A. Ständigt aktuellt:

1. Dröjsmålsränta på 100% av inkomstförlusten. Vissa handläggare på försäkringsbolag hävdar dock att ränta bara skall räknas på det skadelidande förlorar, vilket skulle vara förlustbeloppet minus 30% skatt. Räntelagen och dess förarbeten saknar uttalanden om att räntan skall beräknas på endast 70% av inkomstförlusten.

2. Utbetalade förskott på t.ex. lyte-och menersättning skall i första hand avräknas på upplupen dröjsmålsränta enligt analog tillämpning av 9:5 handelsbanken; Helsingborgs tingsrätts dom 29.6.2000



3. Utgångspunkt för ränta är enligt 4§ 2st räntelagen den tidpunkt när samtliga av följande förutsättningar är uppfyllda: a) fordran är förfallen till betalning b) en månad har gått sedan skadelidande framställt krav på ersättning c) en månad har gått sedan skadelidande lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom/henne. Dröjsmålsränta utgår med 8% + diskontot.
På skadestånd för personskada ska dröjsmålsränta inte utgå förrän det slutligen fastställts vilka förmåner som utgår från den allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen eller dylikt. I stället skall ränta på sådan ersättningspost utgå i form av avkastningsränta med 2%+diskontot.
Lyte och men ersättning är förfallen till betalning dagen för den definitiva invaliditetens inträde. Under förutsättning att ersättningsposten är förfallen till betalning börjar dröjsmålsränta löpa en månad efter det att skadelidande anmält skadan, begärt ersättning för skadan och ingivit sakuppgifter om skadans natur samt enklare intyg eller journaluppgifter. Vissa handläggare hävdar att dröjsmålsränta inte kan utgå förrän invaliditetsintyg, som kan ligga till grund för definitiv invaliditetsbedömning, ingivits.


Trafikskadenämnden har enligt cirkulär 11-2003 funnit att trafikskadad, som sedan ärendet slutreglerades fått hel förtidspension, och vars arbetsförmåga nedsatts med ca en tredjedel pga trafikolyckan, fått en förändring av arbetsförmågan som av nämnden vid föregående prövning inte kunnat förutses. Den skadades förändrade arbetsförmåga medförde inte någon stor inkomstförändring procentuellt sett, men ansågs ändå utgöra en väsentlig förändring som bör föranleda en ny prövning av livräntan.

Sundsvalls tingsrätt, dom 2003-11-26; buss backade på en personbil som stod stilla bakom bussen. Trygg-Hansa hade uppmätt som högst 8 km/tim vid kontrollmätning av olika hastigheter vid backning 2,3 och 4 meter. Trygg-Hansa ansåg att med den hastighet som förekom vid kollisionen kunde bara övergående skador uppkomma i nacken. Den skadade hävdade att hon drabbats av bestående nackskada. Tingsrätten fastställde att Trygg-Hansa var skyldigt att utge ytterligare ersättning till den skadade.

Svea hovrätt, dom 2003-11-21; Skadad hade underlåtit överklaga föräkringskassans beslut i vilket underlaget för livränta fastställdes. Länsförsäkringar anförde att möjligheten till ersättning enligt bl.a. lagen om arbetsskadeförsäkring och lagen om allmän försäkring måste ha uttömts innan man får rätt till ersättning ur trafikföräkringen. Hovrätten antecknade i sin dom att föräkringskassan tillämpat 4 kap. 5 § lagen om arbetsskadeföräkring, men att 4 kap. 9 § i stället var tillämplig och att det inte på förhand kunde anses för givet att en domstol skulle ha kommit fram till samma slut som FK gjort. Den skadade borde därför ha överklagat.

B. Från domstolar och nämnder:

Svea hovrätt dom 2002-12-20 trafikskadad kvinna 18 år gammal drabbades av kroniska nackbesvär. Folksam ansåg att invaliditetsgraden skulle bestämmas till 3 % och den skadade ansåg att invaliditetsgraden skulle bestämmas till 12 %. Folksam medgav att de besvär den skadade hade medförde en medicinsk invalidiet om 12 %, men invände att det i den bedömningen ingick besvär som inte under några omständigheter var att hänföra till kollisionen eftersom de inte var att betrakta som nackbesvär. Frågan var om den skadade lyckats göra klart mer sannolikt att invaliditeten även från 3 upp till 12 % var orsakad av bilkollisionen än att den har andra orsaker. Tre sakkunnigläkare knutna till försäkringsbranschen hade bedömt den skadades fall. Ärendet hade också prövats av trafikskadenämndens sakkunniga läkare Urban Lindgren och Hans Link. De gjorde alla bedömningen att samband saknas och ansåg att den skadades besvär utöver de nämnda 3 % hade andra orsaker. Vilka dessa är hade Folksam inte någon uppfattning om. Efter olyckan den 1.10.1995 hade den skadade ont i nacken inom de första dygnen och hade efter läkarbesök den 2.10.1995 ingen kontakt med sjukvården förrän den 24.9.1996. Hon sökte då läkare pga domningar i höger ansiktshalva. Den skadade hade uppgivit att hon hade kontinuerliga nackbesvär under hösten 1995 och våren 1996 men att hon av olika skäl inte sökte läkare för dem. Hovrätten ansåg inte att det var särskilt anmärkningsvärt att den skadade inte sökt läkare under cirka 1 års tid. Hovrätten fäste sig särskilt vid den skadades egna uppgifter. Hovrätten fäste sig särskilt vid den skadades egna uppgifter. Journalanteckningar hösten 1996 hade innehåll om att nacksmärtor återvänt och att den skadade mått häremellan rätt bra och enligt journalanteckningarna vid akutbesöket samma dag som kollisionen inträffade och dagen efter angavs uttryck för att hon endast haft lindrigare besvär "lite ont", "ömmar lätt" o.s.v. Hovrätten noterade att det kan konstateras att journalanteckningarna överlag är tämligen intetsägande och med fog kan ges skilda tolkningar. Hovrätten fann att den skadade från 1.10.1995 och framåt utan avbrott lidit av de nackbesär som numera ostridigt är kroniska. Enligt hovrättens domslut fastställdes att den skadade var berättigad till trafikskadeersättning pga trafikolycka 1.10.1995 för 12 % medicinsk invaliditet.

