|
Taximi retar min öluffartarm
Mitt tarmsystem är mycket utvecklat. Så när Taximis solvarma folkmusik drar igång suger det ordentligt i min öluffartarm
som omedelbart vecklar ut sig som en gaspipeline och slingrar sig ner genom Europa för att parkera i den grekiska arkipelagen.
Det är andra gången jag ser kvintetten och deras samspel i den grekiska folkmusiken, med alla dess knepiga taktarter, är så självklar.
Christos Despeniadis guidar publiken genom 9/8-delstaktssånger med följande förklaring: ”Så här räknar man: Anders Anders Anders Andersson”.
En pedagogisk lektion som varje Svensson, eller Andersson, begriper.
Det unika med den grekiska folkmusiken är landets geografiska läge, en bro mellan öst och väst.
Och visst är det så, ibland låter det som en exalterad Kustaricafilm från forna Jugoslavien, ibland låter det som ormtjusarmusik från Främre Orienten.
Men oftast är det blandningen däremellan som gör musiken så bra.
Sättningen med två bouzoukis, fiol, gitarr, klarinett och några andra instrument är en enda levande organism
i restaurangen och i andra set vågar några modiga kvinnor i publiken lämna borden för att dansa långdans.
Det är en vacker syn och Taximi ser nöjda ut på scenen.
Det bästa med Taximi är att de transporterar en till en annan plats. Det sämsta är att det är en illusion när musiken tyvärr tystnar.
Den starka effekten har den här musiken på mig.
När jag går ut i vintermörkret efter konserten sätter jag på mig handskarna och håvar in mitt välutvecklade tarmsystem och tänker
att i år borde jag banne mig öluffa igen.
Erik Süss
Publicerad 8 mars 2010, Arbetarbladet
|
|
Recension Dagens Nyheter ons 8/12-2004
TAXIMI
"På Nordliga Breddgrader"
Grekisk musik? Visst, den där oljiga bouzouki-musiken har man ju hört.
Stopp, tror inte det. Ta bara Taximi, en grupp urstyva grekiska musiker
sedan länge verksamma i Sverige. Inte riktigt kommersiellt gångbara med
sin rebetika, dimotika, smyrneika. Niomannagruppen bildades för femton
år sedan och "På nordliga breddgradder" är andra skivan. Här får de
hjälp av den "helgrekiska" sångerskan Roula Manissanou i en akustisk
svit om den "frivilliga emigrantens tankar och ord". Tretton nyskrivna
sånger om hemkomst, längtan, vänskap, minnen. Klassisk grekisk tematik,
fast nu ur stockholmsk horisont. Musiken är känslosam men samtidigt
återhållen, stramt värdig. Inga sensationer, bara förbannat bra.
Garanterat fri från restaurangkitsch.
MAGNUS SÄLL
|
|
|
Värmlands Folkblad 2004-12-10
"Blandar och ger"
TAXIMI
På Nordliga Breddgrader ( VF VF VF VF)
WORLD
Fräscha, välsjungande Roula Manissanou är nära nog i klass med grekiska
landsmaninnor som Glykeria och Melina Aslanidou på detta grekisk/svenska
album. Gruppen TAXIMI, som huvudsakligen består av skickliga grekiska
musiker bosatta i Sverige, framför en mix av traditionell och modernt och
Manissanou är gästartisten och affischnamnet. Rembetikan och den
turkiskinfluerade smyrneikon är musikstilarna och i den välljudande
orkestern är bouzoukin, fiolerna, dragspel och gitarrerna framträdande.
KENNETH HAMMARGREN
Dala-Demokraten 2004-12-10
Taximi
På nordliga breddgrader
Caprice records
Folkmusik (4 hus)
Taximi är en grupp som bildats av greker som hamnat i Sverige. Gruppen har
funnits sedan 1989 och spelar den musik som medlemmarna har med sig
hemifrån. På CD:n har arrangemang och instrumentsättning anpassats för
rebetiko och smyrneiko, som är två av de traditionella stilar som gäller
inom grekisk musik. Det är musik som nog uppfattas som grekisk musik av folk
i allmänhet.
