Svarthakedopping Podiceps auritus (Linné 1758)

Utbredning

Svarthakedoppingen häckar sparsamt till sällsynt i vegetationsrika sjöar, men även i anlagda vatten, s.k. viltvatten, i allt högre utsträckning. Den förekommer främst i Skogslåglandet och mycket lokalt i Mälarområdet och i Bergslagen.

Numerär

År 1976 rapporterades 44 häckningar eller troliga häckningar (MVOF 8:70) och året därpå 70 par (MVOF 9:41; MDOF 11[1]:11). En dramatisk nedgång i antalet häckande par märktes i slutet av 1970-talet. Arten har därefter fortsatt att minska, dock i en lägre takt. I början av 2000-talet synes minskningen ha planat ut och ersatts av en svag ökning. Landskapets population överstiger knappast 20 par.

Den största ansamling som setts på en enskild lokal är 52 ex. vid Gussjön i Fläckebo den 1 maj 1976 (Bo Eriksson 1977).

Historik

Det första fyndet i Västmanland utgörs av en hona, som fångades i en ryssja i Mälaren vid Elba i Västerås den 1 maj 1925 (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43; V.N.F. 1925-09-11, § 4). Därefter iakttogs den vid Frövisjön i Skultuna den 7 maj 1944 (Bengt H. Girell 1952), vid Gussjön i Fläckebo 1946 (Bengt H. Girell 1958), vid Åmänningen i Västervåla (”Studeranden Liander meddelade fynd av svarthakedopping vid Åmänningen….” (V.N.F. 1950-10-16, § 2)), vid Asköviken i Västerås-Barkarö 1954 (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956) samt vid Västra/Östra Vålen i Sura 1954 och vid Djupen i Ramnäs 1955 (Harald Wedérus 1958 s. 353-355; Bertil Eriksson 1972). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en fågel från Västlandasjön i Kolsva/Medåker/Västra Skedvi 1955 (Göran Frisk, in litt.). Den 19 maj 1957 sågs 26 svarthakedoppingar och fem bon hittades vid Gussjön och vid Rudsjön i Haraker häckade samma år två par (VF 21:315).

Från Gålsjön och Toftasjön i Arboga rapporterades häckande par 1967 och 1968 (VF 28:56; VF 29:121). De första publicerade observationerna från Bergslagen utgörs av 2 ex. vid Morskogasjön i Ramsberg den 2 maj 1970 (Ola Almkvist 1970), 1 ex. vid Backgården i Västanfors den 5 maj 1970 (Anonym 1970c) samt 8 ex. vid Morskogasjön den 9 maj 1970 (Ola Almkvist 1970b). I slutet av 1960-talet bedömdes att minst 40 par häckade i Västmanland (VF 29:237). Efter riksinventeringar 1969 och 1972, då 81 par på 26 lokaler respektive 59 par på 16 lokaler rapporterades, bedömdes 125-150 par häcka i landskapet (Sten Regnell 1981). Ett par häckade vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg 1975 (Leif Nilsson 1978; MDOF 9[1]:25).

Flyttning och övervintring

Svarthakedoppingen flyttar i juli-augusti och återvänder huvudsakligen i april. Flyttande fåglar kan dock ses under större delen av maj. Mediandatum för första observation i Västmanland under åren 1984-85 och 1991-2001 är den 18 april. Variationsbredden är endast en dryg vecka, 12-20 april, om man undantar den sena våren 1985, då den första observationen gjordes först den 29 april. Även år 2001 kom den första svarthakedoppingen sent, den 26 april. Observationer efter augusti månad är ovanliga och under perioden 1976-2006 är endast 31 sådana fynd kända, varav det senaste på året gjordes vid Norasjön i Nora den 27 november 2005 (FiV 37:105). Antalet höstfynd har ökat markant på senare år.

Ett vinterfynd är känt, nämligen vid Stora Aspen i Västanfors den 19 januari 2001 (FiV 33:55).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. a. auritus.