Vemodig längtan tillbaka

står det som ledtext i korsordet. Det ska förstås bli nostalgi. Men vemodigt? Nä...det tycker inte jag. Trots att nostalgi kommer från grekiskans ord för "hemma" och "smärta" i den ordningen.

Men smärtsamt och vemodigt? Är de verkligen liktydiga? Det tycker inte jag. För min del tänker jag ibland tillbaka, men utan varesig smärta eller vemod på tiden i Rättvik. Jag tänker bara tillbaka, och minns. Det är väl det som är nostalgi, där är ju min hemort, eller hembygdsort snarare.

Man kan ju inte vara (smärtsamt eller positivt) nostalgisk över det som hände på skärtorsdagen alltså för några dagar sedan. Eller kan man det? Ja, under vissa oönskade och speciella omständigheter kanske man kan det.

Men jag skrev nostalgi i alla fall. I korsordet. Man behöver ju inte hålla med korsordskontruktören eller konstruktrisen för det.

LIkheterna förvånar

Det är märkligt hur vissa människor aura - eller hur det ska beskrivas - minner om andras.

Det har högst delvis att göra med utseendet, det är något annat som slår an en sträng. Av igenkännande.

Men det ÄR en inkörsport till just den mänsnikotypens kännetecken, i alla fall när det gäller mitt förhållningssätt till personen. Det är inte statiskt, det kan komma att ändras. Oftast är det ögonblicksbilder men i några fall kan det vara mer bestående intryck som så att säga varar.

I just det nu tänkte fallet varar det inte länge, men personen det åminner är verklig, närvarande och varm. Det var personen som jag flyktigt såg i dag också.

Har alltid, så länge jag minns, hävdat att det finns fler saker som förenar oss människor än som skiljer oss. Jag vill vidmakthålla att så är verkligen fallet.

Tito, Carola och Leif

Ja, vad säger man, sitter på ett café i Lund och bläddrar i en kvarlämnad kvällstidning. Trots den tidiga timmen är det dagens tidning. Det var ju längesedan nu som smörjan kommer oss till del även under morgonen.

Leif, advokaten, den kände, säger om domen mot Tito "Hade aldrig fällts om målet utspelats under 1960- eller 1970-talen". Man liksom nästan ser i texten hur han anstränger sig för att lägga dit just 1900 framför angivelsen. En vanlig dödlig människa hade sagt 60- och 70-talet. Men inte juridikens företrädare, låt vara att de ska och bör vara noga med vad de säger och gör. Men, nä, Leif, på 60- eller 70-talet hade nog inte Tito fällts, det betyder, Herr Leif att lagarna utvecklas i och med att människan utvecklas. Det gäller dock tydligen inte alla inom de mer juridiskt bevandrade skrået.

Leif har en livgivande och mer verklighetstrogen kollega, Claes, som tycker domen är bra. Claes finner också en kamrat i en kvinnlig kollega (någon som är förvånad?) som slår fast att domen är korrekt.

Stackars Tito tror att det är rasistiska motiv bakom. Det är tråkigt. Mycket tråkigt. Och att han inleder ett krig talar bara om för omvärlden att han känner skuld. Inför det som hände för åtta år sedan och inför hela historien i sig.

Nu ska jag i stället läsa en skrämmande artikel om att unga tjejjer tydligen i allt större utsträckning söker sig till nazistiska organisationer. Det är en skrämmande utveckling.

Grattis Tage!

Du hade fyllt åttio i dag, "om du hade levt" som de säger på TV.

Jag tycker du är i högsta grad levande, varje jul genom den underbara berättelsen om Karl-Bertil. Varje gång jag åker förbi statyn här i staden tänker jag på dig.

Jag kan undra över vad du hade sagt om företeelser i vår värld.
Om torsken, klimatet och Bush.
Om den siste hade du sagt Usch.

Det tror jag i alla fall. Men jag kan ju inte veta.

Jag vill inte gå händelserna i förväg men i alla fall

Sitter och grunnar då och då på hur livet som pensionär kommer att te sig. I det fall jag hamnar på ett "hem".

