Vad är väl en bal på slottet.

Ja, den kan tråkig och trist och alldeles alldeles underbar.

Lite så är det i veckan, skolavslutning. Bevistade Trädgårdsföreningen igår, denna högstadiets drog och supardag i Trädgårdsföreningen i Linkeboda. Påstådda drog och suparkväll. Det var fler vuxna där än jag trodde.

Det räckte med att en handfull vuxna ställde sig i närheten av begynnande bråk så svalnade det. Som om de ville bli räddade, i alla falljust Det Bråket mellan någon eller två tror jag individer.

Det läskiga var att det liksom fanns ett grupptryck efter bråk. Ett påhejande av de förmodade kombattanterna jag inte sett på stallbacken i Rättvik. När någon för 30-40 år sedan började puckla på varandra (ovanför midjan, det var en oskriven lag) väntade alltid gänget kring de stridande parterna. Blev det för mycket gick man emellan. Allihop.

Osämja ska kvävas i sin linda. Då kan den utvecklas till sämja. Slår den rot finns ingen bot. Verkar det som.

Ingen bild denna gång.

Men ett försök till tusen ord som gör en bild, håller mig till färre antal ord.

Altanen, numera befolkad av hitsläpade växter som sonen planterat. Han ska ju bli trädgårsmästare gubevars. "Big Jim" hittade jag på en lapp, "Gul paprika" samt "Rokokopeppar" tror jag står.

Ska kolla lite sedan på google, om rokokopeppar. Hoppas på något vis att den heter så. Lyssnar till Lara Fabian, arbetar med diverse streckkoder. Nog om det.

Lunchen var fin. På altanen, bland Big Jim, Rokoko och Gula paprikor. I vardande. Som sonen.

Vet inte var jag ska börja...

Så jag börjar bara.

De unga tu är ute och vandrar. Jag lyssnar på lugn musik, och sitter och funderar. På mycket. De unga tus ögon strålar ikapp. Och så klart, när jag äntligen fått fart på den "långsamma" länken så hör jag dem komma vandrades uppe där vid korsningen.

Som förresten inte är en korsning. Det bara lät bättre.

Gräset blev inte klippt, staketet på altanen blev inte lagat, veden är inte kluven. Men det gööööööööör ingenting. De unga tu strålar ikapp, det Lyser i ögonen på dem. Solen skiner, de hade bestämt att den skulle göra det, så i morse kom den. Här vid kusten, vid sex-tiden smet den upp och väckte mig först. Sedan de två, efter en tinmme.

Jag eldade. Ved. Som redan var kluven, jag är inte kluven, inte inför deras kärlek. Och jag tänker endast karpa på diemet, fånga dagen. Deras dag, lägger mig i så lite jag kan. Lagat mat, arbetat lite. Lagom så där.

Jag började bara, och nu vet jag inte var jag ska sluta, så jag slutar bara. Bara så där. Som en dag som snart är fångad. Och i morgon gryr en ny dag.

Såvitt jag vet. Men det vet ingen, och vad är då viktigast? Att veden var kluven, eller gräset klippt eller ett lagat staket.

Eller att beskåda glittret i deras ögonpar.

Jag vet svaret. Vet du?

Spåman big band till slut på youtube

Thad Jones-arrangemang för det mesta. Inte den bästa ljudkvaliteten men ändå.

Friarstråt - sonens alltså

Idag väcktes jag vid nio-tiden...ja, jo, jag erkänner att jag sover länge på helgerna. Men i alla fall. Orden som jag väcktes med var "Jag har gjort gröt åt dig pappa". Men innan dess sade han "ska vi på 'utflykt'?".

Vi var på utflykt. Solen sken, våren var i antågande, och det var anledningen till vår alldeles egna vårutflykt. Kvällen innan undrade sonen om vi inte skulle ta och hälsa på F. Hon skulle rida någonstans i närheten. Så varför inte bara se hur det "är".

Så gjordes. Vi åkte sisådär fyra mil eller så. Det var inte långt, men lite lite för långt för en moped man är lite osäker på om den fungerar. Så vi tog bilen, övningskörningstillfälle för sonen. För fungera måste ju fortskattningsmedlet om man har ärenden som rubriken antyder. Så det var säkrast att ta bilen.

I min ensamhet strosade jag runt vid stallet, måste på grund av min allergi inte vara i närheten av hästarna. Men raskt och oförhappandes kom en kamrat till mig. Också.

Jag fick en påhälsning av en katt som hette - fick jag reda på senare under dagen - Julius. Jag vet inte om Julius var på friarstråt, han var i alla fall ute och vandrade. Han med, på samma stall som sonen var och vandrade på.

Det var liksom som det var. Jag minns det inte som igår. Men jag minns känslan, av att bara vara vilja vara. Någon nära. Just Hon. Bara lite. Bara idag. Nära.

En titt i backspegeln

Jag minns rondellen. Det var den trettionde april, 1972. Men det kanske redan hade blivit första maj. Det minns jag faktiskt inte. Det var ljust, så ljust det bara kan vara i en rondell den tretionde april i Rättvik.

Den finns fortfarande kvar i Rättvik, rondeller försvinner ju nästan inte, de byggs sällan bort. Om något händer med dem så smyckas de med rondellhundar. I alla fall i Linköping.

Minns den här rondellen som igår. Det som hände, hände lite så där lagom en bit bort från lampan, som om dess matta sken skulle störa. Jag tänker på det varje gång - vilket inte är ofta nurförtiden synd nog - den passeras. Ögonblicket varar för evigt.

Är det så för alla tro? Att en del händelser på ett sätt etsar sig fast. Jag har en hel del sådana, en del till det yttre betydelsefulla. I princip inte för andra människor men för en själv. Det verkar vara från de tidiga tonåren, i mitt fall, som de flesta handfasta, tydliga och positiva minnen härör sig. Och då för tonåren betydelsefulla händelser.

De rinner liksom till hjärnan ibland, solklara, korta ibland bara brottstycken. Ibland väldigt väldigt vardagliga och inte alls betydelsefulla. Inte alls. Bara små parenteser i ens liv. Men något kanske hände just då? Något som var betydelsefullt men som jag inte såg.

I rondellfallet var det förstås min första kyss, det slår mig, var det hennes med? Det vet jag faktiskt inte. Men jag tror det. Men jag är inte säker. Inte alls. Det har jag inte reflekterat över förut. Tänk att det ska ta 34 år innan man funderar på det. Märkligt.

Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.