Idkar outlookarkeologi

Samt allmän skrivbordsarkeologi. Man hittar allehanda saker, igår inspirerades jag av en god gammal vän att kika i fotografikartongen. Ni vet den där blå eller röda, rutiga, oftast IKEA-inhandlade kartongen där alla Gamla Fotofier ligger.

Det är lite som Povel skaldade, så vill jag bli munnen. Hur vill man bli munnen? Det finns ju en terapimetod (?) som går ut på att man ska föreställa sig sin begravning, på den ska fyra personer tala om ens liv.

1. Barnen
2. Frun
3. Arbetskamraterna
4. Föräldrarna

Tror jag de fyra var...suck...inte ens det MINNS JAG. Fy på mig, att googla under skrift är fult. Men nu gör jag det. Återkommer snart. [Lycka till att söka på begravning och fyra...Filmen upptar alla sökträffar, ändring av sökstrategin medförde att andra underliga siter kom upp, avbryter försöket] Nå. Låt oss säga att det är dessa fyra då.

Vad vill man de ska säga?

Den frågan gjorde att jag aldrig mer säger "nej, min son jag har inte tid att fika med dig nu, jag ska arbeta". Eller "Nej, min dotter, du får handla den där tröjan själver, jag ska arbeta". Har några steg kvar på denna min vandring.

Genom att rota i sitt förlutna undanröjs en massa bråte som dolt trådar man inte visste att uppskatta. Vänner man hade under sin tid som tonåring och gymnasist, som högskolestuderande och tjugoåring. De Vet hur man var Då. Och vilken kärnan var. Har man lagt sig till med en olat så får man veta det. Varsamt.

En del trådar har liksom vävt in sig, men är lätt återupptäckta vid mötet mellan människorna man kände "då".

Legenden om Sisyfos

Den känns kanske till, han rullade i alla fall en sten uppför ett berg. Som, så klart, rullade ner sedan och Sisyfos fick börja om från början. Kanske han nynnade vidare "börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt". Ursäkta...den slet sig bara...

I alla fall.

The Stone of Sisyphus kommer i alla fall snart, säger ryktet. Det är Chicago, the band, som kommer med den. En efterlängtad skiva, hölls tillbaka i början av 90-talet av dåvarande skivbolaget för att den inte hade något kommersiellt värde.

Då de då de.

Enligt rykten är det Chicago som Chicago liksom på ett sätt och vis ska låta. Om det är sant återstår att se. Men jag tänker kolla runt på nyöppnade Skivlagret här i Linkeboda efter skivan som släpps snart i USA. Först där antar jag, sedan lite varstans i världen.

Göran Fristorp - snälla vänta inte i tolv år till

Min lyckas hus, så heter CD-skivan - vars titel förresten gav sökträffsrekord för en vecka sedan på den här sidan - som Göran Fristorp givit ut. Nyligen.

Underbar, underbara sånger, Helen Sjöholm hjälper till ibland, hjälper till är dagens underdrift. Hon är fullständigt underbar. Mer! Mer! Mer!
Men Fristorp nöjer sig inte med svenska röster, Marian Aas Hansen sjunger på norsk. Det är också fantastiska tänkvärda texter av Göran Fristorp men också av andra svenska författare; Karlfelt, Fröding, Lagerkvist.

Fristorp platsar i sällskapet. Med den äran.

En dröm om allt det där
som borde få sin tid
om nån att hålla kär
och leva tätt invid
att våga somna in
befriad - lugn och trygg
och viska "du är min"
tätt bakom någons rygg

Jag tänker på, salig i åminnelse, PA Sjöberg (grundaren av kören AdLibitum) när jag lyssnar, han älskade - såvitt jag förstår - Göran Fristorp. Vi gjorde under PAs tid många konserter med Göran Fristorp. Ofta stod Göran strykandes skjortor inne hos tjejjerna...så klart. Var annars?

Några av sångerna på Min lyckas hus kommer att snurra (heter det så i en MP3-spelare?) länge i sommar i MP3-spelaren. Länge länge. Frid ger den. I alla fall mig, men troligen inte så många med mig. Jag är ju en obotlig romantiker. Vi är på utdöende, men kommer till liv då och då, vart tolvte år eller så.