Jag vill INTE sitta framför tv-n och titta på bingolott. Jag vill inte spela bingo, jag vill heller inte lyssna på dragspelsmusik. Jag vill lyssna på körmusik, kanske till och med manskörsmusik (lyssnar inte på det mycket ska erkännas, men framför det en gång om året).

Kan tänka mig att få filosofiböcker upplästa, jag kan också tänka mig att någon läser en skönlitterärbok som jag så att säga missat att läsa. Något av Torgny Lindgren, den där om pölsan till exempel.

Jag vill ha ett glas vin, kanske till och med vinprovning. Vill också lyssna på gamla Chicago-låtar. De gör mig glada, eller trumpetkonserter. Kanske till och med på CD-skivor där jag själv medverkar. Jag vill kanske titta på Kill Bill Vol I, eller Moulin Rouge eller hela Star Wars-serien. Eller Sagan om Ringen! På hög volym...

Jag dricker inte vanligt kaffe, jag vill ha en enkel espresso. Understundom en cappochino. Helst på Wayne's i Linköping...

Är det någon i äldreomsorgen som tänker på det?

Kustbevakarna - Väst och Öst.

Jag vet inte om ni sett programmet som går på kanal 5, kustbevakarna. Det finns två varianter av det, i höstas såg vi Kustbevakarna Väst. Som namnet antyder så lever de och verkar på vår västkust. Nu i vår - eller i vinter - är det dags för Kustbevakarna Öst.

Jag slås av att tilltalet till båtfyllerister, misstänkta bovar och banditer är annorlunda - läs: trevligare och effektivare - när det gäller Kustbevakarna Väst. Jag undrar varpå det kan bero. Busets reaktion är också annorlunda, men det tror jag är en frukt av att Öst-kustbevakarna är brutalare, häftigare och ... nu kommer det ... mer stockholmsmässiga än de kustbevakarna som har att bevaka vårt västliga farvatten.

Det är intressant att fundera över varpå detta kan bero, inte väldigt intressant, men lite intressant. Beror det på att man är mer bekant och van vid havet i väst? Eller beror det på att rekryteringen i Väst är mer, i något avseende "lyckad"? Eller, vilket jag inte håller för troligt, är Kustbevakarna Västs personal mer friserad och polerad för att det är TV närvarande. Nä, det sista håller jag som sagt inte för troligt.

Beror det månne på att andelen båtägare - och med det menas de som kanske inte är så intressarade av havet och livet på detsamma - överväger på ostkusten? Men detta faktum innebär väl inte att man ska vara pompös, otrevlig och på gränsen till förnedrande i sitt uppdrag?

Skäms lite att säga det...

Men man kan göra Biff Rydberg på sådan där grovkornig fransk senap - lite svår att få tag i i Sverige men den finns A L'ancienne heter den - också... och vanlig ryggbiff. Gjorde det nyss faktiskt. Underbart gott.

Sedan kan jag inte låta bli att undra över varför "folk" - men ingen jag känner inser jag - tycker det tar tid att laga mat. Baah. Struntprat, kvalificerat. Jag började med denna Biff Rydberg för en halvtimme sedan. Skalade en potatis och tärnade den. Den står ju liksom och gör sig själv. Man vänder bara på den lite då och då. Det ska, tycker jag, vara lite Potatis al dente liksom...till Biff Rydberg.

Sedan blandar man ihop röran som jag berättade om förut. På ett kick. Aggvitan förresten ska ju inte i vasken utan i soppåsen, direktamente.

Tokgott.

Det slår mig att jag kan ha sett en variant, som heter Biff Greta, då undrar jag om man inte har pepparot i också. Eller kanske i stället för. Njaaäää, också tror jag.

Landet. Månsken, fullmåne!

Det är underbart, och ja, man kan läsa tidningen i månljuset.

Orions stjärnbild är i blickfånget när jag gick ut på altanen. Det är min favvo-stjärnbild. Den är tokvacker. Den syns, som möjligen bekant, bara på vinterhalvåret. I söder liksom. Det roliga är att altanen i sta'n är i princip vänd åt samma håll, så jag ser Orion där med. Dock inte så ofta de senaster dagarna.

