Vad är viktigt, vad tittar man på

Under gårdagens två tågresor hände något intressant och tänkvärt. Som alltid möjligen på tågresor.

I första klass ett tidigt morgontåg, på nervägen från Linköping mot Lund satt en kvinna och ett barn. Hon hade ammat klart, och barnet hade somnat. Det hade kvinnan också, barnet hade väl bara blivit mätt, och släppt den trevliga mjölkbehållaren. Jag tror det var det vänstra. Som tittade fram och ut, över affärsresenärerna. Konduktören, som var en äldre man, stirrade aningen aningen för länge på kvinnan och det uttrillade bröstet.

Jag gick tidagare under resan, för att komma till min plats, och tittade till jag också. Och tänkte "Jaha, där sitter hon och ammar". Såg väldigt naturligt ut på sitt sätt. Det finns de som tycker illa vara om sådant men jag tycker det är helt OK.

Dock var ju miljön milt sagt lite märklig, bröstet på den sovande nyss ammande, livgivande kvinnan tittade ut och bakom henne satt en Mycket Viktig Affärsman och talade högt i telefon. Som de brukar göra. Som om liksom hela vagnen är intresserad. Det var vi inte. Varken mamman, jag eller barnet.

Senare under dagen åkte jag skånetrafiken, från Älmhult till Helsingborg. Det gick på tre tjejer, lite oklart varifrån de kommer ursprunglingen. Den ena var vackrare än den andra, de praktiserade någonstans kunde man förstå av samtalet, den tredje var mer tystlåten än de övriga två.

Tjejjen längst till vänster log och det var då den uppenbarade sig: smilgropen.

Smilgropen som vida överträffade ett blottat bröst i första klass på väg söderut till Älmhult. Vilken smilgrop! Man föll i gropen och för tjejen pladask.

Hon vände ansiktet till vänster för att tala med sin kamrat, så jag satt länge och väl och undrade om det fanns en lika trevlig smilgrop på andra sidan. Är fortfarande osäker på det, men jag tror inte det fanns en sådan.

Vad har dessa båda synintryck med varandra att göra, ja, alltså, smilgropen minns jag som igår. Det som så att säga borde gjort avtryck, ett blottat bröst i första klass, försvinner i smilgropens urgröpning. Smilgropen var som jämförelseobjekt (utan att fördenskull objektifiera varesig innehavaren av bröstet eller smilgropen)intressantare, mer känslosam för mig än den andra mer vad ska jag säga, sexuellt associerande kroppsdelen.

Leendet och smilgropen framförallt berörde mig mer, den gjorde mig glad, munter och frid inträdde.

Är på tåg igen.

Det är inte så dumt. Faktiskt. Stormen kommer ju snart, så Älmhult var fullt med folk som hade med sig sina PC-burkar hem. Några hade bunkrat ljus från IKEA.

Var lovad ny meny på restaurangen igår, i frånvaron av sådan bjöds jag på varmrätten! Så kan det gå! Har ju ätit där varje onsdag i ett års tid så...

Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.

Mitt civilkurage sträckte sig inte långt...

Jag är social och ärlig så jag lider av det...ni får nu exempel på det sista.

Jag bangade.

Jag sade inte till. Varför det då?

Det var Anders Carlbergs (heter han väl, fryshusets-mannen) telefon som ringde! Och han avhandlade ämnen som "har han inte någon familj då?" sedan var det tyst ett tag varpå det följde "vad har han för intressen då?".

Sådant samtal bryter man inte, men mannen som läste, av någon obekant anledning samma bok i två exemplar, sade inte heller till. Trots att han sade till alla andra som talade i moböltelefon på den tysta avdelning i klass 1, mellan Stockholm och Malmö. Vilken bok det var? Tror ni jag tog reda på det?

Klart jag gjorde...det var AirMail, brevväxlingen mellan Tomas Tranströmer och Robert något hette han väl. Den ena boken var inbunden, den andra var pocket. Vet inte om båda var på svenska. Men jag tror det, eller så var de på olika språk och han hade en egen lite (säkertligen finansierad) studie om skillnaderna.

Men sa' till Frys-Anders gjorde han inte. Inte jag heller.

Att det ska vara så svårt...

Jag beställer inte medvetet biljetter på en tyst avdelning, men för de som gör det fattar jag inte hur det står ut. Inom tio minuter har två personer ogenerat och på gränsen till högljutt avverkat två telefonsamtal.

Den enes skrå gör att han på något vis inte är ursäktad med jag förstår att skyltar som påminner alla andra om att man ska vara tyst inte gäller honom. Och inte den yrkeskategorin, han har antagligen vit rock om dagarna när han inte åker tåg. Som bekant är det endast Gud som styr över honom. Hade det varit en kvinnlig läkare hade säkert skylten respekterats. Det tror jag.

Förra gången detta hände sa' jag faktiskt "du, mig spelar det ingen roll men det kan finnas de som beställt biljett här och övertydligt pekat på skylten". Ska ta till den metoden nästa gång med. Det räcker inte med att titta lite på utövarna, de är SÅ oförstående att man blir undrande.

Bönan, caféet i Lund byter ägare och namn

Piccolo heter Bönan numera. Fiket mitt emot Centralstationen i Lund. De säljer glass också, dock inte idag, det spöregnar. Lika bra ställe, nya kaffebönor tror jag. De är goda.

Ny ägare så klart, det ska dessutom byggas om lärde jag mig idag. Tog ett tidigare tåg idag för att just kunna bida min tid här, njuta just mitt lilla otium. Bara lite. Blöt som tusan, om benen.

Tågen pussade varandra på Helsingborgs Centralstation, alltså det var så här: Det var för få vagnar för resenärernas antal, så det kom två vagnar. Då pussades tågen liksom och kopplade ihop sig alldeles själva. Ingen smutsig man som hoppade kring med mystiska kedjor, styr-och-pys-grejjor utan de liksom körde mot varandra. Med gummiringarna runt tågkroppen.

Det var lite sött. Faktiskt.

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.