Snälla Göran vänta inte i tolv år innan du räddar mina somrar, en räddningsinsats om elva år tror jag vore bra. För mig i alla fall.

Friarstråt - sonens alltså

Idag väcktes jag vid nio-tiden...ja, jo, jag erkänner att jag sover länge på helgerna. Men i alla fall. Orden som jag väcktes med var "Jag har gjort gröt åt dig pappa". Men innan dess sade han "ska vi på 'utflykt'?".

Vi var på utflykt. Solen sken, våren var i antågande, och det var anledningen till vår alldeles egna vårutflykt. Kvällen innan undrade sonen om vi inte skulle ta och hälsa på F. Hon skulle rida någonstans i närheten. Så varför inte bara se hur det "är".

Så gjordes. Vi åkte sisådär fyra mil eller så. Det var inte långt, men lite lite för långt för en moped man är lite osäker på om den fungerar. Så vi tog bilen, övningskörningstillfälle för sonen. För fungera måste ju fortskattningsmedlet om man har ärenden som rubriken antyder. Så det var säkrast att ta bilen.

I min ensamhet strosade jag runt vid stallet, måste på grund av min allergi inte vara i närheten av hästarna. Men raskt och oförhappandes kom en kamrat till mig. Också.

Jag fick en påhälsning av en katt som hette - fick jag reda på senare under dagen - Julius. Jag vet inte om Julius var på friarstråt, han var i alla fall ute och vandrade. Han med, på samma stall som sonen var och vandrade på.

Det var liksom som det var. Jag minns det inte som igår. Men jag minns känslan, av att bara vara vilja vara. Någon nära. Just Hon. Bara lite. Bara idag. Nära.

Vemodig längtan tillbaka

står det som ledtext i korsordet. Det ska förstås bli nostalgi. Men vemodigt? Nä...det tycker inte jag. Trots att nostalgi kommer från grekiskans ord för "hemma" och "smärta" i den ordningen.

Men smärtsamt och vemodigt? Är de verkligen liktydiga? Det tycker inte jag. För min del tänker jag ibland tillbaka, men utan varesig smärta eller vemod på tiden i Rättvik. Jag tänker bara tillbaka, och minns. Det är väl det som är nostalgi, där är ju min hemort, eller hembygdsort snarare.

Man kan ju inte vara (smärtsamt eller positivt) nostalgisk över det som hände på skärtorsdagen alltså för några dagar sedan. Eller kan man det? Ja, under vissa oönskade och speciella omständigheter kanske man kan det.

Men jag skrev nostalgi i alla fall. I korsordet. Man behöver ju inte hålla med korsordskontruktören eller konstruktrisen för det.

En anteckning från 24 november 1992

Nu var det ett tag sedan...Det har hänt massor med saker. Kasper har fått en lillasyster, Märta, Hon är åtta veckor nu och väger över 3 kg. Vid födseln vägde hon ju som bekant endast 1840 gr. Men hon växer som tusan.

Kasper är inte så avundsjuk på Märta, han var mera avundsssjuk på att hon tog tid i början, mest då Lottas tid. Då var han lite gnällig och så, annars är han inte det. Senast idag tyckte han att Märta tog lite mycket tid då jag matade henne eftersom Lotta flyttstädade på gamla stället. Vi har inte velat ta dit Kasper, man vet inte vad det väcker för känslor. Liksom.

Häromdagen poppade vi pop corn jag och Kasper, efter det att vi ätit upp dem gick Kasper ut i köket, tog fram en kastrull och ställde den på spisen. pop-pop-pop-pop-pop-pop-pop-pop säger han sedan. Tokfrans.

Nå, det har som vanligt hänt en hel del, men man kommer inte ihåg så mycket, jo visst ja. Kasper klappar och kramar Märta så fort han kommer åt, han har slagit mot henne ett par gånger men då säger vi naturligtvis till. Men han kramar henne mera än slår, om man säger så.

Tror inte det är ett problem, han tycker ju inte om då hon låter mycket, men det gör ju inte jag heller.

Där ser man, detta är ett utdrag från en bok om dottern och sonen. Kommer inte att kunna låta bli att publicera fler. Om dem. Nu 14 och 16.