Hittade detta favorit-citat från Vita Huset.

På en frågesport på facebook.

This guy's walking down a street when he falls in a hole. The walls are so steep, he can't get out. A doctor passes by, and the guy shouts up, "Hey you, can you help me out?" The doctor writes a prescription, throws it down in the hole and moves on.

Then a priest comes along, and the guy shouts up "Father, I'm down in this hole, can you help me out?" The priest writes out a prayer, throws it down in the hole and moves on.

Then a friend walks by. "Hey Joe, it's me, can you help me out?" And the friend jumps in the hole. Our guy says, "Are you stupid? Now we're both down here." The friend says, "Yeah, but I've been down here before, and I know the way out.""

På landet. Inspirerad av Maria så...

berättar jag om vad jag ska äta.

Dricker just nu lite Lindeman, vitt, och lyssnar på en kompis som råkade ha rapportering på Ekot på P1. Där ser man.

Sedan tänkte jag göra fänkål på Lundgrens vis...den börjar bli en följetong. Men det är så himla gott att stå och smaska på medan man lagar maten...sorry Lundgren...men det är så jag äter den oftast. Faktiskt.

Det som lagas skall är Biff Rydberg tror jag det heter. Tärna oxfile, bland med lök (vilken tur att jag köpte det!!! det var en slump) senap och ägggula (måste det stavas väl?). Steks. Det ska så klart vara lite rött i köttet.

Råstekt tärnad potatis steker man till. Ska dessutom göra mycket sallad. Jag är som en kompis säger tokfet... Alltså förledet tok, hon säger inte att jag är tokfet.

Dessert är det ingen. Ska ta ett rött vin till maten, förresten så dricker jag halvflaskor på landet. Det fungerar liksom inte annars...

Man ska leva livet med ett passionssparande

Det har jag kommit på. Ett passionssparande, det fungerar i mitt fall. Man sparar - kanske också ett traditionellt pensionssparande - på passioner.

Det börjar ju kanske lite trevande för sig själv så där, utan att meddela passionsföremålet att man är passionerat förälskad i just henne. Utan man går där, på en tonårings vis, och liksom passionssparar i smyg. Och så undrar man vad det är? Vad ska man ha detta till. På något vis tycker jag att en äkta passion inte har någon sorg i sig, den frånvaron av sorg springer ur denna rena, äkta känsla man hade som tonåring.

Sedan mognar man lite efter hand. Och har kanske en passion liksom under det första mer fasta förhållandet. Den passionen kanske liksom är en slags krydda till förhållandet man lever i. Så den passionen kan man spara på. Också.

Jag tror alla människor tjänar på att spara på passioner. Det kanske är det nya. Folk glömmer för fort. Men jag undrar om man glömmer sina passioner.

Snälla Tito. Gör det. Bränn passet.

Det blir ju bra tv.

Men ärligt talat, vem bryr sig?

Så var det dags igen...då...

För oss vanliga dödliga, orika - men inte fattiga - är det dags igen.

Att börja arbeta.

Återgå till de gamla vanorna, sätta på sig oket, återgå till slavgörat eller sätta på oss selarna. Igen.

Jag tror 90% av oss redan har tittat i kalendern, för december 2008 alltså. Där har vi redan granskat hur julledigheten ser ut i år...så man har något att se fram emot.

Trots att det inte blev snö - en del av oss fick ju det - så längtar man till nästa
långledighet som så att säga inte är semester.

Å andra sidan är jag glad att ha ett arbete att återvända till. Det ska jag inte förneka. Alternativet är inte roligt.

Har sällan slips numera. Men när jag har det...

har jag alltid slipsnål. Har en favorit. Den är fådd, på Wallins hotell i Stockholm. Av en receptionist. Men "har du ingen pojkvän som ska ha den". "Nej" svarade hon.

Den är lite fin. Lite Ockhamsk.

Dilsa Demirbag-Sten, hon kan hon.

http://www.corren.se/archive/2007/12/17/ji93d5e9d8ddajh.xml

säger det mesta om sakernas tillstånd och viktighet. "Ge barnen musik och litteratur". Och nästa gång, Dilsa, gå fram till flickan MED tårarna i ögonen. Jag lovar, flickan kommer aldrig aldrig att glömma att Hon faktiskt Berörde en annan människa.

