This page in English!

Så långt man kan komma i den Saroniska ö-gruppen ligger Spetses - en grön stolt ö, som har sjöfarar- och båtbyggartraditioner alltsedan 1700-talet. I Spetses historia stöter vi bl a på Lascarina Bouboulina, en kraftfull kvinna som var med och besegrade turkarna under frihetskriget.

Hästdroskor klapprar på de nästan bilfria gatorna i staden och skapar en vilande lite magisk stämning. En ö i väntan ... en grön pärla i det glittrande havet. En ö vars stämning och atmosfär skapat och danat personligheter.

Författaren John Fowles kom hit i början på 1950-talet. Han var lärare på öns Boarding School, Anargyrios College. Pojkar i slips och kortbyxor drillades här på engelskt manér med största disciplin.

I boken "The Magus", som utkom 1966, kommer läraren Nicholas Urfe till ön Phraxos. Han flyr från ett misslyckat förhållande till denna lugna ö. Under en av sina ganska rastlösa promenader på den gröna ön, kommer han till en högt belägen vit villa inbäddad av pinjeträd. Där inleds kontakten med Conchis, en egocentrisk man, som regisserar gränslandet mellan dröm och verklighet ... som iscensätter dåtid ... "Mannen som trodde han var Gud ..." (Romanens svenska titel)

Min reskamrat och jag läste denna bok, fascinerades av den och bestämde oss för att förlägga det årets resa till denna gröna vackra ö.

Redan första dagen frågade vi vår käcka reseledare om huset där romanen utspelar sig. Jodå, hon hade hört talas om boken, och hon hade för sig att huset skulle finnas på andra sidan ön, på en höjd inbäddad av pinjeträd så som John Fowles beskrev det i "The Magus".

Under andra dagens båttur runt ön upptäckte vi två "kandidater": två vitkalkade hus på sluttningen - det ena med platt tak och det andra med tegeltak. Vilket av dessa kunde det vara? Vi började fyllas av en dröm, en besatthet, att få komma nära huset, att få känna lite på den atmosfär som Fowles förmedlar i boken. Magin, gränslandet, mystiken kring huset och berättelsen i boken fascinerade oss mycket, och denna starka berättelse, som tagit Fowles över tio år att skriva ner, måste vara självupplevd (åtminstone delvis) - det var vi övertygade om.

I stadens kombinerade pappers- och bokhandel hittade vi ett exemplar av boken på engelska. Mannen bakom disken bollade mellan olika språk, som han dessutom talade nästan utan brytning, men på vår fråga om "Villa Bourani" existerade i verkligheten svarade han tvärt: "No, it's only fiction!" med något retfullt stänk i blicken.

Amargyrios College 

Dag tre gav vi oss, trots hettan, iväg i Fowles fotspår. Vi trampade norrut på våra hyrcyklar till skolan där Fowles tjänstgjort som lärare. Området var fullt av stora lite flagnade byggnader. Fönsterluckorna slog lite ödesmättat för vinden, och anteckningar från elevers skrivböcker låg som hemliga meddelanden i buskarna.

På idrottsarenan låg en trasig matta kvar, och läktarna gapade tomma. Här kunde man ana pojkarnas vedermödor, den stränga disciplinen (som Fowles hade så svårt för), hemlängtan, förtvivlan och succé. Bortom skolområdet sträckte sig de gröna sluttningarna dit läraren Fowles flydde sin, som han själv tyckte, meningslösa lärargärning i ensamma promenader ... och där någonstans på andra sidan ön, efter ett par timmars promenad i hettan till cikadornas öronbedövande sågande, mötte han bokens Conchis och Villa Bouranis förtrollning.

Sökandet efter huset gav oss ingen ro. På kvällarna flanerade vi i staden - åt middag på någon taverna kände av ett slags "väntan", en förberedelse. Hela staden, ja hela ön, låg i en försiktig meditativ väntan, och vi kände att det pussel vi höll på att lägga behövde sin tid - sitt utrymme - sin magi! Det gick inte att forcera, att få svar på allt. Vi var tvungna att foga oss i mönstret och i själva stämningen som boken och ön förmedlar ... en pusselbit i taget för att slutligen (förhoppningsvis) nå helheten.

Dag fyra åkte vi återigen med båt runt ön. Vi klev iland på en turiststrand och försökte senare simma runt de ockrafärgade klipporna för att se villan, se om det fanns någon stig som ledde till "vårt hus". Efter simturen hittade vi en liten taverna bakom stranden, och där mötte vi Tassos ... en liten man med en Zorbas utstrålning och en ynglings busblick. Inte gjorde det något att hans engelska var skral då hela ansiktet, hela kroppen, var så fulla av liv och uttryck. En fin kontakt knöts, och då vi nästa dag kom tillbaka serverade han oss den kalla svalkande ölen innan vi hann sätta oss. Vi frågade nu om han kände till "Villa Bourani".