Men det är dock inte "turistmusik" som Taximi ger oss. Det här är äkta, icke
tillrättalagt för ouzotörstande turister. Det är heller inte den mest
svårtillgängliga musiken utan musik som ligger däremellan och som skulle
kunna spelas på vilken grekisk taverna som helst möjligen undantag för de
som ligger direkt vid turiststråken där det i princip bara är Zorba-stilen
som gäller.
Roula Manissanou är en sångerska som Taximi fått med på ett antal sånger och
det lyfter skivan och ger "rätt" sound med blandning av manlig och kvinnlig
röst. Medlemmarna i Taximi skriver själva sin musik och det hörs att de lärt
sig läxan.
Egentligen skulle väl CD:n recenseras av en grek, men jag hoppas att det
duger med en svensk som tillbringat åtskilliga timmar med grekisk musik i
Grekland och hemma med drygt 100-talet skivor i samlingen.
Alltså är det bara att ge Taximi med beröm godkänt. Så här ska det låta, så
här kan det låta när det är äkta och bortom det insmickrande turistköret och
när man inte bara brakar på med bozouki. Här hörs också instrument som
dragspel, fiol, mandolin, baglama och en del annat för grekisk musik är inte
bara bouzouki och det visar Taximi med eftertryck.
På nordliga breddgrader heter skivan och kanske hörs här en viss sorgsen
längtan till Grekland och den längtan kan jag också känna när jag hör
Taximi.
LENNART GÖTESSON
Köp den här skivan om: du vill höra bra grekisk folkmusik utan Zorba.
Arbetarbladet fredag 4 februari 2005
En passionerad paradistillvaro
* * * * *
"Vinet har ju en förunderlig makt att den tröttande stärka." Så sa Homeros,
och vad kan vara mer passande än en solvarm afton,
den tid på året då man fortfarande är vinter- och mörkerseg?
I serien mat/musiktema är turen kommen till kulturens vagga; Grekland.
Musiken framförs av folkmusikgruppen Taximi, trakterande en uppsjö instrument,
sjungande svåra stämmor och berättande om storyn bakom låtarna.
Mitt favoritinstrument under kvällen blev santourin, den lät som en förstärkt dulcimer.
På bordet är det uppdukat med läckerheter. Med grekisk sallad, moussaka och färskt lantbröd smältande
i gommen förflyttas jag till Sifnos strandpromenad, Folegandros små torg och Karpathos fiskebyar.
Jag ryser flera gånger. Dansens musa, Terpsikore, försöker dra mig från delikatesserna på bordet.
Vi får bland annat höra rebetika, den grekiska bluesen som med sitt urspru
ng i suspekta hamnkvarter får Eminem att likna en korgosse. Det är krocken mellan Arabien och
västerländsk blekfiskultur som gör den grekiska musiken så bra.
Med tvära lappkast i taktarter och tempo är det här musik som får skyltdockorna i Kraftwerk att tippa över.
Taximi känns som en enda hoptvinnad organism, det är en fantastisk känsla och spelglädje i musiken
som minner mig om sena kvällar på livliga tavernor på Anafi och Amorgos. "Éna kaló estiatório", en bra restaurang,
det är den smak som den här hellenistiska kvällen lämnar efter sig i munnen. "Skänk dig till aromerna,
till färgerna, till musiken" som det sägs från scenen.
Avsaknaden av de obligatoriska tiggarkatterna runt bordet gör inget.
Att åsneträcksodören lyser med sin frånvaro är också helt okej. Dionysos slår inte klorna i mig
även om jag gärna hade stannat på en oúzo eller två. Betyget är i högsta grad subjektivt.
Men subjektivitet bör vara passion, passion bör vara en paradistillvaro och en paradistillvaro är och förblir Grekland.
När jag lämnar Konserthuset känns det som att dess blanka golv härstammar från marmorbrotten på Naxos. Sagapo, Elliniki!
Erik Süss
|
|
