Men en torsdagsmorgon då den unga kvinnan vaknade upp i sin säng kändes inte allt som vanligt. Hon steg upp, lagade sig sin aldrig så näpna frukost och avnjöt så denna i morgonsolens skimmer. Men fortfarande var det något som kändes fel. Den unga kvinnan avslutade frukosten och gick och tog på sig sina orkidédoftande kläder. På vägen till farstun gick hon förbi en spegel. Hon stannade och betraktade sin fagra vita hy och sitt näpna unga ansikte, då hon plötsligt förstod vad som var fel. Hon hade drabbats av leda. Javisst älskade hon sitt lilla trevliga hus i sin lilla trevliga stad, och visst älskade hon sitt arbete och hon älskade den söta doften av orkidé som aldrig tycktes vilja lämna henne, men… "Nog är det allt dags för semester", sade den unga kvinnan till sin spegelbild och nickade bestämt.
Innan hon visste ordet av satt hon så läsandes en av sina bästa Kitty-böcker på ett plan till Peru. Resan gick ovanligt bra, trots att hon aldrig rest någonstans förut, och hon anlände upprymd och utvilad till sitt hotellrum framåt eftermiddagen. Så fort hon installerat sig och hängt sina orkidédoftande klänningar på resegalgar i garderoben, gav hon sig därför ut för att se sig om i den lilla stad där hon hamnat.
Eftersom kvinnan var så ung och så upprymd dröjde det inte länge innan hon promenerat igenom byns centrala delar och hamnat på landet. Åh, så vackert det var! Åh en sådan utsikt över det peruanska landskapet som böljade framför henne! Åh sådana dofter som cirklade runt i luften och nådde hennes fagra näsa! Och åh, sådana exotiska och vackra djur som fanns överallt! Den unga kvinnan stannade och lutade sig mot ett träd för att på bästa vis kunna ta del av allt det vackra.
Men helt plötsligt prasslade det till lite i en buske och ett svagt surrande ljud kom emot henne. Hon lyssnade spänt. Det prasslade lite till. Och surrade lite till… då till slut en liten, ung, av färger sprudlande, oemotståndligt vacker hankolibri kom svävandes och satte sig på hennes axel. Den unga kvinnan blev alldeles utom sig av näpenhetskänslor då kolibrin belåtet vädrade med näbben och strök sig mot kvinnans klänning.
Saken var därmed avgjord. Vart än den unga kvinnan gick, följde också kolibrin och vice versa. De superade, dinerade, promenerade och konverserade tillsammans, oskiljaktiga som näsans två vädrande borrar. De dansade till skön peruansk musik och den unga kvinnan gjorde graciösa piruetter i sin gröna orkidédoftande sidenklänning. De satt sent uppe om kvällarna och såg på solnedgången över trädtopparna och drack silverte. De gick till och med på bio tillsammans, då den unga kvinnan lyckades smuggla in sin vän i salongen i en liten men ack så hemtrevlig fågelbur. De såg Ingrid Bergman sjunka djupt in i Humphrey Bogarts ögon och svarade med att sjunka lika djupt in i varandras där de satt lutade över popcornstruten.
Men två veckor gick alltför snabbt och den unga kvinnan blev tvungen att fara hem igen. Men som hon inte kunde tänkas skiljas från sin frände ordnades det så att kolibrin fick följa med henne hem till hennes trevliga lilla orkidédoftande hus.
Kolibrihanen stortrivdes hemma hos den unge kvinnan och spenderade stora delar av dagen i hennes orkidédoftande garderob medan hon själv var och arbetade på fabriken. Varje kväll köpte den unga kvinnan med sig hem en präktig orkidé för kolibrin att dinera på, samt en liten kalvstek åt sig själv. De var båda mycket lyckliga och åren rullade på.
