Namn: Lucas
Levnad: 24 Mars 1996 ~ 15 November 2007
Födelseplats: Göteborg
Ökända alias: Lucifer, Lucce, Fixarn
Ras: Border Collie
Färg: Svart/Vit
Lucas har lämnat ett stort tomrum efter sig.
Han blev tyvärr sjuk, det började som något oskyldigt före sommaren 2007 med att han kräktes 1-2 gånger per månad.
Först trodde man att det kunde bero på hans ålder, dvs att hans mage blev känsligare. Detta förvärrades dock sakta
under sommaren, veterinären kopplades in, men då han ändå mådde så bra som han gjorde så blev man inte alltför oroad.
Men inget av det vi försökte hjälpte, utan han blev bara värre efter sommaren tills han helt slutade äta och kräktes
varje dag. Vi gick igenom en massa undersökningar men någon diagnos kunde vi inte finna, så vi fick provbehandla
honom, men utan resultat. Och i november 2007 så fick vi inse att vi provat allt som fanns i vår makt och att inget
fanns att göra.
Det jobbigaste är avsaknaden av en diagnos, vill gärna förstå vad som sker, men det fick inte bli så denna gång.
Alternativet fanns ju att med kirurgi ta en titt, men det såg inte lovande ut så jag hade inte hjärta att utsätta
honom för det.
Lucas hade många smeknamn som han fick höra, kärt barn har ju många namn;) Det sistnämnda "Fixarn" fick han då han fixade allt som Benji inte kunde fixa och han gick igenom väggar om det skulle behövas och då menar jag bokstavligen. Ibland undrar man om han inte hade varit stuntman i sitt tidigare liv iaf en våghals;)
När jag skaffade honom så hade jag planer på att börja valla med honom, var anmäld till vallhundskurs och allt. Men han fick problem med sina framben som vi inte fick någon förklaring på så jag valde att avvakta, men det blev aldrig *tyvärr* av att vi tog upp vallplanerna igen. Men man fick göra det bästa helt enkelt så vi tränade bruks istället, till den grad som han själv klarade av. Han fick på senare år en ryggskada genom en olycka som gjorde honom tillfälligt bakbesförlamad. Tyvärr så hade han en mycket hög smärttröskel, så det var först när han blev trött som han började visa att det blev lite för mycket. Han gnällde inte över det minsta, ibland var det skönt och ibland var det en stor nackdel då det var lätt att överanstränga honom då han själv inte satte några gränser.
Tyvärr så tävlade vi inte så mycket då Lucas var reserverad mot främlingar, han var en 100% enmanshund, men han var
samtidigt en utmärkt hund att träna och arbeta med. Men när jag insåg att vi inte skulle bli så aktiva på tävlingsplan
så var det ju såklart en stor besvikelse då det var min plan från början, men man anpassar sig. Han hade mycket energi
och viljan att arbeta som en BC ska ha för att orka med långa arbetspass på fältet. Så han var rolig att jobba med
även om han kunde bli lite väl ivrig ibland. Och ibland var det svårt att bryta honom från träningen då han älskade
att få göra "saker", bara han fick göra något;) Vi hade en super kontakt under träning, han var absolut inte lättstörd
av andra störningar utan han var koncentrerad på mig och lyssnade noga på vad jag sa. Han var även extremt
signalkänslig och om det är positivt eller negativt beror på situationen, men han läste av signaler från oss människor
eller andra hundar enkelt och snabbt.