Lite ängsligt sneglade vi på hans spelande ansikte ... skulle vi även här få ett nekande svar?! "Nice villa! Big dog!" sa han och förstärkte uttrycket med stora gester. Vi tackade gudarna att vi inte börjat knata upp mot huset själva.

Denna dag fann vi en viktig pusselbit. Tassos kunde upplysa oss om att det var en nybliven änka från Aten som bodde där tillsammans med sin dotter. Han kunde t o m ge oss efternamnet!! Den kvällen var vi övertygade om att vi skulle få möta denna kvinna. Inte kunde hon vara ensam där i villan hela tiden. Nog måste hon ta sig in till staden för att handla eller äta en måltid!?

Nästa morgon gick vi till stadens lilla telestation. Efter ofruktsamt letande i telefonböckerna tvingades vi fråga två skjortklädda tjänstemän med uppkavlade ärmar. De letade tillsammans, men när de frågade efter abonnentens förnamn såg vi bara frågande ut. Det hela slutade med att vi fick tre telefonnummer på en liten lapp.

Vi gick genast till en av de trånga, varma och illaluktande telefonhytterna och prövade det första numret med klappande hjärta. Signalerna gick fram ... inget svar. Vi försökte med det andra numret ... inget svar där heller. Lika illa var det med det tredje numret! Vi såg frågande på varandra, ordentligt besvikna över att inte denna (som vi tyckte) fiffiga idé hade lyckats.

Även denna dag begav vi oss till stranden på andra sidan ön och vår nye vän Tassos. Det var här vi kände oss mest nära "vår" Villa Bourani! Tassos var på ett strålande humör, och han hade sin son, Paris, till hjälp på tavernan. Då vi fann att Paris var betydligt bättre vän med det engelska språket än fadern, kunde vi konversera riktigt bra. I en ingivelse bad vi honom hjälpa oss med telefonnumret till Villan. "Sure!" och ur sin lilla telefonbok letade han fram ett nummer, som han skrev ner på en papperslapp. Det visade sig vara ett nummer vi inte fått på telefonstationen - alltså ett fjärde nummer!!! Vi tackade och gjorde allt för att hålla tillbaka vår förvåning. Nu kände vi att den här lappen ... den bar på det riktiga numret!

I Tassos trånga kök stod telefonen, som vi lånade. Fingrarna darrade lite då de sökte de rätta siffrorna på nummerskivan. Skulle vi få kontakt med villan? Vad skulle hända sedan? Signalerna gick fram, och vi höll andan. Slutligen ... ett klickande ljud, och en damröst som svarade på grekiska. Jag tog sats och svalde en extra gång innan jag fick fram: "Milate anglika?" (Talar ni engelska?)

Efter att ha fått ett försiktigt positivt svar började jag trevande förklara vilka jag och min väninna var. Jag berättade om vårt engagemang i boken och frågade om det var möjligt att få komma och titta lite på huset, se om beskrivningarna stämde etc. Kvinnan lyssnade och flikade in några meningar på grekiska, som jag inte förstod något av. Antagligen för att testa mig! När min ganska långa redogörelse var slut sa kvinnan tvärt att det inte var någon bra idé, för hon skulle till sin strand och bada. Sedan skulle hon flyga till Aten. "Maybe some other time. Goodbye!" Besvikna lomade vi tillbaka till vårt tavernabord.

Det var fortfarande förmiddag, men redan var hettan utanför tavernans skugga tryckande, och cikadornas "sång" dånande. Vi vägrade erkänna att vi blivit avvisade - nu när vi äntligen fått kontakt! Samtidigt förstod vi henne. Förstod att hon antagligen var misstänksam mot oss.

Vi ringde numret på nytt. Jag sa lite försiktigt, att vi kunde ju försöka ta oss till hennes strand och där, omgivna av andra människor, kunde vi kanske få ställa några frågor om huset. "Nej, men det var ju själva villan ni var intresserade av," sa hon. "Kom till grindarna klockan 16!" Vi tittade på varandra. Skulle vi få komma dit ... vara nära huset ... få känna atmosfären?!?! Fantastiskt! Vi gick och satte oss igen, tunga i kroppen efter anspänningen.

Var detta slutet på vår väntan? Var detta "lönen för mödan"? Skulle vi få se pusslet färdigt nu? Förväntansfulla och pirriga undrade vi hur vi skulle ta oss till villan på höjden i denna hetta! Vi undrade också hur vi sedan skulle ta oss till staden, eftersom den enda båten skulle återvända dit just kl. 16.00. Men dessa frågor kändes oväsentliga, då det viktigaste var mötet med Villa Bourani!

Tassos kom fram till vårt bord efter några minuter och gestikulerade att damen från villan hade ringt och ändrat tiden till 15.00. Vi nickade och förstod att detta var ett sätt att kolla oss. Kvinnan hade nog ställt en del frågor om oss till vår vän Tassos.

