Står på kanten,
stirrande ner i hålet.
Den avgrund
som växer sig
djupare och djupare.
Blir vidare och vidare.
Når till sist kanten
och slukar mig, trots allt.
JAG som inte förmådde mig
att hoppa!
Men den reste sig upp,
likt ett gigantisk hål.
För att i alla lägen
dra mig ner i djupet,
mörkret.
av Rose-Marie Sandelius
Copyright ©
Kommentera gärna
[Min Hemsida][Poesisidan]