Ola Brunkert död i olycka

Himla tråkigt när folk dör, så klart. Trummisen Ola Brunkert minns jag för att han sjöng alltid trumslagen. Det syntes när han rörde på munnen. Det var liksom en massa uttalat dush, kadash och kabadang.

Nu blir det inte mer dush, kadash och kabadang. Eller ja, inte här på jora i alla fall. Och javisst är det så att han kommer att leva vidare genom ABBA-musiken det gör han. Det låter lite plattitydiskt och konventionellt att säga så, men samtidigt kan jag inte låta bli. I ABBAs fall gäller det ju alla närvarande. Stolt konstaterar jag när jag läser artikelen (som de säger i Småland) i DN, att jag minsann är med på i alla fall en skiva där en ABBA-basist medverkar.

Jag blir glad bara av att tänka på när han sitter där och rör på munnen till trumpinnarnas taktfasta trummande på kaggar, virveltrummor och hi-hats.

Dush, kadash, dush, kadash, dush kadash, kabbabbabbabbabbadang.

Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.