Vi visade Tassos hur bekymrade vi var över hur vi skulle kunna ta oss ända upp till villan. Vår glade nye vän erbjöd sig då att skjutsa oss i sin skåpbil ... OM det inte var för mycket folk i tavernan då! Vi uttryckte vår tacksamhet och gick till stranden för några timmars svalkande bad före crescendot på vår magiska väntan...

Vid 15-tiden var det fullproppat med folk hos Tassos - siestadags med de härligt långa flerrättersmåltiderna. Tassos var svettig på överläppen. Han hade bara undantagsvis tid att skoja med sina gäster, och hans blick hade en intensitet som vi inte sett tidigare.

Vi satte oss suckande vid ett av de få kvarvarande borden. Vi förstod att det inte fanns någon möjlighet för Tassos att komma ifrån aktiviteten här! Vi försökte få ögonkontakt med honom, men han gav oss föga eller ingen uppmärksamhet. Skulle vi trots allt missa den sista pusselbiten? Skulle allt vårt arbete - vår väntan - vara förgäves?

Plötsligt stod Paris, sonen, vid vårt bord. Han skramlade med bilnycklarna ... Det var han som skulle köra oss dit!!!

Vi hoppade in i skåpbilen och satte oss bland nyplockade torra kryddkvistar - bergens dolda skatter. Hettan var i det närmaste olidlig och vi svettades ymnigt. Så började bilens mödosamma klättring uppför den torra steniga åsnevägen. Paris körde ovarsamt, och bilen kved i de värsta uppförsbackarna.

Till slut kom vi upp på en platå där luften dallrade i eftermiddagshettan. Långt därnere kunde vi skönja det azurblå vattnet mellan pinjeträden. Längs vägen såg vi en vitkalkad mur, och bilen for med rasande fart genom de öppnade grindarna. Det blev väldigt tyst då Paris slog av motorn alldeles intill Villa Bourani - målet för våra drömmar och vår strävan!

I nästa sekund kom en stor best till hund skällande emot oss och blottade sina tänder! Paris vevade upp bilrutan, och vi förblev sittande i bilen. Utanför stod besten och bakom honom låg Villa Bourani med sina vitkalkade arkader och terasstak ... med sin historia.

Ett kvinnorop fick hunden att tystna, och kort därefter uppenbarade sig villans ägarinna iförd ett svalt tygstycke i hettan. Den stora hunden Balthasar strök sig kärvänligt mot våra ben, lugnad av sin husbondinnas röst och hennes mottagande av sina gäster. Kvinnan växlade några ord med Paris, innan hon vände sig mot oss.

Vi tog varandra i hand, kommenterade hettan, och sedan gjorde hon en inbjudande gest mot rottingmöblerna i arkaden som följde huset. Genom de vita valvbågarna blev havet och himlen intensivt blåa, och vi förstummades av utsikten och av att äntligen ha nått vårt mål ... att äntligen kunna lägga färdigt vårt pussel.

Kvinnan började trevande berätta att hon fann det svårt att sköta huset själv, sedan hennes man gått bort förra året. Det var hennes svärföräldrar som tidigare ägt villan.

Ganska snart bjöd hon oss in. Vi kom in i hallen och vidare till det som vi förstod var "the Music Room" - ett rum som spelar en betydande roll i romanen "The Magus". På spiselhyllan mötte oss blicken från en kraftfull man med ståtlig hållning. Det var ett porträtt av kvinnans framlidne man.

Var denne man bokens Conchis? Knappast! Troligare var att kvinnans svärfar var denne egendomlige man. John Fowles namnteckning fanns t ex i en gästbok, som fanns kvar efter svärföräldrarna. Han hade i alla fall varit här i villan!

Utsikt från Villa Bourani 

Kvinnan visade oss vidare runt på bottenvåningen. Efter bokens husbeskrivning visste vi mycket väl var matsal och kök skulle finnas. Även dit blev vi eskorterade. Vi trädde in i det som vi visste var Conchis gemak, gick ut på den bländvita takterrassen och omslöts än en gång av hettan och den betagande utsikten. Vidare steg vi in i gästrummet där bokens huvudperson tillbringat mången mystisk natt. Villa Bourani var verkligen förtrollande!

Vi tackade denna generösa kvinna och såg i hennes ögon att vi genom vår fascination av boken, av husets stämning och av platsen fått henne att se på sin villa med andra ögon - inte bara som en praktisk belastning utan som en plats till inspiration, frid och skönhetsupplevelser. Vi hade i vilket fall som helst fått vara med om ett möte, som givit oss båda tankar och känslor att bära med oss vidare ...

I bilen på väg tillbaka mot tavernan var vi tysta och tagna av mötet med kvinnan och villan. Pusslet var nu nästan komplett - målet för vår strävan var uppnått. Kvar fanns bara en pusselbit, eller var det kanske ett helt eget pussel: gåtan John Fowles själv ... men det är en annan berättelse och en annan resa.

Solnedgång vid Spetses

© 1997 och 2005
Kerstin Sund 
kerstin.sund@gmail.com