En tisdag i maj vaknade kvinnan, som inte längre var så ung, upp bredvid sin kolibri och vädrade orkidé. Honsteg upp och lagade sig sin aldrig så näpna frukost, då hon plötsligt fick en känsla hon kände igen. Hon gick in i sängkammaren och drog på sig en av sina orkidédoftande klänningar. Det var lite svårare ny för tiden, ty kalvstek är ingen mat man blir mager på. Hon gick bort till spegeln i farstun och stannade för att betrakta sin spegelbild. Nog var hon vacker alltid, men kanske inte lika näpen och fager som den där dagen för så många år sedan strax innan sin resa till Peru. Kanske var hennes hy inte lika bländande vit och hennes läppar inte lika näpen skära. Men hon kände igen den där uppsynen i sitt eget ansikte och visste med ens vad hon måste göra: "Tillbaka till Peru för att återfinna lyckan och den ungdomliga kärleken till min kolibri!"
Hon konsulterade genast med sin kamrat och de bestämde ett datum för avresan till Peru. De skulle till samma stad och samma hotell som förra gången. Kvinnan var alldeles utom sig av förväntningar och längtan att åter igen få finna lyckan i Perus landskap. Så hon längtade och sådana förväntningar hon hade!
Till slut var det ändå dags för avresan och kvinnan checkade in sin doftande väska, packad med samma doftande klänningar, om ändock något lappade, på flygplatsen. Kolibrin tog sin plats i den nämnda lilla hemtrevliga buren och spenderade resan med att försöka ignorera de stora rostfläckar som spridit sig över gallret.
Väl framme installerade sig paret på hotellet och kvinnan hängde sina klänningar i garderoben. Nog var det allt samma garderob som sist, men det var något som var fel. Hade dörrhandtagen verkligen varit så här slitna sist, och hade väggarna varit härjade av mögel? Hon bestämde sig för att gå och titta på den vackra utsikten ifrån fönstret istället. Hon såg för sitt inre öga de pittoreska husen och träden vars löv vajade i vinden och solen som spred ett gyllene sken över alltihop. Hon drog isär gardinerna och fann...ja, det var samma hus och samma träd, men de verkade inte skimra och lysa likadant nu som förra gången. Kvinnan ryckte på axlarna och trädde med viss möda på sig den gamla gröna klänningen hon tyckte så mycket om. Nu var det dags att dansa!
Kvinnan och kolibrin gick ner till en taverna där, till deras stora glädje, samma peruanska sånger spelades som sist. De började dansa och kvinnan försökte dansa precis likadant som den där gången för så många år sedan. Men det kändes inte lika fjäderlätt och magiskt nu, och när hon gjorde piruetter var känslan hon fick mer omtumlande än hisnande.
Kolibrin och kvinnan bestämde sig då för att sätta sig och titta på solnedgången över trädtopparna, men träden fanns nu inte längre kvar och solen glimmande inte lika vackert. På biograferna visade man fortfarande hur Ingrid Bergman föll djupt in i Humphrey Bogarts ögon, men kvinnan kunde redan alla repliker och visste hur slutet var. Trots att det var precis samma film var den inte alls lika bra som förut.
Kvinnan och kolibrin återvände till slut hem till det lilla trevliga huset i den lilla trevliga staden, men inte alls i samma lyckorus som den där gången de sist kom från Peru. Kvinnan återvände till arbetet, inte direkt olycklig, men inte heller lika gladlynt som när hon sist återvänt till arbetet.
Kvinnan vaknade därefter varje morgon klockan sju, suckade djupt och sade: "Ack, så ljuvt är inget som nyhetens behag."
Sagan om den näpna unga kvinnan och kolibrin
Skriv ut och läs på tunnelbanan!
Det var en gång en näpen ung kvinna som bodde i ett litet, trevligt hus i en liten, trevlig stad. Hon hade den vitaste, fagraste hy och de näpnaste händer man kan tänka sig, och hon doftade alltid av orkidé, då hon hade fast anställning på parfymfabriken.
Varje dag steg den unga kvinnan upp klockan sju, åt en näpen frukost, slängde på sig sin av orkidé doftande poplinkappa och skyndade iväg till arbetet.