Finns det något viktigare i livet?

11% av 550 personer...

kommer att sakna "is" i presentationsraden i Facebook. Man tar sig för sin datorkonsultpanna. Alltså jag menar. Det är ju bara att skriva is för det man skriver. TVÅ YNKA tecken. De måste ju skämta. De måste bara skämta.

Så är det. Ett skämt om en böjning av ett verb. Dåde dåde.

Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.

Tankar om en sprängd blogg

En av bloggarna i min lilla lista har avslutats, eller lagts i träda.

Går runt här i den sprängda bloggen, ett pompeji bland ruiner, tittar på lite bloggtexter som ligger utspridda. Försöker laga ett halvt ö som saknar en prick - det ser för sorligt ut.

Har hittat en hörna full med konsonanter, de står där vilsna och vet inte vad de ska ta vägen. De saknar nog sina vokala vänner. Tyst är det i hörnet med, ingen vokalensemble att värma sig med, tänker konsonanterna. Och lite kallt faktiskt, trots att de startat en brasa, den värmer inte så mycket eftersom den tog sig inte riktigt utan blev bara en brs.

Konsonanttanterna ser ner på sina slitna paltor och undrar om de ska överleva julens slit och släp. Det ordnar sig tröstar jag och lovar leta reda på vokalerna, de har nog bara förskansat sig i en vokallokal. Ska se till att ni ses, lovar jag, och lommar vidare.

Hänvisade ett trött och hungrigt hjälpverb nyss till en annan bloggsida. Några stavfel skickade jag i finkan, ett och annat substantiv tar jag hand om och lappar så bra det bara går med mina begränsade kunskaper i substantiell vård. Jag gjorde min ST inom verbala vården. Men alla verb har tagit hand om sig själva och gjort slag i saken.

Avdankade adjektiv står och hänger i baren, och bartendern (en ganska trevlig prick faktiskt epitetet till trots ett tankestreck) ger adjektiven några gröna, slemmiga, inspirerande drinkar.

Ett pluskvamperfekt är fint nu när det ska städas, den fungerar nästan som en svamp och låter som en svamp. Det krävs nästan för att få ner den sörja som bildas när youtube-klipp fastnar på väggarna här i bloggen. Det sitter som berg, och det låter liksom av ljudet från klippet när man städar bort det, lite läskigt faktiskt.

Ska ta fram sopen nu och ta undan det sista, katalogisera och förvara tills bloggskribenten kommer tillbaka.

Titta där! Ett gäng skiljetecken står och planerar en återkomst, utropstecknet verkar mest ivrigt, men tystas raskt ner av en kvartett med frågetecken.

Det får sätta punkt.

Massor med mille för mozartmanuskript

Någon har sålt ett manuskript av självaste kungen inom klassisk musik, vid sidan av Bach är det bäst att jag skriver annars får jag några på mig..., för 1,5 miljoner. Mer att läsa här.

Var det värt det? Ja, det är värt det, som det ser ut och verkar är det som det sades i filmen om Mozart. Inte en enda ändring, som om det vore dikterat av Gud som Salieri sa'. Nu tolkade Salieri det, enligt filmen, som att Gud skrattade och hånade just Salieri. Det tror nu inte jag.

Jag tror snarare Gud visade människorna hur musik ska låta, när den är dikterad av just...Gud.

Julkalendern, kan det vara något?

Ja, när Bull - eller om det är Bill - säger tullstyrelsen som svar på Bills - eller Bulls - tillstymmelse... Vaddå? De är ju "gamla". Ja, vi vet det. Men vi tittar på Pelle Svanslös kalendern, och Kaspar i Nudådalen. De är liksom bäst.
Tycker vi.

Per Oscarsson är helt otrolig i rollen som morfar i Kaspar, och Pelle spelas ju förträffligt av Björn Kjellman. Brasses Trisse är heller inte dum, inte alls. För övrigt andas den en trevlighet som vi gillar.

