|
Befinner mig i en fuktig miljö. Det finns lite växter runt omkring. Vandrar längs en svagt upplyst gata av gatlyktor längs en slags flod. Det är rätt ljummen luft men så fuktig att jag fryser. Drar koftan runt mig och småhostar. Den långa klänningen är tunn. Att det ska vara så fuktigt tänker jag. Luftrören krånglar och jag är barfota. Jag letar något och känner mig orolig. Möter två äldre herrar iklädda plommonstop och någon slags kostym. Måste vara rätt rika och röker cigarr. | 
|
|
Herrarna pratar engelska och skrattar högt och ljudligt. Kommer fram till någon typ av byggnad, som ser ut som schackpjäs-torn. Det går en bro över vatten. Det är något med dessa byggnader, något obehagligt. Hör människor skrika och jämra sig. Dessa människor är smutsiga och trasiga.
Hittar in i byggnaden och tar mig ner för en slags stentrappa. Det är så pass mörkt att det inte går att se något. Hör spadtag och underliga skrapande ljud. Går vidare neråt och stannar till när jag plötsligt, i ett svagt sken av en glödlampa i taket , ser två män i färd med att mura in en kvinna iklädd en lång klänning levande i ett hål i väggen. Hennes klänning var svart med mycket vackra broderier. Hon hade korpsvart långt hår och var otroligt vacker. Hålet var precis i kvinnans storlek. Jag tror inte mina ögon. Detta kunde inte sant. Hon ser på mig förtvivlat och gråter. Jag kan inte göra något men känner hennes förtvivlan och starka närvaro. Hon meddelar mig att det finns flera lik inmurade i dessa väggar, och en del var bara barn, men att allt skall uppdagas i modernare tider? Hon viskar åt mig att hon stod i vägen för att en stor hemlighet skulle komma i dager. Hon tillade att ingen levande själ visste om att människor blev inmurade levande. Tiden är snart mogen sade hon, allt kommer snart fram…… Tar mig uppför trapporna hörande den ekande rösten, och orden …Nu vet du, nu vet du…… |
© Rude Sandelius 2002