Ur en svartmålad eka
stiger toner ur dödssymfonin,
som begärligt
smeker
havsharmonin.
På stilla mörkblått vatten
guppar båten fram och tillbaka.
I gryningstimma mellan natten
anländer himlens vita gäss till Artaka.
Jag, ett väsen i dimridå förbjuden
sitter och lyssnar hänfört,
till de skvalpande symfoniska ljuden
som en gång min själ berört.
Vår manskör sjöng i frihet
den gången
för jorden och dess härlighet
ute på stadshotellsbalkongen.
Toner som förgyller rymden
är arkiverat i evighet.
Ur kalken stiger brygden
som andas salighet.
Hav och sjöar
var så underbart förlösande,
från mina kroppsliga kättingar
som hängde både prövande och berövande.
Najaden talade om slottet Neider
byggt av snäckskal och korall.
Här upplöses alla fejder
i harmonisk undervattensmall.
Fiskar av alla de slag
i regnbågens gyllene färger,
inspekterar i tolvmannalag
att ingen fel väg väljer.
Anemoner dansar
i tyngdlöshet,
binder sina kransar
för samhörighet.
Det blåste upp en bris
min tid var inne.
Jag förfördes på alla sätt och vis,
just denna gryningstimme.
I morgondiset
är luften fuktig och sval.
Jag fördes till paradiset
i träigt svartmålat tjärat skal.
av Rose-Marie Sandelius
Copyright ©
Kommentera gärna
[Min Hemsida][Poesisidan]