Ska förstås ge den nya kalendern en chans. Jag är lite glad att man inte tycker Teskedsgumman är bäst...det var ju så himla himla längesedan.

Mormor - den välvilligaste person jag mött på min livsvandring

Min mormor, död i 17 år, Hilma var nog en av de snällaste och vänligaste människorna på denna jord. Men hon kunde säkert ha hårda nypor om det nu krävdes, dessa nypor drabbade aldrig mig. Jag var mest hos mormor, där uppe i Dalarna, när jag var "liten", hann avverka tre katter, eller kattungar, de dog överkörda av bilar. Det fanns en försåtlig häck vid vägen, och den dolde kattungarna, och bilisterna hade liksom ingen chans.

Mormor hade diplom på väggen för "förtjänstfullt omhändertagande av mjölk". Hon hade väl, på sin tid, sisåddär åtta kor. ÅTTA KOR! Vilket litet jordbruk, eller snarare djurhållning inom jordbruket. Höns hade vi aldrig vad jag minns. Grisar hade sedan min bror och mormor var med på ett hörn, de var nog lite enklare att sköta. Det blev rubriker på sextiotalet när en yngling ville bli bonde. Reportrar var där och rapporterade.

Om man frågade mormor om tomtar och troll plirade hon med ögonen och sade att "man ser mycket på fäboden". Hon hade nog sett både det ena och det andra, och jag tänker på henna varje gång jag låser ytterdörren. "Det är bäst vi låser så inga tjuvar kommer och tar oss". Ska inte trötta ut er med historien om det rosa och blåa badlakanet. Har säkert berättat den förut.

Mormor satt länge i baksätet på min bil - efter sin död alltså - och stimmade. Stimmade var just ordet, det ordet har jag inte skrivit på länge. Inte så att hon störde, utan hon bara var där. Hon dog någon månad innan sonen föddes, lite tråkigt att hon inte såg honom i levandes livet. Men det är klart, sonen hade inte haft minnen av det misstänker jag.

3600 och 66 700

Vad kan det vara för siffor?

De är svenskrelaterade, möbelvaruhusdito. Men inte knutna till kärnverksamheten. Om inte korv och köttbullar är kärnverkssamhet. Det såldes circa 3600 varmkorvar och 66 700 köttbullar vid senaste varuhusöppningen, det var i Orlando.

Att det ska vara så svårt...

Jag beställer inte medvetet biljetter på en tyst avdelning, men för de som gör det fattar jag inte hur det står ut. Inom tio minuter har två personer ogenerat och på gränsen till högljutt avverkat två telefonsamtal.

Den enes skrå gör att han på något vis inte är ursäktad med jag förstår att skyltar som påminner alla andra om att man ska vara tyst inte gäller honom. Och inte den yrkeskategorin, han har antagligen vit rock om dagarna när han inte åker tåg. Som bekant är det endast Gud som styr över honom. Hade det varit en kvinnlig läkare hade säkert skylten respekterats. Det tror jag.

Förra gången detta hände sa' jag faktiskt "du, mig spelar det ingen roll men det kan finnas de som beställt biljett här och övertydligt pekat på skylten". Ska ta till den metoden nästa gång med. Det räcker inte med att titta lite på utövarna, de är SÅ oförstående att man blir undrande.

Solens mat - DET är tv det

När det är som bäst, det sätt på vilket denne Bo närmar sig sina möten är beundransvärt. Italienskan verkar vara hans eget språk, och han språkar verkligen med de han möter. "No" säger han när det passar, "ah, si" när det passar. Det faller sig naturligt. Med dessa enkla passusar, på rätt ställe, knyter han kontakten omedelbart och direkt.

Ett genuint intresse för Italien och deras kultur. Det är TV det.

Och vilken mat de lagar de han möter på sin vandring genom de mer rurala miljöerna. Med tanter som tar sig tid. För matlagning, för samvaro, för råvaror och för livet.

Man borde åka till Italien, varit i Como, Milano och Rom. Mysigt var det. Mycket bra.