HD uttalar i dom 31.10.2001 att journalanteckningar kan vara behäftade med en betydande osäkerhet. Läkaren kan bl.a. ha missuppfattat eller överbetonat något patienten sagt. Osäkerheten förstärks av att jounalanteckningarna kan ha upprättats med ett visst dröjsmål efter patientbesöket. HD noterar vidare att det får anses visat genom journalanteckningar och övrig utredning att skadelidande redan före olyckan haft vissa ryggproblem. Av stor betydelse är det emellertid att ryggproblemen inte föranlett skadelidanden att sjukskriva sig en enda dag och att det efter olyckan blev en akut försämring av skadelidandens hälsotillstånd och att försämringen haft ett accelererande förlopp som lett till hans nuvarande tillstånd. Det var klart mera sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär vållats av olyckan. För skadelidanden hade hörts dennes behandlande läkare S.J. och för försäkringsbolaget Trygg-Hansa dennes sakkunnigläkare N.R.

Malmö tingsrätt höjer invaliditetsgraden från 15 till 25% för smärttillstånd i rygg och ben och gick därvid emot föräkringsbolaget Folksams förtroendeläkares bedömning. Skadelidanden saknade tillgång till konkurrerande förtroendeläkarbedömning. (feb. 2002)

HD fann i dom 1.11.2001 att preskriptionstiden på 10 år enligt 28§ 1st trafikskadelagen skall anses börja vid den tidpunkt då skadan ger sig tillkänna. Varje skada bör bedömas för sig. Preskriptionsbestämmelserna i 28§ trafiksadelagen skall tillämpas också beträffande rätt till omprövning som kan föreligga enligt 9§ samma lag.

Trafikskadenämnden uttalar i januari 2002 att endast semesterersättning som är intjänad efter skadedagen får samordnas vid beräkning av inkomstförlust till följd av skadan.

Svea hovrätt uttalar i dom feb 2002 att skadelidanden hade rätt till omprövning av parternas tidigare överenskommelse om ersättning för inkomstförlust (nollavtal). Skadelidanden hävdade att den lön hon skulle ha haft som oskadad hade höjts mer än arbetsskadelivräntan och att hon var berättigad till ersättning för mellanskillnaden. Länsförsäkringar hävdade att löneutvecklingen endast skall beaktas när ersättning för inkomstförlust bestäms första gången, att ändringen kunnat förutses, att den inte var bestående och att det var fråga om en allmän standardhöjning som inte skall beaktas. Hovrätten fann att med hänsyn till den stora skillnaden måste det kunna antas att löneutvecklingen har avvikit från den bedömning som gjordes när överenskommelsen om ersättning träffades.

Svea hovrätt 31 mars 2000: Vid oklarhet om orsakssambandet mellan en olycka och föräkringstagarens arbetsoförmåga är det försäkringstagaren som har bevisbördan för sitt påstående, men beviskravet har satts lägre än vad som annars gäller i dispositiva tvistemål.

Stockholms tingsrätt noterar i en dom 21.12.2001 mellan en skadelidande och Länsförsäkringar Wasa att Länsföräkringars förtroendeläkare arbetar på bolaget 3 timmar i veckan och då gör medicinska bedömningar i ca 30 ärenden. Länsförsäkringar Wasa åberopade vittnesförhör med två läkare och skadelidanden med två. Tingsrätten uttalade att samtliga läkare har hög integritet och stor trovärdighet. Tingsrätten ansåg att skadelidandens läkarvittnen skulle ges företräde framför försäkringsbolagets läkarvittnen med hänsyn till vad som anförts om deras kontakter med och behandling av skadelidanden. Det var klart mer sannolikt att både skadan i nacken och i båda axlarna orsakats av olyckan än att så inte var fallet. Skadelidanden berättigades därför till ersättning för skador i såväl nacke som axel. Invaliditetsgraden fastställdes i enlighet med den bedömning som skadelidandens läkarvittne dr Tomas Timander gjort.