”Den okunnige skapar en
påhittad Gud och dyrkar honom,
den som 'vet' igenkänner Gudarnas
Gud (dvs. hans eget Själv)
och erbjuder sedan sitt dyrkande.
Shankaracharya kallade det
Inre Självet, den fjärde kroppen,
"den ursprungliga illusionen".
Gud må ha otaliga namn
ändå är sanningen endast en.
Om ett barn till exempel
kallar sin fader 'farbror',
betyder det att han inte
längre är fadern?

Genom denna länk, Gud,
kommer man förstå det
Absoluta-Parameshwaras tillstånd.
Om denna Gud blir stadig, kommer
man förstå Parabrahman.
Denna Gud (medvetenhet) har
kunskapens, vetandets form,
viljestyrkan och materiens
styrka. Följaktligen är han
i ständig rörelse.

Ursprunget till hela detta universumet
är det Inre Självet, men
ursprunget till denna värld är
det 'framkomna vetandet',
som varken har huvud eller svans.
Å ena sidan skapas världen,
å andra sidan försvinner den.
Om ens natur blir till kännedom,
försvinner det Inre Självet.
Den stadiga naturen är alltid här
och den ostadiga förgås.”