Brunand Aythya ferina (Linné 1758)
Utbredning
Brunanden häckar sällsynt i vegetationsrika slättsjöar i framför allt östra och södra Västmanland. Under 1980-talet har artens utbredningsområde i landskapet genomgått en påtaglig minskning i takt med att antalet häckande par har minskat. Under 1990-talets andra hälft häckade brunanden regelbundet endast på en handfull lokaler. De mest frekventa lokalerna under perioden 1991-2007 var Findlaviken i Arboga, Gussjön i Fläckebo samt Asköviken i Västerås-Barkarö.
Numerär
Under perioden 1991-2007 har sammanlagt sju (7) konstaterade häckningar rapporterats och i samtliga fall rör det sig om observerade ungkullar. Fem av häckningarna rapporterades från Findlaviken i Arboga och de båda övriga från Jan-Matsdammen i Grängesberg. Brunänder under häckningstid (1 maj – 30 juni) har under samma period rapporterats i genomsnitt motsvarande 10 par per år. Flertalet av de i sammanhanget aktuella lokalerna är välbevakade av ornitologer. Landskapets population i början av 2000-talet uppskattas därför till ett tiotal par. Brunandens minskning har varit särskilt tydlig under 1990-talet.
Vid Asköviken taxerades arten noggrant 1981-2000 och populationsutvecklingen kunde då följas ingående. Efter en dramatisk nedgång under 1990-talet synes arten utgången som häckfågel år 1999 (Thomas Pettersson 1999). Åren 2000-07 häckade dock möjligen återigen något par.
Inventeringar av Nötmyran i Västerfärnebo åren 1975 (Lars Lindell 1975) respektive 1985 (Åke Berg & Bo Eriksson 1992) gav vid handen att brunanden invandrat till området under mellantiden och befanns förekomma med 1-2 par vid det sistnämnda tillfället.
Vid en heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-89 registrerades endast ett sommarfynd av en hanne vid Österhammarssjön i Fellingsbro (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990), vilket kan jämföras med en motsvarande, men inte lika fullständig, inventering 1977-78 (Jan-Erik Malmstigen 1979), då häckningar registrerades i fyra sjöar samt att sommarfynd gjordes i ytterligare sju sjöar.
Martin Green (1991) rapporterade hela sju ungkullar av brunand vid Asköviken sommaren 1987 och dessa uppträdde till den absolut övervägande delen i vikens södra del. Förklaringen till denna preferens för ett visst område av viken stod att finna dels i en rikare submers vegetation, exempelvis kransalger, med tillhörande rikare förekomst av evertebrater, dels förekomsten av en större, ca 2 000 par, koloni av skrattmås Larus ridibundus där. Vid en upprepning av denna undersökning sommaren 1992 (Martin Green 1994), påvisades inga kransalger och skrattmåskolonin hade försvunnit. Antalet häckande brunänder var också färre. Vid en utvärdering av ett digert material av taxeringar av brunand vid Asköviken 1981-94 (Thomas Pettersson 1994), kunde en tydlig geografisk snedfördelning av brunänderna påvisas till vikens södra del under de år, 1981-90, som en skrattmåskoloni fanns där. Under åren därefter, 1991-94, fanns inte denna snedfördelning, vilket skulle kunna tyda antingen på att brunanden prefererar närheten till skrattmåsar, eller att de båda arterna söker sig till områden med rikare submerst växt- och djurliv.
Historik
Brunandens invandring till Västmanland är inte dokumenterad. Sven Ekman (1922, s. 119) skriver visserligen, att ”under sista tiden har hon även fattat fast fot i Västmanland” och Matts Floderus (1925) lämnar de första uppgifterna om häckningslokaler: ”Häckande i Ryttern, Strömsholms- och Köpings- samt antagligen även i Västeråstrakten och Ängsö”. Men invandringens tidsmässiga och geografiska förlopp till Sverige i allmänhet och Västmanlands grannlandskap i synnerhet, gör det dock sannolikt att brunanden började häcka i landskapet redan på 1880-talet (Thomas Pettersson 1994), något som också Paul Rosenius (1942-44, s. 53) höll för troligt: ”Under samma årtionde spreds den till andra vatten i Uppland... ...och även till Södermanland och väl ock till Västmanland”.
Uppgifter om brunand är fåtaliga under 1920- och 1930-talen, och en uppgift som ”En brunand hade skjutits vid Fullerö påskdagen 1925” (V.N.F. 1928-01-21, § 9), tyder väl ändå på en viss uppmärksamhet, i sin tur beroende på att arten inte uppträdde alltför allmänt.
Från 1940- och 1950-talen föreligger en del uppgifter om lokaler med häckande brunand, såsom Spaden i Hed (Nils Lorichs 1942), Asköviken i V.-Barkarö (Bengt H. Girell 1942), Hässlösundet i Irsta/Västerås (Bengt H. Girell 1958), Gussjön i Fläckebo (Bengt H. Girell 1958), Västersjön i Sura (Harald Wedérus 1958) och ”Vålen” i Ramnäs/Sura (Harald Wedérus 1958). Bengt H. Girell (1942) uppskattade antalet häckande par vid Asköviken till ”åtminstone 10” medan Hans Avelin (1958) betecknade brunanden som allmän där. Från jaktåret 1946-47 rapporterades ”någon ökning” i Västmanlands län (Anonym 1947).