Men tyvärr så var han skottberörd, så den delen var mindre rolig speciellt vid nyår. Men han klarade av dessa högtider
bra utan lugnande m.m, men kul var det inte att få behöva se sin hund vara rädd för det som smäller:(
Som spårhund var han jätte duktig, följde spåren till slutet och tappade sällan spåret, koncentrationen var nästan
löjligt hög. När jag skulle börja med personspår så hade han jätte svårt att förstå att han skulle spåra en annan
människa, utan han bara tittade på mig som om jag inte var riktigt klok. Mig kunde han spåra utan problem och inget
kunde stoppa han heller, men då "jag" skulle gå med honom och spåra en annan person så sade det stopp, just pga av att
han var en enmanshund, det är bara matte som existerade. Vanliga spår med spårpinnar hade han inga problem med, men
att spåra andra människor som inte var matte förstod han sig inte på;) Men efter en kort introduktion på några minuter
så fattade han vad han skulle göra och efter det tvekade han aldrig. Det som hände var att jag hade ett bra tag kört
med föremålsspår utan problem och bestämde mig för att skicka ut en annan person istället och då han klarade av de
andra spåren så drog vi till med några 300 m. När jag skulle släppa han vid spåret så lös han upp men började stutsa
runt mig. Jag försökte trigga han ut på spåret, men nä han ville inte förstå "vad vill du matte, du har ju inte varit
och lagt ut något ännu", smart hund. Så jag fick ropa in personen som muttrade och hade sig i spåret tillbaka *haha*
och vi körde en förenklad version bara för att han skulle förstå.
Personen som Lucas känner väl fick ta en pinne i handen och trigga hans intresse samtidigt som hon gick ca 15 meter
bort bakom en husknut (lagerlokal i skogen), nu sprang Lucas raka vägen till henne och fick tonvis med beröm så samma
sak uppepades en gång till. Sen så fick personen gå ca 100 meter ut i skogen och hela tiden vifta med pinnen och han
tvekade inte utan satte av och fann personen i slutet och efter det har han aldrig missat ett personspår:) Eller jo en
gång så gick han helt fel, men jag har en aning om att de hade skjutövningar någon km bort, för det kunde man se på
hans kroppsspråk. Han försökte dock göra sitt bästa men det ville sig inte.
När man släppte han på spåret så satte han av lite för fort så man fick dra ner hans tempo lite i början. Han tog sitt
första spår utan problem, så spåregenskaperna fanns i honom redan då;) Sök gillade han ochså, att söka "fritt" var så
roligt och även om han sprang som en blixt mellan träden och svamparna så tappade han inte spåret. Det var härligt att
få se honom i action.
I Maj 2004 så råkade Lucas ut för en allvarligare olycka. Han krockade med min andra hund och blev totalförlamad i
bakbenen. När han stannade upp och skrek hjärtskärande och försökte hugga sina egna bakben så trodde jag först att han
hade lyckats bryta ett av dem, men såg snart att han alls inte kunde röra på båda bakbenen. Vi fick ta och åka akut
till jourvet 2 h bort och det var nog den jobbigaste bilfärden jag varit med om, han led så otroligt mycket. Jag var
rädd att förlora honom. Men efter lite vård så lindrades smärtan lite och med dagarna, månaderna och åren så har han
återhämtat sig. Men han fick en bestående skada på ryggen som han fick leva med och styrseln över bakbenen blev aldrig
den samma. Men med omtanke, massage och akupunktur så gick hans problem att underhålla och han mådde oförskämt bra
trots sin höga ålder, även om vissa dagar var lite jobbiga.
Vad som exakt hände fick vi inte fått någon diagnos på, men mest troligast så är det en rejäl nervskada alt. ett
diskbråck men närmast låg nog nervskadan. Sista röntgenbilden som togs när han insjuknade sista året visade att han hade
lindrigare benpålagringar vid ryggraden.
Lucas var alltid så glad och positiv, men tvärt emot Benji så var han morgontrött, han hade inte alls bråttom att gå ut vissa mornar. På somrarna så jagade han, dvs flugor o mygg;) Matte har den benägenheten att hon inte kan sova när det är mygg i rummet, så hon får allt göra sig av med dem innan och detta plockade Lucas upp och han visste vad jag letade efter. När man sa "lyssna" så tystnade han och använde sin hörsel till att spåra myggorna. Mygg och flugor har det då inte lätt här hemma hos oss, först katterna och sen hundarna, men vi sörjer inte;)
Lucas har gett mig så mycket i form av gråa hår och underbara minnen. Är så glad över att vi fick den tiden tillsammans, men tomheten efter honom är extremt stor. När Benji gick över så fanns Lucas, men nu blev man helt plötsligt hundlös och det ekar tomt. Kommer verkligen sakna hans öron som lystrade till så fort det var något, blicken som han la på snedden, ja hela hans personlighet:(