapikule kommer det först
en kille genom vagnen som kontrollerar att alla har något som ser ut som
ett pass, utan att kolla så noga. Några minuter senare kommer en annan
som tittar noggrant på passen och antecknar numren. Sedan måste alla
passagerare stiga av och gå till en passkontrolldisk i stationshuset där
man får sin stämpel. Senare går ytterliggare en kille genom tåget
som kollar om alla fått sina stämplar, och till sist tullen.
Vidare
går resan genom den europeiska delen av Turkiet, draget av ett "Rb"-lok
som moderniserats med tyristorutrustning av Koncar i f d Jugoslavien, tills vi
når Marmarasjön och Istanbuls Sirkeci-station. En gång i tiden
avgick den lyxiga Orient-Expressen härifrån, men tiderna för transkontinentala
tåg i Europa verkar tyvärr vara över.
En kusin till en av
Tills arbetskamrater möter oss vid stationen. Han heter Ertugrul och jobbar
som TV-reporter. Han har köpt våra biljetter till Tabriz i Iran och
har sammanställd information om Istanbul och vår resväg. Han har
kommit med chaufför och bjuder oss till frukost i en restaurang med utsikt
över Marmarasjön. Senare åker vi över den imponerande Bosporbron
till den asiatiska sidan av Istanbul och till Haydarpasa-stationen. Vi får
samtidigt en fin stadsvisning och tips.
I Istanbul utforskar vi bland annat
färjkajen för järnvägsfärjan över Bosphoren. När
vi senare provar den interkontinentala stadstrafiken (färja över Bosporen)
möter vi även en färja med godsvagnar.
Sent på kvällen
avgår vårt nattåg "Trans Asya Ekspressi" till Teheran.
Det är egentligen två nattåg på varsin sida av Vansjön
i östra Turkiet med en färja emellan. Vi kommer att tillbringa två
nätter på det turkiska tåget fram till färjehamnen Tatvan
och bestiger den ganska moderna första-klass-liggvagnen. Det är fyra
bäddar i kupén som vi har för oss själva. Vagnen är
på sitt sätt multikulturell, den har en europeisk sittoalett i ena
änden och ett "hål i golvet" i andra änden.
Till
pratar med lokföraren och får lov att åka med på loket.
Det blir rolig stämning med turkisk musik och te, medan vi rusar fram genom
natten på väg mot Ankara. Lokföraren talar inte engelska och knappast
tyska, men ryska, så att till ryska-kurs på folkuniversitetet redan
har lönat sig.
Loket är tillverkat i Turkiet och med axelanordningen
Bo'Bo'Bo' men antagligen är det en japansk konstruktion som byggs vidare
i Turkiet.
Nästa morgon har vi kommit fram till Ankara där
vi byter från elektrisk dragkraft till diesellok. Landskapet blir kargare
och mer kuperat. Det går långsamt, medelhastigheten på hela
sträckan ligger bara vid ca. 50 km/tim.
På kvällen får
Till ytterliggare en gång att följa med på loket efter Sivas,
där en rejäl passträcka börjar. Loket får jobba hårt
i den långa stigningen på ofta 15 promille. Under tiden är det
kvällsmat i förarhytten med rikligt te och tunnbröd. Lokpersonalen
kan några få ord tyska, annars är det händer, fötter
och skisser som gäller.
Strax efter midnatt stiger en kanadensare på
i vår kupé, Jean-Claude. Han åker landvägen till Indien
genom Iran och Pakistan.
Nästa morgon är vi på väg genom
oftast svår terräng längs en flod med högt vatten nu då
snön smälter i bergen. På ett ställe ser vi vrak efter några
vagnar i floden. Vädret försämras, det regnar, senare övergår
regnet till snö. Vi ser allt fler beväpnade poliser eller soldater,
förmodligen eftersom vi är i områden med hög andel kurdisk
befolkning.
Med runt tre timmar försening når vi hamnstaden Tatvan.
Tåget bakas flera kilometer till hamnen, där färjan väntar.
Eftersom det idag finns en väg längs Vansjön så är det
bara godsvagnar och tågresande till Iran som tar färjan. Även
en resgodsvagn på vårt tåg lastas ombord, dock inga passagerarvagnar.
Vi får byta och tränga ihop oss i färjans salong. Med några
extra lösa plaststolar går det bra.
Under den fyra timmar långa
överfarten med nästan enbart Iranier ombord lär vi redan känna
mycket av iransk gästvänlighet. Vi bjuds på fika av Iranierna
på bordet och får höra mycket intressant om deras liv. Bengt
, som tidigare i varje fall visste om att det fanns en religion som kallas Bahai,
fick veta att antagligen var de flesta iranierna ombord bahaier. I Kayseri, Turkiet,
finns ungefär 2000 bahaier. I Iran tillåts de inte inneha statliga
arbeten och även den högre utbildningen är stängd för
bahaier. De har en egen hemsida: www.bahai.com
I Van på östra sidan
sjön väntar ett iranskt tågsätt på oss. Till våran
förvånan är det begagnade ryska sovvagnar och en praktfull iransk
restaurangvagn. Det känns som på transsibiriska järnvägen...
Direkt vid stationen i Van börjar en mycket kraftig och kurvig stigning,
och det är duggregn. Hastigheten är ungefär 15 km/h. Vid ett antal
tillfällen syns gnistor från slirande hjul, men lokets slirskydd arbetar
tydligen tillfredsställande. Men vid ett tillfälle börjar det slå
extra mycket gnistkvastar, och hela tåget stannar men är inte bromsat.
Efter ett tag börjar tåget röra sig mycket sakta och med dieselmotorn
nästan på tomgång. Det försiggår så en stund
tills det plötsligt blir ett våldsamt gnistrande kring hjulen, och
dieselmotorn stannar och t o m lokets lyse slocknar. Efter en kort stund är
dieselmotorn igång, men tåget förblir stående ungefär
en timme tills ett påskjutningslok ankommer från Van. Därefter
går det med god fart ända till gränsen. Loken är 23 318 respektive
264 och är tillverkade i Turkiet med Pielstick dieselmotor och Alstom elutrustning.
Mitt i natten når vi den turkiska gränsstationen.
Alla måste ut och lämna sina pass vid en disk. Det finns inga passläsare,
och så sitter det två tjänstemän och knappar in passnummer
i datorer. Under tiden kan man gå handla i en liten affär eller spela
bordtennis. När passen återlämnats efter nästan en timme
kan tåget fortsätta till den iranska sidan.
Många Iranier
måste visa upp allt de har handlat till den iranska tullen. TV-apparater
och mycket annat granskas. Vårt bagage tittar tullen däremot inte ens
på. Tåget dras av ett sexaxligt GM-lok i god fart.