Flera källor vittnar om brunandens starka band till skrattmåskolonier, t.ex. vid Asköviken; ”häckar tämligen allmänt, till synes med förkärlek inne i skrattmåskolonien” (Bengt H. Girell 1942) samt ”i flera andra skrattmåsebebodda mälarvikar” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 235). Under 1960-talet och 1970-talets första hälft synes brunanden ha befäst sin ställning som en tämligen allmänt häckande fågel i Västmanlands slättsjöar. Lokaler som nämns i litteraturen är Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970c), Norrsjön i Sura (Kjell Holmgren 1972; Arne Persson 1972), Västersjön i Sura (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972), Stora Aspen i Västanfors (Anonym 1970c), Djupen i Ramnäs (Bertil Eriksson 1972), Asköviken (Bengt H. Girell 1972), Fläcksjön i Fläckebo (Bengt H. Girell 1972), Gussjön i Fläckebo (ca 25 par enligt Bengt H. Girell (1972); Stefan Björklund 1973b), Storsjön i Möklinta (Stefan Björklund 1973), Ulvramen i Ramnäs (Bertil Eriksson 1973) samt Spaden i Hed (Lars Lindell 1974c).
Två lokaler i landskapet svarar för samtliga noteringar om större (mer än 50 ex.) ansamlingar t.o.m. 1975, nämligen Asköviken och Gussjön. Vid Asköviken inräknades som mest 100 ex. den 21 september 1975 (Anders Arnell, opubl.) och vid Gussjön som mest 200 ex. såväl den 1 maj 1972 (Bo Eriksson 1977) som den 25 september 1974 (Stefan Björklund, opubl.). Något vinterfynd före 1975 är inte känt.
Flyttning och övervintring
Brunanden flyttar bort huvudsakligen i september och mediandatum för sista observation under perioden 1991-98 är 26 oktober. Extremdatum är 12 september 1991 (Thore Lindberg, opubl.) respektive 15 november 2005 (Börje Wennerström, opubl.). Den återvänder huvudsakligen i april, de första individerna oftast redan i mars. Mediandatum för första observation åren 1991-98 är 28 mars, med extremerna 7 mars 1992 (Christer Eriksson, opubl.) respektive 8 april 1996 (Markus Rehnberg, opubl.). Tretton vinterfynd är kända under perioden 1976-2007, varav nio decemberfynd kan betraktas som sena höstfynd. Däremot kan följande fyra anses vara mer eller mindre ”äkta” vinterfynd:
1976 1 ♂ Ångkraftverket i Västerås 7-25.2 (MVOF 7:21; MVOF 8:72).
1996 1 ♂ Kolbäcksån vid Seglingsberg i Ramnäs 27.1-25.2 (FiV 28:130).
1996/97 1 ♂ Grythytteviken i Grythyttan 29.12-26.2 (FiV 28:130; FiV 29:127).
2000 1 ♂ Västerkvarn i Säby den 15.2 (FiV 32:63).
I takt med att brunanden minskade som häckfågel i landskapet, försvann successivt också de större ansamlingarna. Vid Gussjön i Fläckebo noterades 55 ex. den 27 april 1976 (Bo Eriksson 1977), 145 ex. den 11 september 1981 (FiV 13:74) och 80 ex. en månad senare, den 11 oktober (Anders Arnell, opubl.). Därefter finns en notering om 65 ex. den 4 maj 1985 (FiV 17:60), men annars dröjde det ända till 1999, då 52 ex. inräknades den 8 september (FiV 31:104). Från Asköviken föreligger tre noteringar över 50 ex. från vårarna 1980-87, som mest 62 ex. den 30 april 1984 (FiV 16:80).
Sensomrarna och höstarna 1996-98 noterades ansenliga mängder vid Findlaviken vid Sjölunda i Arboga. Som mest inräknades 120 ex. (70 ♂♂ + 50 ♀♀) den 8 september 1996 (FiV 28:130), 164 ex. den 21 september 1997 (FiV 29:127) och 128 ex. den 18 augusti 1998 (FiV 30[2]:24). Dessutom 100 ex. den 21 april 1998 (FiV 30[2]:24). Tillfälliga höga noteringar gjordes vid Fläcksjön i Fläckebo, 75 ex. den 18 april 1976 (Bo Eriksson 1977), respektive vid Jan-Matsdammen i Grängesberg, 55 ex. i september 1988 (DOF 1993, s. 186).
Övrigt
Vid Jan-Matsdammen i Grängesberg observerades en hybrid den 27 april 1998, troligen mellan brunand och vigg A. fuligula (FiD 32:49). Sannolikt samma individ, 1 ad. ♂, sågs på samma lokal även 4-16 maj 1999 (FiD 33:44).