Skämslåten - videokväll med Luuk

Jag inser att jag har en skämsartist. Det är Barry Manilow, han kan man ju bara inte tycka om. Han är för smörig, men jag gillar faktiskt hans låtar. Har dock ingen CD. Det har jag inte.

Obotlig romantiker. Det är nog jag det. Gråter färre gånger nu än förut, men ibland till slutsången av Ally McBeal kommer det en tår. Som nu. Ja, Barry Manilow var med, men han sjöng ingen sådan där släpande sång. Tur nog.

Fortsätter att undra, inte sörja, vad som hade blivit

Vad hade hänt om jag insett för 20 år sedan det jag inser nu? Jag tänker nu på yrkesval, varför sitter jag - en person som är otroligt intresserad av människor och att hjälpa dem - och håller på med dumma datorer?

Tja, det föll sig naturligt då. Bra betyg i just de ämnen som bäddade för en teknisk högskola. Det var inte tal om något annat. Idag hade jag kunna tänka mig lite mer humanistiskt inriktat arbete. Som möter människor varje dag, och ser till att de får en dräglig tillvaro. Det är klart, som exempelvis psykolog eller psykiater träffar man ju inte "trevliga" människor...så jag kanske ska vara glad.

Men som präst, för att ta ett annat exempel i högen, träffar man visserligen glada människor när de gifter sig, men i arbetet ingår säkerligen mindre trevliga möten.

Men tänk ändå...
Tänk om jag gjort mera nytta under mitt liv, hittills och i framtiden, i något annat yrke? Det är lite intressant att fundera över. Anledningen till denna min undran är säkerligen att di små, som inte är så små längre, är i den åldern. Gymnasieprogramsvalsåldern då Valet ska ske.

Men som sagt, jag ångrar inte mina val, jag bara dryftar dem, och undrar lite över dem. Om sanningen ska fram så arbetar jag väldigt mycket, på ett sätt, med människor i mitt nuvarande yrke, det är inte bara timmar framför skärm med illvilliga datorprogram. Det blir färre och färre sådana timmar faktiskt.

Måttsystemen är olika...

Åt lunch med en kompis här om veckan, jag gör ofta det, vi pratade om var hon hade bott under sin tid här i Linkeboda. Vi kom fram till att vi båda hade faktiskt bott på Parkgatan. En trevlig liten gata i staden.

Hur stor var det där, uppe på vinden där du bodde. Alltså det där långa rummet som du bodde i. Hur långt var det?

"Fyra kullerbyttor" kom svaret, fort som tusan...och utan betänketid.

Tillfällen jag missat

Nu kommer möjligen de som (tror) att de känner mig att dra på munnen lite grand, jag är inte speciellt blyg, eller tillbakadragen. Bara ibland, när det gäller motsatta könet. Det har jag alltid varit, och det har (misstänker jag) bidragit till att jag har många många nära tjejkompisar. De värdesätter jag mycket, kanske ibland alltför mycket. Men jag värdesätter dem.

Det jag missat är liksom presumtiva tjejjer, eller förhållanden. Den första hette Margareta. En mycket vacker tjej i nian. Som jag liksom inte fattade att han faktiskt gillade mig, på "det" sättet. Och ändå fanns en liten molande misstanke.

Sedan brukar liksom då alltså fundera över vilka jag "missat", och då vill jag påpeka att jag inte (enbart och mest) tänker på sex. Utan bara "missat" för att jag inte tror att tjejjerna var (och möjligen är) intresserad av mig.

Varför, kan man undra, är det då så viktigt? Ja. Det kan man verkligen fråga sig. Det är nog saknaden på erfarenhet från möjliga relationer gissar jag. Som jag då trodde i min vildaste fantasi inte VAR möjliga. Hon var en av nians vackraste tjejjer, DET hör till historien. Jag var väl - torde beskrivningen vara - rultig.

Nu är det inte så att jag sitter och gråter tårar över dessa presumtiva missar (ha!) utan jag bara konstaterar och undrar lite över vad som hade blivit. Margareta är en som sagt, det finns flera. Men jag tänker inte namnge dem...de håller jag för mig själv.

