Blodröda läppar besudlar min nakenhet,
inför öppen ridå.
Jag kan inte längre gömma mig,
du kommer aldrig att förstå.
Himmelsblå ögon speglar sig i havet,
söker gensvar under ytan av dolt liv.
Jag följer med vågor i beundran och hat,
nuddar bara det lilla, det behövs bara ett enda kliv.
Spela mig ett spratt, eller bara säg någonting,
för jag önskar att världen inte bara är ett ting.
Säg mig att kärleken inte gör ont och att den är underbar,
att den inte är full av besvikelse, tvär och snar.
Så ljug lite grann men gör det inte så hårt,
för att älska är nog svårt.
Rocka mig i rockringen, locka mig intill.
Dansa bort djävulens chockande sigill.
Blodröda läppar kysser svart
en månfull höstkall Norrbottnisk natt.
Ge mig din hand och hjälp mig glömma alla besvikelser ett tag.
Stanna, driv mig till vansinne och skratt ett ynka litet slag.
Smek min kind med osynlig hand,
Ljuslyktans så vackert mild, lyser upp den finkornigaste strand.
Nakna fötter smeker sand, låter det ske.
Vadar sakta ut i vattnet för att känna det liv som får mig att le.
av Rose-Marie Sandelius
Copyright ©
Kommentera gärna
[Min Hemsida][Poesisidan]