Namn: Benji
Levnad: 8 Maj 1991 ~ 14 Juli 2006
Födelseplats: Vuollerim
Ökända alias: Benjamin, Bobbe, Gammelhunden, Stollen
Ras: Blandras (border collie & flatcoated retriever)
Färg: Svart/Vit
Benji finns inte längre bland oss, han är extremt saknad, där han en gång var finns bara ett stort hålrum kvar.
Han fick ett återfall av vingligheten och då jag hade lovat oss att om det sker en till gång så får det räcka så höll
jag det löftet. Han led dock inte men det fick räcka helt enkelt.
Han fick bli 15 år så han var gammelhunden i huset även om han var rejält pigg för sin ålder och sina krämpor. Morgonpigg var han ochså, så fort det blev ljust så for han upp och detta kom under de sista månaderna även om han alltid har varit pigg på mornarna. Men tidigare har han kunnat sova så länge som matte sov, men inte sista tiden.
Min mormor som inte längre finns i livet brukade kalla honom för Columbo, efter den där privadeckaren som gick för flera år sedan på TV. Han var nämligen en liten snokare som var överallt med nosen, så det är ett trevligt minne:)
De raser han hade i sig är Border Collie och Flatcoated Retriever, man kan väl säga hälften BC och hälften Flatte. Men
den som läst på genetik vet att en blandras inte exakt har 50% av varje förälder utan det varierar. Och det jag menar
är att en hund får givetvis 50-50 av sitt genetiska material från sina föräldrar men vad som slår igen dvs syns i
utseende och beteende finns det inga regler för.
Så i Benji's fall så tyckte jag att han hade mest flatte i sig och han såg mest ut som en Flatcoated Retriever, men en
korthårig sådan;) Det var nästan bara hans vita fläckar som avslöjade BC:n i honom, han hade till och med en vit
svanstipp, med "hela" 7-8 vita strån, även svansen hans påminde mycket om flattens ivriga propellerviftande. Men
glädjen, arbetsvilligheten och lättlärdheten hade han från dem båda.
Han var en utmärkt apportör och simmare, han visste nog inget bättre än vattenapportering, eller ja all apportering
var nog hans roligaste sysselsättning. Men det kunde vi nog skylla på retrievern i honom;) Han hade även lite
vallbeteende i sig, men han fick aldrig valla så det var inget jag försökte ta fram heller.
Vi tävlade en hel del i lydnad, men då hans hälsa inte tillät det på äldre dar så fick han gå i pension. Men om han
hade fått behålla hörseln 100%-ig och sluppit sina balansproblem så hade han nog fortsatt inta tävlingsbanorna högt
upp i åldern. Vi tävlade iaf långt upp bland åren, han var 12 år då vi tävlade för sista gången. Men vi fortsatte att
träna även om det skedde mer på en leknivå än dödligt allvar.
I lydnaden försökte vi ta oss upp till elit klassen och sommaren-02 var vi sååå nära, det saknades bara 3.5
poäng från första pris i klass III så det kändes lite tråkigt. Han hade inga större problem med momenten i klass III,
men det var vittringsapporten som han alltid "0":ade på, då han "aldrig lyckades ta rätt apport. Han ides inte ens
nosa efter den utan tog första bästa och det ironiska i det hela så klarade han alltid vittringen på träning hemma men
aldrig på tävlingsplan då poängen räknades *mutter*. Det var bara sommaren-02 som han klarade av vittringen under
tävling, men pga av andra onödiga småfel så räckte det inte riktigt.
Man kan givetvis fundera hur dåliga vi är då vi trots hans höga ålder bara hann till klass III *hehe*, men jag såg
gärna till att ta åtminstone 3 st 1:a pris i varje klass. Vi har inte heller haft bråttom att avancera då Elit var
vårat slutmål och vi tävlade för att vi tykte att det var roligt helt enkelt.
Han var även en liten pajas på plan, det hände att han gjorde något litet som charmade publiken och fick på det sättet ett minus i betyget, men vad gjorde det, när vi fick applåder och goda skratt;) Tex då vi en gång gjorde fjärrdirrigeringen och han klarade av alla kommandon, men just efter att sista kommadot "ligg" hade sagts så lägger han sig raklång på sidan. Och detta var på en stor internationell utställning så det var "några" i publiken som klappade händerna och skrattade åt hans charmiga trotsbeteende, även domarn kunde le, men han tyckte inte det gav orsak till ett nerdrag på betyget då det hände efter sista kommandot, domaren lade istället till i kritiken att Benji hade avslutat momentet med "glädje", men jag misstänker att det mer var djävulskap;) Men det är sådana gånger man kommer ihåg.
Vi tränade även bruks dvs spår/personspår och sök/personsök och det gick jätte bra, han njöt av att få leta fram målet i ett spår. På den gamla goda tiden så gillade han inte att vänta på sin tur då man pendlade från honom till Lucas i spårträningen, utan han ville ta varje spår om han fick och han protesterade ljudligt sitt missnöje.
Men han hade temperament! På somrarna då vi lät Lucas simma och träna sin rygg så blev Benji ARG, då han fick sitta i koppel! Han hade röst och han var inte sen att tala om hur elaka vi var genom att skälla envist och länge. Vi var ju lite restriktiva med att låta honom simma pga hans dåliga balans och snea huvud, vi ville ju inte att han skulle drunkna. Men han fick springa vid stranden och ta korta simturer och han visade att han visst kunde simma, men med begränsningar. En sommar så åkte vi ut då det blåste lite för att träna Lucas och på sjön så orsakade blåsten vågor, så vi beslöt att Benji inte fick simma då han säkerligen skulle förvirra bort sig och sjunka till botten. Men vid ett obevakat ögonblick satte han av och hoppade utan tvekan rakt i sjön, vågorna förvirrade han lite men han skulle hitta pinnen som låg och guppade där ute. Han var sååå envis ibland, men han överbevisade oss den gången, han kan visst, även om hjärtat låg i halsgropen hos oss!;)
Vi provade även för flygvapnet när Benji var ung men tyvärr så hamnade vi bara på reservplats och allt pga av en enda sak, han kunde inte hålla tyst då man skulle lämna honom. Han var ju totalt övertygad om att jag gjorde något roligt utan honom speciellt då det fanns så många andra hundar på plats, så han ville ju vara med och han var ju tvungen att tala om det. Annars var han ingen skällig hund. Men han var inte ensam, utan en kompis hund uppträdde likadant;) Men alla andra moment inkl. skottprovet gick utmärkt, men man kan ju inte få allt.
Benji har lärt mig så mycket genom åren och han har varit en underbar mentor i precis allt och sen har han varit en extremt god vän som alltid funnits där. Det gör ont att veta att han inte kommer finnas i mitt liv längre, hans minnen och "närvaro" finns men det är ändå inte samma sak; att inte få ha honom liggandes i sängen, tjuvandes mat från borden, någon att kela med och ingen Benji som möter en då man kommer hem, det är saknad:(