Som sagt. Jag värdesätter enormt mina tjejkompisar. Otroligt berikande, och där ligger väl "vinsten" antar jag. Att min fokusering på att verkligen vilja ha en tjej (kvinna) som vän gör att jag blir litad på, eftertraktad som fikakompis, efterlängtad när jag inte "hört av mig".

Den känslan överglänser allt annat. Jag börjar tro det faktiskt.

Viggen i moll

Dragspelslåten, den glada, kan man spela den i moll? Ja, det kan man. På trumpet och gitarr?

Ja, det kan man, så gjordes också av Janne, kemist, och mig, teknolog, för Anneli, teknolog en sen mycket sen gissar jag kväll. Vi spelade den som godnattvisa! Så var det. Det kom jag på nu. Platsen var Ryds Allé 1, i en av de korridorerna som är belägen på bottenvåningen.

Träffade Janne idag på det ställe man vanligen ser gamla kompisar såväl som nya, dvs systemet.

En annan korridor lade presenning där cyklarna vanligen står, och fyllde den med vatten...fin bassäng...att svalka sig i. Någon klagade dock så de fick ta bort den temporära bassängen.

Såg en mat-tant idag.

Men när jag såg henne var hon inte tant, det var för trettio år sedan eller så. Hon såg inte ut som en tant nu heller. Hon arbetade i den nu stängda restaurangen i A-huset på Linköpings Universitet. Hon fastnade i mitt minne på något vis. Ja ja, ja ja, så klart var och är hon vacker. Lite trollsk så där, hon ser fortfarande lite trollsk ut.

Märkligt hur vissa personer etsar sig fast trots att man endast säger "pannbiff tack" och ler till dem. Lite mer kanske vi sade någon gång, men inte mycket.

Ibland stöter man på sådana människor och säger inte ens något. Men man vet inuti att den andre liksom har tagit kontakt i alla fall. Det händer lite mer sällan nu är tidigare, har troligen med ålder att göra. Jag vet inte. Men det händer från och till, faschinerande.

Det kortaste avståndet mellan två människor, som Viktor Borge sa, är ett leende.

När man fyllt femtio...

så verkar det som man vill göra bokslut. Jag börjar 1972.

Jag går hem, för första gången med en tjej från "parken" som är samma sak som Folkets Park i Rättvik. Jag visste det inte då men detta skulle bli min första kyss. Jag minns det som vore det igår, en rondell i Rättvik där vi skildes, nära den skola som vi båda gick i. Samma årskurs.

Det etsar sig fast. Speciellt eftersom hennes bästa kompis utbrast "va? Han?" när hon berättade vem hon fattat tycke för.

Vi ses då och då. Inte planerat men vi ses då och då, vi bor i samma stad. Hon har två barn, jag med, dock inte med varandra. Men vi har på var sitt håll bildat familj till slut efter någon liten brokig väg.

Sådana minnen ägnar man sig åt när man passerat de femtio. Bara så ni vet.

Stjärnadvokaten har nu uttalat sig...som bekant.

Herr Silbersky hävdar att sex personer som springer efter en annan person handlat i självförsvar...då de då de. Vem är förvånad, men att ta till självförsvar som försvar är väldigt långsökt.
Ska bli oerhört spännande att se Herr Silbersky förklara hur man sparkar i nödvärn och självförsvar. Flera gånger. Det liknar den påhittade historien om att "min man sprang på kniven..."
"Ja, jo, men fem gånger?"

Som en ödets ironi

Tittar man på en av dagstidningarna om dödsmisshandeln i Stockholm nu i helgen kommer det upp "Det händer i Stockholm" alldeles till höger om rubriken "Hur kan något sådant här hända". Dödsmisshandeln visar väl lite vart det barkar, de rika ynglingarna slår ihjäl andra ungdomar.

Tror ni de får ett straff? Det återstår att se. Någon så kallad stjärnadvokat hittar något litet fel i utredningen och sedan är slynglarna ute på gatorna igen. Ger mig tusan på att hela gänget som utförde de fega dådet har fläskkotlettskammat hår.

Tågförseningar är ambivalenta

Nackdelen med att råka ut för försenade tåg är att man får vänta på nästa tåg. Fördelen med att råka ut för försenade tåg är att det alltid - med några undantag - går fler tåg.

