Lycka på landet

Att komma till landet efter en långfärds resa mot nattlig ro och lugn.
En lisa för själen.

En lisa. Har Lisa en lisa för själen. Det tror jag.

En lisa för själen är så enkelt som att hitta en redan kall Kilkenny i kylen.

Idag kom ett nytt barn till världen - igår ser jag på klockan - en Isak tror jag. Det verkar så, men det visar ju sig. Ett oskrivet blad, en Alldeles Ny Människa.

I en annan del av min vänkrets finns en konstnär som har 180 kronor kvar på banken. Och det är inte bra. Men målandet har startat. Jag vill göra något. Ska göra något.

Ute i hörnet återfinns en tredje vän, som kämpar för Livet. På vägen från Helsingborg till Landet knäppte jag radion på P2, en direktsändning av Förklädd Gud pågick. Lyssnade intensivt, förbi Sävsjö, upp mot Eksjö. Förbi Brudbadet.

Brudbadet.

Förlädd Gud är för evigt förknippad med just denne vän, som kämpar för livet. Tankarna gick till honom under hela Förklädd Gud. Inte odelat, det ska villigt erkännas, hade en väg att hålla, tankarna gav sig så klart iväg runt detta nav av kämpande.

För Liv.

En slags pånyttfödd neonatalism, eller prematurism. Vaddå Neonatal, det måste väl betyda pånyttfödd. Fattar noll, "On faites Googlez"...:-)

Tumba runt på 90 minuter - tänk vad man lär sig på en vandring

Internetsnubblade över ett underbart inlägg, som reflekterade över livet, kärleken och kanske även döden. Men den känns avlägsen i detta inlägg. Kolla in, om ni orkar.

Jag tycker om ökningen av självbilden, och reflektionen som liksom går ut på "Fan vad jag är bra". För det är man ju. Unik. Och bra. En vän säger till mig "Du ska vara bäst på att vara just Lasse, det är liksom din uppgift, och jag ska vara bäst på att vara Fingal". Kan vi kalla honom, så bryter jag inte mot personuppgiftslagen.

En titt i backspegeln

Jag minns rondellen. Det var den trettionde april, 1972. Men det kanske redan hade blivit första maj. Det minns jag faktiskt inte. Det var ljust, så ljust det bara kan vara i en rondell den tretionde april i Rättvik.

Den finns fortfarande kvar i Rättvik, rondeller försvinner ju nästan inte, de byggs sällan bort. Om något händer med dem så smyckas de med rondellhundar. I alla fall i Linköping.

Minns den här rondellen som igår. Det som hände, hände lite så där lagom en bit bort från lampan, som om dess matta sken skulle störa. Jag tänker på det varje gång - vilket inte är ofta nurförtiden synd nog - den passeras. Ögonblicket varar för evigt.

Är det så för alla tro? Att en del händelser på ett sätt etsar sig fast. Jag har en hel del sådana, en del till det yttre betydelsefulla. I princip inte för andra människor men för en själv. Det verkar vara från de tidiga tonåren, i mitt fall, som de flesta handfasta, tydliga och positiva minnen härör sig. Och då för tonåren betydelsefulla händelser.

De rinner liksom till hjärnan ibland, solklara, korta ibland bara brottstycken. Ibland väldigt väldigt vardagliga och inte alls betydelsefulla. Inte alls. Bara små parenteser i ens liv. Men något kanske hände just då? Något som var betydelsefullt men som jag inte såg.

I rondellfallet var det förstås min första kyss, det slår mig, var det hennes med? Det vet jag faktiskt inte. Men jag tror det. Men jag är inte säker. Inte alls. Det har jag inte reflekterat över förut. Tänk att det ska ta 34 år innan man funderar på det. Märkligt.

"Jag har inget liv, jag tittar på 'vem ska bli miljonär'"

Så sade en kompis för några år sedan.

Känner mig lite som sådan nu, tittar på "Heroes"-maraton på TV4 plus. Som om det inte fanns annat att göra. Men faktum är att det är ganska avkopplande.

Och det är skönt att veta när det står "To Be Continued" så är det bara fem minuter kvar, en reklampaus kvar bara till nästa episod.

En längre paus gjordes för att studera parkeringen, så blev det, på IKEA. Där var så många bilar att jag övertalade sambon att vi skulle åka en annan dag. Inte idag, inte helgen efter lön. Inte lönt.

Tågförseningar är ambivalenta

Nackdelen med att råka ut för försenade tåg är att man får vänta på nästa tåg. Fördelen med att råka ut för försenade tåg är att det alltid - med några undantag - går fler tåg.

Det är inte roligt att vara försenad och kvartvingad i en annan stad, i mitt fall Lund. Fördelen med att vara i Lund är att det är bättre än att vara försenad någon annanstans. Så det så. Som Sollefteå som en kär vän sa'.

Det tråkiga med att vara försenad i Lund är att man hemfaller åt att äta tiramisu. Fördelen är att det finns tiramisu. Och att det finns Piccolo (tidigare Bönan) med gott kaffe.

En annan gång var jag försenad i Lund, men då tyckte jag det inte gjorde något. Faktiskt. Det var som det var. I och för sig var det vid det tillfället självförvållat om jag inte minns fel. Jag gick helt enkelt inte på tåget, om jag minns rätt träffade jag en väldigt trevlig människa på tåget hem sedan. Men jag minns säkert fel...eller kanske inte.

Att sitta på fik och köra illegalt (!) på ett nät man så där huxflux hittar är både bra och dåligt. Tänker inte kika på hur fonderna gått idag. Man vet aldrig vem som tittar mer...Men senaste gången jag tittade hade de gått bra. Plus i alla fall. Det är bra.

Plus. Det måste vara bra. Om man inte är sjuk, då vill man att det ska vara mer minus på just baciller och virus och sådant.

Tur man är frisk. Och i Lund. Livet är nog trots allt inte så dumt.