Det är inte roligt att vara försenad och kvartvingad i en annan stad, i mitt fall Lund. Fördelen med att vara i Lund är att det är bättre än att vara försenad någon annanstans. Så det så. Som Sollefteå som en kär vän sa'.

Det tråkiga med att vara försenad i Lund är att man hemfaller åt att äta tiramisu. Fördelen är att det finns tiramisu. Och att det finns Piccolo (tidigare Bönan) med gott kaffe.

En annan gång var jag försenad i Lund, men då tyckte jag det inte gjorde något. Faktiskt. Det var som det var. I och för sig var det vid det tillfället självförvållat om jag inte minns fel. Jag gick helt enkelt inte på tåget, om jag minns rätt träffade jag en väldigt trevlig människa på tåget hem sedan. Men jag minns säkert fel...eller kanske inte.

Att sitta på fik och köra illegalt (!) på ett nät man så där huxflux hittar är både bra och dåligt. Tänker inte kika på hur fonderna gått idag. Man vet aldrig vem som tittar mer...Men senaste gången jag tittade hade de gått bra. Plus i alla fall. Det är bra.

Plus. Det måste vara bra. Om man inte är sjuk, då vill man att det ska vara mer minus på just baciller och virus och sådant.

Tur man är frisk. Och i Lund. Livet är nog trots allt inte så dumt.

I lugn och ro - inga samtal tack

Svor gjorde jag, det ska jag erkänna. Det var liksom ensamt på landet, självvalt ensamt. Och jag såg fram emot att inte göra särskilt mycket innan matlagningen tog vid.

Så ringer telefonen, och ingen nummerpresentation har vi...på landet. Om jag säger så. Men jag är glad att jag svarade, det var en kulturarbetare, en ordets sanna bemärkelse. Vilket samtal, underbart, inget väderprat, inget vardagligt inte ointressant. Utan en inblick om hur konstnärens vardag ter sig och vad som ligger i hans framtid.

Varför han ringde? Till oss alltså? Vi köpte vår tredje tavla av just honom. Har dock inte sett den än, var inte med vid inköpstillfället. Det spelar nu ingen roll, hans tavlor är underbara.

Ibland fungerar inte tekniken - men kommunikationen

Sonen ringde. Jag satt på ett torg i staden och semestrade i min egen stad. Inte dumt alls. Prova det!

- Hej, har du fått mitt MMS?
- Neeeeej
- Det var så himla vackert...och så funderar jag på om vi ska ta med bensintanken. Den ska ju bytas.
- Aha, vad synd, men jag tittar på bilden när jag kommer till landet. Men prova att skicka den igen. Det är kanske för lite minne på min telefon, så prova att skicka den igen är du snäll. Så rensar jag lite så kanske den kommer fram.
- Men bensintanken då?
- Ja, kanske vi ska ta bensintanken och byta den, men inte om det är mycket bensin i den.
- OK. Hej då pappa.
- Hej då. Vi ses i morgon.

Jag såg honom framför mig, han hade precis gjort fast båten. Nyss hemkommen från "sin runda". Och det var så himla vackert, solen går ner när man precis ska angöra bryggan. Då tog sonen kort på det, för att skicka till pappsen.

Ska bli spännande att se hur det såg ut.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

Läste inte om UT (Umgängesteknik) på Horatius sida förrän nu. Han skriver

"När vi går på restaurang eller lokal med våra vänner ägnar vi oss åt mat, dryck och prat. Det finns inga direkta (skrivna) regler för hur detta ska gå till, men oftast håller vi oss ändå inom givna ramar. Hur pass mycket vi lyssnar på varandra beror på vem vi är, och vem våra bordskamrater är. ".

Jag skulle kunna lägga till "hamnar i en fyrkupe", och ta bort mat, dryck. Ramarna var kanske givna, på ett sätt, inga skrivna regler fanns heller, och inte finns det en "Anvisningar för samtal på tåg". Funnes den skulle den vara utgiven av det gamla SJ, på grått papper, och synnerligen rolig läsning. Inser jag.

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.

Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!